Kapitel 12

”Förrän han kommer som har den lagliga rätten”

1. Vilken inställning har Gud till sitt ursprungliga uppsåt med jorden, även om mänskligt styre har misslyckats, och vad är hans uppsåt?

ÄVEN om människan har misslyckats i fråga om att utöva mänskligt styre, så håller människans Skapare fast vid sitt underbara uppsåt att ha en framgångsrik, rättfärdig regering, som skall härska över hela mänskligheten på en paradisisk jord. Människans Skapare är inte en sådan personlighet som en nutida författare föreställde sig, då han skrev i sin bok: ”Om jag vore Gud, skulle jag ha gett upp.” * Den sanne Guden kommer inte att ge upp. Han skall fullfölja sitt storslagna uppsåt, som han påbörjade när han satte människan på jorden. Vad var då Guds uppsåt? Att hela jorden skulle bli behagligt uppfylld och att den mänskliga familjen skulle leva i frid och lycka i mänsklig fullkomlighet under Guds himmelska regering.

2. Vilken forntida regering, som såg lovande ut, misslyckades sorgligt nog, men vilken försäkran, som framhålls i Hesekiel 21:27, ger tröst och hopp?

² Det är sannerligen sorgligt att se hur en regering, som från början tycks ha goda utsikter att lyckas och verkar lovande, till sist misslyckas. När vi ställs inför ett sådant misslyckande, är det trösterikt att få den försäkran att Gud, när hans bestämda tid är inne, skall föra fram den efterlängtade härskaren och bekläda honom med makt, så att varje människohjärtas rättfärdiga åstundan blir tillfredsställd. Ett sådant hopp framhölls för profeten Hesekiel, då Gud bjöd honom förkunna att Jerusalems kungliga regering snart skulle störtas i fördärvet. Hesekiels budskap ljöd  olycksbådande för Jerusalem, men det innehöll också ett livgivande hopp. Budskapet löd: ”En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.” — Hesekiel 21:27, NW.

3. När fick Hesekiel detta profetiska budskap? Vad hade han gjort fram till den tiden, och vilket gudomligt uppsåt hade han ofta framhållit?

³ Detta inträffade i det sjunde året av Hesekiels landsförvisning i Babylons land, dvs. år 611 f.v.t., troligen i den femte månmånaden (som kallades Ab) och på den tionde dagen i den månaden. (Hesekiel 20:1) Alltsedan Hesekiel sist hade sett Jehovas himmelska vagn i en syn året dessförinnan, hade han fortsatt att profetera. I de gudomliga profetior som han fick under denna tid hade han gång på gång förkunnat och framhållit Guds tillkännagivna uppsåt — att de som hörde dessa profetior från Gud ”skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova]”. (Hesekiel 12:15, 16, 20; 13:9, 14, 21, 23; 14:8; 15:7; 16:62; 20:12, 20, 26, 38, 42, 44) Man hade nu kommit ett år närmare den tid då Jehova skulle låta dessa ord uppfyllas, så att israeliterna skulle tvingas förnimma att Jehova hade talat och att han hade gått till verket i uppfyllelse av det som han hade talat. — Hesekiel 5:13; 12:15; 21:5; 22:22; 37:14, 28.

4. Om Hesekiels profetior uppfylldes, vad skulle då ske med nyheterna därom? Vilken verkan skulle detta få på dem som hörde profetiorna, och varför skulle detta ske inom en nära framtid?

⁴ Lika säkert som att Jehovas profetior, som Hesekiel hade fått frambära, skulle uppfyllas, lika säkert skulle nyheterna om dessa profetiors uppfyllelse nå de judar som befann sig i landsförvisning i Babylon tillsammans med Hesekiel. Dessa nyheter skulle utan tvivel skaka om dessa landsförvista, så att de upphörde med att inta en misstrogen hållning mot Hesekiel. Dessutom skulle dessa nyheter hävda och rättfärdiga hans Guds, Jehovas, ord. Den tiden var inte långt borta. Om knappt två och ett halvt år skulle ”striden på Jehovás dag” börja utkämpas mot Jerusalem och Juda land. (Hesekiel 13:5, Åk) Det var därför mycket passande att Jehova, den store stridsmannen, använde  uttryck som hör samman med krig och strid i den profetia som han nu gav Hesekiel. Hesekiel skriver:

5. Vilka uttryck som hör samman med krig använder Jehova när han uttalar profetian i Hesekiel 21:1—5, som riktar sig ”mot Israels land”?

⁵ ”Och HERRENS [Jehovas] ord kom till mig; han sade: Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Jerusalem och predika mot helgedomarna, ja, profetera mot Israels land. Och säg till Israels land: Så säger HERREN: Se, jag skall vända mig mot dig och draga ut mitt svärd ur skidan och utrota ur dig både rättfärdiga och ogudaktiga. Ja, eftersom jag skall utrota ur dig både rättfärdiga och ogudaktiga, därför skall mitt svärd fara ut ur skidan och vända sig mot allt kött mellan söder och norr; och allt kött skall förnimma, att jag, HERREN, har dragit ut mitt svärd ur skidan; det skall icke mer stickas in igen.” — Hesekiel 21:1—5.

6. Hur framgår det av profetian vems krig det är, och vilket redskap används i krigföringen?

⁶ Jehova talar om detta krig som om det vore hans krig. Det är han som drar sitt svärd ur skidan, och svärdet är det redskap han använder för att verkställa sitt rättsliga beslut på dem som han strider mot. Svärdet betecknar det jordiska redskap som han använder, men det kan också inbegripa hans osynliga, himmelska, vagnlika organisation.

7. Varför innebar det ve och olycka för alla invånarna i ”Israels land”, då detta ”svärd” drogs ut ur skidan, och varför skulle detta ”svärd” uträtta sitt arbete från söder till norr?

⁷ Ve er, alla ni invånare i ”Israels land”, när Jehovas symboliska ”svärd” slår till! Det skall utrota både ”rättfärdiga” och ”ogudaktiga”, alldeles som en skogsbrand förtär ”både de friska och de torra” träden. (Hesekiel 20:47, 48) När Jehova börjar svinga det svärdet, skall det inte stanna i och med att det har utrotat invånarna i Juda rike, som låg söder om Babylon eller ”söderut” och också var det södra riket i förhållande till det norra riket, som bestod av de tio stammar i Israel som gjort uppror. (Hesekiel 20:45, 46) Jehovas ”svärd” skulle också fortsätta sin aktion norrut och fara ut ”ur skidan mot allt kött från söder till norr” (Åk). Varför får detta ”svärd” en sådan vidsträckt användning? Den himmelske svingaren av svärdet ger förklaringen, när han säger: ”Och allt kött skall förnimma, att jag, HERREN  [Jehova], har dragit ut mitt svärd ur skidan; det skall icke mer stickas in igen.” — Hesekiel 21:5.

8. Hur skulle således ”allt kött” förnimma att Jehova hade dragit sitt svärd ur skidan, och av vilken orsak skedde detta?

⁸ De som bodde i ”Israels land” och i Jerusalem var inte de enda som hade syndat mot Jehova. Alla människor, ”allt kött”, var syndare inför Jehova på den tiden, även om de inte direkt var i förbund med honom såsom Israels nation var. De förtjänade också att bli straffade. De skulle inte få möjlighet att triumfera över Israel och skryta med att Israels Gud, Jehova, hade vidtagit drastiska åtgärder mot sitt eget folk men att de själva hade undgått Jehovas uppmärksamhet, eftersom de inte var av israelitiskt kött. De skulle inte få leva i den tron att de var rättfärdigare än israeliterna. Följaktligen måste också alla dessa nationer, som hyste illvilja mot Jehovas utvalda folk, falla för Jehovas svärdsegg. De hade syndat både mot honom och mot hans folk. Hans ”svärd”, som hade dragits ut ur skidan, skulle inte vända tillbaka dit, till sin viloplats, förrän det hade verkställt hans rättsliga beslut också på icke-israelitiskt kött. Därigenom skulle ”allt kött” få lära känna eller förnimma att det är Israels Gud, Jehova, som strider mot dem med sitt ”svärd”.

JEHOVAS ”SVÄRD” MOT ”ALLT KÖTT”

9. Vad för något i vår tid visades i bild genom ”Israels land”, och vilka skall bli avskurna därifrån av Jehovas ”svärd”?

⁹ Inom kort, i vårt tjugonde århundrade, skall ”striden på Jehovás dag” börja utkämpas mot det motbildliga Jerusalem i denna tid, mot kristenheten. Det forntida ”Israels land” föreställer det område där kristenheten har verkat. Det är en bild av den ställning eller det förhållande som kristenheten har påstått sig stå i till Gud genom ett ”nytt förbund”, vars medlare Jesus Kristus är. Nu är det inte tid för någon i kristenheten att hoppas på att uppnå rättfärdighet på grundval av egna förtjänster och att skryta över sin egenrättfärdighet. Jehovas krigförings ”svärd” skall utrota eller avskära alla de religionsutövare som förlitar sig på att kristenheten står i ett godtagbart förhållande till Gud, ja,  avskära dem från den ställning som kristenhetens prästerskap har gjort anspråk på för kristenhetens räkning.

10. Vilka religionsanhängare, förutom de som finns i kristenheten, skall enligt profetian bli utrotade av Jehovas ”svärd”? Förklara.

¹⁰ Men Jehovas ”svärd” skall inte endast användas mot kristenhetens religionsanhängare. Det skall också svingas mot ”allt kött från söder [kristenheten] till norr”. Religionsanhängare i hela den övriga delen av den falska religionens världsvälde skall få känna på den vassa eggen hos Jehovas ”svärd”. Att de är icke-kristna kommer inte att rädda dem. De skall inte skadeglatt kunna triumfera över att kristenheten, ett rivaliserande religiöst system, drabbas av tillintetgörelse.

11. Genom vilka religiösa system kan man inte vinna sann rättfärdighet, och vems väg, som leder till att rättfärdighet uppnås, är det nu angeläget för oss att erkänna?

¹¹ Rättfärdighet inför den ende levande och sanne Guden, Jehova, kan inte uppnås genom kristenheten eller genom något annat av denna världens religiösa system, som framhåller att människor kan vinna rättfärdighet genom egna förtjänster, genom egenrättfärdiga gärningar. Allteftersom ”striden på Jehovás dag” rycker närmare, då all falsk religion skall utplånas, blir det allt angelägnare för oss att erkänna den väg eller det handlingssätt som Gud anger att vi måste följa för att vinna sann rättfärdighet.

12. Varför är det på sin plats att verkställandet av Jehovas rättsliga beslut börjar med kristenheten, men varför stannar det inte med detta?

¹² Det innebär att vi måste ha tro på det lösenoffer för synder som Gud har föranstaltat om genom sin Son, Jesus Kristus. Eftersom kristenheten påstår att den är ”Guds hus”, är det på sin plats att verkställandet av Jehovas rättsliga beslut börjar med kristenheten. Detta är vad vi kan förvänta, enligt orden i 1 Petrus 4:17, 18 (NW): ”Det är den fastställda tiden, då domen skall börja med Guds hus. Om den nu tar sin början med oss, vad skall då slutet bli för dem som inte är lydiga mot Guds goda nyheter? ’Och om den rättfärdiga människan blir frälst med svårighet, var skall man då finna den ogudaktiga människan och syndaren?’” Man skall inte alls finna dem efter ”striden på Jehovás dag”. Jehovas ”svärd” skall inte stickas in i skidan  igen, förrän han har kommit ”allt kött” att förnimma att det är han som har skridit till verket.

13. Hur visades det i Hesekiels fall, enligt skildringen i Hesekiel 21:6, 7, att den smorda kvarlevan skulle vara intensivt verksam med att söka varna alla människor?

¹³ Är det då att undra på att den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen i vår tid drivs till att vara så intensivt verksam med att varna människor överallt för det som väntar dem? Nej, för därigenom visas det att de har precis samma känslor och inställning som profeten Hesekiel hade och som han blev uppmanad att ge uttryck åt i dessa ord från Jehova: ”Men du, människobarn, må sucka, ja, du må sucka inför deras ögon, som om dina länder skulle brista sönder i din bittra smärta. Och när de fråga dig: ’Varför suckar du?’, då skall du svara: ’För ett olycksbud [en underrättelse, Åk] som, när det kommer, skall göra, att alla hjärtan förfäras och alla händer sjunka ned och alla sinnen omtöcknas och alla knän bliva såsom vatten [drypa av vatten, NW]. Se, det kommer, ja, det fullbordas! säger Herren, HERREN.’” — Hesekiel 21:6, 7.

14. Vilken verkan förväntades det att underrättelsen skulle få på de judiska landsförvista, när den slutligen nådde dem, och vilken verkan kan underrättelsen om att kristenheten har lagts i ruiner få på religiösa människor?

¹⁴ Sedan Jehovas ”svärd” hade åstadkommit Jerusalems förstöring och den fullständiga ödeläggelsen av ”Israels land” år 607 f.v.t., kom verkligen en bitter ”underrättelse” om detta, en underrättelse som till och med nådde de landsförvista judarna borta i Babylon. (Hesekiel 33:21, 22) Denna ”underrättelse”, som överlämnades av en flykting från den förstörda staden Jerusalem, påverkade utan tvivel de intill denna stund klentrogna landsförvista judarna exakt så som Jehova hade uppenbarat för Hesekiel. Utan tvivel dröp deras knän av mera än blott och bart svett som framkallas av ångestfylld upphetsning. De var troligtvis så försvagade i sitt inre att de inte hade kontroll över sina utsöndringsorgan, och därför dröp deras knän av deras egen urin! De måste erkänna att Jehovas ord, det som han hade talat genom Hesekiel, hade blivit hävdat och rättfärdigat. Jehova hade visat att han är den Gud som talar sanning. I en nära  framtid, när den autentiska underrättelsen kungörs om att Jehovas förödelsebringande ”svärd” fullständigt har lagt kristenheten i ruiner, kommer denna underrättelse att påverka många religionsutövare på liknande sätt.

15. Har Jehova verkligen ett sådant symboliskt ”svärd” som han kan använda i våra dagar, och vad skulle Jehovas smorda kvarleva i vår tid göra med avseende på svärdet, enligt orden i Hesekiel 21:8—10?

¹⁵ Hur skeptiskt inställda människor än må vara till detta i vår tid, i likhet med de judar som var i landsförvisning tillsammans med Hesekiel, har Jehova ett ”svärd” som han skall använda såsom sitt redskap, då han låter det välförtjänta straffet drabba kristenheten. Den nutida kvarlevan av Jehovas smorda vittnen riktar uppmärksamheten på detta märkliga och betydelsefulla ”svärd”, som Jehova skall dra ur skidan och svinga mot den organisation som utövar skrymtaktig kristendom. De gör såsom profeten Hesekiel blev uppmanad att göra, då Jehova sade till honom: ”Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn. profetera och säg: Så säger HERREN: Säg: Ett svärd, ja, ett svärd har blivit vässt och har blivit fejat. Det har blivit vässt, för att det skall anställa ett slaktande; det har blivit fejat, för att det skall blixtra.” — Hesekiel 21:8—10.

INGEN GRUND FÖR ATT JUBLA ÖVER FALSKA ANTAGANDEN

16. Vilket argument, som antyds av den inskjutna frågan ”Eller skall vi jubla?”, används av religionsutövare som menar att Guds ”svärd” inte skall drabba dem?

¹⁶ Det finns ingen som helst religiös grund för självsäkra människor att jubla, i det de använder följande argument: ”Vi är Guds folk. Mitt ibland oss finns Guds hus, där vi utövar vår gudsdyrkan. Jehovas förödelsebringande svärd kommer inte att ’anställa ett slaktande’ bland oss!” Ett sådant argument antyddes av den inskjutna frågan i den beskrivning av Jehovas svärd som Hesekiel fick: ”Eller skall vi jubla?” — Hesekiel 21:10, NW.

17. Varför kunde de som var benägna för att jubla undra över huruvida svärdet skulle förkasta Jerusalems kungs spira?

¹⁷ Dessa israeliter, som var benägna för att jubla, kan ha tänkt på att deras huvudstad, Jerusalem, var en helig stad,  eftersom det tempel som kung Salomo hade byggt fanns i staden. Dessutom var Jerusalems kung en ättling till kung David, som Jehova hade ingått ett förbund med om ett evigt rike. Denne davidiske kung hade också blivit smord med olja till att inneha ämbetet, och följaktligen kallades han ”Jehovás smorde” eller ”Messias” (hebreiska) eller ”Kristus” (grekiska). Och eftersom denne smorde kung var en ättling till kung David, kunde det sägas om honom att han satt på Guds tron, att han satt ”på Jehovás tron såsom konung i sin fader Davids ställe”. (2 Samuelsboken 7:4—16; Klagovisorna 4:20, Åk; 1 Krönikeboken 29:23, Åk) Kunde det då vara möjligt att Jehovas ”svärd” skulle förkasta en sådan kungs spira?

18. Skulle Jehovas ”svärd” förkasta ”min egen sons spira, såsom det gör med varje träd”, och skall kristenhetens politiska härskare, med tanke på svaret på denna fråga, bli skonade från att tillintetgöras av Jehovas ”svärd”?

¹⁸ Ja, Jehovas svärd skulle göra just detta, vilket framgår av Jehovas egna ord om svärdet: ”Förkastar det min egen sons spira, såsom det gör med varje träd?” (Hesekiel 21:10, NW) Strax därefter anges skälen till att Jehovas svärd inte avhåller sig från att förkasta denna kungliga spira i Juda rike, lika litet som det avhåller sig från att förkasta varje annan spira, varje annat ”träd”. Att Jehova hade sagt att Davids efterträdare på den kungliga tronen i Jerusalem skulle vara såsom söner för honom skulle inte rädda dem från svärdet, om de visade hårdnackad olydnad mot honom. Kristenhetens kungar kommer inte heller att bli skonade i ”striden på Jehovás dag”, bara därför att de religiösa ledarna har smort dessa kungar till att regera eller härska ”med Guds nåde”. Det krav som dessa härskare framställer, att de skall bli skonade från att tillintetgöras av Jehovas ”svärd”, skall förkastas av det redskap som Jehova brukar såsom sitt förödelsebringande ”svärd”. — 2 Samuelsboken 7:14.

19. Vem är det som sätter ”svärdet” i dråparens hand, enligt Hesekiel 21:11?

¹⁹ På Hesekiels tid var det Jehova som satte det förödelsebringande ”svärdet” i händerna på det redskap som Han använde till att förstöra Jerusalem och Juda rike. Jehova förklarar detta mycket tydligt, när han bjuder Hesekiel  säga: ”Nej, han har lämnat det till att fejas, för att det skall fattas i handen; svärdet har blivit vässt och fejat för att sättas i en dråpares hand.” — Hesekiel 21:11.

20. Vad innebär det att Jehova sätter ”svärdet” i dråparens hand? Mot vilka skulle det användas under Jehovas överinseende, och inte ens vilka skulle kunna undgå att drabbas av det?

²⁰ Den dråpare som omtalas här är det redskap som direkt verkar såsom skarprättare för Jehova, och att Jehova sätter ”svärdet” i dråparens hand innebär att Jehova förordnar och bemyndigar detta redskap att utföra dräpandet. Också det förhållandet att de som var ”hemfallna åt svärdet” fanns bland dem som Jehova kallar ”mitt folk” är ett ytterligare bevis för att det var med Jehovas tillåtelse, ja, på hans befallning, som svärdet blev använt mot ”mitt folk”. Inte ens ”Israels hövdingar” skulle undgå det förödelsebringande svärdet, inte ens den förnämste jordiske hövdingen i Israel, kung Sidkia. Hans spira skulle förkastas, den skulle inte skonas. Blotta tanken på att något sådant skulle ske var nog för att få en man i Israel att ropa och jämra sig och slå sig på sin högra länd, i stället för att slå sig för sitt bröst likt en kvinna. För att belysa detta sade Jehova därför till Hesekiel:

21. Vad blev Hesekiel följaktligen uppmanad av Jehova att göra, och varför skulle han handla så?

²¹ ’”Ropa och jämra dig, du människobarn, ty det [svärdet] drabbar mitt folk, det drabbar alla Israels hövdingar. De äro med mitt folk hemfallna åt svärdet; därför må du slå dig på länden. Ty en utrotning har kommit till stånd, och hur går det om det förkastar också spiran? Denna skall inte bli bestående’, är den suveräne Herren Jehovas uttalande.” — Hesekiel 21:12, 13; v. 13 enl. NW.

DET SOM INTE SKULLE ”BLI BESTÅENDE”

22. Vad innebar det för herraväldena världen utöver, då det som inte skulle ”bli bestående” gick under, men vad innebar det inte för kung Davids kungliga ätt?

²² Vad var det som inte skulle ”bli bestående”? Det var Israels kungars spira, den stav som är symbolen för ett aktivt utövande av konungslig makt och myndighet. Det innebar att Juda rike skulle gå under, försvinna. Jehovas  tron i Jerusalem skulle omstörtas, ingen kunglig ättling till kung David skulle sitta på denna tron. Jehova Guds förebildliga rike, ett Guds rike i miniatyr, bland israeliterna skulle inte bli bestående; det skulle upphöra att fungera. Det skulle betyda att endast denna världens riken, hedniska riken, skulle härska på jorden. Detta betydde dock inte att varje rättmätig ättling i Davids kungliga släktlinje skulle avskäras och att Davids kungliga ätt därigenom skulle upphöra att finnas till. Även om ingen överlevande avkomling av Davids kungliga hus någonsin mer skulle svinga en bokstavlig spira på en bokstavlig tron i det jordiska Jerusalem, skulle det likväl komma någon av Davids kungliga ätt som skulle ha den naturliga rätten till Davids konungadöme över Israels tolv stammar. Hesekiel väntade på att Gud skulle ge honom en försäkran om detta.

23. Hur kunde det sägas att ”svärdet” skulle omringa israeliterna, och på vilket sätt skulle Hesekiel framhäva hur betydelsefullt detta ”svärd” var?

²³ Jehovas ”svärd” skulle vara så aktivt i sina förstörelsebringande rörelser att det skulle förefalla som om det omringade de dömda israeliterna eller drabbade dem från alla håll. Detta var tillräckligt för att en israelit skulle slå händerna tillsammans i förvåning och bestörtning, om inte rentav i fruktan. Svärdet som hade blivit ytterligt fejat och vässt skulle vara ett märkligt svärd, ett svärd av internationell betydelse. Jehova befallde därför Hesekiel att än en gång rikta uppmärksamheten på det genom att säga: ”Men du, människobarn, profetera och slå händerna tillsammans; må svärdet fördubblas, ja, bliva såsom tre, må det bliva ett mordsvärd [1], ett mordsvärd [2] jämväl för den störste, svärdet, som drabbar dem från alla håll. Ja, för att deras hjärtan må försmälta av ångest och för att många må falla, skall jag sända det blänkande svärdet [3] mot alla deras portar. Ack, det är gjort likt en blixt, det är draget för att slakta!” — Hesekiel 21:14, 15.

24. Vem ikläder sig ansvaret för slaktandet, och på vilka strategiskt belägna platser skall slaktandet därför mångfaldigas?

²⁴ Lägg märke till att Jehova själv tar ansvaret för slaktandet, även om han använder ett redskap till att verkställa det. Han säger: ”Jag [skall] sända det blänkande svärdet”  för att anställa ett slaktande. När de belägrade judarna i Jerusalem således rusar åstad till stadens portar för att försvara sin heliga stad, kommer det att vara förgäves; de skall falla. Jehova skall se till att antalet av dem som faller på sådana strategiska platser skall mångfaldigas. När det blanka, fejade svärdet fortsätter att svingas mot dem, skall det oupphörligt blixtra och blänka. Eftersom det har blivit vässt och dess egg är mycket skarp, skall det åstadkomma ett fruktansvärt slaktande.

25. Till vad skall Hesekiel rikta sina ord, och vad kan alltså sägas om detta slaktande? När skall Jehova ha släckt sin vrede?

²⁵ Hesekiel blir nu uppmanad att tala direkt till svärdet som om det vore levande och i stånd att ta emot order beträffande åt vilket håll det skall rikta sin egg: ”Hugg lös med all makt åt höger, måtta åt vänster, varhelst din egg kan bliva riktad.” Det är således ett slaktande som styrs eller dirigeras i överensstämmelse med Jehovas vilja. Han vet mot vilka han skall använda sitt förödelsebringande svärd. Det skall inte bli någon vila för svärdet, förrän Jehova till fullo har verkställt sitt rättsliga beslut. Han säger: ”Också jag skall slå mina händer tillsammans och släcka min vrede. Jag, HERREN [Jehova], har talat.” — Hesekiel 21:16, 17.

DEMONERS INGRIPANDE GÖRS OM INTET

26. Vilka vägvisare skulle Hesekiel sätta upp, och vilken fråga beträffande demonernas dirigerande makt väcks här?

²⁶ Skall demonerna, andevarelser som styrs av sin härskare, Satan, djävulen, kunna vända Jehovas ”svärd” åt ett annat håll än dit han vill att det i första hand och ofördröjligen skall gå? Demonerna kan mycket väl försöka göra detta, på anmodan av spiritualister, astrologer, spåmän och falska profeter, som står under demoninflytande. Men detta kommer aldrig att lyckas, vilket visas av det som Hesekiel nu berättar för oss: ”Och HERRENS [Jehovas] ord kom till mig; han sade: Du människobarn, märk ut åt dig två vägar, på vilka den babyloniske konungens svärd kan gå fram; låt båda gå ut från ett och samma land. Skär så ut en vägvisare, skär ut den för den plats, där stadsvägarna skilja sig. Märk ut såsom det håll, dit svärdet kan gå, dels  Rabba i Ammons barns land, dels Juda med det befästa Jerusalem. Ty konungen i Babel står redan vid vägskälet, där de båda vägarna begynna; han vill låta spå åt sig.” — Hesekiel 21:18—21.

27. Vem var då denne dråpare som skulle svinga svärdet, och vad kan sägas om honom såsom person?

²⁷ Å! Här får vi veta vem den dråpare är, i vars hand Jehova skulle sätta det förödelsebringande svärdet för att i synlig måtto utkämpa ”striden på Jehovás dag” mot Jerusalem. Det är Babylons kung. Eftersom Babylon då var ett världsvälde, det tredje i bibelns historiska skildring, är det inte att undra på att detta krigföringens ”svärd” som det svingade var ett i internationellt avseende betydelsefullt svärd, som förtjänade att få den uppmärksamhet som Hesekiel riktade mot det! Vid den tid då Hesekiel profeterade var Nebukadnessar kung i Babylon. Av profanhistorien framgår det att han var mycket religiös och en hängiven dyrkare av demonguden Marduk. Det betydde att Nebukadnessar var mycket vidskeplig, och för att få råd och vägledning i officiella angelägenheter tillgrep han sedvänjor som hade med demonism att göra, till exempel spådomskonst.

28. Hur blir vi i detta sammanhang påminda om kristenhetens politiker och om hur människor tar sin tillflykt till olika former av demonism?

²⁸ Detta påminner oss om hur politiska härskare, även i kristenheten, tar sin tillflykt till demonism för att få råd och vägledning beträffande politiska angelägenheter och beslut. Så är till exempel spåmännen och spåkvinnorna i Washington, D. C., flitigt anlitade av unionens politiker som har sina ämbetslokaler där. Det är också allmänt känt att Adolf Hitler, nazistdiktatorn i Tredje riket, på sin tid tog sin tillflykt till astrologi. Han hade en särskild astrolog officiellt anställd. Politiska ledare i vår tid blickar inte upp till Jehova för att få vägledning, lika litet som Nebukadnessar gjorde det.

29. Vid vilket vägskäl blev Nebukadnessar tvungen att fatta ett beslut, då han kom tågande norrifrån, och hur skulle han träffa sitt avgörande?

²⁹ När Nebukadnessar, i spetsen för sin mäktiga här, drog in i landet Palestina norrifrån, kom han på sin marschrutt till ett vägskäl. Här måste han fatta ett beslut. Alldeles som  Hesekiel hade förklarat för de judiska landsförvista där borta i Babylon, så ledde en av avtagsvägarna till Rabba i Ammons barns land, som låg öster om Jordanfloden. Den andra avtagsvägen ledde till Jerusalem i bergstrakterna väster om Jordanfloden och Döda havet. Den ammonitiska huvudstaden Rabba var den minst befästa staden och lättare att inta. Skulle Nebukadnessar först tåga mot den staden med sin här? Å andra sidan kallades huvudstaden i Juda ”det befästa Jerusalem”. Det skulle bli mycket svårare att inta den staden, och det skulle kräva en längre belägring, som kunde slå ned modet på de babyloniska soldaterna. Skulle Nebukadnessar vänta med att angripa Jerusalem, till dess att hans truppstyrkor hade intagit det ammonitiska Rabba och blivit upprymda över segern? Det var ett svårt val! På vilket sätt skulle han träffa ett avgörande? Genom att tillgripa spådomskonst!

30. Hur många former av demonism tillgrep Nebukadnessar, och varför gjorde han det? Skulle demonerna eller Jehova nu visa sin överlägsenhet?

³⁰ Men att använda en enda spådomsmetod var inte tillräckligt för kung Nebukadnessar. Han måste använda tre metoder för att vara helt säker. Skulle demonerna, som var föremål för vidskeplig dyrkan i Babylon, kunna få den trefaldiga spådomen att utfalla så att de kunde leda honom till att först inta Rabba i Ammons land — tvärtemot Jehovas vilja? Inte om den allsmäktige Guden, Jehova, uttryckligen hade förklarat att hans eget förödelsebringande ”svärd” först skulle riktas mot Jerusalem. Han utmanövrerade demonerna, och följaktligen blev Hesekiel uppmanad att säga följande om Nebukadnessars spådomsutövning:

31. Hur beskriver Jehova för Hesekiel den spådomsutövning som Nebukadnessar tillgrep, och vilken kurs skulle anbefallas genom det som Nebukadnessar drog ut och fick i sin högra hand?

³¹ ”Han [1] skakar pilarna [den ena märkt för Rabba och den andra för Jerusalem; pilarna drogs ut ur ett kärl sedan de skakats om], han [2] rådfrågar sina husgudar, han [3] ser på levern [av ett slaktat offerdjur]. I sin högra hand får han då ut lotten ’Jerusalem’, för att han där skall sätta upp murbräckor, öppna sin mun till krigsrop, upphäva sin röst till härskri, för att han där skall sätta upp murbräckor mot  portarna, kasta upp en vall och bygga en belägringsmur.” — Hesekiel 21:21, 22.

32. Mot vilken stad blev Nebukadnessar ledd att dra åstad genom det som han drog ut och fick i sin högra hand, och vad innebar detta alltså för honom?

³² Det som kung Nebukadnessar drog ut och fick i sin högra hand var det gynnsamma valet, det som angav den mest lyckosamma kursen. I överensstämmelse med Jehovas vilja blev den babyloniske kungen härigenom ledd att först tåga mot Jerusalem. Det betydde att han skulle dra upp mot Jerusalem med hela den tunga babyloniska belägringsutrustningen och göra fullt bruk av den för att belägra en starkt befäst stad.

33. Hur skulle, enligt orden i Hesekiel 21:23, förutsägelsen om resultatet av Nebukadnessars spådomsutövning te sig för invånarna i Juda och Jerusalem, som hade slutit förbund med honom genom att avlägga ed?

³³ Men vad menade invånarna i Juda och Jerusalem om denna förutsägelse om hur Nebukadnessars spådomsutövning skulle utfalla? Jehova förutsåg vad de skulle anse om denna förutsägelse, och därför sade han vidare till Hesekiel: ”Detta synes dem vara en falsk spådom: de hava ju heliga eder. Men han uppväcker minnet av deras missgärning, och så ryckas de bort.” — Hesekiel 21:23.

34. Varför menade Juda lands invånare att Nebukadnessars förutsagda spådom var en falsk spådom, och vilken inställning hade de till de eder som de hade gett Nebukadnessar?

³⁴ För dessa judar i Juda land tycktes Nebukadnessars förutsagda spådom vara en ”falsk” spådom, eftersom de menade att den babyloniske kungen inte ville dra upp mot en så starkt befäst stad som det muromgärdade Jerusalem. De menade att han aldrig skulle kunna inta det, även om han försökte. Dessutom kunde de vädja till Babylons mäktige internationelle rival, Egyptens Farao, om att komma till deras hjälp och slå tillbaka Babylons militära horder. Vad brydde de sig om de eder som de hade gett den babyloniske kungen om att vara honom underdåniga? De ignorerade det förhållandet att det var i Jehovas, sin Guds, namn som de hade avlagt dessa eder om underkastelse under kung Nebukadnessar såsom deras överherre. I sin självsäkerhet föredrog de således nu att bryta sina eder till  kungen i Babylon genom att göra uppror mot honom och sätta sin lit till Farao i Egypten — inte till Jehova. De sökte förmå kung Sidkia att följa en sådan upprorisk kurs och bryta sin ed.

35. Hur förutsade Jehova att kung Sidkia skulle göra uppror och bryta sin ed, och vilka frågor ställde Jehova därför?

³⁵ Genom Hesekiel hade Jehova förutsagt att detta skulle inträffa. När Jehova talade om hur kung Nebukadnessar år 617 f.v.t. hade insatt Sidkia på tronen i Jerusalem i Jojakins, Sidkias brorsons, ställe och förutsade på vilket sätt kung Sidkia skulle bryta sin ed, sade han följande till Hesekiel: ”Och han [Nebukadnessar] tog en ättling [Sidkia] av konungahuset och slöt förbund med honom och lät honom avlägga ed. Men de mäktige i landet hade han [Nebukadnessar] fört bort med sig, för att landet skulle bliva ett oansenligt rike, som icke kunde uppresa sig och som skulle nödgas hålla förbundet med honom, om det ville bestå. Men han [Sidkia] avföll från honom och skickade sina sändebud till Egypten, för att man där skulle giva honom hästar och mycket folk. Kan det gå den väl, som så gör? Kan han [Sidkia] undkomma? Kan den som bryter förbund undkomma?” Jehova besvarar genast dessa frågor genom att säga:

36. Hur besvarade Jehova dessa frågor för Hesekiel och visade vad som skulle ske med edsbrytaren Sidkia och Farao i Egypten?

³⁶ ”Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: där den konung [Nebukadnessar] bor, som gjorde honom [Sidkia] till konung, den vilkens ed han likväl föraktade och vilkens förbund han bröt, där, hos honom i Babel, skall han sannerligen dö. Och Farao skall icke med stor härsmakt och mycket folk bistå honom i kriget, när en vall kastas upp och en belägringsmur bygges till undergång för många människor. Eftersom han [Sidkia] föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt detta, fastän han hade givit sitt löfte [om att hålla förbundet], därför skall han icke undkomma. Ja, därför säger Herren, HERREN så: Så sant jag lever, jag skall förvisso låta min ed, som han har föraktat, och mitt förbund, som han har brutit, komma över hans huvud.” — Hesekiel 17:13—19; 2 Krönikeboken 36:11—13.

37. Vad var den ”missgärning” som skulle bli ihågkommen, och vad var det som föranledde den babyloniske kungen att komma ihåg den?

 ³⁷ Genom att på detta sätt göra uppror mot sin babyloniske överherre skulle kung Sidkia i Jerusalem slå in på en orätt väg, en missgärningens väg. Men kungen i Babylon skulle inte överse med detta eller glömma det. ”Han uppväcker minnet av deras missgärning, och så ryckas de bort.” (Hesekiel 21:23) Följaktligen skulle Sidkia, som brutit sin ed, och hans rådgivare ryckas bort och få lida de bittra följderna av sina missgärningar. Därför säger Jehova vidare till dessa edsbrytare, som bedrog sig själva: ”Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven uppväckt minnet av eder missgärning, i det att edra överträdelser hava blivit uppenbara, så att eder syndfullhet visar sig i allt vad I gören, ja, eftersom minnet av eder har blivit uppväckt, därför skolen I komma att med makt ryckas bort.” (Hesekiel 21:24) De överträdelser som de hade begått då de inte höll sitt förbund på tillbörligt sätt drogs fram i ljuset eller blev uppenbara, och detta gjorde att den babyloniske kungen, som kände sig kränkt och förolämpad, kom ihåg deras missgärning.

38. Vad innebar profetian om att förbundsbrytarna skulle komma att ”med makt ryckas bort”?

³⁸ Judarna förtjänade att minnet av dem i sinom tid blev uppväckt och att de fick den behandling som förbundsbrytare förtjänar att få. Deras uppror skulle alltså misslyckas. Jerusalems starka murar skulle inte kunna skydda dem, och de skulle komma att ”med makt ryckas bort” och föras till Babylon såsom fångar.

39. Vad skulle Sidkia bli tvungen att göra såsom ”hövding över Israel”, enligt de ord som Jehova nu riktade till honom?

³⁹ Vad skulle kung Sidkia såsom ”hövding över Israel” fördenskull bli tvungen att göra? Genom profeten Hesekiel säger Jehova rent ut till honom: ”Och vad dig beträffar, o dödligt sårade, onde hövding över Israel, vilkens dag har kommit vid tiden för ändens förvillelse, är detta vad Herren Jehova har sagt: ’Tag av huvudbindeln och lyft av kronan. Detta skall inte vara såsom förr. Upphöj rentav det som är lågt och förnedra rentav den höge. En ruin, en ruin,  en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.’” — Hesekiel 21:25—27, NW.

NED MED ”DEN HÖGE”!

40. Genom vilket handlingssätt blev Sidkia den ”dödligt sårade” hövdingen, och hur visade han att han var ”ond”? Hur hade hans ”dag” kommit med avseende på ”tiden för ändens förvillelse”?

⁴⁰ Genom att handla upproriskt sårade kung Sidkia sig själv till döds, och därigenom gick han en säker död till mötes. Men han skulle inte få dö i frid som kung i Jerusalem, under det att han erkände den babyloniske kungen som sin överherre, nej, han skulle störtas från tronen och dö som en barnlös, blind, landsförvist fånge i Babylon. Genom att bryta den ed som han hade avlagt i Jehovas namn och genom att bryta sitt förbund med Babylons kung hade han visat hur ond han var. Den dag hade nu kommit, då han skulle få äta de bittra frukterna av den ondska han hade utövat såsom ”hövding över Israel”. Det var nu ”tiden för ändens förvillelse”, inte endast kung Sidkias ”förvillelse”, utan hela Juda rikes och Jerusalems ”förvillelse”. Denna ”ändens” tid började i Josias, Jerusalems kungs, trettonde regeringsår, vilket också var det år då prästen ”Jeremia, Hilkias son”, började profetera. (Jeremia 1:1, 2; 25:3—11) För att åskådliggöra dessa sista fyrtio år hade profeten Hesekiel blivit anvisad att i allas åsyn ligga på sin högra sida framför en modell av Jerusalem, för att han på detta sätt skulle ”bära på Juda hus’ missgärning” eller förvillelse. (Hesekiel 4:6, 7) Sidkia hade del i denna ”ändens förvillelse”.

41. Hur blev huvudbindeln avtagen och kronan avlyft, varigenom Jehovas befallning uppfylldes? Vad var det som upphörde i och med detta, och vilken världssituation uppstod därigenom?

⁴¹ Kung Sidkia bar en kunglig huvudbindel, ett tecken på hans konungavärdighet, och han bar också en krona. Det var inte av egen fri vilja som han tog av huvudbindeln och lyfte av kronan från sitt huvud i lydnad för Jehovas befallning genom Hesekiel. Det var den babyloniske kungen som gjorde detta, då han tillfångatog den flyende Sidkia,  avsatte honom som kung och förstörde hans kungliga tron och hans kungliga stad. (2 Konungaboken 25:1—7; Hesekiel 17:19, 20) Denna händelse betydde slutet för Guds förebildliga rike på jorden, det rike där en ättling till kung David hade suttit på ”Jehovas tron” i Jerusalem. Detta rike hade bestått i 463 år, från år 1070 till år 607 f.v.t. Nu kunde de icke-judiska eller hedniska rikena fullständigt behärska världsskådeplatsen, utan något ingripande eller några inskränkande åtgärder från ett förebildligt Jehova Guds rike i miniatyr här på jorden! Vilken märklig världssituation uppstod inte därigenom!

42. Med vilka ord angav Jehova att tiden var kommen för en förändring?

⁴² Jehovas bestämda tid var nu kommen då en förändring skulle ske. Han antydde detta, då han vidare sade: ”Detta skall inte vara såsom förr. Upphöj rentav det som är lågt och förnedra rentav den höge.” — Hesekiel 21:26, NW.

43. När det gäller uttrycket: ”Upphöj rentav det som är lågt och förnedra rentav den höge”, vad måste då sägas om Sidkias familj i kontrast till Jojakins och om Salomos familj i kontrast till Natans?

⁴³ Genom att förhållandena på detta sätt vändes upp och ned skulle ingenting vara såsom förr under en lång tid. Vad var det som var ”lågt” och som blev upphöjt genom att Juda rike förstördes, och vad eller vem var ”den höge” som blev förnedrad? Inte kung Sidkias familj, som en gång var upphöjd på tronen i Jerusalem i motsats till Jojakins, Sidkias brorsons, familj, som då befann sig i landsförvisning i Babylon, medan Jojakin själv satt i fängelse. (2 Konungaboken 24:8—16; 25:27—30) Det var inte heller fråga om kung Salomos, Davids sons, förnäma släktlinje i kontrast till Natans, kung Davids sons, oansenliga, föga kända släktlinje. (Matteus 1:6—16; Lukas 3:23—31) De båda sistnämnda släktlinjerna var, ur genealogisk synpunkt sett, förbundna med Jesu Kristi födelse i Betlehem i Juda, eftersom namnen Sealtiel och Serubbabel förekommer i både Salomos och Natans släktlinje. (Matteus 1:12; Lukas 3:27) När det gällde frambringandet av Messias, var det alltså inte fråga om att den ena familjen blev förnedrad i förhållande till den andra.

44. Vad var alltså det som var högt och som blev förnedrat, och vad var det som var lågt och som blev upphöjt? Hur skedde detta?

 ⁴⁴ Nej, det var Juda rike som kallas ”den höge”, i det att det var Jehova Guds rike i miniatyr här på jorden, och följaktligen var det Juda rike som blev förnedrat genom att det förstördes år 607 f.v.t. Det var de icke-judiska eller hedniska rikena i denna världen som var det som var ”lågt” och som skulle bli upphöjt genom att Juda rike förstördes och hedniskt herravälde fick fullständig kontroll över hela jorden. Jehovas utvalda folk, Israel, kom alltifrån den tiden att lyda under hedniskt herravälde.

45, 46. Vilket världsvälde var det alltså som sedan behärskade den jordiska skådeplatsen i politiskt avseende, och hur hade Jehova förutsagt denna omkastning genom Mose, i Femte Moseboken, kapitel 28?

⁴⁵ Från och med nu behärskade alltså det babyloniska världsväldet, det tredje världsväldet i den bibliska historien, hela den jordiska skådeplatsen för internationella politiska händelser. Långt tidigare, år 1473 f.v.t., hade profeten Mose förutsagt detta, då han under gudomlig inspiration sade följande till Israels nation: ”HERREN [Jehova] skall göra dig till huvud och icke till svans, du skall alltid ligga över och aldrig ligga under, om du hör HERRENS, din Guds, bud, som jag i dag giver dig, för att du skall hålla och göra efter dem.

⁴⁶ Men om du icke hör HERRENS, din Guds, röst och icke håller alla hans bud och stadgar, som jag i dag giver dig, och gör efter dem, så skola alla dessa förbannelser komma över dig och träffa dig: HERREN skall föra dig och den konung, som du sätter över dig, bort till ett folk, som varken du eller dina fäder hava känt, och där skall du få tjäna andra gudar, gudar av trä och sten. Främlingen, som bor hos dig, skall höja sig över dig allt mer och mer, men du skall stiga ned allt djupare och djupare. Han skall giva lån åt dig, och du skall icke giva lån åt honom. Han skall bliva huvudet, och du skall bliva svansen.” — 5 Moseboken 28:13, 15, 36, 43, 44.

47. Vilket förtrampande var det följaktligen som började år 607 f.v.t.?

⁴⁷ År 607 f.v.t., när babylonierna förstörde Jerusalem och störtade Davids konungaätt från tronen, blev hednanationerna  upphöjda och började förtrampa Jerusalem, dvs. ett Jehova Guds rike med en kunglig ättling till David på ”Jehovas tron”.

48. Vem var det som åstadkom att dessa hedningarnas tider började, och vad hade han också bestämt med avseende på dessa tider? Vad sade Jesus om dem i sin profetia?

⁴⁸ Men de tider, under vilka hedningarna skulle förtrampa Davids kungliga släktlinjes rätt till tronen i ett rike som upprättats av Jehova Gud, skulle endast fortlöpa under en begränsad tidsperiod. Jehova, som hade låtit dessa hedningarnas tider börja, hade också bestämt när de skulle utlöpa. År 33 enligt den vanliga tideräkningen talade Jesus Kristus profetiskt om dessa hedningarnas tider, som fortfarande pågick på hans tid. När Jesus förutsade att det Jerusalem som fanns på den tiden skulle förstöras, sade han: ”Det skall komma stor nöd över landet och vrede över detta folk; och de skall falla för svärdsegg och föras i fångenskap till alla nationer; och Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.” (Lukas 21:20—24, NW) Följaktligen skulle det år komma då dessa hedningarnas tider skulle utlöpa.

49. Med vilka ord, som återfinns i Hesekiel 21:27, förutsade Jehova den händelse som skulle utmärka slutet på hedningarnas tider?

⁴⁹ När skulle detta ske? Jo, det år då en märklig händelse skulle äga rum. Konungadömet, som skulle innehas av en rättmätig ättling till kung David, en ättling som skulle sitta på ”Jehovas tron”, skulle inte fortsätta att vara en ”ruin” för alltid. Jehova sade: ”En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.” — Hesekiel 21:27, NW.

”HAN KOMMER SOM HAR DEN LAGLIGA RÄTTEN”

50. Varför eftersträvade inte Jesus Kristus något konungavälde då han var på jorden?

⁵⁰ Det år då kung Davids ättling, som hade den lagliga rätten, skulle komma och då Jehova skulle ge konungadömet åt honom skulle infalla vid slutet av hedningarnas tider eller vid slutet av ”nationernas fastställda tider”. Dessa  hedningarnas tider utlöpte inte under den tid då Jesus Kristus var på jorden, under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Nej, Jesus sade att Jerusalem skulle bli förstört för andra gången och att hedningarnas tider skulle fortsätta också därefter, till dess att de var fullbordade. Det var därför som Jesus Kristus inte eftersträvade något konungavälde då han var på jorden. (Johannes 6:14, 15) Det var också därför som Jehova inte gav Jesus Kristus det davidiska konungadömet vid tiden för Jesu offerdöd, uppståndelse och himmelsfärd, då han satte sig på Jehovas högra sida i himmelen. — Apostlagärningarna 1:6, 7; 2:29—37.

51. Hur länge skulle Jesus Kristus vänta vid Jehovas högra sida, sedan han farit upp till himmelen, och vad skulle ske därefter?

⁵¹ Jerusalems andra förstöring inträffade år 70 v.t. Det var de romerska härarna som förstörde staden, och Jesus Kristus hade förutsagt att hedningarnas tider skulle fortsätta att löpa efter den tiden. (Lukas 21:24) Sedan Jesus Kristus hade farit upp till himmelen år 33 v.t., måste han alltså vänta i himmelen till dess att hedningarnas tider hade utlöpt. Då var Guds fastställda tid inne, då hednanationerna skulle bli förnedrade och Guds messianska rike, med en ättling till kung David på tronen, skulle bli upphöjt. Då var tiden kommen för Jesus Kristus att träda fram med den lagliga rätten till konungadömet och bedja Jehova om att få detta konungadöme, och tiden var också kommen för Jehova att ge det åt honom. Detta framhölls också för de hebreiska kristna, enligt orden i Hebréerna 10:12, 13 (NW), där det heter om Jesus Kristus: ”Denne frambar för beständigt ett enda offer för synder och satte sig på Guds högra sida och väntar alltifrån den tiden till dess hans fiender skall läggas såsom en pall för hans fötter.” (Psalm 110:1, 2; 2:7—9; Apostlagärningarna 2:34—36) Eftersom Jesus Kristus kände till vad som stod i Daniels profetia (Dan. 4:16—2719—30) om längden på ”de [hedniska] nationernas fastställda tider”, kunde han räkna ut när de skulle utlöpa, nämligen år 1914 v.t.

52. Vilken syn av hur Davids ättling trädde fram för att ta emot konungadömet fick Daniel se? På vem förväntade Jesus Kristus att denna syn skulle uppfyllas, och när?

 ⁵² Profeten Daniel befann sig i landsförvisning tillsammans med Hesekiel, och det var därför mycket lämpligt att Jehova såsom ”den gamle av dagar” (Åk) lät Daniel få se en syn av hur Messias trädde fram inför honom vid slutet av hedningarnas tider för att ta emot konungadömet såsom kung Davids beständige arvinge. Daniel skriver: ”Från de övriga [hedniska] djuren togs ock deras välde. ... Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han nalkades den gamle [av dagar] och fördes fram inför honom. Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.” (Daniel 7:12—14) Jesus Kristus såg fram emot att denna profetiska syn skulle uppfyllas på honom själv i himmelen, när hedningarnas tider slutade år 1914.

53. På vilket sätt gjorde Jehova slut på de hedniska nationernas förtrampande av Jerusalem, när hedningarnas tider utlöpte, även om den plats där det jordiska Jerusalem låg hade tagits i besittning av dessa hednanationer?

⁵³ I och med att hedningarnas tider slutade år 1914, i månmånaden Tischri (september—oktober), hade den fastställda tiden kommit för Jehova att ingripa mot hednanationerna (kristenheten inbegripen) och göra slut på deras förtrampande av det som det forntida Jerusalem representerade, nämligen konungadömet i händerna på den smorde ättlingen till kung David, som satt på ”Jehovas tron”. Jehova gjorde detta genom att ge det aktivt fungerande davidiska konungadömet åt den ”som har den lagliga rätten”, det vill säga åt sin smorde Son, Jesus Kristus. Därefter kunde hednanationerna i bokstavlig bemärkelse nedtrampa eller förtrampa den plats i Mellersta Östern, där det forntida Jerusalem hade legat, så mycket de önskade, men de skulle inte längre kunna förtrampa kung Davids smorde ättlings verkliga rike, hans som har den lagliga rätten till det. Han sitter på ”Jehovas tron” i himlarna, och de starkt väpnade nationerna i våra dagar kan aldrig omstörta eller  förstöra denna himmelska tron eller ”den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. — Hebréerna 12:22.

54. Vad skall inom kort ske med den nutida motsvarigheten till det otrogna Jerusalem? Kommer detta att påverka Guds messianska rike, som upprättades då hedningarnas tider utlöpte?

⁵⁴ Hur vederkvickande är det inte för de människor som verkligen älskar Guds messianska rike att få kännedom om dessa underbara ting! Inom kort skall den nutida motsvarigheten till det forntida otrogna Jerusalem störtas i fördärvet för alltid, såsom det visades i bild genom Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. Men det betyder inte att Guds messianska rike skall störtas och förstöras, eftersom kristenheten med orätt har gjort anspråk på att vara Kristi rike och har förvrängt och förvanskat bibliska fakta och förhållanden. Det skrymtaktiga Kristi rike på jorden måste försvinna! Kristi sanna, himmelska rike skall bestå och utöva himmelskt styre till välsignelse för hela mänskligheten, för vilken Jesus Kristus dog och gav sitt liv såsom lösenoffer. De hedniska nationerna, kristenheten inbegripen, skall inte kunna hindra att denna välsignelse kommer mänskligheten till del. Eftersom deras ”fastställda tider” utlöpte år 1914 v.t., skall de bli tillintetgjorda för evigt i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” i den världssituation som kallas Harmageddon och som nu håller på att ta form. — Uppenbarelseboken 16:14—16.

VAD HÄNDER EFTER KRISTENHETENS TILLINTETGÖRELSE?

55. Vilka skall bli tillintetgjorda sedan kristenheten har tillintetgjorts, och vilken motsvarighet till detta inträffade på Hesekiels tid?

⁵⁵ Sedan kristenheten har tillintetgjorts, skall de politiska hedniska nationerna bli tillintetgjorda. Såsom en forntida motsvarighet till detta blev den ammonitiska huvudstaden Rabba förstörd efter det att det forntida Jerusalem hade förstörts år 607 f.v.t. Det var Jehovas vilja att Jerusalem skulle falla först. Därför såg Jehova till att kung Nebukadnessars spådomsutövning resulterade i att han först drog åstad mot Jerusalem, längs den högra av de båda avtagsvägarna.  (Hesekiel 21:19—22; Jeremia 25:17—29) Genom Hesekiel varnade Jehova staden Rabba i Ammons barns land för att känna skadeglädje över Jerusalems ödeläggelse. Hesekiel blev uppmanad att säga:

56. Vad blev Hesekiel uppmanad av Jehova att säga till Ammons barn såsom en varning till den ammonitiska staden Rabba att inte skadeglatt triumfera över det ödelagda Jerusalem?

⁵⁶ ”Och du, människobarn, profetera och säg: Så säger Herren, HERREN om Ammons barn och om deras smädelser: Säg: Ett svärd, ja, ett svärd är draget, det är fejat för att slakta, för att varda mättat och för att blixtra, mitt under det att man skådar åt dig falska profetsyner och spår åt dig lögnaktiga spådomar om att du skall sättas på de dödsdömda ogudaktigas hals [i det man spår dig lögn för att lägga dig till de slagnas, ogudaktigas halsar, Åk], vilkas dag kommer, när missgärningen har nått sin gräns. Må det stickas i skidan igen. I den trakt, där du är skapad, i det land, varifrån du stammar, där skall jag döma dig. Jag skall utgjuta min vrede över dig, jag skall mot dig blåsa upp min förgrymmelses eld; och jag skall giva dig till pris åt vilda människor, åt män som äro mästare i att fördärva. Du skall bliva till mat åt elden, ditt blod skall flyta i landet; ingen skall mer tänka på dig. Ty jag, HERREN [Jehova], har talat.” — Hesekiel 21:28—32.

57. Hur bör alla som smädar Jehova ta varning av denna profetias historiska uppfyllelse, och varför skall profetian ofelbart uppfyllas på dem?

⁵⁷ I sinom tid blev den babyloniske kungen brukad till att ödelägga Ammons barns land. Detta hände därför att Ammons profeter skådade en räddning för Rabba undan kung Nebukadnessars ”svärd”, och det måste bevisas att detta var ”falska profetsyner”, en overklighet. Ammons spåmän förutsade att Rabba skulle bli räddat, och det måste bevisas att detta var ”lögnaktiga spådomar”. Syftet med detta var att så att säga ”lägga” Ammons slagna på de slagna, ogudaktiga israeliternas ”halsar”, som om de döda staplades i en hög. Må alla som smädar den suveräne Herren Jehova ta varning av detta historiska exempel! Det ”svärd” som används i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” skall nå dem i deras eget land. I det land varifrån  de stammar skall deras blod utgjutas. Den död som de hade spått och önskat att Jehovas sanna folk skulle drabbas av skall nu komma över dem själva såsom en förkastelsedom från Jehova. Må de inte inbilla sig att detta är något overkligt; må de inte missta sig i fråga om detta! Det är Jehova som har talat. Därför skall det gå i uppfyllelse, varigenom han blir hävdad och rättfärdigad.

[Fotnoter]

[Frågor]