Väktaren förblir vid liv och får underrättelsen
Kapitel 15
Väktaren förblir vid liv och får underrättelsen
1. Vad har Skaparen försett oss med i dessa oroliga tider, eftersom han är så intresserad av vår välfärd, och hur bör vi reagera med avseende på detta?
BORDE vi inte vara tacksamma för att det finns en Skapare som är så intresserad av vår välfärd att han har upprest en väktare till skydd för oss i denna farofyllda tid? Vi har orsak att vara ytterst tacksamma för denna gudomliga föranstaltning, i stället för att bli upprörda och irriterade, därför att väktaren varnar oss så punktligt och samvetsgrant. Det är inte i onödan som han stör vår frid och ro.
2. Vilka världsmänniskor i våra dagar visar sig inte vara Skaparens väktarklass? Varför är det en stor räkning som Skaparen måste göra upp med denna tingens ordning, och vad kommer det att innebära för oss, om vi lyssnar till hans verklige väktare?
2 Vetenskapsmän, livsmedels- och försörjningsexperter, ekologer och historiker ropar ut välgrundade varningar till den nuvarande tingens ordning om en slutlig katastrof. Men dessa världsligt inställda människor utgör inte den ”väktar”-klass som himmelens och jordens Skapare har rest upp. Dessa män och kvinnor låter inte varningen ljuda i Skaparens namn eller på hans befallning. Vare sig vi betraktar människans naturliga miljö eller hennes moralnormer och religiösa förpliktelser, så ser vi att mänskligheten har våldfört sig på Skaparens lagar och anordningar. Den räkning som han har att göra upp med mänsklighetens nuvarande, världsvida tingens ordning är mycket stor. När han inom en nära framtid håller räkenskap, kommer det att innebära en ”stor vedermöda” av värsta slag, en sådan som aldrig tidigare har inträffat i människosläktets historia. Men det kommer att betyda frälsning för oss, om vi lyssnar till Guds verklige väktare.
3. Hur och när blev Skaparens ”väktare” framställd i bild?
3 Den ”väktare” som Skaparen har upprest för vår tid blev framställd i bild i gången tid. Genom vem? Genom profeten Hesekiel, och det skedde under de sex kritiska år som nådde sitt slut i och med Jerusalems första förstöring år 607 f.v.t. Hesekiel blev bemyndigad att vara profet och väktare år 613 f.v.t. (Hesekiel 1:1—3; 3:17—21) Men nu, innan underrättelsen om Jerusalems förstöring når honom på den ort där han vistas som landsförvist i Babylon, blir han påmind om hur han som väktare är ansvarig för deras liv som tillhör Guds utvalda folk. Sedan profeten hade nedtecknat de budskap som han blivit ålagd att frambära mot sju nationer, som hade övat våld mot Guds utvalda folk (Hesekiel, kapitlen 25—32), säger han:
4. Vad säger Jehova i Hesekiel 33:1—5 om uppresandet av en väktare och om den som inte låter varna sig när han hör basunljudet?
4 ”Och HERRENS [Jehovas] ord kom till mig; han sade: Du människobarn, tala till dina landsmän och säg till dem: Om jag vill låta svärdet komma över ett land och folket i landet har utsett bland sig en man, som det har gjort till sin väktare, och denne ser svärdet komma över landet och stöter i basunen och varnar folket, men den som får höra basunljudet ändå icke låter varna sig, och svärdet sedan kommer och tager honom bort, då kommer hans blod över hans eget huvud. Ty han hörde ju basunljudet, men lät icke varna sig; därför kommer hans blod över honom själv. Om han hade låtit varna sig, så hade han räddat sitt liv.” — Hesekiel 33:1—5.
5. Vem är det, enligt dessa ord, som låter svärdet komma över landet, och vem bär ansvaret, om en invånare inte aktar på väktarens varning och därför mister livet?
5 Låt oss lägga märke till att det är Jehova som låter det ”svärd”, som verkställer hans rättsliga beslut, komma över detta land. Men även om folket i det landet har upprest en egen väktare, måste likväl den invånare i landet, som underlåter att rätta sig efter väktarens varning och förlorar sin själ eller sitt liv, själv bära ansvaret för sin död. Det är inte mer än rätt mot väktaren.
6. Hur går det, enligt Jehovas ord, för ett folk som är i fara och vars väktare försummar att låta varningen ljuda?
6 ”Men om väktaren ser svärdet komma”, säger Jehova vidare, ”och icke stöter i basunen och folket så icke bliver varnat och svärdet sedan kommer och tager bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand.” — Hesekiel 33:6.
7. Även om ett folk förtjänar att bli tillintetgjort, vem är det som hålls ansvarig för människornas död ifall väktaren har varit försumlig?
7 Om ett folk blev tillintetgjort av det förödelsebringande svärdets egg utan att först ha blivit varnat, så begicks det ingen orättvisa mot det. Det förtjänade att bli tillintetgjort på grund av sin egen missgärning mot Gud. Men detta fritog inte den försumlige väktaren från ansvar. Det var hans plikt och skyldighet att låta folket höra varningen. Nutida lagar skulle klassificera hans försumlighet såsom ”brottslig underlåtenhet” å väktarens sida. Det var således med all rätt som Jehova höll honom ansvarig.
8. Av vem blev Hesekiel satt till en väktare, och för vilka? Vad skulle hända med Hesekiel, om den ogudaktige dog därför att han inte blivit varnad eller om den ogudaktige underlät att rätta sig efter Hesekiels varning?
8 Jehova tillämpar nu detta på Hesekiel, i det han säger: ”Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: ’Du ogudaktige, du måste dö’ och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.” (Hesekiel 33:7—9) Enligt denna princip fritar Jehova en sådan andlig väktare som Hesekiel från ansvar, om han har gjort sin plikt.
9. Har Jehova lust till den ogudaktiges död eller till att han vänder om och får leva?
9 Jehova säger vidare: ”Och du, människobarn, säg till Israels hus: I sägen så: ’Våra överträdelser och synder tynga på oss, och vi försmäkta genom dem. Huru kunna vi då bliva vid liv?’ Men svara dem: ’Så sant jag lever, säger Herren, HERREN [är den suveräne Herren Jehovas uttalande, NW], jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om ifrån sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?’” — Hesekiel 33:10, 11.
10. Hur öppnas det, genom den inställning Jehova har, en möjlighet för oss i denna tid, när den ”stora vedermödan” är nära förestående?
10 Genom att Gud har en sådan inställning öppnas det en möjlighet för oss i vår tid. Han finner inte behag i att se oss dö i den annalkande ”stora vedermödan”, i vilken han verkställer sina rättsliga beslut på denna onda tingens ordning. Om vi vänder om från våra onda vägar och strävar att leva i överensstämmelse med den väg som är utstakad i hans ord, kommer han att skona oss från att bli avrättade. (Matteus 24:21, 22) Att en ogudaktig människas förflutna inte skall läggas henne till last visas av det som Jehova nu framhåller:
11. Hur ger Jehova till känna att en persons förflutna inte skall läggas honom till last eller räknas honom till godo?
11 ”Men du, människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall icke rädda honom, när han begår överträdelser; och den ogudaktige skall icke komma på fall [och lida döden] genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet, lika litet som den rättfärdige skall kunna leva genom sin rättfärdighet, när han syndar. Om jag säger till den rättfärdige, att han skall få leva, och han sedan i förlitande på sin rättfärdighet gör, vad orätt är, så skall intet ihågkommas av all hans rättfärdighet, utan genom det orätta som han gör skall han dö.” — Hesekiel 33:12, 13.
NÄR NÅGONS FÖRFLUTNA INTE RÄKNAS
12. Hur framhåller Jehova, när han talar om den ogudaktige, att det är vad en människa i grund och botten är vid den tid då domen verkställs som räknas inför Gud?
12 Det är inte vad man tidigare gjort i livet, utan vad man i grund och botten är och gör vid den tid, då Gud verkställer sina domar, som räknas inför Gud. Fördenskull säger han vidare: ”Och om jag säger till den ogudaktige: ’Du måste dö’ och han sedan vänder om från sin synd och övar rätt och rättfärdighet, så att han, den ogudaktige, [vid nattens inbrott] giver tillbaka den pant han har fått [av gäldenären] och ersätter, vad han har rövat, och vandrar efter livets stadgar, så att han icke gör, vad orätt är, då skall han förvisso leva och icke dö. Ingen av de synder han har begått skall då tillräknas honom; han har övat rätt och rättfärdighet, därför skall han förvisso få leva.” — Hesekiel 33:14—16.
13. Vad innebar det att vandra ”efter livets stadgar” på Hesekiels tid, och vad innebär det i våra dagar?
13 Hur barmhärtigt av Jehova att handla mot syndare på detta sätt! När han verkställer sina domar mot en orättfärdig nation eller organisation, låter han inte avrätta den syndare som har vänt om, utan skonar honom och låter honom få leva och vandra ”efter livets stadgar” till dess han dör en naturlig död. På Hesekiels tid innebar detta, att man vandrade ”efter livets stadgar”, att man lydde Guds lag, som hade getts åt Israel vid Sinai berg genom medlaren Mose. Men i vår tid, nitton hundra år efter det att Jesus Kristus dog offerdöden såsom ”Guds lamm, som borttager världens synd”, måste en syndare, som vänt om och som vill vandra ”efter livets stadgar”, ta emot Lammets, Jesu Kristi, återlösningsoffer och vandra i hans fotspår såsom en sann kristen. — Johannes 1:29, 36; 1 Petrus 2:21.
14. Vad sägs det i harmoni med detta om den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9—15?
14 Därför sägs det om den ”stora skaran” av tillbedjare som får överleva den ”stora vedermödan” och träda in i Guds rättfärdiga, nya tingens ordning: ”Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan, och de har tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Det är därför som de står inför Guds tron, och de ägnar helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel; och den som sitter på tronen [Gud] skall slå upp sitt tält över dem.” — Uppenbarelseboken 7:9—15, NW.
15, 16. Vad sade israeliterna om Jehovas väg, men vad sade Jehova för att klargöra att hans väg var rätt?
15 Vad skall vi säga om denna gudomliga anordning? Att Gud har ordnat eller avpassat förhållandena felaktigt? Om vi säger det, resonerar vi likadant som israeliterna gjorde på Hesekiels tid. Här får vi veta vad Jehova sade om dem till Hesekiel: ”Och ditt folks söner har sagt: ’Jehovas väg är inte rätt avpassad’, men vad dem beträffar, är det deras väg som inte är rätt avpassad.” (Hesekiel 33:17, NW) Sedan visar Jehova klart och tydligt att hans väg är rätt, att det sätt varpå han handlar med sitt folk vid den tid då domen verkställs är rätt och riktigt. Han säger:
16 ”Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör, vad orätt är, så måste han just därför dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och övar rätt och rättfärdighet, då skall han just därför få leva.” — Hesekiel 33:18, 19.
17. Vad är det som räknas inför Jehova på domens dag, när det gäller en rättfärdig människas levnadssätt?
17 Det är vad en människa slutligen är som räknas inför Jehova, inte vad hon tidigare har varit, om hon då har fört en ond eller en god vandel. Om det visar sig på den dag då Jehova verkställer dom att den som tidigare varit rättfärdig har vänt om och börjat göra vad orätt är och fortsatt med sin ogudaktighet, då måste straffet för hans synd verkställas på honom.
18. Hur förhåller det sig däremot med den ogudaktige, och kan man säga att Jehovas handlingssätt är orätt avpassat i detta avseende?
18 Men om någon som tidigare har varit ogudaktig har ångrat sig och vänt om och börjat göra det som är rätt i Jehovas ögon och fortsatt med detta levnadssätt, då skall han, när Jehovas domsdag kommer, bli skonad från att dö, såsom belöning för att han har ångrat sig, vänt om och hållit fast vid rättfärdigheten. Jehova säger att han inte har någon lust till den ogudaktiges död, till att han blir avrättad. Han gläder sig åt att de ogudaktiga ångrar sig och vänder om, eftersom detta betyder att han kan skona dem, så att de får leva och öva rättfärdighet till hans lov och pris. När Jehova straffar eller belönar en person i enlighet med vad han är på den dag då domen verkställs och gör detta i enlighet med de gudomliga normerna för vad som är rätt och orätt, då är inte detta någon felaktig anordning, något orätt avpassat handlingssätt, eller hur? När den ”stora vedermödan” kommer, kan vi därför inte förvänta att vår forna vandel, om den bara var egenrättfärdig, skall räknas oss till godo.
19. Varför bör vi inte likt israeliterna i forna dagar hålla fast vid vårt eget tänkesätt i fråga om Jehovas väg, och vad beror det på, om det skall avkunnas ett gynnsamt beslut med avseende på oss på domens dag?
19 Eftersom Jehova vet att hans väg är rätt avpassad när han avkunnar dom, skall han fortsätta på denna väg, fullfölja sitt handlingssätt. Därför varnade han israeliterna för detta genom att säga: ”Likväl sägen I: ’Herrens [Jehovas, NW] väg är icke rätt [avpassad].’ Jag skall döma eder, var och en efter hans vägar, I av Israels hus.” (Hesekiel 33:20, Åk) Låt oss därför inte mena att Guds väg är orätt avpassad och så hålla fast vid vårt eget orätta tänkesätt. Hans vägar är högre än våra vägar, och hans tankar är högre än våra tankar. (Jesaja 55:8, 9) Jehova skall döma oss, var och en individuellt, i enlighet med vad våra vägar har gjort oss till, dvs. vad vi är vid den tid då han verkställer sina rättsliga beslut. O, att det beslut som han då avkunnar med avseende på oss må bli att vi skall ”få leva”! Må vi nu inse och förstå att detta helt och hållet beror på de gärningar som var och en av oss gör under den tid som återstår av detta år ”av godvilja från Jehovas sida”. — Jesaja 61:1, 2, NW; 2 Korintierna 6:1, 2.
FLYKTINGEN ANLÄNDER MED ÖGONVITTNESRAPPORTEN
20. Fram till vilken tidpunkt visade sig Hesekiel vara en väktare som verkligen gjorde sig hörd för Israels hus? Varför fick han överleva Jerusalems förstöring och förlusten av människoliv för att slutligen nås av underrättelsen om detta?
20 Profeten Hesekiel visade sig vara en trogen väktare som gjorde sin röst hörd för Israels hus. Fram till den tionde dagen i den tionde månmånaden år 609 f.v.t., när babylonierna började belägra Jerusalem, kungjorde han modigt Jehovas varning för israeliterna som hotades av en svår olycka. Förstöringen av den upproriska staden efter arton månaders intensiv belägring medförde döden för ett okänt antal av de belägrade judarna. Förlusten av människoliv måste ha varit mycket stor. Men vad alla dessa slagna beträffar, så kunde Jehova inte utkräva någon enda människas liv av Hesekiels hand. Deras blod kom över deras eget huvud, eftersom de hade underlåtit att ge akt på den varning som väktaren Hesekiel hade framburit. Hesekiel fick således förbli vid liv, och slutligen erhöll han en underrättelse som visade att de varningar han hade kungjort som väktare inte hade varit obefogade, utan grund. Han berättar för oss:
21, 22. När kom underrättelsen, och vad medförde den för Jehova och för Hesekiel? Hur länge hade flyktingen varit på väg med underrättelsen?
21 ”I det tolfte året, sedan vi hade blivit bortförda i fångenskap, på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting ifrån Jerusalem till mig med budskapet: ’Staden är intagen.’” — Hesekiel 33:21.
22 Hävdad och rättfärdigad! Jehova, som genom inspiration hade gett upphov åt profetiorna om Jerusalems olycka, blev hävdad och rättfärdigad! Hesekiel, väktaren och förkunnaren av dessa profetior, blev rättfärdigad! Vilket spännande ögonblick var det inte, när flyktingen anlände från en plats som låg mer än åtta hundra kilometer därifrån med den icke oväntade nyheten: ”Staden är intagen.” Det skedde på den femte dagen i den tionde månaden (Tebet) i det tolfte året av Hesekiels landsförvisning i Babylon. Det finns åtta hebreiska handskrifter, förutom den syriska översättningen och några handskrifter av den grekiska Septuagintaöversättningen, som här har det ”elfte året” i stället för det ”tolfte året”. Det skulle betyda att flyktingen från Jerusalem anlände under den senare hälften av december år 607 f.v.t. Eftersom det framgår av 2 Konungaboken 25:2—4 (NW; Melin) att Jerusalem intogs eller stormades av babylonierna på den nionde dagen i den fjärde månaden (Tammus) i det elfte året av kung Sidkias regering, som också var det elfte året av Hesekiels landsförvisning, skulle detta betyda att flyktingen anlände sex månader efter det att Jerusalem hade stormats och erövrats av babylonierna. Vi kommer fram till samma tidpunkt, om vi, såsom somliga gör, räknar det tolfte året från det judiska nyåret, den 1 Tischri år 607 f.v.t.
23. När nyheten om kristenhetens världsvida tillintetgörelse blir känd, vad skall då detta bestyrka beträffande den smorda Hesekielklassen, och vem eller vilka skall då ställas till räkenskap för förlusten av människoliv?
23 Vilket spännande ögonblick kommer det inte att bli, när den nuvarande tingens ordning drabbas av den ”stora vedermödan” och de tillförlitliga rapporterna börjar strömma in från alla delar av jorden om att det motbildliga Jerusalem, dvs. kristenheten, har fallit för Jehovas förödelsebringande styrkor! Då kommer den nutida Hesekielklassen att bli hävdad och rättfärdigad. Det kommer att bestyrkas att den inte har varit en falsk profet, utan har varit en trogen ”väktar”-klass i fråga om att låta Jehovas varningar gå ut till kristenheten. Vad kristenhetens religiösa ledare och övriga religionsanhängare beträffar, som mister livet på den tiden, så skall deras blod komma över deras eget huvud. Eftersom de underlät att rätta sig efter den varning som gavs, skall Jehova inte utkräva deras blod av sin förordnade ”väktares”, den smorda Hesekielklassens, hand. Kristenheten skall förgås genom sin egen missgärning. Jehova skall döma den efter dess egna skrymtaktiga vägar och därför att den står med blodskuld.
24, 25. Hur blev Hesekiel förberedd på att han skulle få höra underrättelsen?
24 Den forntida profeten Hesekiel blev förberedd på att han skulle få höra den nyhet som för en vanlig jude eller israelit skulle vara helt förkrossande. Låt oss komma ihåg att den judiska dagen började på aftonen, vid solnedgången, när vi nu läser vad Hesekiel berättar för oss:
25 ”Och Jehovahs hand var kommen över mig aftonen före flyktingens ankomst, och han upplät min mun, innan denne kom till mig på morgonen. Då uppläts min mun och jag förblev icke längre stum.” — Hesekiel 33:22, My.
26. Hur länge varade Hesekiels stumhet jämfört med den tid Jerusalems belägring varade, och varför såg Jehova till att det avgavs en ögonvittnesrapport i stället för en inspirerad underrättelse?
26 Hesekiel hade således varit stum, när det gällde att profetera om det till undergång dömda Jerusalem, längre än de arton månader som Jerusalems belägring varade. Hans stumhet hade börjat sedan han, samma dag som Jerusalems belägring började, på övernaturligt sätt och genom inspiration hade fått kännedom om detta. Hans stumhet upphörde inte genom att han fick ett övernaturligt meddelande den dag då staden Jerusalem blev ”intagen” av babylonierna. Han skulle fortsätta att vara stum efter det att denna händelse hade inträffat, till dess att den blev bestyrkt av ett mänskligt ögonvittnes, en flyktings, rapport. De som befann sig i landsförvisning tillsammans med Hesekiel skulle ställa sig mindre tvivlande till en sådan rapport än till en inspirerad underrättelse som profeten skulle kunna få. Men Jehova visste att flyktingen var nära slutmålet för sin flykt och snart skulle avge sin rapport, och på aftonen till den dag då flyktingen skulle anlända talade Jehova därför till Hesekiel med utgångspunkt från att Jerusalem redan hade förstörts och att det fortfarande fanns några överlevande i Juda land. Hesekiel skriver således:
27. Vad skulle Hesekiel på Jehovas befallning säga om besittningen av landet till de judar som hade fått överleva då Jerusalem intogs och bodde kvar i Juda land?
27 ”Och HERRENS [Jehovas] ord kom till mig; han sade: Du människobarn, de som bo ibland ruinerna därborta i Israels land säga så: ’Abraham var en ensam man, och han fick dock landet till besittning. Vi äro många, oss måste väl landet då vara givet till besittning!’ Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: I äten kött med blodet i, I upplyften edra ögon till edra eländiga [smutsiga, NW] avgudar, och I utgjuten blod; och likväl skullen I få hava landet till besittning! I trotsen på edra svärd, I bedriven, vad styggeligt är, I skänden varandras hustrur; och likväl skullen I få hava landet till besittning!” — Hesekiel 33:23—26.
28. Vilka styggelser hade dessa överlevande, som inte hade blivit bortförda av babylonierna, fortsatt med att föröva, och vilken inställning hade de till Jerusalems fall, vilket visas av deras yttrande angående landet?
28 Detta visar att de judar som inte hade blivit bortförda av babylonierna utan hade fått stanna kvar i landet inte hade låtit sig påverkas av Jerusalems förstöring på tillbörligt sätt. De hade inte betraktat denna förstöring som ett uttryck för Guds fördömelsedom över dem och hade fördenskull inte ångrat sina överträdelser mot hans lag. De fortsatte att äta kött av djur vars blod inte hade fått rinna av i enlighet med vad Guds lag stadgade; de fortsatte att utöva falsk gudsdyrkan i förbindelse med sina avskyvärda, smutsiga avgudar, som var nedsmorda med dynga; de fortsatte att begå sådana avskyvärda handlingar som äktenskapsbrott, i det de kränkte till och med sin nästas hustru. I Jehovas ögon betydde det ingenting att de var många jämfört med deras förfader, patriarken Abraham, som hade fått löftet att Jehova skulle ge honom landet. (1 Moseboken 12:1—7) Eftersom de inte hade ångrat sig och vänt om från sina onda vägar, förtjänade de inte att förbli i besittning av landet. (Jeremia 42:1—44:25) Enbart antal väger inte tungt inför Jehova; det är lydnad gentemot hans lag som gör det!
LANDET MÅSTE LÄGGAS FULLSTÄNDIGT ÖDE
29. Vilket tillstånd skulle själva landet försättas i? Hur skulle Jehova åstadkomma detta, och för vilket syfte?
29 Jehova klargjorde nu att dessa obotfärdiga syndare, som inte hade blivit bortförda, skulle berövas möjligheten att bruka det gudagivna landet. Han sade nämligen till Hesekiel: ”Nej; så skall du säga till dem: Så säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW]: Så sant jag lever, de som bo där bland ruinerna skola falla för svärd; och dem som bo på landsbygden skall jag giva till mat åt de vilda djuren, och de som bo i bergfästen eller i grottor skola dö genom pest. Jag skall göra landet öde och tomt, och dess stolta makt skall få en ände; och Israels berg skola ödeläggas, så att ingen går där fram. Och de skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova], när jag gör landet öde och tomt för alla de styggelsers skull, som de hava bedrivit.” — Hesekiel 33:27—29.
30. Vilket påbud beträffande landets ödeläggelse fick inte ringaktas, och när trädde detta gudomliga påbud i kraft?
30 Jehovas påbud fick inte ringaktas eller ignoreras. Han hade bestämt att Juda rikes land skulle ligga fullständigt öde utan vare sig människor eller husdjur, och ingen skulle våga gå fram genom det ödelagda landet av fruktan för att det hade blivit ett tillhåll för demoner. Det skulle ligga öde och tomt på detta sätt under en fullständig period av sjuttio år. Därigenom skulle det gudagivna landet åtnjuta en sabbatsperiod och få gottgörelse för alla de sabbatsår som judarna hade underlåtit att iaktta till gagn för det. (2 Krönikeboken 36:17—23; jämför Daniel 9:1, 2; Jeremia 9:11; 26:9; 32:43; 33:10—12; 34:22.) Följaktligen måste de judar som hade trotsat Jehovas påbud bli utdrivna, och det blev de också. Juda lands fullständiga ödeläggelse började i den sjunde månaden det år då Jerusalem förstördes, omkring 4/5 oktober år 607 f.v.t. (2 Konungaboken 25:18—26) Om några judiska flyktingar, som uppehöll sig i närheten av landet, sökte komma i besittning av det innan de sjuttio åren av fullständig ödeläggelse hade gått till ända, så hindrades de från att göra detta. — Jeremia 52:24—30.
31. Vad skall som en motsvarighet till detta hända med kristenheten, och vad skall de världsliga elementen i denna tingens ordning få lära känna, innan de själva blir tillintetgjorda?
31 På motsvarande sätt skall i våra dagar det område, den domän eller plats, som kristenheten har tagit i besittning i denna världsliga tingens ordning, läggas fullständigt öde — ingen av dess religiösa institutioner får bli kvar däri. Inför den så kallade hedniska delen av det stora Babylon skall kristenheten upphöra att vara den dominerande delen av detta världsvälde av falsk, babylonisk religion. De världsliga elementen i våra dagars världsvida tingens ordning skall betrakta det tomrum som kristenheten såväl som den övriga delen av det stora Babylon lämnar efter sig, men de skall inte få se kristenheten mera under den korta tid som återstår innan de själva blir förintade i den världsomfattande ”stora vedermödan”, i vilken hela denna tingens ordning får ett våldsamt slut. Kristenheten har aldrig framhävt Guds namn på rätt sätt för dessa världsliga element. Därför måste dessa världsliga element, i betraktande av det som den smorda Hesekielklassen under lång tid har förkunnat över hela världen, ovillkorligen komma till den kunskap och kännedom som blivit bestämd för dem och som uttrycks i dessa ofta återkommande ord: ”De skola förnimma, att jag är Jehovah.” — My.
HÄNFÖRDA HÖRARE, MEN INGA GÖRARE
32, 33. Vilka iakttagelser gjorde Jehova beträffande människors uttalanden om Hesekiel och deras hållning gentemot honom? Vilka i våra dagar finner att människor reagerar på liknande sätt nu, och vad skall människor förnimma ”när det kommer”?
32 Den nutida Hesekielklassen, den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen, är som bekant föremål för livlig diskussion bland människor såväl inom som utanför kristenheten. Men människor i allmänhet reagerar precis likadant med avseende på dem som Hesekiels medfångar i Babylon reagerade gentemot honom och hans profeterande, innan nyheten om Jerusalems förstöring träffade dem med bedövande kraft. Jehova gav akt på de landsförvista och sade:
33 ”Men du, människobarn, dina landsmän, som orda om dig invid väggarna och i ingångarna till husen, de tala sinsemellan, den ene med den andre, och säga: ’Kom, låt oss höra, vad det är för ett ord, som nu utgår från HERREN [Jehova].’ Och de komma till dig, såsom gällde det en folkförsamling, och sätta sig hos dig såsom mitt folk; och de höra dina ord, men göra icke efter dem. Ty väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord [vad dem väl smaka, det göra de, Melin], men deras hjärtan stå blott efter egen vinning. Och se, du är för dem, såsom när någon som har vacker röst och spelar väl sjunger en kärleksvisa; de höra väl dina ord, men göra icke efter dem. Men när det kommer — ty se det kommer! — då skola de förnimma, att en profet har varit ibland dem.” — Hesekiel 33:30—33.
34. På vilket sätt passar den beskrivning, som Jehova gav genom Hesekiel, in på människor i vår tid, och hur visar de att det bara är som underhållning de lyssnar till den smorda Hesekielklassen och dess kristna medarbetare?
34 Vare sig det sker i den svalkande skuggan invid väggarna eller i dörröppningarna till husen eller någon annanstans, så resonerar och samtalar människor ofta med varandra, sedan de fått besök av Hesekielklassens medlemmar och deras kristna medarbetare, som tillhör den ”stora skaran”, då dessa går från hus till hus och predikar om Guds messianska rike och om ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:3—14, NW; Uppenbarelseboken 7:9—17) Många människor, ja, också de som fortfarande är förbundna med kristenheten, kan uttala sig mycket berömmande om dessa kristna vittnen för Jehova. De kan till och med komma till dessa vittnens stora offentliga möten och avtala om att det leds ett hembibelstudium med dem och inbjuda grannar och släktingar att vara med vid studiet. De tycker om själva tonen i det gudomliga budskapet och dess rättframma karaktär och lyssnar respektfullt till det. Men de låter det hela bero med det; de kommer aldrig till något eftertryckligt, gynnsamt avgörande i fråga om att. tjäna Jehova. De finner det helt enkelt underhållande att lyssna till ett budskap som stöder sig på bibeln. De är angelägna om att inte bli betraktade som helt och hållet irreligiösa, och de vill inte bli beskyllda för att vara ateistiska kommunister.
35. Vilket högljutt rop från kristenhetens sida kan göra sådana människor förvirrade eller oroade, och vilket beslut som måste åtföljas av handling vill de inte fatta?
35 De kan känna sig oroade eller förvirrade av kristenhetens högljudda rop om att Jehovas kristna vittnen är ”falska profeter”. Kanhända är de inte fullt övertygade om att dessa vittnen är sanna språkrör för Jehova, den suveräne Herren. Om de kom till den slutsatsen att dessa vittnen var autentiska språkrör, skulle de tvingas vidta bestämda och uttryckliga åtgärder. Det skulle betyda att de måste upphöra med att göra ”vad dem väl smaka”, vad de har begär till, och med att låta sina hjärtan stå efter orättfärdig vinning.
36. Vilket förståndigt handlingssätt bör vi nu följa i kontrast till dessa obeslutsamma människor, och av vilket värde är det för människor att de tvingas förnimma att det som är talat verkligen inträffar eller ”kommer”?
36 Ingen av oss bör likna dessa obeslutsamma människor som inte låter sig påverkas! Det är långt bättre att vi redan nu, innan det är för sent, inser och erkänner att det finns en sann profetisk klass av kristna ibland oss och att vi tar emot och handlar i överensstämmelse med bibelns budskap, inte tar emot det ”såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är”. (1 Tessalonikerna 2:13) Beträffande det budskap som troget bärs fram av Hesekielklassen säger Jehova uttryckligen: ”Ty se det kommer.” Han betygar att de som obeslutsamt avvaktar och väntar till dess ”det kommer”, de skall ”förnimma, att en profet har varit ibland dem”. (Hesekiel 33:33) Men en sådan försenad kännedom skall inte innebära frälsning för dem, eftersom deras hjärtan och deras vägar inte har förändrats.
37. Vad kan man vinna genom att tveka och tvivla ända in i det sista? Vilket handlingssätt som vittnar om vishet och tro bör vi följa, och vilken framtidsutsikt har vi i så fall?
37 Vad kan man vinna genom att in i det sista tvivla på att Jehova kan resa upp och har rest upp en sann ”profet” i vår generation? Ett är säkert — ingen som tvivlar eller tvekar kommer att erhålla Guds ynnest och beskydd under den snabbt annalkande ”stora vedermödan”, som skall drabba kristenheten och den övriga delen av det stora Babylon. Om vi önskar följa en levnadskurs som vittnar om vishet och tro, då bör vi, med bibeln i hand, lyssna till varningen från Jehovas sanne väktare och söka skydd på den plats som Jehova ger anvisning om i sitt ord. Sedan, när Jehovas profetiske väktare får underrättelsen om att kristenheten har blivit ”intagen”, då kommer vi, tillsammans med den trogne väktaren, att få överleva tillintetgörelsen av hela den falska religionens världsvälde och dess världsliga älskare. Och med vilken utsikt för framtiden? Jo, med den utsikten att få njuta av alla de outsägligt goda ting som Jehova har i beredskap åt sina tillbedjare i den sanna religionens rättfärdiga, nya ordning.
[Frågor]
