Barmhärtighet mot de förföljda men straffdom över förföljarna
Kapitel 8
Barmhärtighet mot de förföljda men straffdom över förföljarna
1. Hur lång tid förflöt efter Haggais sista profetia innan tempelbyggarna fick del av ännu ett inspirerat budskap, och vad hade de gjort under tiden?
I JERUSALEM hade man på profeterna Haggais och Sakarjas tid nu nått det första kvartalet av år 519 f.v.t., men det var fortfarande i kung Darius I:s andra regeringsår i det persiska väldet, det fjärde världsväldet i bibelns historiska skildring. Det var exakt två månmånader efter den dag då Haggai blev inspirerad att uttala sina sista profetior — för de aronitiska prästerna och för ståthållaren Serubbabel. Detta var på tjugofjärde dagen i nionde månaden (Kisleu), vilket var inemot början av år 519 f.v.t. Denna minnesvärda dag i Jerusalems historia hade man på nytt börjat arbeta på grunden till templet på Moria berg, strax norr om Sions berg. Innan ännu ett inspirerat budskap kom till de judiska tempelbyggarna från deras Gud, arbetade de oavbrutet på den heliga byggnadsplatsen i två hela månader. Den här gången lät de sig inte hindras av några försök till inblandning från fiendens sida.
2. Vilka fick tydligen del av nyheterna om vad som pågick i Jerusalem innan kung Darius I fick del av dem, och hur lång tid kunde det ta innan man fick del av ett beslut i den aktuella frågan?
2 Den 24 Sebat år 519 f.v.t. hade kanske kung Darius i den avlägsna persiska huvudstaden ännu inte fått underrättelse om vad som pågick i Jerusalem. Nyhetsförmedlingen tog ganska lång tid, trots att man använde ilbud till häst som tillryggalade omkring ett hundra femtio kilometer varje dag. (Ester 3:13—15; 8:10, 14) Från Jerusalem till Susan via den ”bördiga halvmånen” var det mer än ett tusen fem hundra kilometer, och från Susan upp till Ekbatana eller Ameta i norr måste det ha varit mer än tre hundra kilometer, om vägarna var raka. Det måste alltså ha tagit avsevärd tid innan kung Darius fick del av de överraskande upplysningarna. Persiska ämbetsmän i de provinser som låg bortom (väster om) floden Eufrat från kungen i Persien räknat borde därför ha fått del av nyheterna tidigare. Detta var tydligen vad som hände. De samtal som följde och de undersökningar som företogs måste ha tagit månader i anspråk (fyra eller fem månader enligt vissa beräkningar), innan man kunde få del av ett beslut från kung Darius i den omtvistade frågan och verkställa detta beslut. Detta var vad som hände, enligt redogörelsen i Esra 5:2—6:2 (5:4 enl. NW):
3. Vilka frågor ställde de persiska ståthållarna väster om floden Eufrat till tempelbyggarna, och vad gjorde dessa?
3 ”Och Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, stodo då upp och begynte bygga på Guds hus i Jerusalem, och med dem Guds profeter, som understödde dem. Vid samma tid kommo till dem Tattenai, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Setar-Bosenai och dessas medbröder [ämbetsbröder, Åk] och sade så till dem: ’Vem har givit eder tillåtelse att bygga detta hus och att sätta denna mur i stånd?’ Sedan sade de detta till dem: ’Vad är namnen på de raska män som bygger denna byggnad?’ Och över judarnas äldste vakade deras Guds öga, så att man lovade att icke lägga något hinder i vägen för dem, till dess saken hade kommit inför Darejaves [Darius]; sedan skulle man sända dem en skrivelse härom.
4. Vad sades det i det brev som de persiska ståthållarna sände till kung Darius I?
4 Detta är nu, vad som stod skrivet i det brev som Tattenai, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Setar-Bosenai och hans medbröder [ämbetsbröder, Åk], afarsekiterna, som bodde på andra sidan floden, sände till konung Darejaves; de sände nämligen till honom en berättelse, och däri var så skrivet:
’Frid vare i allo med konung Darejaves.
Det vare veterligt för konungen, att vi kommo till det judiska hövdingdömet, till den store Gudens hus. Detta håller man nu på att bygga upp med stora stenar, och i väggarna lägger man in trävirke; och arbetet bedrives med omsorg och har god framgång under deras händer. Då frågade vi de äldste där och sade till dem så: ”Vem har givit eder tillåtelse att bygga detta hus och att sätta denna mur i stånd?” Vi frågade dem ock, huru de hette, för att kunna underrätta dig därom och för att teckna upp namnen på de män som stodo i spetsen för dem.
Och detta var det svar, som de gåvo oss: ”Vi äro himmelens och jordens Guds tjänare, och vi bygga nu upp det hus, som fordom, för många år sedan, var uppbyggt här och som en stor konung i Israel hade byggt och fulländat. Men eftersom våra fäder förtörnade himmelens Gud, gav han dem i kaldéen Nebukadnessars, den babyloniske konungens, hand; och han förstörde detta hus och förde folket bort till Babel. Men i den babyloniske konungen Kores’ första regeringsår gav konung Kores befallning, att man åter skulle bygga upp detta Guds hus. Och tillika tog konung Kores ur templet i Babel de kärl av guld och silver, som hade tillhört Guds hus, men som Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem och fört till templet i Babel; och de överlämnades åt en man vid namn Sesbassar, som han hade satt till ståthållare. Och till honom sade han: Tag dessa kärl och far åstad och sätt in dem i templet i Jerusalem; ty Guds hus skall åter byggas upp på sin plats. Så kom då denne Sesbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Och från den tiden och intill nu har man byggt därpå, och det är ännu icke färdigt.”
Om det nu täckes konungen, må man göra efterforskningar i konungens skattkammare därborta i Babel, om det är så, att konung Kores har givit tillåtelse att bygga detta Guds hus i Jerusalem; därefter må konungen meddela oss sin vilja härom.’
5. Vilken åtgärd vidtog kung Darius sedan han fått brevet, och vad fann man?
5 Då gav konung Darejaves befallning, att man skulle göra efterforskningar i kansliet i Babel, där skatterna nedlades. Och i Ametas borg i hövdingdömet Medien fann man en bokrulle, i vilken följande var upptecknat till hågkomst.”
6. Vad ägnade sig tempelbyggarna i Jerusalem åt medan detta pågick, och vad inträffade den 24 Sebat år 519 f.v.t.?
6 Under hela den tid då dessa händelser, som upptecknats av prästen Esra, ägde rum, fortsatte den judiska kvarlevan under ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua modigt med att återuppbygga templet. Detta var också fallet den tjugofjärde dagen i elfte månaden, som inföll på vintern år 519 f.v.t. Denna betydelsefulla dag började profeten Sakarja få en rad uppmuntrande syner. Om detta berättar han:
DEN FÖRSTA SYNEN
7. Vad fick Sakarja se i den första synen den 24 Sebat?
7 ”På tjugufjärde dagen i elfte månaden, det är månaden Sebat, i Darejaves’ andra regeringsår, kom HERRENS [Jehovas] ord till Sakarja, son till Berekja, son till Iddo, profeten; han sade: Jag hade en syn om natten: Jag fick se en man, som red på en röd häst; och han höll stilla bland myrtenträden i dalsänkningen. Och bakom honom stodo andra hästar, röda, bruna och vita.” — Sakarja 1:7, 8.
8, 9. Vem förklarade synens betydelse för Sakarja, och vilka frågor väckte synen av dessa hästar?
8 Under synen hade Sakarja en ängel som förklarade saker och ting för honom, sådana ting som också vi i våra dagar vill förstå. Dessa hästar med sina ryttare, som stod där bland myrtenträden i dalsänkan utmed Jerusalem — varför befann de sig där? Var det så att krig hotade Jerusalem, nu när byggnadsarbetet på templet hade nått detta stadium? I bibeln är hästar en symbol av krig. (Job 39:22—28; Ordspråksboken 21:31) Vem var det som sände dessa hästar? Vilka framställdes i bild genom ryttarna? Hade de kommit i krigiskt syfte? Sakarja ville veta det.
9 ”Då frågade jag: ’Vad betyda dessa, min herre?’
10, 11. Vilka visade sig dessa ryttare vara, och vad rapporterade de till ryttaren bland myrtenträden?
10 Ängeln, som talade med mig, svarade mig: ’Jag vill låta dig förstå, vad dessa betyda.’” — Sakarja 1:9.
11 Dessa ryttare visade sig vara heliga änglar, som sänts ut av Gud på spaningsuppdrag, så att säga. Detta framgår av följande skildring: ”Och mannen [på hästen], som stod bland myrtenträden, tog till orda och sade: ’Det är dessa som HERREN har sänt ut till att fara omkring på jorden.’ Och själva togo de till orda och sade till HERRENS ängel som stod bland myrtenträden: ’Vi hava farit omkring på jorden och hava funnit hela jorden lugn och stilla.’” — Sakarja 1:10, 11.
12. a) På vad sätt var det fred på ”hela jorden”, som änglarna rapporterade? b) Om vad hade Egypten stritt mot Assyrien och sedan mot Babylon i detta sammanhang?
12 Vad var det dessa änglar på spaningsuppdrag sade till sin ledare på den röda hästen? Sade de att det rådde universell fred över hela jorden? Det förefaller så! Men det förhöll sig så endast i relativ mening, dvs. i förhållande till något annat. Till vad då? Till Jerusalem och Juda land. Varför det? Därför att Jerusalem hade förlorat sin förutvarande jordiska ställning bland nationerna. Fram till år 607 f.v.t. hade det varit sätet för Guds förebildliga messianska rike på jorden. Detta Jehovas rike i miniatyr var ett störande element för den icke-judiska världen, de hedniska nationerna. Egypten stred mot Assyrien och sedan mot Babylon för att ha diplomatiska förbindelser med Jerusalem eller för att ha ett styrande inflytande på dess angelägenheter. Men inte efter år 607 f.v.t.
13. Varför upphörde Egypten år 607 f.v.t. med att upprätthålla diplomatiska förbindelser med det förebildliga messianska riket i Jerusalem?
13 I detta år av världsomfattande betydelse förstörde kung Nebukadnessar och hans babyloniska härar och bundsförvanter Jerusalem och dess tempel. Davids rike omstörtades, och det satt nu inte längre någon kung inom Davids kungliga släktlinje på ”Jehovas tron” i Jerusalem. Den siste mänsklige kung som satt på denna tron, Sidkia, som var Serubbabels farfars farbror, togs till fånga och fördes i fångenskap till Babylon för att leva återstoden av sitt liv där som en landsförvist fånge, som blivit berövad sin syn. Under månaden Tischri år 607 f.v.t. flydde det fåtal judar, som hade lämnats kvar såsom en fattig, obetydlig minoritet i Juda land, till Egypten, därför att de fruktade för babylonierna (kaldéerna), och Juda land och Jerusalem lämnades öde, utan några människor eller ens några husdjur. Det blev precis som profeten Jeremia hade förutsagt! Det var då som en av Gud fastställd tidsperiod började räknas. Vilken då?
14. Vad kallade Jesus Kristus denna av Gud fastställda tidsperiod? Vad innebar den för världspolitiken, och när slutade den?
14 ”Hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider”, som Jesus Kristus senare kallade dem, när han sade: ”Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.” (Lukas 21:24, NW) Eftersom Jerusalem hade varit sätet för Guds messianska rike i miniatyr och därför representerade Guds rikes rätt att härska genom en messiansk avkomling av kung David, innebar detta något särskilt för dessa hednanationer, som skulle tillåtas förtrampa Jerusalem eller dess rätt till Riket. Vad då för något? Inget mindre än att hednanationerna skulle få tillåtelse av härskarornas Jehova att härska över jorden utan inblandning från något messianskt Guds rike, sådant som det förutvarande riket, som hade haft det jordiska Jerusalem till sin huvudstad. Eftersom hedningarnas tider av sådant oavbrutet herravälde skulle vara i sju symboliska ”tider” eller 2.520 bokstavliga år, skulle denna fastställda tidsperiod sträcka sig från månaden Tischri år 607 f.v.t. till månaden Tischri år 1914 v.t, i vårt eget tjugonde århundrade. (Daniel, kapitel fyra) Inte att undra på att änglarna, när de återvände från sitt spaningsuppdrag år 519 f.v.t., rapporterade att hela jorden var lugn och stilla!
15. Varför behövde man inte oroa sig med tanke på den ställning Juda land och dess judiske ståthållare befann sig i, och hur handlade ståthållaren Tattenai med avseende på det återupptagna byggnadsarbetet på templet, sedan han gjort förfrågan därom?
15 I detta kung Darius I:s andra regeringsår var Juda land med dess huvudort Jerusalem bara en av de 127 provinserna i det persiska väldet, som sträckte sig ”från Indien ända till Etiopien”. (Ester 1:1—3) Det hade en ståthållare, nämligen Serubbabel, Sealtiels son, men han satt inte på Davids tron, som hans farfar, kung Jojakin, hade gjort i tre månader och tio dagar. Förmodligen var han direkt ansvarig inför ståthållaren i ett av hövdingdömena på västra sidan om Eufrat, sannolikt ståthållaren Tattenai, och i sista hand var han ansvarig inför kung Darius I. Nu fanns det alltså nästan ingenting som man behövde bli allvarligt oroad för när det gällde Jerusalem. Ståthållaren Tattenai hade visserligen blivit upprörd därför att återuppbyggnadsarbetet på templets grund hade återupptagits, och han hade framställt följande officiella förfrågan: ”Vad är namnen på de raska män som bygger denna byggnad?” Men han tillgrep inte militärmakt för att stoppa arbetet. Han valde i stället att hänskjuta saken till kung Darius för att denne skulle fatta beslut enligt ”Mediens och Persiens oryggliga lag”. (Daniel 6:8) Varför denna återhållsamhet från ståthållaren Tattenais sida? I Esra 5:5 finner vi förklaringen:
16. Varför handlade ståthållaren Tattenai på detta sätt, enligt vad som sägs i Esra 5:5?
16 ”Och över judarnas äldste vakade deras Guds öga, så att man lovade att icke lägga något hinder i vägen för dem, till dess saken hade kommit inför Darejaves; sedan skulle man sända dem en skrivelse härom.”
17, 18. a) Vad kunde alltså de spejande änglarna kungöra beträffande ”hela jordens” tillstånd? b) Men vems inställning till detta var det av största vikt att ta reda på, och vilken förfrågan gjordes?
17 Följaktligen kunde de spejande änglarna rapportera följande till sin ledare bland myrtenträden i dalsänkningen nära Jerusalem beträffande eventuell oro från världens sida över vad som planerades och utfördes i Jerusalem: ”Vi hava ... funnit hela jorden lugn och stilla.” Den icke-judiska eller hedniska världen var sannerligen självbelåten och fruktade inte för någon inblandning i dess angelägenheter från något slags messianskt rike tillhörigt Jehova Gud. Men vilken inställning hade härskarornas Jehova själv till Jerusalem och vad det representerade? Gav han någon ytterligare försäkran, nu när hans profet Haggai hade upphört att tala under inspiration? Var han också tillfreds, liksom de hedniska nationerna, när det gällde Jerusalems välfärd och dess roll i verkställandet av hans uppsåt? Himmelens änglar var också intresserade av detta, och i synnerhet Mikael, ”den store fursten, som står såsom försvarare för dina [Daniels] landsmän”. (Daniel 12:1; 1 Petrus 1:12) Till bevis för detta får profeten Sakarja härnäst se följande i synen:
18 ”Då tog HERRENS ängel åter till orda och sade: ’HERRE Sebaot [Härskarornas Jehova, NW], huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem och Juda städer? Du har ju nu varit vred på dem i sjuttio år.’” — Sakarja 1:12.
19. Varför föreföll det somliga som om de sjuttio åren av gudomlig vrede hade fortsatt?
19 För somliga föreföll det, enligt vad ängeln sade, som om Jerusalem och de andra städerna i Juda land fortfarande var föremål för Jehovas sjuttioåriga vrede. Detta berodde på att återuppbyggnadsarbetet på hans tempel hade försummats under de senaste sjutton åren. Han hade varit mycket förtörnad på deras fäder, som blev bortförda i fångenskap därför att de vanhelgat det förra templet, som hade byggts av kung Salomo. Nu, i den åttonde månaden (Cheschvan) år 520 f.v.t., hade Jehova varnat den återförda judiska kvarlevan för att bli föremål för Guds förtörnelse genom att efterlikna sina fäder och inte återvända till Jehova med nitälskan för att tillbedja honom helt och fullt förmedelst ett återuppbyggt tempel. (Sakarja 1:1—6) Det är i ljuset av detta vi måste förstå ängelns rop beträffande vad dessa ting skulle kunna tyda på, när det gällde Jerusalem och de andra städerna i Juda land, som återigen var befolkat.
20. Varför bör vi alltså inte missuppfatta ängelns rop beträffande dessa ”sjuttio år” som om de fortfarande pågick?
20 Ängelns omnämnande av dessa ”sjuttio år” för tanken till de sjuttio år som profeten Jeremia talar om. Under dessa sjuttio år måste Juda och Israels nationer tjäna Babylons kungliga dynasti. Vid slutet av de sjuttio åren skulle Jehova låta kungen i Babylon och kaldéerna göra räkenskap för sitt orätta handlingssätt, och han skulle straffa dem i enlighet därmed. (Jeremia 25:11—13) Menade då Jehovas ängel att dessa sjuttio år ännu inte hade utlöpt eller att de just nu hade gått till ända? Detta skulle inte kunna stämma med historiska fakta. Varför inte det? Därför att Jehova tjugo år tidigare (år 539 f.v.t.) hade använt Cyrus den store av Persien till att omstörta Babylon såsom ett världsvälde och omkring två år senare, år 537 f.v.t., hade ingett Cyrus, som fungerade såsom Babylons kung, att låta de judiska fångarna lämna Babylon och återvända till Jerusalem för att på nytt bygga upp Jehovas tempel. — Esra 1:1—2:2; 2 Krönikeboken 36:20—23.
21. Vilket tillstånd skulle Juda land befinna sig i under dessa ”sjuttio år”, och vad visar huruvida landet nu för länge sedan hade upphört att befinna sig i detta tillstånd?
21 Vidare skulle Juda land hålla sabbat ”till dess att sjuttio år hade gått till ända”. (2 Krönikeboken 36:21) Hur då? Genom att ligga som en ”ödemark, där varken människor eller djur kunna bo”, till följd av att det blivit ”givet i kaldéernas hand”. (Jeremia 32:43; 33:10—12) Både profeten Sakarja och änglarna visste att dessa sjuttio år, då Juda land och Jerusalem skulle ligga fullständigt öde utan människor eller husdjur, hade utlöpt år 537 f.v.t., då den judiska kvarlevan återvände från Babylon och åter tog landet i besittning. De hade kommit tillbaka till sina städer i sjunde månaden (Tischri) det året. (Esra 3:1, 2) Landet behövde inte längre vara en ödemark, utan man började i stället odla jorden, som profeten Haggai omtalar sjutton år senare. (Haggai 1:6—11; 2:17, 18) De sjuttio åren hade alltså gått till ända för länge sedan!
22. Hur visade profeten Daniel att de sjuttio åren inte sträckte sig fram till år 519 f.v.t., då Sakarja fick sin första syn?
22 Om de sjuttio åren fortfarande hade pågått eller just hade utlöpt, då Sakarja fick sin första syn, varför skulle då ängeln tala som han gjorde, med tanke på vad han visste? Eftersom han visste att denna tidsperiod var exakt sjuttio år lång, varför skulle han då säga: ”HERRE Sebaot, huru länge skall det dröja?” (Sakarja 1:12) I medern Darius’ första regeringsår efter Babylons fall år 539 f.v.t. kom ju profeten Daniel ”att i skrifterna lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för profeten Jeremia, när han sade, att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde”. (Daniel 9:1, 2) Och det var sannerligen inte sjutton långa år innan de sjuttio åren skulle utlöpa som Daniel kunde fastställa antalet år, utan omedelbart innan denna tidsperiod utlöpte i perserkungen Cyrus’ första regeringsår. På så sätt kunde den åldrige profeten Daniel, som levde åtminstone fram till ”den persiske konungen Kores’ [Cyrus’] tredje regeringsår”, veta att han hade räknat rätt beträffande längden av denna tidsperiod. (Daniel 10:1) Följaktligen sträckte sig inte dessa ”sjuttio år” fram till den tid då Sakarja fick sin första syn år 519 f.v.t.
23. Vilken längre tidsperiod utgjorde dessa ”sjuttio år” en inledning till, och vilken jämförelse gjorde följaktligen ängeln, när han frågade: ”Huru länge?”
23 Man bör också komma ihåg att dessa oförglömliga sjuttio år var de första sjuttio åren av hedningarnas tider, ”nationernas fastställda tider”. När dessa sjuttio år utlöpte år 537 f.v.t., fortfor alltså hedningarnas tider, under vilka Jerusalem skulle bli förtrampat av hednanationerna. (Lukas 21:24, NW) Det är alltså tydligt att ängeln som utropade: ”HERRE Sebaot, huru länge?” syftade tillbaka på denna utlupna tidsperiod om sjuttio år såsom ett exempel på Jehovas vrede över sitt utvalda folk. Han frågade om Jehova återigen var vred på dem, därför att de så länge hade försummat hans tempel. Och därför frågade ängeln hur länge det ännu skulle dröja innan Jehova skulle förbarma sig över Jerusalem och de övriga av Juda städer. Profeten Sakarja var också intresserad av att få veta det. Det är vi också!
24. Hur svarade Jehova den spörjande ängeln, och hur kände Jehova det alltså gentemot Jerusalem och gentemot hednanationerna?
24 Det måste ha varit tillfredsställande för Sakarja att få lyssna till samtalet mellan härskarornas Jehova och den spörjande ängeln: ”Och HERREN svarade ängeln, som talade med mig goda och tröstliga ord; och ängeln, som talade med mig, sade sedan till mig: ’Predika och säg: Så säger HERREN Sebaot: Jag har stor nitälskan för Jerusalem och Sion; och jag är storligen förtörnad på hednafolken som sitta så säkra; ty när jag var allenast litet förtörnad, hjälpte de ytterligare till att fördärva.’” — Sakarja 1:13—15.
25. Varför hade Jehova varit förtörnad på sitt utvalda folk, men varför hade han blivit förtörnad på hednafolken?
25 Med rätta var Jehova förtörnad på detta olydiga utvalda folk. Han var därför tvungen att straffa och tukta dem. Han använde Babylon och dess bundsförvanter och sympatisörer såsom redskap till att utdela bestraffningen. Men han var ”allenast litet förtörnad”. Hednanationerna å andra sidan, som blev använda såsom hans redskap till att utdela bestraffningen, drev denna tuktan alltför långt på grund av sitt hat gentemot hans utvalda folk och för att visa sitt förakt för honom och hans tillbedjan. Ondskefullt ”hjälpte de ytterligare till att fördärva” hans folk. I sin illvilja ökade de på detta fördärv. Hur benägna har inte våra dagars förföljare varit att handla på samma sätt mot Jehovas tillbedjare! Av mycket goda skäl kunde härskarornas Jehova säga: ”Jag är storligen förtörnad på hednafolken.” Må våra dagars nationalistiskt sinnade förföljare lägga det på minnet!
26. Vad hade därför Jehova nu för avsikt att göra med avseende på Jerusalem?
26 ”Därför säger HERREN så: Jag vill åter vända mig till Jerusalem i barmhärtighet; mitt hus skall där bliva uppbyggt, säger HERREN Sebaot, och mätsnöret skall spännas över Jerusalem.” — Sakarja 1:16.
27. Hur skulle Jehova bevisa för förföljarna att han inte för beständigt hade övergett Jerusalem, och hur skulle mätsnöret spännas över staden?
27 Hednafolkens tuktan av folket i Juda land och Jerusalem hade förts så långt att den övergått i regelrätt förföljelse. Förföljarna måste ha trott att detta folk hade blivit fullständigt övergivet av sin Gud. Men så förhöll det sig inte! Jehova hade inte övergett dem för alltid. Han var besluten att bevisa detta för förföljarna. Som ett tecken på detta skulle Jerusalem inte lämnas öde för beständigt. Jehova skulle vända sig till det i barmhärtighet genom att resa upp det ur stoftet och spillrorna och än en gång låta det bli befolkat. Man skulle bygga hus i staden, och på så sätt skulle mätsnöret ”spännas över Jerusalem” i samband med husbygge. Ja, till och med den allra viktigaste av alla byggnader skulle uppföras i staden — Jehovas eget tempel! Vilket bakslag skulle inte detta bli för förföljarna och deras falska gudar!
28. För vilka skulle alltså Jehovas val göras kunnigt, och vad var det som Jehova utvalde?
28 Guds fastställda tid för återuppbyggnadsarbetet var inne. Ingenting skulle nu få hindra detta arbete. Gud hade själv utvalt sin synliga, jordiska organisation. Detta val skulle göras kunnigt genom Guds ynnest, oavsett om de världsliga nationerna, som satt så säkra, harmades över det eller inte. Detta gudomliga val skulle inte hållas hemligt. För att visa att allmän uppmärksamhet skulle riktas på detta Guds beslut och val uttalades följande befallning inför profeten Sakarja: ”Ytterligare må du predika och säga: Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skola mina städer få njuta överflöd av goda håvor; ja, HERREN skall ännu en gång trösta [känna ledsnad över, NW] Sion, och ännu en gång skall han utvälja Jerusalem.” — Sakarja 1:17.
29. a) Vad gjorde följaktligen Jehova anspråk på såsom sin egendom, och hur skulle han visa att han utvalt detta? b) Med vilket annat namn kallades Jerusalem, och varför? Vem skulle residera där?
29 Låt oss lägga märke till att härskarornas Jehova kallar städerna i den persiska provinsen Juda ”mina städer”. Han har utvalt dem. Han gör anspråk på dem såsom sin egendom. Han skall bevisa att dessa återuppbyggda städer var hans genom att fylla dem med goda håvor från honom. De skulle alltså komma att blomstra. Var och en av dessa städer skulle ha sin egen krets av äldste till att handha styrelsen där i staden. Dessa reorganiserade städer skulle inte sakna en jordisk huvudstad. Jehova skulle välja ut denna huvudstad. Det skulle vara den stad som hade varit Jehovas folks huvudstad före fångenskapen, nämligen Jerusalem, återuppbyggt av hans eget folk. Detta var inget demokratiskt val och inte heller någon imperiehärskares val. Det var ett teokratiskt val. Denna stad, som utvalts av den himmelske teokraten, härskarornas Jehova, kallades också Sion, därför att Sions berg hade varit platsen för kung Davids palats, invid vilket David hade slagit upp det tält där Jehovas förbundsark tillfälligt skulle förvaras. Det återuppbyggda Sion eller Jerusalem skulle vara sätet för provinsens styrande krets. Ståthållaren Serubbabel residerade alltså här.
30. Hur och när sörjde Jehova över Sion?
30 På grund av invånarnas ihållande ohörsamhet hade Jehova bestämt att Sion eller Jerusalem skulle bli förstört av babylonierna och att det skulle ligga öde i sjuttio år. I sinom tid sörjde Jehova eller kände ledsnad över det ödelagda Sion. Det var inte så att han hade handlat fel eller gjort ett misstag när han lät Sion bli förstört, utan hans vilja hade utförts och hans uppsåt blivit verkställt, och han hade hävdat och rättfärdigat sig själv. Men nu kunde hans förtörnelse vika, och han kunde trösta sig. Han kunde nu hysa medkänsla med föremålet för sin förtörnelse och känna sig fri att visa medlidande mot det och trösta det. Utan att behöva erkänna något misstag sörjde alltså Jehova över Sion vid slutet av de sjuttio åren av ödeliggande. Utan att behöva sona någon missgärning och utan att behöva gottgöra några oförrätter från hans sida återförde Jehova barmhärtigt sitt landsförvista folk och lät dem återuppbygga Sion. Förstöringens tid var förbi; nu var det tid att bygga upp! Vilket uttryck för Guds medlidande var inte detta!
31. a) Vilken nation hade ivrat för att Jerusalem skulle förstöras, och vad trodde denna nation? b) När var det på sin plats att kungöra vilken stad Jehova hade utvalt?
31 Vid tiden för Sions eller Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. hade de fientliga edoméerna eggat upp de babyloniska erövrarna genom att säga: ”Riven ned, riven ned det ända till grunden.” (Psalm 137:7) De skadeglada fienderna trodde att Jerusalems Gud, Jehova, hade förkastat staden för evigt och att han i likhet med dem aldrig skulle utvälja Jerusalem mera. Men Jehova kunde inte glömma eller förneka sina nåderika profetior om Jerusalem. I trofasthet utvalde han Jerusalem, och detta val stod fast många år senare, år 519 f.v.t., vid den tid då Sakarja fick sin första syn. Inte nog med att Jerusalem byggdes upp på nytt av hans eget folk, utan grunden till hans tempel hade också lagts där, och man hade redan påbörjat arbetet med överbyggnaden. När detta tempel var färdigbyggt, skulle Jehova fästa sitt eget namn vid det, han skulle vara närvarande där förmedelst sin ande, och hans tillbedjan skulle helt och hållet återupprättas där. Detta skulle bevisa för alla nationerna att Jehova hade utvalt Jerusalem. Därför var det fortfarande på sin plats att kungöra detta val år 519 f.v.t.!
32. Varför kan vi inte i våra dagar förvänta att Sakarja 1:17 skall uppfyllas på det nutida Jerusalem?
32 Har det förekommit något liknande i modern tid? Sannerligen inte när det gäller det nutida Jerusalem, som araberna och israelerna kämpade om både år 1948 och år 1967. De ortodoxa judarna mässar böner nere vid västra muren (Kótel Ma‛ arabí), under det att muhammedanerna på platån omkring tjugo meter ovanför tillber i Klippmoskén och El-Aksamoskén. Söder därom ligger det bibliska Sions berg öde utanför de nuvarande stadsmurarna. Om man beaktar allt detta, förstår man att Jehova inte har utvalt detta jordiska Jerusalem såsom en plats för hans namn och tillbedjan. Vi måste vända våra blickar åt något annat håll för att få se den nutida uppfyllelsen av Sakarja 1:17.
33. a) Vem är den nutida motsvarigheten till Serubbabel, som härskade över det forntida Jerusalem? b) Vilka härskar denne över?
33 På jorden i våra dagar pågår det inget tempelbyggnadsarbete under ledning av Serubbabel såsom ståthållare i Jerusalem. Nu råder i stället den större Serubbabel, nämligen den i himmelen förhärligade Herren Jesus Kristus. I Jehovas namn härskar han från det som i Hebréerna 12:22 kallas ”Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. När hedningarnas tider utlöpte år 1914, blev han insatt som regerande konung där, och han härskar över dem som är hans sanna och trogna lärjungar på jorden. Dessa lärjungar är ingen del av kristenheten på något som helst sätt. Kristenheten består ju av hundratals inbördes oeniga religiösa sekter och håller fast vid Förenta nationerna såsom den organisation som skall bevara fred och säkerhet i världen, och dess händer är fulla av blodsutgjutelse från denna världens okristliga krig. Den himmelske, större Serubbabel härskar över dem som tillber samme Gud som han gör, nämligen härskarornas Jehova. Dessa tillbedjare är också förpliktade att vara kristna vittnen för denne Gud, Jehova. (Jesaja 43:10—12; 44:8) Det är de som identifieras med det ”himmelska Jerusalem”, den större Serubbabels regeringssäte.
34. Hur verkade det som om Jehova hade övergett sitt andliga Sion eller Jerusalem under första världskriget 1914—1918?
34 På grund av alla dessa bibliska samband representerar dessa kristna vittnen för Jehova på jorden berget Sion som är ovan och det ”himmelska Jerusalem”. Det som har hänt dem har på så sätt också hänt det symboliska Sion eller Jerusalem. Under första världskrigets kaotiska förhållanden (1914—1918) blev de förföljda av de så kallade kristna i kristenheten, därför att de försökte hålla fast vid den större Serubbabels, Jesu Kristi, rike. Deras offentliga vittnande om Jehovas messianska rike hindrades och nedbringades till ett minimum. De stred inte mot varandra med köttsliga vapen genom att strida på de mot varandra fientliga nationernas sidor i den krigsgalna kristenheten, men fienderna omintetgjorde deras internationella samarbete med varandra genom att upplösa deras internationella organisation. På grund av det världsomfattande trångmål som drabbade det andliga Sion eller Jerusalem var det som om Jehova, deras Gud, hade övergett dem.
35. Mellan vilka grupper hade Jehova att välja vid början av efterkrigsperioden, när det gällde vilka som skulle representera hans andliga Sion eller Jerusalem?
35 Helt plötsligt slutade första världskriget genom en vapenvila i november 1918. Efterkrigsperioden började. Nu kunde man återuppta sådan verksamhet som bedrivs i fredstid. I december det året började religionsutövarna i kristenheten att ta ståndpunkt till förmån för en internationell organisation för fred och säkerhet i världen. Detta klargjordes för allmänheten i synnerhet genom den deklaration som avgavs av Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika och som gick ut på att det föreslagna Nationernas förbund var ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Detta trots att alla nationerna i det föreslagna förbundet var fläckade av blod från de millioner som blivit dödade i kriget. Hade Förbundsrådet rätt i sin högtravande deklaration, som var så fromt religiös till sin ordalydelse? Nu var tiden sannerligen inne för härskarornas Jehova att själv uttala sig i saken. Vilka skulle han välja såsom sina representanter för det andliga Sion eller Jerusalem? Kristenheten med dess blodbesudlade förföljare eller de förföljda anhängarna av hans större Serubbabels, Jesu Kristi, rike? Vilka skulle han organisera såsom sina vittnen?
36. Vilka frågor ställer vi i våra dagar för att avgöra huruvida Jehova utvalde kristenheten såsom sin organisation omedelbart efter första världskriget?
36 Kan man påstå att kristenhetens förfall och upplösning i religiöst hänseende i våra dagar på ett överväldigande sätt bevisar att kristenheten blev utvald av härskarornas Jehova under efterkrigsåret 1919? Bevisar nutida fakta ovedersägligt att han har fyllt dess ”städer” med ett överflöd av goda håvor? Står hans andliga tempel återuppbyggt inom kristenheten såsom ett hus för tillbedjan? Eller med andra ord: Tillber kristenheten genom sina hundratals religiösa sekter Jehova såsom Gud i hans andliga tempel? Vilka kommer att träda fram såsom kristenhetens vittnen för att ge det otvetydiga svaret ”Ja”? Eftersom vi inte kan finna några sådana vittnen där, vänder vi våra blickar åt annat håll.
37. Vilket förändrat tillstånd riktar vår uppmärksamhet åt det rätta hållet, när det gäller Jehovas val?
37 Vart då? Det är inte bara namnet som drar vår uppmärksamhet i riktning mot Jehovas tydligt uppenbara val. Det som verkligen drar uppmärksamheten till hans utvalda är hur de har organiserat sig för att utföra hans tjänst under efterkrigsperioden och vad de både har förkunnat och kompromisslöst trätt upp för på världsscenen. Men också vad de har gjort! Ja, också den ”barmhärtighet” med vilken härskarornas Jehova åter har vänt sig till dem. Vi inser detta, när vi tänker på vilket andligt tillstånd de har rest sig ur under efterkrigsperioden. De har rest sig upp från att ha varit till synes förskjutna, förkastade av Gud. Ja, från att ha varit förföljda så gott som till döds av kristenheten, som förföljde dem inte bara under första världskriget, utan också under andra världskriget och även mellan dessa blodbad för världen, alltsammans i ett försök att upplösa deras religiösa organisation och tillintetgöra dem för gott, eftersom de utgjort ett sådant irriterande religiöst problem. Vilka är det då som blir föremål för sådan religionsförföljelse och fientlighet, men också för ”barmhärtighet” från Guds sida?
38. Vilka på jorden under efterkrigsperioden har bevisat sig vara Jehovas utvalda, och genom vilka kännetecknande drag?
38 Historiska fakta sedan första världskriget 1914—1918 identifierar dem. Deras roll på den internationella scenen i våra dagar får dem att framstå i skarp relief. Det är de kristna vittnen som bär namnet på den Gud som de dyrkar och tjänar, Jehova. Från det i religiöst hänseende invalidiserade tillstånd, som denna internationellt föraktade grupp befann sig i under efterkrigsåret 1919, trädde denna kvarleva av överlämnade, döpta, med anden smorda kristna fram i Jehovas tjänst på världshändelsernas scen. När världen, både dess politiska, religiösa, militära och sociala delar, anslöt sig till Nationernas förbund, stod denna smorda kvarleva fast för Jehovas messianska rike såsom det enda hoppet för hela mänskligheten och grep sig an med att predika ”dessa goda nyheter om riket” såsom aldrig tidigare under sin jordiska bana. Kvarlevans predikande av ”dessa goda nyheter” har nu bevisat sig vara precis som Jesus Kristus i Matteus 24:14 (NW) förutsade att det skulle vara: ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”. Ja, på 165 språk!
39. a) Vart har Jehova återvänt, och hur, vilket utgör förklaringen till denna bedrift? b) Vad har dessa nalkats, var utför de helig tjänst, och vilka har nu förenat sig med dem?
39 Denna anmärkningsvärda bedrift i världshistorien har inte åstadkommits enbart genom människors kraft, förmåga, skarpsinne, mod och själsstyrka. Den har åstadkommits i första hand därför att härskarornas Jehova har utvalt dessa smorda kristna till att utföra den tjänst och avge det vittnesbörd som han förutsagt. Det var inte heller bara därför att de var helt och fullt överlämnade åt honom såsom Jesu Kristi lärjungar, utan därför att han hade visat dem barmhärtighet genom Jesus Kristus och nu åter vänt sig till dem ”i barmhärtighet”. Genom att troget följa i Kristi fotspår nalkas de ”Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. Med större förståelse och insikt än någonsin tidigare uppskattar de Jehovas andliga tempel och tillber honom där, i det att de tjänar såsom andliga underpräster under sin himmelske överstepräst, Jesus Kristus. En oräknelig ”stor skara” av fridsamma, fårlika människor ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål har nu förenat sig med dem i deras tillbedjan där. Precis som det blivit förutsagt! (Uppenbarelseboken 7:9—17) Vi finner dem i 208 länder och ögrupper.
40. a) Varför kan Jehova kalla dessa församlingar ”mina städer”, och hur är de organiserade? b) På vad sätt åtnjuter dessa ”städer” ett ”överflöd av goda håvor”?
40 De har inte politiskt organiserade samhällen, till exempel städer. Deras symboliska ”städer” är religiösa församlingar av åt Gud överlämnade, döpta lärjungar till Jesus Kristus, den större Serubbabel. (Matteus 28:19, 20) Dessa är organiserade i enlighet med teokratiskt styre, som beskrivs i den inspirerade Heliga skrift, och i likhet med det forntida Israels städer har var och en av dessa församlingar ett lokalt presbyterium eller en ”krets av äldste”. Det finns också ”biträdande tjänare” (diákonoi) till att bistå varje krets av äldste. (1 Timoteus 3:1—13; 4:14; NW; Titus 1:5—9; Filipperna 1:1; 1 Petrus 5:1—4) Jehova kan med rätta kalla dessa kristna församlingar ”mina städer”, därför att han i själva verket är ansvarig för deras organisation och tillväxt och därför att de är oförbehållsamt överlämnade åt honom genom Jesus Kristus. En undersökning av dessa symboliska Jehovas ”städer” uppenbarar att de i andligt avseende åtnjuter ett ”överflöd av goda håvor” från honom. Att döma av hela den samlade bevisbördan har härskarornas Jehova utvalt dem till att representera hans himmelska Jerusalem. Pris ske Jehova för denna storslagna uppfyllelse av profetian i Sakarja 1:16, 17!
DEN ANDRA SYNEN
41. a) Är det som redan har hänt förföljarna slutet på denna sak? b) Vad frågade Sakarja i förbindelse med sin andra syn den 24 Sebat?
41 Men hur blir det med dem som har förföljt de överlämnade tillbedjarna av härskarornas Jehova och som skulle ha tillintetgjort dem, om de hade haft möjlighet? När vi betraktar världsförhållandena i våra dagar, kan vi se vad som redan har hänt dem. Men förföljarnas nuvarande tillstånd är inte slutet på denna sak. För att vi skulle få en bild av vad som slutligen skall hända dem fick profeten Sakarja ännu en syn omedelbart efter den första, ja, på samma dag, den tjugofjärde dagen i elfte månaden (Sebat) år 519 f.v.t., i perserkungen Darius I:s andra regeringsår. Det medo-persiska väldet var det fjärde världsväldet i bibelns historiska skildring, och denna andra syn bör ha varit av intresse för detta världsvälde. Sakarja, som fick synen, berättar: ”Sedan lyfte jag upp mina ögon och fick då se fyra horn. Då frågade jag ängeln, som talade med mig: ’Vad betyda dessa?’ Han svarade mig: ’Detta är de horn, som hava förstrött Juda, Israel och Jerusalem.’” — Sakarja 1:18, 19.
42. Vad symboliserade dessa ”horn”, och vad är innebörden i att det var fyra horn?
42 Profeten Sakarja visste att i de inspirerade hebreiska skrifterna används ett horn till att symbolisera en nations eller ett världsväldes regeringsmakt. Dessa fyra symboliska horn behöver inte ha inneburit fyra olika nationer eller välden, som dittills hade förstrött folken i Juda, Israel och Jerusalem och ödelagt deras städer. I Skriften har talet fyra symbolisk innebörd. När talet fyra används med avseende på vindarna, betyder till exempel himmelens fyra vindar himmelens alla delar eller väderstreck. När det bara talas om fyra vindar, syftar detta på jordens alla väderstreck. (Hesekiel 37:9; Daniel 7:2) De fyra hjul som hör till Jehovas himmelska vagn, vilken profeten Hesekiel fick se, för tanken till ett välbalanserat underlag för Guds vagn. (Hesekiel 1:15, 21) Fyra horn kunde alltså betyda alla de regeringsmakter som var inbegripna, och inte bara bokstavligen fyra sådana. De skulle ingripa från alla riktningar utan någon bristande balans på grund av att något väderstreck blivit undantaget.
43. Vilka andra politiska makter är följaktligen inbegripna under symbolen av dessa ”fyra horn”, förutom Egypten, Assyrien och Babylon?
43 Det var alltså inte bara Egypten, Assyrien och Babylon, i sin egenskap av världsvälden, som hade varit med om att förströ Juda, Israel och Jerusalem, utan också andra, till exempel Edoms nation och andra nationer såsom bundsförvanter eller medverkande i denna ondskefulla komplott mot Jehovas utvalda folk. De var allesammans förföljare. Dessa politiska organisationer använde sin makt, i synnerhet sin militärmakt, på ett ondskefullt, våldsamt sätt mot Jehovas utvalda folk. — Sakarja 1:15.
44. Varför var Jehova ”storligen förtörnad på hednafolken”, som satt så säkra?
44 Dessa hedniska politiska makter hade allesammans gått längre än vad härskarornas Jehova hade avsett, när det gällde att tukta hans likgiltiga, olydiga folk. De fick fria händer och passade nu på att ge utlopp åt sin illvilja, sin skadelystnad, sin avund och sitt agg mot Juda, Israel och Jerusalem. Därför fick Sakarja höra hur härskarornas Jehova sade till ängeln: ”Jag är storligen förtörnad på hednafolken som sitta så säkra.” (Sakarja 1:15) Hur ämnade Jehova visa sin stora förtörnelse gentemot dessa nationer, som kände sig säkra eller väl till mods därför att de tillfredsställt sin hämndlystnad eller illvilja gentemot hans folk? Han avslöjar detta i fortsättningen av den andra syn som utspelade sig inför Sakarjas ögon. Han säger:
45. Vad visade Jehova i en syn för Sakarja vara hans redskap till att ge utlopp åt hans förtörnelse mot nationerna, som kände sig så säkra?
45 ”Sedan lät HERREN mig se fyra smeder. Då frågade jag: ’I vad ärende hava dessa kommit?’ Han svarade: ’De förra voro de horn, som förströdde Juda, så att ingen kunde upplyfta sitt huvud; men nu hava dessa kommit för att injaga skräck hos dem och för att slå av hornen på de hednafolk som hava lyft sitt horn mot Juda land till att förströ dess inbyggare.’” — Sakarja 1:20, 21.
46. a) Varför var det fyra sådana ”smeder”, och vilket uppdrag hade de fått, trots sitt yrke? b) Vem hade sänt dem, och vad innebar detta för förföljarna?
46 Genom att dessa smeder eller hantverkare var fyra till antalet uppväger de så att säga de fyra hornen. Deras antal tycks ha samma innebörd som talet fyra har i förbindelse med de fyra hornen. De tycks sinnebilda alla de ”smeder” som var med om detta och som var organiserade på ett lämpligt, fullkomligt balanserat sätt. Eftersom de var smeder eller hantverkare, var de inte några fördärvare. Deras sysselsättning var i första hand konstruktiv. Men de kunde användas till att åstadkomma fördärv, och de kunde använda sina verktyg för detta ändamål. Detta var det uppdrag de hade i synen. Men vems smeder var de, eller vem var det som sände dem? Uppenbarligen härskarornas Jehova. De kom ju för att omintetgöra den makt de fyra hornen hade, som hade förstrött Jehovas folk, Juda, Israel och Jerusalem. För att åstadkomma detta gjorde de utan tvivel bruk av den hammare de använde i sitt hantverk. Ve över de ”horn” som förföljt Guds folk! Guds dom skulle verkställas på dessa förföljare.
FÖRFÖLJARNA BLIR FÖREMÅL FÖR GUDS UPPMÄRKSAMHET
47. Hur skall man betrakta det som efteråt hände dessa förföljande nationer — såsom ett uttryck för världshändelsernas naturliga utveckling eller såsom vad för något?
47 De förföljande nationerna undgick inte att drabbas av Jehovas stora förtörnelse. Forntida historia visar att det inte gick väl för de nationer som i sin illvilja gjorde ont mot Jehovas sedan länge utvalda folk; de drabbades av olycka. Var är de i våra dagar? Denna olycksdigra utgång kunde inte endast tillskrivas världshändelsernas naturliga utveckling utan något ingripande från ovan. Det var resultatet av Guds förtörnelse mot dem. Vi som lever nu bör inte underlåta att dra lärdom av detta.
48. a) Vilka började Rom förfölja i det första århundradet v.t., och hur har denna förföljelse fortgått? b) Vilken del av kristenheten är Rom i våra dagar överhuvud för?
48 I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen blev det andliga Israel till under ledarskap av den av Gud sände Messias, Jesus från Betlehem i Juda. Det köttsliga, omskurna Israel blev på så sätt ersatt. Precis som Ismael blev ersatt av Isak, Abrahams verklige arvinge, och började förfölja Isak, så började också det köttsliga Israel att förfölja Kristi lärjungar, som utgjorde det andliga Israel. Det gick mycket illa för det köttsliga Israel på grund av detta. Dess heliga stad, Jerusalem, blev förstörd år 70 v.t., och de överlevande i provinsen Juda blev kringspridda, i stor utsträckning genom att de blev bortförda i fångenskap. (Galaterna 4:21—31; 1 Tessalonikerna 2:14—16; 1 Moseboken 21:1—14) Efter Roms brand år 64 v.t. tog Rom upp förföljelsen av det kristna, andliga Israel. Det fortsatte med denna förföljelse, inte bara såsom härskarinna över det hedniska romerska riket, utan också såsom religiös härskarinna över det Heliga romerska riket. Detta heliga romerska rike upphörde att existera på Napoleon Bonapartes tid i början av 1800-talet. Men Rom fortsätter trots detta att vara överhuvud för den största, starkaste och folkrikaste delen av den religiösa kristenheten. I denna egenskap har Rom emellertid blivit slaget med ”skräck”.
49. Vem efterträdde Rom såsom förföljande världsvälde, och när och genom vem förutsades detta?
49 På 1700-talet måste Rom, såsom det sjätte världsväldet i den bibliska historien, böja sig för det brittiska väldet, som var det sjunde och största världsvälde som bibelns profetior talar om. Dess meritlista avslöjar att också det har gjort sig skyldigt till att förfölja och förströ det andliga Israel, som tillhör härskarornas Jehova. Också Amerikas förenta stater har tagit del i detta, eftersom det senare införlivades med det sjunde världsväldet och bildade ett av två makter bestående anglo-amerikanskt världsvälde. Det är välbekant att sådan förföljelse rasade mot kvarlevan av det andliga Israel under första världskriget, ja, i ännu större skala under andra världskriget. Detta hade i förväg blivit livfullt beskrivet i profetiska symboler för den landsförviste profeten Daniel ”i konung Belsassars tredje regeringsår”, dvs. före det forntida Babylons fall och följaktligen mer än tjugo år före Sakarjas syn av de fyra hornen och de fyra smederna. (Daniel 8:1, 9—12, 23—26) Jehova visste alltså att hans symboliska ”smeder” skulle behövas för att ”slå av hornen” på nationerna mer än 2.490 år efter Sakarjas syn.
50. Vilka andra ”horn” förutom det sjunde världsväldet har tagit del i att förfölja de andliga israeliterna på senare tid?
50 I modern tid har inte bara det tvåhornade anglo-amerikanska världsväldet tagit del i att förströ det andliga Israel genom förföljelse och förtryck, utan också andra nutida symboliska ”horn”. Ett av de mest upprörande exemplen på detta på senare tid är den sadistiska behandling som Jehovas kristna vittnen blev utsatta för i det tyska ”Tredje riket” under nazistledaren Adolf Hitler mellan åren 1933 och 1945. De andra axelmakterna förenade sig med honom i detta illvilliga förtryck av de andliga israeliterna och deras åt Gud överlämnade följeslagare. Ända sedan dess har andra politiska ”horn”, som utgör en sammansatt ”nordlandskonung”, knuffat, stångat och hotat Jehovas trogna tillbedjare.
51. När och av vem förutsades förföljelse från ”konungen i Nordlandet”, och vad tänkte Jehova följaktligen på när det gällde förföljelse?
51 ”I den persiske konungen Kores’ tredje regeringsår”, efter Babylons fall, förutsade Jehovas ängel för profeten Daniel att Jehovas kristna vittnen skulle bli föremål för sådan förföljelse från den symboliske ”konungen i Nordlandet” i våra dagar. (Daniel 10:1, 18—21; 11:29—36, 44, 45) Av detta framgår det att Jehova inte endast tänkte på ”horn” som hade förföljt hans förebildliga folk i det förgångna, utan också på ”horn” som skulle förfölja hans motbildliga folk i framtiden, i vår moderna tid.
52. Vilka i våra dagar varnar Jehova följaktligen genom att han använder ett exempel på förföljelse av hans förebildliga folk, och hur visades detta i Johannes’ syn i Uppenbarelseboken 7:1—3?
52 Jehova använde alltså ett exempel på förföljelse av hans förebildliga folk till att varna våra dagars nationer, som lyfter ”sitt horn” mot hans trogna tillbedjares rättmätiga andliga besittning. Mot alla sådana nationer skulle han använda sina symboliska ”smeder”. Att ”smederna” i synen var fyra till antalet påminner oss om vad den kristne aposteln Johannes fick se i en syn nära slutet av det första århundradet v.t. Han berättar: ”Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa över jorden eller över havet eller mot något träd. Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra änglar, som hade fått sig givet att skada jorden och havet, och sade: ’Gören icke jorden eller havet eller träden någon skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på deras pannor.’” — Uppenbarelseboken 7:1—3.
53. Vad kommer lössläppandet av dessa ”fyra vindar” att medföra för de fyra hornen, men vad styrker Jehovas förföljda tillbedjare till att uthärda?
53 Att de fyra vindarna släpps lösa kommer att resultera i en världsomfattande storm, som kommer att skada alla jordens nationer och tillintetgöra de symboliska ”horn” som de har lyft mot de andliga israeliterna, vilka är tecknade med ”den levande Gudens signet”. Detta kommer att medföra samma resultat som det som framställdes i bild genom de fyra smederna, som med sina hammare krossade de symboliska ”fyra horn” som tillhörde alla nationerna. I skarp kontrast till all den ”barmhärtighet”, med vilken Jehova vänder åter till sina förföljda tillbedjare, kommer han att verkställa sina skoningslösa straffdomar på deras förföljare. Genom att sätta full förtröstan till denna gudomliga försäkran kommer alla de förföljda att få styrka och kraft att härda ut intill slutet.
[Frågor]
