Kapitel 6

Kristenhetens dagar är räknade

1. Varför är tidsfaktorn aktuell, när det gäller kristenheten, och hur kommer det sig att dess dagar är räknade?

”VAD är klockan slagen?” Det är en passande fråga att ställa med avseende på kristenheten, denna världsomspännande religiösa organisation. Den Gud som kristenheten påstår sig dyrka håller räkning på åren. Han har lagt under sin egen domvärjo de ”tider och stunder” som rör hans mänskliga skapelser, i synnerhet dem som i religiöst avseende gör anspråk på att representera och tjäna honom. (Daniel 2:20—22; Apostlagärningarna 1:7) Detta förhållande borde vara till stor tröst för alla som älskar det rätta. Hur så? Därför att det försäkrar oss om att den rättfärdige, allsmäktige Guden inte för alltid kommer att ha fördrag med ondskan här på jorden. Han har fastställt hur länge den falska religionen skall få vara förhärskande över hela jorden och förslava praktiskt taget hela den mänskliga familjen. Inte ens den mäktigaste av de falska religiösa organisationerna på jorden skall kunna avvärja tillintetgörelsen från hans hand, när tiden är inne för honom att verkställa sitt rättsliga beslut mot all falsk religion. Kristenheten har handlat synnerligen klandervärt i fråga om att ställa Gud i en falsk dager inför människosläktet. Därför är kristenhetens dagar räknade!

2. Hur blev det visat i bild att kristenheten skall tillintetgöras, och på vilket sätt skulle Hesekiel vara en ”tecken”-man för sitt folk?

² Detta häpnadsväckande förhållande illustrerades genom det som hände den forntida förebilden till kristenheten, nämligen Jerusalem och Juda land på profeten Hesekiels tid, mer än sex hundra år före den vanliga tideräkningens början. Hesekiel fick veta att han skulle vara en ”tecken”-man för sitt folk, Israels hus. Det som han uppmanades att  göra skulle vara ett profetiskt ”tecken”, som angav vad som skulle ske mitt i och runt omkring Jerusalem, Juda rikes huvudstad. — Hesekiel 4:3; 12:6, 11.

3. Vilken organisation gör väl i att lyssna till vad Jehova sade till Hesekiel från sin ställning över sin vagnlika organisation år 613 f.v.t.?

³ Det är alltjämt år 613 f.v.t. Hesekiel befinner sig alltjämt i Tel-Abib i Babylon och får alltjämt se synen av Jehovas vagnlika organisation. Hesekiel är visserligen nu helt och fullt bemyndigad av Jehova att vara profet och väktare, men han har ännu inte gått till verket. Jehova fortsätter att tala till honom uppifrån den magnifika himmelska ”vagnen”, och han får uttryckligen veta vad han måste göra nu, allra först. Människorna i kristenheten i våra dagar gör väl i att lyssna till Jehovas ord till Hesekiel:

4. Vad skulle Hesekiel göra med tegeltavlan som han måste skaffa sig, till ”ett tecken för Israels hus”?

⁴ ”Och du, människobarn, tag dig en tegeltavla och lägg den framför dig och rista på den in en stad, nämligen Jerusalem. Och res upp bålverk mot den och bygg en belägringsmur mot den och kasta upp en vall mot den och slå upp läger mot den och sätt upp murbräckor mot den runt omkring. Och tag dig en järnplåt och sätt upp den såsom en järnvägg mellan dig och staden; och vänd så ditt ansikte emot den och håll den belägrad och ansätt den. Detta skall vara ett tecken för Israels hus.” — Hesekiel 4:1—3.

5. När var Hesekiel i det belägrade Jerusalem, och vilka händelser hade lett fram till att en främmande kung hade belägrat staden?

⁵ Dessa anvisningar kan ha påmint Hesekiel om att han själv en gång hade befunnit sig i Jerusalem då det var belägrat. Det var faktiskt bara fyra år tidigare, år 617 f.v.t. Det var då kungen i Babylon, Nebukadnessar, hade dragit upp mot Jerusalem för andra gången och belägrat det. Jojakim, den gode kung Josias son, satt då på tronen i Jerusalem. I kung Jojakims åttonde regeringsår hade denne babyloniske kung dragit upp mot Jerusalem och gjort Jojakim till sin lydkonung och tvingat honom att betala skatt till honom i stället för till kungen i Egypten. I tre år förblev kung Jojakim den babyloniske kungen underdånig, men gjorde sedan uppror mot honom.

6. Vad hände med Jojakim under den belägring som följde på hans uppror, och vad gjorde Jerusalems invånare då?

 ⁶ I kung Jojakims elfte regeringsår drog kungen i Babylon därför upp mot Jerusalem för andra gången för att ta kung Jojakim till fånga och föra honom bort till Babylon och sätta en annan kung i hans ställe på tronen i Jerusalem. Följaktligen var Jerusalem belägrat av Babylons kung år 617 f.v.t., i Jojakims tredje år såsom lydkonung under Babylon. Men innan belägringen var över mötte kung Jojakim döden, och hans son Jojakin blev insatt på tronen av Jerusalems invånare. Jojakin regerade bara i tre månader i den belägrade staden Jerusalem, och därefter gav han sig åt kungen i Babylon.

7. Vad gjorde belägraren Nebukadnessar med Jerusalem, sedan kung Jojakin hade gett sig åt honom, och hur gick det för Hesekiel?

⁷ Men tiden var ännu inte inne för Jehova att låta Jerusalem och dess tempel drabbas av förstöring, och han ingav inte den babyloniske kungen i hjärtat att förstöra den heliga staden den gången. Men vi läser följande om Nebukadnessar, kungen i Babylon: ”Han förde bort i fångenskap hela Jerusalem, alla hövitsmän och alla tappra stridsmän, tio tusen förde han bort, jämväl alla timmermän och smeder. Inga andra lämnades kvar än de ringaste av folket i landet. Han förde Jojakin bort till Babel; därjämte förde han konungens moder, konungens hustrur och hans hovmän samt de mäktige i landet såsom fångar bort ifrån Jerusalem till Babel.” (2 Konungaboken 23:36—24:15; 2 Krönikeboken 36:5—10; Daniel 1:1—4; Jeremia 22:18, 19) Hesekiel, prästen Busis son, fördes bort i landsförvisning år 617 f.v.t. tillsammans med den tillfångatagne kungen, Jojakin. — Hesekiel 1:1—3.

8. Hur lång tid återstod det sedan för Jerusalem enligt Jehovas tidtabell, och hur skulle kung Sidkia handla gentemot andra nationer, enligt vad Jehova uppenbarade för Hesekiel?

⁸ Men enligt Jehovas tidtabell skulle staden Jerusalem och Juda rike bli skonade i ytterligare omkring elva år. Mattanja, farbror till den bortförde Jojakin och son till den gode kung Josia, blev av kungen i Babylon insatt på tronen i Jerusalem i Jojakins ställe, och hans namn ändrades till Sidkia. Eftersom han var en ond kung, som tog parti för  egyptierna mot babylonierna, väcktes frågan: Skulle kung Sidkia upprepa sin bror Jojakims misstag och göra uppror mot Babylons kung? Tre år innan detta hände uppenbarade Jehova för Hesekiel i en syn att kung Sidkia verkligen skulle göra det. (Hesekiel 17:1—6, 9—21; 2 Konungaboken 24:18—25:2; Jeremia 52:1—5) Då Hesekiel blev upprest som profet och väktare för Israels hus, var Jerusalems och Juda rikes dagar i sanning räknade. Det var Jehova som svarade för räkningen.

9. Vad skulle Hesekiel göra för att i pantomim visa vad som skulle ske med Jerusalem, vilket skydd belägrarna skulle ha och hur de skulle använda sin arm för att gå till aktion?

⁹ Hesekiel skulle utföra en pantomim för att visa vad som skulle ske med huvudstaden Jerusalem, sedan kung Sidkia gjort uppror mot kungen i Babylon och brutit en ed som han avlagt inför Jehova. Hesekiel skulle lägga sig ned med blicken riktad mot den bild av staden Jerusalem som han hade ristat på en tegeltavla, medan den ännu var fuktig. Vidare skulle han sätta upp en järnplåt mellan sig och tavlan med inristningen för att framställa en bild av det skydd bakom vilket angriparna skulle belägra den dömda staden. Hesekiel skulle också ha sin arm blottad, likt en babylonisk soldat som hade blottat sin arm för att med kraft gå till angrepp mot den belägrade staden.

10, 11. Hur visar den historiska skildringen, som upptecknades av en som själv upplevde belägringen, att Jehova inte för intet hade gett ett ”tecken” genom Hesekiel?

¹⁰ I uppfyllelse av det ”tecken”, som Hesekiel skulle iscensätta eller framställa inför Israels hus, inträffade belägringen vid Jehovas fastställda tid.

¹¹ Den historiska skildringen av detta upptecknades av en man som verkligen befann sig i den belägrade staden vid det tillfället. Det var profeten Jeremia, och skildringen lyder: ”Sidkia avföll från konungen i Babel. Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden [Tebet], på tionde dagen i månaden, kom Nebukadnessar, konungen i Babel, med hela sin här till Jerusalem och belägrade det; och de byggde en belägringsmur runt omkring det. Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias elfte regeringsår.” (2 Konungaboken 24:20—25:2; Jeremia 52: 1—5) Belägringen avbröts helt kort, då babylonierna (kaldéerna) drog sig tillbaka för att driva bort egyptierna, som kung Sidkia hade vädjat till om hjälp. Men sedan babylonierna hade avvärjt detta egyptiska hot, kom de tillbaka och återupptog belägringen, alldeles som profeten Jeremia hade förutsagt. (Jeremia 37:5—11) Det var inte för intet som Jehova hade gett ett ”tecken” genom Hesekiel.

12. Varför skulle den stad, som Jehovas namn var förbundet med, utsättas för denna olycksbringande belägring, och hur hade Jerusalem kommit att bli huvudstad för bara två av Israels alla stammar?

¹² Varför skulle denna belägring med dess fördärvbringande följder komma över den stad som Jehovas namn var förbundet med genom att hans tempel fanns där? Det kan verka underligt, men Jerusalems förstöring kom såsom ett straff från Jehova därför att hans förbundsfolk hade gjort uppror mot honom. I omkring sjuttiotre år hade Jerusalem varit huvudstad för hela Israels rike, medan de tolv stammarna utgjorde ett enda rike. Men efter kung Salomos olyckliga slut och död gjorde de tio stammarna uppror mot hans son och efterträdare, kung Rehabeam. Riket föll sönder i två delar, den ena större än den andra. Tio stammar (huvudsakligen i norr) bildade Israels rike under kung Jerobeam, och Sikem, som låg inom Efraims stams område, blev hans huvudstad. De två lojala stammarna, Juda och Benjamin, jämte Levi stam, vars därtill berättigade män tjänade i Jehovas tempel, bildade Juda rike i söder med Jerusalem som huvudstad. (1 Konungaboken 12:1—25; 2 Krönikeboken 10:1—11:16) Detta inträffade år 997 f.v.t., dvs. 384 år innan Hesekiel började profetera.

ISRAELS MISSGÄRNING BUREN I 390 DAGAR

13. Under hur många dagar skulle Hesekiel ligga på sin vänstra sida framför tegeltavlan med inristningen, och för vilket syfte?

¹³ Att Jerusalems förstöring skulle komma såsom straff för Jehovas utvalda folks religiösa missgärning förklarades rakt på sak för Hesekiel, som fick framställa Jerusalems belägring i bild. Jehova sade: ”Och lägg du dig på din vänstra sida och lägg Israels hus’ missgärning ovanpå; lika många dagar, som du ligger så, skall du bära på deras missgärning. Jag skall låta deras missgärningsår för dig motsvaras av ett  lika antal dagar, nämligen av tre hundra nittio dagar; så länge skall du bära på Israels hus’ missgärning.” — Hesekiel 4:4, 5.

14. Varför skulle Jerusalem få stå till svars för ”Israels hus’” missgärning, som skulle bäras under 390 dagar?

¹⁴ Genom att framställa denna bild skulle Hesekiel inte ange hur länge den kommande belägringen av Jerusalem skulle räcka, men väl det exakta årtalet för stadens förstöring vid belägringens slut. Uttrycket ”Israels hus” betecknar här det norra riket, som bestod av tio israelitiska stammar som gjort uppror, det rike som inte erkände Jerusalem som sin huvudstad. Men trots detta fick Jerusalem bära skulden för det norra rikets, Israels rikes, religiösa missgärning. Från och med kung Salomos sista år hade den staden varit ett dåligt exempel i religiöst avseende för alla Israels tolv stammar genom den avgudadyrkan som bedrevs där.

15. På vilket sätt var kung Rehabeam delaktig i det norra rikets, Israels, ”missgärning”, och var skuldfrågan avgjord inför Jehova i och med att Samaria förstördes år 740 f.v.t.?

¹⁵ Dessutom hade Salomos son och efterträdare, Rehabeam, inte visat någon välvilja, då de tio stammarna framförde sina klagomål. Han hade följaktligen drivit dem till att göra uppror och fått dem att vända sig bort från Jerusalem, som var centrum för Jehovas tillbedjan. Därför var Jerusalem inte utan skuld till det norra rikets, Israels rikes, religiösa missgärning. Detta upproriska rike, som tog sin början år 997 f.v.t., bestod inte i tre hundra nittio (390) år. Det förstördes nämligen av det assyriska världsväldet omkring år 740 f.v.t. Även om förstöringen av det nordliga Israels rike, vars sista huvudstad var Samaria, utgjorde ett direkt straff från Gud, därför att riket hade vänt sig bort från att dyrka Jehova såsom Gud, så var saken därmed inte avgjord från Jehovas synpunkt sett. I ännu ett avseende måste räkningen göras upp med moderhuvudstaden Jerusalem. När skulle detta ske?

16. När var det dags att göra upp räkningen med avseende på det nordliga Israels rikes ”missgärning”?

¹⁶ Det skulle ske när de tre hundra nittio åren utlöpte, den period som började då det nordliga Israels rike blev  till. Den ”missgärning” det var fråga om kunde inte börja innan riket självt blev till, dvs. år 997 f.v.t. Men den började verkligen då. Det var ett upprorets år, och vad gjorde kung Jerobeam?

17, 18. Vad gjorde kung Jerobeam, som härskade över de stammar som gjort uppror, enligt vad skildringen i 1 Konungaboken 12:26—33 visar?

¹⁷ ”Och Jerobeam sade vid sig själv: ’Såsom nu är, kan riket komma tillbaka till Davids hus. Ty om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS [Jehovas] hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras herre Rehabeam, Juda konung; ja, då kunna de dräpa mig och vända tillbaka till Rehabeam, Juda konung.’ Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar av guld. Därefter sade han till folket: ’Nu må det vara nog med edra färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.’

¹⁸ Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp i Dan. Detta blev en orsak till synd; folket gick ända till Dan för att träda fram inför den ena av dem. Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde till präster allahanda män ur folket, sådana som icke voro av Levi barn. ... Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp på femtonde dagen i åttonde månaden, den månad, som han av eget påfund hade valt. Han anordnade nämligen då en högtid för Israels barn och steg upp till altaret för att där tända offereld.” — 1 Konungaboken 12:26—33; 2 Krönikeboken 11:14, 15.

19. När skulle de 390 åren utlöpa, och vad kan Jehova göra, vilket visas av att händelserna inträffade vid den fastställda tiden?

¹⁹ Vi har alltså fått veta vilket år Israels hus’ ”missgärning” började, nämligen år 997 f.v.t., och om vi då räknar tre hundra nittio år framåt i tiden, kommer vi fram till årtalet för Jerusalems förstöring. Den inträffade alltså år 607 f.v.t. * Huruvida profeten Hesekiel kom fram till detta årtal, då han fick sin profetia sex år före Jerusalems förstöring, det vet vi inte. Men den exakthet och noggrannhet som vi lägger märke till i detta sammanhang visar att Jehova i sanning är den som räknar åren och att han i förväg hade  fastställt det år då han till fullo skulle verkställa sitt rättsliga beslut på det otrogna Jerusalem. Detta är något som kristenheten, den nutida motsvarigheten till det otrogna Jerusalem, allvarligt borde tänka på i denna sena tid. Inser kristenheten, genom att undersöka bibeln, att dess dagar är räknade?

JUDA MISSGÄRNING BUREN I FYRTIO DAGAR

20. Hur många dagar skulle Hesekiel sedan ligga på sin högra sida, och för vilket syfte?

²⁰ Men hade inte det södra riket, Juda rike, begått någon ”missgärning”, och skulle inte straffet för denna missgärning verkställas på Jerusalem ända därhän att det blev förstört? Jo. Jehova förbisåg inte detta. Det framgår av de ord som han därpå uttalade till Hesekiel, som fick utföra en pantomim av Jerusalems belägring: ”Och sedan, när du har fullgjort detta, skall du lägga dig på din högra sida och bära på Juda hus’ missgärning; i fyrtio dagar, var dag svarande mot ett år [en dag för ett år, en dag för ett år, NW], skall denna min föreskrift gälla för dig. Och du skall vända ditt ansikte och din blottade arm mot det belägrade Jerusalem och profetera mot det. Och se, jag skall lägga bojor på dig, så att du icke kan vända dig från den ena sidan på den andra, förrän dina belägringsdagar äro slut.” — Hesekiel 4:6—8.

21. Om Hesekiel låg med huvudet åt öster, mot vilka riken var då hans vänstra respektive högra sida vänd, och hur många dagar sammanlagt skulle han ligga på detta sätt, när han utförde sin fingerade belägring av Jerusalem?

²¹ Om Hesekiel låg med huvudet åt öster, när han utförde sin fingerade belägring av Jerusalem, då skulle hans vänstra sida vara vänd mot norr, åt det håll där det norra riket, det forna Israels rike, hade legat, och hans högra sida skulle vara vänd mot söder. Därför var det passande att han låg på sin högra sida, när han bar på det södra rikets, Juda rikes, ”missgärning”. Naturligtvis låg Hesekiel på sin högra sida i fyrtio dagar efter det att han hade legat på sin vänstra i tre hundra nittio dagar, vilket skulle betyda att han måste ligga i fyra hundra trettio dagar för att illustrera belägringen.

22. Hur skulle de fyrtio dagarna för Juda rikes ”missgärning” förhålla sig till de 390 dagarna för Israels rikes ”missgärning”, och hur skulle fördenskull de fyrtio åren, som gällde för Juda, förhålla sig till de 390 åren för Israel?

 ²² Men när detta verkligen uppfylldes på det forntida Jerusalem, skulle de fyrtio dagarna för ”Juda hus’ missgärning” löpa samtidigt med de sista fyrtio dagarna av de tre hundra nittio dagarna för ”Israels hus’ missgärning”. Denna enhet för mätning av tiden, som Jehova gav Hesekiel, ”en dag för ett år” (NW), blev starkt betonad genom att den upprepades. Det var samma enhet för mätning av tiden som Jehova gav, då han krävde att de upproriska israeliterna skulle vandra i öknen i fyrtio år sedan de hade dragit ut ur Egypten. (4 Moseboken 14:34) Denna enhet för mätning av tiden, som fastställdes då år 1512 f.v.t., var alltså minst 899 år gammal, då Jehova återigen fastställde den för Hesekiel. Följaktligen skulle de fyrtio åren, under vilka ”Juda hus’ missgärning” skulle bäras, löpa samtidigt med de sista fyrtio åren av den period om 390 år, under vilken ”Israels hus’ missgärning” skulle bäras. De sista fyrtio åren av den tidsperioden började år 647 f.v.t. (350 år efter år 997 f.v.t.), och dessa fyrtio år utlöpte alltså år 607 f.v.t. Båda tidsperioderna, den längre och den kortare, måste sammanlöpa och utlöpa samtidigt, eftersom det forntida Jerusalem blev förstört endast en gång, år 607 f.v.t.

23, 24. Finns det något som markerar början av den fyrtioåriga perioden, under vilken Juda ”missgärning” skulle bäras, och hur framgår det av 2 Konungaboken 24:3, 4 och 21:16 att perioden började då, trots det att Josia var i färd med att återställa den rena tillbedjan vid den tiden?

²³ Nu uppstår frågan: Finns det något som markerar början av dessa fyrtio år, under vilka ”Juda hus’ missgärning” skulle bäras, något som anger när denna religiösa ”missgärning” skulle börja räknas? Ja, det första året av denna period var det trettonde året av den gode kung Josias regering i Jerusalem, och det var det året som Jeremia, prästen Hilkias son, blev förordnad av Jehova att tjäna som profet för honom i Juda land. (Jeremia 1:1—3; 25:3) Men var inte den gode kung Josia då i färd med att återställa Jehovas rena tillbedjan i hela Juda land? Varför skulle Jehova då börja räkna ”Juda hus’ missgärning” från och med det året? Vad var det som förorsakade detta? Det var de synder  som kung Manasse, kung Josias farfar, hade begått, synder som var så många och så anstötliga att Jehova inte kunde utplåna dem från det skuldkonto som Jerusalem hade inför honom såsom en blodbesudlad, avgudadyrkande stad. Vi läser:

²⁴ ”Ja, det var efter HERRENS ord, som detta kom över Juda, i det att han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade begått och för allt vad denne hade förövat, jämväl för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han uppfyllde Jerusalem med oskyldigt blod; det ville HERREN icke förlåta.” — 2 Konungaboken 24:3, 4; 21:16.

25. Hur framgår det av skildringen i 2 Konungaboken 23:25—27 att Jehova ännu inte till fullo hade gjort upp räkningen med Jerusalem, trots att kung Josia hade gjort ädla ansträngningar att få folket att leva efter Jehovas lag?

²⁵ Till och med efter kung Josias ädla ansträngningar att få Juda och Jerusalem att leva efter Jehovas lag berättas det: ”Ingen konung lik honom hade funnits före honom, ingen som så av allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft hade vänt sig till HERREN i enlighet med Moses hela lag; och efter honom uppstod ej heller någon som var honom lik. Dock vände HERREN sig icke ifrån sin stora vredes glöd, då nu hans vrede hade blivit upptänd mot Juda för allt det, varmed Manasse hade förtörnat honom. Och HERREN sade: ’Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt ansikte, likasom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill förkasta Jerusalem, denna stad, som jag hade utvalt, så ock det hus [tempel], varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där.’” — 2 Konungaboken 23:25—27.

26. På vilket sätt hade kung Amon inte gjort saken bättre i Juda, vilket ledde till att Jerusalem bar på en oerhörd, oförlåtlig skuldbörda då hans son Josia blev kung efter honom?

²⁶ Josias far, kung Amon, hade inte gjort saken bättre i Juda och Jerusalem. Det heter nämligen om kung Amon: ”Han gjorde, vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit göra offrade Amon, och han tjänade dem. Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld. Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom  och dödade honom hemma i hans hus.” (2 Krönikeboken 33:22—25) Då kung Amon dog och hans son Josia efterträdde honom som kung år 659 f.v.t., stod Juda och Jerusalem således med ett ohyggligt skuldregister och en oerhörd, oförlåtlig skuldbörda inför Jehova.

27. Om de fyrtio åren hade börjat räknas då kung Manasse fördes som fånge till Babylon, varför skulle då dessa fyrtio år ha kunnat utlöpa under Josias regering, och varför skulle detta inte ha varit på sin plats?

²⁷ I Josias trettonde regeringsår, år 647 f.v.t., uppreste Jehova Jeremia, prästen Hilkias son, som sin profet. Genom Jeremias profeterande gav Jehova klart och tydligt sitt uppsåt till känna att låta fullständig förödelse komma över Juda och Jerusalem, ett uppsåt som inte kunde misslyckas. (Jeremia 19:1—5; 25:1—11) I överensstämmelse med detta lät Jehova kung Josias trettonde regeringsår utgöra det år då de fyrtio åren skulle börja räknas, den period under vilken ”Juda hus’ missgärning” skulle bäras. Denna fyrtioåriga period utlöpte år 607 f.v.t., tjugoett år efter kung Josias död. Om den fyrtioåriga perioden hade börjat under Josias farfars, kung Manasses, regering, i synnerhet från den tidpunkt då kung Manasse fördes i fångenskap till Babylon av den assyriske kungen, då skulle de fyrtio åren ha kunnat utlöpa under kung Josias regering. Hur så? Därför att kung Manasses regering varade i femtiofem år, hans son Amons regering varade i två år och kung Josias i trettioett år. (2 Krönikeboken 33:10—34:2, 19—28) Josias regering var god från början till slut, och därför fick inte den olycka, som skulle inträffa vid de fyrtio årens slut, komma i hans dagar. — 2 Konungaboken 22:11—20; 2 Krönikeboken 34:14—33.

28. Vem skall drabbas av olycka i denna tid, och hur är den nutida motsvarigheten lik det forntida Jerusalem, när det gäller avgudadyrkan och blodsutgjutelse?

²⁸ Men det som särskilt intresserar oss i dag, det är hur den nutida motsvarigheten till det avgudadyrkande, blodbesudlade Jerusalem och Juda land, dvs. kristenheten, skall drabbas av olycka i uppfyllelsen. I inte mindre grad än den forntida förebilden är kristenheten full av avgudiska ting, av religiösa bilder och beläten och nationalistiska statyer och emblem, som blir föremål för avgudadyrkan. I inte  mindre grad än Jerusalem har kristenheten blivit uppfylld med ”oskyldigt blod” i stor myckenhet ”från den ena ändan till den andra”. (2 Konungaboken 21:16) Från allra första stund har kristenheten varit befläckad med blodsutgjutelse. Sedan den romerske kejsaren Konstantin den store hade tagit emot den tidens kristendom, gjort den till statsreligion, ja, sedan han hade lett förhandlingarna vid kyrkomötet i Nicaea, lät han döda sin äldste son och därefter sin egen hustru, Fausta. På det sättet blev kristenhetens själva grundvalar fläckade med blod. — The Encyclopædia Britannica, elfte upplagan, band 6, sid. 989, stycket 4.

29. Om Jehova ställde det forntida Jerusalem till ansvar för blodskuld, vilka fall av blodsutgjutelse i stor skala, som kristenheten har gjort sig skyldig till sedan kejsar Konstantins dagar, kan Jehova då ta i betraktande?

²⁹ Alltsedan dess, ned genom århundradena, har kristenheten haft blod på sina mantelflikar. Om det blodet kunde ropa, skulle det bära vittnesbörd mot kristenheten, vittna om de tio religiösa korståg som den förgäves företog mot de ”otrogna” muhammedanerna i Mellersta Östern, den religiösa inkvisitionens illgärningar, de religiösa krigen mellan romerska katoliker och protestanter, hundraårskriget, trettioåriga kriget och nu slutligen, på 1900-talet, dess två världskrig, i vilka det utgöts mer blod än som utgjutits sedan det forntida Babylon grundades av Nimrod, ”en väldig jägare i opposition mot Jehova” (NW), för fyra tusen två hundra år sedan! Har kristenhetens ”missgärning” visat sig vara långt större än Jerusalems och Juda missgärning i forna dagar? Alla fakta visar att svaret på den frågan är ett klart och tydligt Ja! Och om Jehova ställde det forntida Jerusalem till ansvar, bör han då inte handla på samma sätt mot kristenheten?

KRISTENHETEN VÄRRE ÄN ”HEDNAVÄRLDEN”

30, 31. En jämförelse mellan kristenheten och hednavärlden svarar mot vilken uppfattning om Jerusalem, som Jehova gav uttryck åt inför Hesekiel då denna stad jämfördes med kringliggande länder, och vad var Jehova fördenskull besluten att göra med Jerusalem?

³⁰ Kristenheten kan inte förneka att den har handlat mycket värre än den religiösa värld som den kallar ”hednavärlden”.  Jehova måste ha samma uppfattning om kristenheten som han hade om den stad där templet för hans tillbedjan fanns. Han gav uttryck åt detta i dessa ord till Hesekiel: ”Så säger Herren, HERREN: Detta är Jerusalem, som jag har satt mitt ibland hednafolken, med länder runt omkring. Men det var gensträvigt mot mina rätter på ett ännu ogudaktigare sätt än hednafolken och var ännu mer gensträvigt mot mina stadgar än länderna runt däromkring; ty de förkastade mina rätter och vandrade icke efter mina stadgar.

³¹ Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven rasat värre än hednafolken runt omkring eder och icke haven vandrat efter mina stadgar och icke gjort efter mina rätter, ja, icke ens gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder, därför säger Herren, HERREN så: Se, fördenskull skall jag också komma över dig och skipa rätt mitt ibland dig inför hednafolkens ögon; jag skall göra med dig, vad jag aldrig förr har gjort, och sådant som jag aldrig mer vill göra, för alla dina styggelsers skull.” — Hesekiel 5:5—9.

32. Hur långt fram i den tidsperiod, under vilken kristenhetens ”missgärning” skulle bäras, befinner vi oss nu, med tanke på den tidpunkt då Hesekiel blev upprest som profet, och vad kan med säkerhet sägas om de dagar som återstår för kristenheten?

³² När vi erinrar oss att det var mot slutet av den fyrtioåriga perioden, under vilken Juda hus’ ”missgärning” skulle bäras, som Jehova förordnade Hesekiel att vara profet och väktare, inser vi att det finns anledning att tro att vi nu befinner oss i slutet av den tidsperiod, under vilken kristenhetens missgärning skulle bäras, en tidsperiod som fastställts av Jehova. Det har nu gått mer än ett halvsekel sedan hedningarnas tider utlöpte år 1914. Kristenhetens två världskrig är nu en historisk skamfläck, och ingenting tycks avskräcka den från att förbereda ett tredje. Av kristenhetens inre angelägenheter att döma måste dess dagar vara räknade. Men enligt Jehovas sätt att räkna tiden är kristenhetens dagar med all säkerhet räknade. Och när dessa dagar har gått till ända, vad händer då?

33. Vad skulle Hesekiel äta och dricka under de dagar då han utförde den fingerade belägringen av Jerusalem, och hur skulle han göra det?

 ³³ Jehova angav för profeten Hesekiel vad slutet på dessa 390 ”dagar” (år) och dessa 40 ”dagar” (år), vilka utlöpte samtidigt, skulle innebära för Jerusalem och Juda. Sedan Jehova hade beskrivit för Hesekiel på vilket sätt han skulle utföra en pantomim av den kommande belägringen av Jerusalem, sade han vidare till honom: ”Och tag dig vete, korn, bönor, linsärter, hirs och spält och lägg detta i ett och samma kärl och baka dig bröd därav; lika många dagar, som du ligger på ena sidan, alltså tre hundra nittio dagar, skall detta vara, vad du har att äta. Den mat, som du får att äta, skall du äta efter vikt, tjugu siklar om dagen; detta skall du hava att äta från en viss timme ena dagen till samma timme nästa dag. Du skall ock dricka vatten efter mått, nämligen en sjättedels hin; så mycket skall du hava att dricka från en viss timme ena dagen till samma timme nästa dag.” — Hesekiel 4:9—11.

USEL FÖDA OCH DÅLIGT HÄLSOTILLSTÅND

34. Vad antydde denna svältkost, som Hesekiel skulle leva på, att Jerusalem skulle drabbas av under belägringen, och hur skulle invånarnas hälsotillstånd påverkas av detta?

³⁴ Tänk dig detta! Att äta mat efter vikt, bara tjugo siklar (något över 225 gram) om dagen, och dricka vatten efter mått, bara en sjättedels hin (omkring en halvliter) om dagen, under tre hundra nittio dagar! En sådan svältkost angav att svår, farofylld livsmedelsbrist eller hungersnöd skulle uppstå, ja, sådan hungersnöd som den belägrade staden Jerusalem skulle drabbas av. Detta var nog för att pest skulle uppstå bland de svältande invånarna! Men genom de ting som Hesekiel blev anvisad att utföra i pantomim och genom den uttydning som Jehova gav visade Jehova tydligt att belägringen skulle medföra ytterligare svårigheter för Jerusalem, ja, att den till och med skulle leda till kannibalism. Jehova sade:

35. Hur svår skulle hungersnöden bli, enligt Jehovas ord till Hesekiel?

³⁵ ”Därför skola i dig föräldrar äta sina barn och barn sina föräldrar; och jag skall skipa rätt i dig och strö ut för alla vindar allt som bliver kvar av dig. Ja, så sant jag lever,  säger Herren, HERREN [är den suveräne Herren Jehovas uttalande, NW]: sannerligen, därför att du har orenat min helgedom med alla dina skändligheter och alla dina styggelser, skall jag också utan skonsamhet vända bort mitt öga och icke hava någon misskund. En tredjedel av dig skall dö av pest och förgås av hunger i dig.” — Hesekiel 5:10—12.

36. Hur fick Hesekiel illustrera att hungersnöden och pesten skulle förtära sina offer likt eld?

³⁶ De som skulle dö av hunger och pest inne i det belägrade Jerusalem skulle vara lika tredjedelen av det hår som Hesekiel skulle raka av sitt huvud och sitt skägg, men inte med en rakkniv, utan med ett svärd som används i krig, denna tredjedel, som Hesekiel sedan skulle ”bränna upp i eld mitt i staden, när belägringsdagarna [i den fingerade belägringen] hava gått till ända”. (Hesekiel 5:1, 2) Hungersnöden och pesten skulle förtära sina offer likt eld!

37. Hur blev det framställt i bild att Jerusalems invånare skulle bli tvungna att äta bröd som var ceremoniellt orent?

³⁷ Vilken usel föda de instängda invånarna i det belägrade Jerusalem skulle äta! Det var illa nog att de måste äta bröd som var bakat av många olika ingredienser, av vete, korn, bönor, linsärter, hirs och spält. För en jude som Hesekiel, son till en tempelpräst, skulle ett sådant bröd vara orent, eftersom det var sammansatt av olika ingredienser i strid mot den princip som Jehova hade låtit nedteckna i lagen som gavs genom Mose. I 3 Moseboken 19:19 heter det: ”Din åker skall du icke beså med två slags säd; en klädnad av två olika slags garn får icke komma på dig.” (Se också 5 Moseboken 22:9.) Men se på det bränsle som invånarna i det belägrade Jerusalem skulle använda för att baka detta ceremoniellt orena bröd! Jehova gav en antydan om detta, då han gav Hesekiel anvisning om hur detta ”blandade” bröd skulle bakas: ”Tillredd såsom kornkakor skall maten ätas av dig, och du skall tillreda den inför deras ögon på bränsle av människoträck.” Härigenom skulle Hesekiel framställa en profetisk bild, ty han berättar för oss: ”Och HERREN [Jehova] tillade: ’Likaså skola Israels barn äta sitt bröd orent bland hedningarna, till vilka jag skall fördriva dem.’” — Hesekiel 4:12, 13.

38. Hur gav Hesekiel uttryck åt den avsky han kände över att behöva äta bröd som var bakat på ett sådant sätt, och vad innebar det för Jerusalem att ett sådant anstötligt bröd måste ätas?

 ³⁸ Bakat på ett sådant sätt skulle brödet vara orent i dubbel bemärkelse. Är en sådan bakningsprocedur motbjudande för oss i denna moderna tid? Redan på den tiden, för två tusen fem hundra år sedan, var den motbjudande för Hesekiel. Han kunde inte annat än ge uttryck åt den avsky och motvilja han kände. Han berättar för oss: ”Men jag svarade: ’Ack, Herre, HERRE [o suveräne Herre Jehova, NW]! Se, jag har ännu aldrig blivit orenad. Jag har aldrig, från min ungdom och intill nu, ätit något självdött eller ihjälrivet djur; och sådant kött, som räknas för vederstyggligt, har aldrig kommit i min mun.’” (Hesekiel 4:14) Mer än sex hundra år senare uppstod det en liknande häftig känsloreaktion hos en kristen jude, aposteln Petrus, då han fick vissa föreskrifter i en syn från Gud. (Apostlagärningarna 10:9—17; 11:5—10) Hesekiel, som var av prästfamilj, ville inte orena sig i ceremoniellt avseende, inte ens under en belägrings fruktansvärda hungersnöd, även om det kunde betyda att han måste dö av svält. Detta ger oss bara en antydan om vilka fasansfulla trångmål det belägrade Jerusalem skulle få utstå.

39. Varför kunde Jehova ta hänsyn till Hesekiels känslor i detta avseende, och vad skulle Jerusalem likväl få erfara i fråga om mat och dryck?

³⁹ Men ett ”blandat” bröd skulle, vare sig det var bakat på bränsle av människoträck eller inte, fortfarande vara orent, och det skulle råda brist på det. Det var detta som först och främst skulle framhävas. Därför kunde Jehova ta hänsyn till Hesekiels känslor och göra bakningsproceduren mera normal för människor i Mellersta Östern. Hesekiel berättar: ”Då sade han till mig: ’Välan, jag vill låta dig taga kospillning i stället för människoträck; vid sådan må du baka ditt bröd.’” Sedan förklarar Jehova själv vad detta betyder. Hesekiel skriver: ”Och han sade åter till mig: ’Du människobarn, se, jag vill fördärva livsuppehället [jag bryter de stavar, kring vilka ringformade bröd är upphängda, NW] för Jerusalem, så att de skola äta bröd efter vikt, och det med oro, och dricka vatten efter mått, och det med förfäran;  ja, så att de lida brist på bröd och vatten och gripas av förfäran, den ene med den andre, och försmäkta genom sin missgärning.’” — Hesekiel 4:15—17.

40. Hur visas det av de förhållanden som Jerusalem senare fick uppleva att Jehovas uttalande beträffande mat och dryck inte var överdrivet?

⁴⁰ Detta var inte något överdrivet påstående. Under den verkliga belägringen fick profeten Jeremia, som var i fängsligt förvar inne i Jerusalem, slutligen en rund kaka bröd ”om dagen från Bagargatan, till dess att det var slut på allt brödet i staden”. (Jeremia 37:21) Slutligen kunde Jeremia skriva följande om det sista året av den onde kung Sidkias regering i det belägrade Jerusalem: ”På nionde dagen i [fjärde, NW] månaden var hungersnöden så stor i staden, att mängden av folket icke hade något att äta. Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde om natten genom porten mellan de båda murarna (den port, som ledde till den kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo runt omkring staden; och folket tog vägen åt Hedmarken till. Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp honom på Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och skingrat sig.” (2 Konungaboken 25:3—5; Jeremia 39:3—5; 52:6—8) Det ”tecken” som Jehova hade gett genom Hesekiel till en varning visade sig vara blott alltför sant!

41. Vad skulle de som överlevde Jerusalems belägring få uppleva i de länder som de skulle fördrivas till?

⁴¹ Vad skulle hända med dem som överlevde Jerusalems arton månader långa belägring? De skulle, enligt Jehovas ord till Hesekiel, ”äta sitt bröd orent bland hedningarna, till vilka jag skall fördriva dem”. (Hesekiel 4:13) De skulle fördrivas till icke-israelitiska länder såsom landsförvista och lämna Juda land och Jerusalem fullständigt öde. I Jerusalem lämnade de efter sig inte bara dem som fallit offer för hungersnöden och pesten, utan också dem som dukat under för kaldéernas eller babyloniernas vapen och militära utrustning. De sistnämnda, de som föll offer för kriget, och de som överlevde var lika de andra två delarna av det hår som Hesekiel hade rakat av sitt huvud och sitt skägg med ett svärd. De som föll offer för kriget var lika den tredjedel  av håret som Hesekiel skulle slå med svärdet där runt omkring, åt alla håll. Vad de överlevande beträffar, som skulle bli fördrivna och kringspridda bland de hedniska nationerna, så var de lika den återstående tredjedelen av Hesekiels hår, som han skulle strö ut för vinden, men de skulle inte bli utströdda för att leva ett fridfullt liv i landsförvisning utan för att få uppleva det som Jehova sade till Hesekiel: ”Mitt svärd skall jag draga ut efter dem.” (Hesekiel 5:2) Jehova förklarade vad Hesekiels symboliska åtgärder med de två sista delarna av håret betydde, då han sade till sin profet:

42. Vilken förklaring till detta gav Jehova genom det sätt varpå Hesekiel behandlade den sista tredjedelen av sitt avrakade hår, och vad skulle de som överlevde förnimma?

⁴² ”En tredjedel [den andra tredjedelen av håret] skall falla för [krigets] svärd runt omkring dig; och en tredjedel [den sista tredjedelen, Melin] skall jag strö ut för alla vindar, och mitt svärd skall jag draga ut efter dem. Ja, min vrede skall få uttömma sig, och jag skall släcka min förtörnelse på dem och hämnas på dem, och när jag så uttömmer min förtörnelse på dem, skola de förnimma, att jag, HERREN [Jehova], har talat i min nitälskan.” — Hesekiel 5:12, 13.

43. Hur skulle det gå för dem som visades i bild genom de hårstrån som var inknutna i Hesekiels mantelflikar och för dem som framställdes i bild genom håret som kastades i elden?

⁴³ Några av de landsförvista skulle vara lika de få hårstrån som Hesekiel skulle ta undan från den sista tredjedelen av det avrakade håret och knyta in i flikarna av sin mantel. Dessa landsförvista skulle få genomgå svåra strapatser, och sedan Juda land hade legat öde i sjuttio år, skulle de få komma tillbaka från förskingringen för att återuppta en renad tillbedjan av Jehova. Men för flertalet av de landsförvista skulle det inte bli någon behaglig erfarenhet. Jehovas vredes förtärande eld skulle flamma mot dem. I likhet med människohår skulle de vara mycket lättantändliga. Beträffande de återstående hårstråna, som inte var inknutna i Hesekiels mantelflikar, sade Jehova således till Hesekiel: ”Du [skall] återigen taga några och kasta dem i elden  och bränna upp dem i eld. Härifrån skall en eld gå ut över hela Israels hus.” — Hesekiel 5:3, 4.

44, 45. På vilket sätt skulle Jehova låta folket i Jerusalem bli till ”en varning”, och hur skulle han skipa rätt mot dem som visserligen fick överleva Jerusalems förstöring men som inte skulle förbli vid liv?

⁴⁴ De som försöker tillbedja den sanne Guden på ett skrymtaktigt sätt skall således inte lyckas undkomma någon längre tid. Religiösa skrymtare menar att Jehova är en Gud som de kan lura, men Jehova hatar att bli betraktad på detta sätt. Därför sade denne Gud, som kräver odelad hängivenhet, följande till sådana som visserligen fick överleva men som inte skulle förbli vid liv:

⁴⁵ ”Och jag skall låta dig bliva en ödemark och en smälek bland folken runt omkring dig, inför var mans ögon, som går där fram. Ja, det skall bliva till smälek och hån, till varnagel [en varning, Åk] och skräck för folken runt omkring dig, när jag så skipar rätt i dig med vrede och förtörnelse och förtörnelses tuktan. Jag, HERREN [Jehova], har talat. När jag sänder bland dem hungerns onda pilar, som bliva till fördärv, ja, när jag sänder dessa till att fördärva eder och så låter eder hunger bliva allt värre, då skall jag förstöra för eder edert livsuppehälle [brödets stav, Åk]. Jag skall sända över eder hungersnöd och vilddjur, som skola döda edra barn; och pest och blodsutgjutelse skall gå över dig, och svärd skall jag låta komma över dig. Jag, HERREN [Jehova], har talat.” — Hesekiel 5:14—17.

46. Var den verklighet, som de överlevande fick uppleva längre fram, grymmare än dessa profetiska ord, och vad blir således följden för de religiösa skrymtare som drar smälek över Jehova och hans namn?

⁴⁶ Vilka grymma ord! Så kan detta tillkännagivande av Jehovas uppsåt förefalla för känslosamma människor och för dem som inte av hjärtat avskyr religiöst skrymteri och inte erkänner den sanne Gudens värdighet och inser att den blivit kränkt. Men dessa ord var inte grymmare än den verklighet som de kringspridda judarna, de som överlevde Jerusalems förstöring år 607 f.v.t., fick uppleva. Jehova hade inte talat tomma ord, och han hade inte överdrivit. Man får inte ta lätt på hans ord. När religiösa skrymtare drar smälek över honom och hans heliga namn, måste det ofelbart leda till att smälek kommer över dem från de världsliga  nationernas sida. Jehova avslöjar deras religiösa skrymteri inför nationerna i världen.

HUNGERNS OCH PESTENS PILAR SKALL TRÄFFA KRISTENHETEN

47. Vilka förhållanden, när det gäller föda och hälsotillstånd, måste kristenheten drabbas av, därför att den inte har gett akt på den ”varning” som finns nedtecknad i bibeln?

⁴⁷ Må inte lärdomen i denna historiska skildring gå förlorad för oss. Varför skulle vi utstå lidande tillsammans med kristenheten, som inte har tagit denna ”varning” (Åk), detta varnande exempel, till hjärtat, som nedtecknats så klart och tydligt i Jehovas ord? Visserligen har det förutsagts att hungersnöd och pest skall komma, inte bara över kristenheten, utan över hela mänskligheten, enligt de varningar som kommer från våra dagars ekologer, livsmedels- och försörjningsexperter och statistiker, som är oroade över det sätt varpå befolkningsökningen överstiger ökningen i livsmedelsproduktionen och över att sjukdomarna breder ut sig på grund av den ökande föroreningen av människans miljö. Men när Jehova låter den ”stora vedermödan” bryta ut, i överensstämmelse med det som förutsagts av hans Son, Jesus Kristus, i Matteus 24:21, 22, och när denna vedermöda drabbar den nutida motsvarigheten till det forntida Juda och Jerusalem, då skall kristenheten få känna av hungersnöd och pest i vidgad bemärkelse.

48. På vilket sätt skall kristenheten få känna av hungersnöd och pest i vidgad bemärkelse?

⁴⁸ Kristenhetens avlönade präster, bland dem också de högsta kyrkliga dignitärerna, skall inte längre få ekonomiskt och materiellt stöd från folket. Kyrkosamfund och därmed förbundna religiösa läroanstalter och andra institutioner skall bli lidande och tyna bort av brist på bidrag och ”välvilligt” stöd, ja, de skall plundras med våld. Eftersom prästerskapet och dess religiösa organisationer inte har livnärt sig av de sunda lärorna i Jehovas skrivna ord, skall det visa sig att de är dödligt sjuka i andligt avseende, angripna av en farsot av veneriska sjukdomar, därför att de har bedrivit religiös otukt med de politiska och världsliga elementen i denna orena tingens ordning.

49. Mot vad kommer Jehova inte att skydda kristenheten, eftersom den har framställt honom i falsk dager, och på vilket sätt skall han uttömma sin våldsamma vrede över varje skrymtare som överlever kristenhetens tillintetgörelse?

 ⁴⁹ Eftersom kristenheten har ställt Jehova i en falsk dager inför nationerna, kommer han inte att skydda den mot våldshandlingar från de upprörda världsliga elementens sida. Kristenhetens dagar har nått sin fullbordan. Den skall förstöras lika säkert som att Jerusalem blev förstört då på den tiden, år 607 f.v.t. Vilka som helst av kristenhetens medförbundna som överlever dess tillintetgörelse, när den ”stora vedermödan” kommer, skall inte överleva för att uppnå ett bättre och varaktigare liv i framtiden, lika litet som de skrymtare som överlevde det forntida Jerusalems förstöring gjorde det. De skall drabbas av ytterligare svårigheter och slutlig tillintetgörelse längre fram under den ”stora vedermödan”, under dess slutfas. Jehovas symboliska ”svärd”, som verkställer hans domar, skall svingas mot dem i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” i den världsomfattande situation som kallas Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:14—16; 19:11—21) På det sättet skall han låta sin rättfärdiga, våldsamma vrede helt och fullt uttömmas över dem på grund av deras religiösa skrymteri och ogudaktighet.

50. Vad uppnåddes i religiöst avseende genom att Juda land och Jerusalem lades öde då på den tiden, och vad kommer undanröjandet av kristenheten likaså att medföra i religiöst avseende?

⁵⁰ Förefaller detta vara en dyster bild, en som med skarpa konturer skildrar de ”klagovisor och suckar och ve” (My), som var uppskrivna i ”rullen” som Hesekiel åt upp? Men bilden har trots allt en ljus sida! Vad uppnåddes genom att Juda land och Jerusalem lades fullständigt öde då för länge sedan? All falsk religion skaffades bort ur det gudagivna landet. Landet blev rent, så att den rena religionen kunde återupprättas där när Jehovas bestämda tid var inne. (Hesekiel 2:9—3:2) Likadant är det nu på 1900-talet. Om kristenheten måste försvinna i den stundande ”stora vedermödan”, så måste också all annan falsk religion göra det. Hela jorden måste bli renad, befriad, från all falsk religion  och från dess besudlande, fördärvbringande inflytande och makt.

51. Varför kommer det inte att uppstå ett gudlöshetens vakuum på jorden, när kristenheten och all annan falsk religion tillintetgörs?

⁵¹ Men detta innebär inte att det kommer att uppstå ett religiöst vakuum, en gudlös tomhet. Den ende levande och sanne Gudens sanna religion skall överleva under hans beskydd. När den inte längre utsätts för motstånd och förföljelse från den falska religionens förespråkare, kommer den att med Guds välsignelse blomstra och breda ut sig till jordens alla delar. Efter Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. fick Hesekiel i uppdrag att profetera om denna välsignade framtid för hela mänskligheten. — Se Hesekiels profetiska bok, kapitlen trettiosex—fyrtioåtta.

[Fotnoter]

[Frågor]