Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Följderna av att förkasta Guds herde och härskare

Följderna av att förkasta Guds herde och härskare

Kapitel 18

Följderna av att förkasta Guds herde och härskare

1. Varför är det inte något underligt i att Jehova liknar härskare som är lägre än han själv vid herdar?

DEN störste av alla härskare liknar sig upprepade gånger vid en herde. Betrakta till exempel följande vackra liknelse, som han uttalar när han förutsäger hur ömt han skulle leda sitt landsförvista folk tillbaka till deras hemland: ”Ja, Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW] kommer med väldighet, och hans arm visar sin makt. Se, han har med sig sin lön, och hans segerbyte går framför honom. Han för sin hjord i bet såsom en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte, och sakta för han moderfåren fram.” (Jesaja 40:10, 11) Det är därför inte något underligt att han liknar lägre härskare på jorden vid herdar.

2. Vid vad som växer på marken liknar Jehova framträdande världsliga härskare, och vid vad liknar han likaså den kvarleva som blivit befriad från Babylon?

2 Han liknade också framträdande härskare vid högväxta träd. Det forntida Egyptens härskare Farao liknas till exempel vid ett ståtligt träd. (Hesekiel 31:1—18) Jehova liknar till och med den landsförvista kvarleva, som han använder sin Messias eller Smorde till att befria och föra ut ur det symboliska Babylon tillbaka till dess gudagivna hemland, vid träd. Han gör detta när han talar om det arbete han tilldelar sin Messias: ”Han skall trösta alla sörjande, ... han skall låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjeolja i stället för sorg, högtidskläder i stället för en bedrövad ande; och de skola kallas ’rättfärdighetens terebinter’, ’HERRENS plantering, som han vill förhärliga sig med’.” — Jesaja 61:1—3.

3, 4. a) Hur ställer Sakarja dessa ”rättfärdighetens terebinter” i kontrast till världsliga ”träd”? b) Varför skall det bli jämmer och rytande, enligt Sakarja 11:1—3?

3 Dessa symboliska ”rättfärdighetens terebinter”, ”HERRENS plantering”, åsyftas i det föregående, tionde kapitlet i Sakarjas profetia, Sak. 10 verserna 3—12. I vilken skarp kontrast ställs nu inte dessa till de symboliska träden på hög nivå i vår förtryckande värld! På Sakarjas tid var Libanons majestätiska berg klädda med skogar av de världsberömda ”Libanons cedrar” och andra doftande, ständigt gröna träd. Hur sorgligt är det inte att tänka sig dessa skogar härjade av en outsläcklig skogsbrand! Det är tillräckligt för att få en människa att jämra sig. Hela världen kommer att få jämra sig på detta sätt. Kapitel elva i Sakarjas profetia, som nästan är som en fortsättning på kapitel tio, inleds nämligen med den gudomliga uppmaningen att ge fritt lopp åt sådan jämmer. Vi läser:

4 ”Öppna dina dörrar, Libanon, ty eld skall nu förtära dina cedrar. Jämra dig, du cypress, ty cedern måste falla, de härliga träden skola förödas. Jämren eder, I Basans ekar, ty skogen, den ogenomträngliga, varder fälld. Hör, huru herdarna jämra sig, när deras härlighet bliver förödd! Hör, huru de unga lejonen ryta, när Jordanbygdens snår varda förödda!” — Sakarja 11:1—3.

5. När måste dessa bestånd av symboliska träd bli nerbrända, och vilka kommer därför att jämra sig?

5 Inga branddörrar skall finnas i Libanon. När Jehovas fastställda tid kommer, då hans förtärande eld skall svepa fram genom det majestätiska landet, måste Libanons symboliska dörrar öppna sig på hans befallning och ge fritt lopp åt elden. Till och med Libanons väldiga cedrar måste falla för de av Gud tända lågorna, och det är orsaken till att den besläktade cypressen måste jämra sig. Trots att träden är så väldiga är de inte eldhärdiga. Det är därför de ogenomträngliga skogarna av väldiga träd i Basans högländer öster om Jordanfloden och Galileiska sjön måste jämra sig. Också de måste bli nerbrända under den kommande ”stora vedermödans” världsbrand, vedermödornas vedermöda för mänskligheten. Det kommer att bli en tid av jämmer för herdehärskarna.

6. Varför kommer herdehärskarna att jämra sig, därför att de symboliska ”träden” blir förtärda, och också ryta likt lejon från Jordanbygdens snår?

6 Om vi med trons öron lyssnar till bibelns profetiors klart ljudande budskap, kan vi höra dessa herdehärskare i denna världen jämra sig. I ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” på Harmageddons slagfält kommer deras härlighet och deras höga ställningar att bli förödda. (Uppenbarelseboken 16:14—16) Just dessa herdar framställs i bild genom Libanons härliga träd och Basans ekar. De är också i symboliskt avseende ”de unga lejonen”. Precis som de unga lejonen ryter därför att de täta snåren längs Jordanflodens stränder blivit nedbrända, där dessa lejon brukade ligga på lur, så kommer också dessa lejonlika herdehärskare att ryta av bestörtning, när de finner att de har blivit berövade de gömställen från vilka de brukade störta sig över sina intet ont anande offer, dvs. allmänheten, folket.

7. Hur talas det i Malaki 4:1 om samma eldsglödande dag, och vad kommer den att innebära för herdehärskarna?

7 Den eldsglödande förintelse, som kommer att föröda dessa världsliga herdars vördnadsbjudande värdighet, upphöjdhet och inflytelserika ställning, förutsades också av profeten Malaki, som trädde fram på scenen några årtionden efter Sakarja. Malaki liknar de fräcka och ogudaktiga vid vegetationen och säger: ”Ty se, dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn. Då skola alla fräcka människor och alla som göra, vad ogudaktigt är, bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW], så att varken rot eller krona lämnas kvar av dem.” (Malaki 4:1) Dessa politiska herdar har gjort anspråk på att härska därför att de genom ett demokratiskt val har fått detta ”uppdrag av folket” eller därför att de är födda i någon kunglig familjs släktlinje eller därför att kristenhetens prästerskap har tilldelat dem gudomlig rätt att härska som kungar. Men detta gör dem inte till teokratiska herdar, härskare som förordnats av den store teokraten genom hans Messias. Därför kommer den annalkande eldsglödande dag, då Gud skall verkställa sina domar, att förbränna alla deras falska anspråk. Varken rot eller krona kommer att lämnas kvar av dem.

EN AV GUD FÖRORDNAD HERDE

8. Hur har herdehärskarna sålt ”fåren” till att dödas eller slaktas, och vem är det som kan uppresa en osjälvisk herde?

8 Eftersom de politiska härskarna liknas vid herdar, liknas deras undersåtar, folket, vid en fårhjord. De herdelika härskarna har behandlat fåren som om de tillhörde dem och har varit villiga att sälja dem åt sådana själviska människor som kunde utnyttja och missbruka det fårlika folket. De har i själva verket överlämnat dem åt att bli dödade, slaktade för ärelystna mäns skull, som betalar för att skaffa sig kontroll över folket eller dra fördel av det. Men inte nog med det. De politiska herdarna har lett folket in på en kurs som till slut kommer att leda till att de blir slaktade i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” i den världssituation som kallas Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:14—16; 19:11—21) Men finns det ingen sann ”herde”, som verkligen är angelägen om folkets bästa och som är villig att ge ut sig själv i stället för att utnyttja fåren? Vem kan uppresa en sådan herde, så att de enskilda fåren kan underställa sig hans vård och vägledning och undgå denna fruktansvärda slakt? Jehova kan göra det.

9. Vilken hjord får Sakarja i uppdrag att vara herde för, när han framför sitt profetiska drama?

9 Profeten Sakarja användes till att framföra en allegori eller ett profetiskt drama såsom en bild av detta. Profeten Sakarja själv beskriver det med följande ord: ”Så sade HERREN, min Gud: ’Bliv en herde för slaktfåren [hjorden som är avsedd att dödas, NW], ty deras köpare slakta dem utan all försyn [ostraffat, My], och deras säljare säga: ”Lovad vare HERREN, att jag bliver allt rikare.” Ej heller skonas de av sina egna herdar [Och deras egna herdar visar dem inget medlidande, NW].’” — Sakarja 11:4, 5.

10. Vilka är de symboliska fåren? Vem är deras ägare, och varför blev Sakarja förordnad till att vara herde för ”slaktfåren”?

10 Vilket sorgligt tillstånd befann sig inte ”slaktfåren” i! På den tiden var dessa får Israels nation. Psalmisten vände sig till den som i verkligheten äger dessa får och sade: ”Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord.” Psalmisten erkände dennes äganderätt, när han sade: ”Han är vår Gud, och vi äro det folk, som han har till sin hjord, vi äro får, som stå under hans vård.” (Psalm 80:2; 95:7) På grund av att han var fårens ägare hade han rätt att förordna en trogen herde över dem. Han gjorde detta genom att förordna profeten Sakarja. Denne nye jordiske herde fick inte något ”uppdrag av folket” på demokratiskt vis. Han blev teokratiskt förordnad av den gudomlige härskaren, Jehova. Denne himmelske ägare hade i sinnet att frälsa några av dessa ”slaktfår”. Han hade redan sagt: ”HERREN, deras Gud, skall på den tiden giva dem seger [frälsa dem, 1878], ty de äro ju det folk, som han har till sin hjord. Ja, ädelstenar äro de i en krona, strålande över hans land.” (Sakarja 9:16) För att fullborda detta uppsåt förordnade den store teokraten Sakarja till att vara herde för fåren.

11. På vad sätt visade de ”herdar” som sålde fåren inget medlidande med dem, och hur var de medskyldiga till att de blev slaktade?

11 Sakarja liknade inte de herdehärskare som kände sig berättigade att sälja Jehovas får för personlig vinnings skull. När de på detta sätt berikade sig själva, menade de att det var Gud som gjorde dem rika. När dessa trolösa herdehärskare på ett hjärtlöst sätt hade sålt fåren, sade de skrymtaktigt: ”Lovad vare HERREN, att jag bliver allt rikare.” Genom att handla så visade dessa herdar inget medlidande med de fårlika människor som satte sin lit till dem. Dessa herdar visste att de som de sålde fåren åt skulle slakta dem för att befrämja sina ärelystna, själviska planer. Men ännu värre var att dessa köpare skulle få slakta fåren ”ostraffat”. De herdar som sålde fåren åt dem skulle åtminstone inte ställa dem till ansvar. På så sätt blev de i själva verket medskyldiga till denna slakt. För dem var fåren blott och bart ”slaktfår”.

12. Vems får gör kristenhetens folk gällande att de är, och är deras jordiska religiösa herdar teokratiskt förordnade?

12 Allt detta för tankarna till en liknande situation som existerar i kristenheten nu på 1900-talet. Folket, som bekänner sig vara kristet, gör gällande att de är Guds får. De tillämpar Psalm 95:7 (som citerats ovan) på sig själva och läser unisont i kyrkan Psalm 23:1: ”HERREN är min herde, mig skall intet fattas.” Men detta kyrkfolk vänder sig också till jordiska ”herdar”. Särskilt i religiöst avseende gör kristenhetens prästerskap anspråk på att vara dessa fårs herdar, och var och en av de hundratals religiösa sekterna har sin egen hjord. Men dessa herdar är inte teokratiskt förordnade, som Sakarja var, eftersom de var och en ordineras av den styrande klassen inom deras eget samfund eller av en biskop eller någon annan hög kyrklig dignitär eller av en församling. Efterliknar dessa herdar herdarna på Sakarjas tid?

13. Hur har dessa präster efterliknat herdarna på Sakarjas tid i fråga om att sälja fåren till att slaktas?

13 Det har modigt framhållits att kristenhetens präster, som utövar andligt inflytande över hundratals millioner kyrkomedlemmar, kunde ha förhindrat världskriget år 1914. Men de gjorde det inte. * Utan att protestera prisgav de sina hjordar åt det dittills brutalaste kriget i hela mänsklighetens historia, ett krig som varade i mer än fyra år. De sålde i själva verket sina hjordar för att undgå förföljelse för att ha insisterat på att strikt följa kristendomens principer, men även för att vinna de militära och politiska herdarnas ynnest. Detta var i inte mindre grad fallet med andra världskriget, som i likhet med första världskriget började mitt inne i kristenheten. ”Slaktandet” i samband med denna andra världssammandrabbning var ännu mer fruktansvärt än det hade varit under den första. Det religiösa prästerskapet har dessutom betjänat de kommersiella profitjägarna och politikerna. Dessa präster har blandat sig i politiken och har sålt sina hjordar åt maktlystna individer som inte hyser några samvetskval för att dra självisk fördel av folket.

14. Vem påstår ”herdarna” har gjort dem rika, och varför känner fårens köpare inga samvetskval inför att utnyttja fåren eller vålla att de blir slaktade?

14 De menar att Gud har välsignat dem, när de vunnit rikedomar på detta sätt vad beträffar materiella ägodelar och popularitet hos den härskande klassen i denna världen. Och därför säger de fromt: ”Lovad vare HERREN, att jag bliver allt rikare.” (Sakarja 11:5) Eftersom de arma fårens ”köpare” har det religiösa prästerskapets välsignelse, känner de sig inte skuldmedvetna för att de utnyttjar fåren eller till och med vållar att de på ett våldsamt sätt blir slaktade i stort antal. Kristenhetens prästerskap låter dem ”ostraffat” göra detta, och de fortsätter att åtnjuta gott anseende såsom medlemmar i kyrkan. Det är därför mycket uppenbart att ”herdarna”, de religiösa och de politiska, inte visar något ”medlidande” med fåren i kristenheten.

15. Hur vet vi att folket ”vill så hava det” i fråga om att bli utnyttjade av trolösa herdar?

15 Trots allt detta har det varit precis som Gud sade i Jeremia 5:31: ”Profeterna profetera lögn, och prästerna styra efter deras råd; och mitt folk vill så hava det. Men vad skolen I göra, när änden på detta kommer?” Och hur vet vi att de som bekänner sig vara Guds folk ”vill så hava det”? Genom att vi lägger märke till att de som bekänner sig vara Guds folk inte har följt den trogne herdes ledning som Gud har upprest och som framställdes i bild genom profeten Sakarja. De fortsätter att låta fårhandlarna, säljarna och köparna, föra bort dem till att slaktas. Förtjänar de något medlidande, när de får lida följderna av sitt handlingssätt?

16. Vilket svar ger Gud i Sakarja 11:6 på denna fråga om medlidande?

16 Profeten Sakarja, den teokratiske herden, får höra Guds svar på denna fråga: ”’Se, jag vill nu icke mer skona [visa medlidande med, NW] landets inbyggare’, säger HERREN, ’utan låta människorna falla i varandras hand och i sina konungars hand, och dessa skola fördärva landet, och jag skall icke rädda någon ur deras hand.’” — Sakarja 11:6.

17. Vilket själviskt, kärlekslöst tillstånd kommer Jehova att låta ”slaktfåren” komma i, och varför kommer de att ropa förgäves?

17 Så är det också med kristenheten i våra dagar. Den tid måste komma då Jehova inte längre skall visa medlidande med ”slaktfåren”, ”hjorden som är avsedd att dödas” (NW). Han skall låta de kärlekslösa fårlika människorna röva från varandra, herdarna (de religiösa och de politiska) skall röva från fåren, kungen eller den kunglige herden från fåren och fåren från varandra. Det kommer att uppstå anarki. Vad annat kan följden bli av detta än ett alltomfattande sammanbrott för det organiserade mänskliga samhället? Denna tingens ordning kommer inte längre att hålla ihop. Saker och ting kommer inte längre att utföras systematiskt i enlighet med världslig vishet. De anarkistiska, oregerliga elementen, som angriper varandra, kommer symboliskt talat oundvikligen att ”fördärva landet”, dvs. deras organiserade jordiska besittning. Oavsett hur högt och hur länge de ropar skall Jehova ”icke rädda någon ur deras hand”. Varför skulle han göra det? De har ju upprepade gånger vägrat att följa den herde som han själv har förordnat.

HERDENS LÖN — TRETTIO SILVERPENNINGAR

18. Vilket slags förordnande var Sakarjas förordnande att vara herde för Israels hjord, och vilken fråga uppstår med avseende på hans tjänster?

18 I vilken utsträckning uppskattar de som bara ger sig ut för att vara Guds folk den andlige ”herde” som han har rest upp och sänt till dem? Detta framställs profetiskt för oss genom det som profeten Sakarja fick uppleva. Det var inte på uppdrag av folket, utan genom ett teokratiskt förordnande, som han sändes till att vara herde för Israels hjord. Hur högt uppskattad blev han? Hur högt värderades hans tjänster? Han är mycket öppenhjärtig, när han berättar:

19. Hur många stavar tog sig Sakarja? Hur många herdar förgjorde han inom en månad, och hur visade han att han upplöste sitt förbund med folket?

19 ”Och jag grep mig an med att vara herde för hjorden som var avsedd att dödas, för er räkning, o hemsökta i hjorden [eller möjligen: ”för hjordens handelsmäns räkning”, fotnot]. Och jag tog mig två stavar, den ena kallade jag Ljuvlig ro, den andra kallade jag Endräkt [ordagrant: Bindare]; och jag vaktade så fåren. Men sedan jag inom en månad hade förgjort de tre herdarna, blev jag led vid fåren, likasom ock deras sinne var avogt mot mig [Och jag utrotade tre herdar i en månad; ty min själ blev otålig på dem, och även deras själ ledsnade vid mig, Åk]. Då sade jag: ’Jag vill icke mer vara eder herde. Vad som vill dö, det må dö, och vad som vill förgås, det må förgås; och de som sedan bliva kvar må äta varandras kött.’ Så tog jag min stav Ljuvlig ro och bröt sönder den till att upplösa det förbund, som jag hade slutit med alla folk. Och när detta nu på den dagen blev upplöst, förnummo de arma fåren, som aktade på mig, att det var HERRENS ord.” — Sakarja 11:7—11; v. 7 delvis enl. NW.

20. Vad skulle stavarna användas till? Vad kallade Sakarja de båda stavarna, och varför det?

20 Sakarja tog två stavar, som han skulle använda i sin tjänst såsom herde, den ena till att leda fåren med och den andra till att skydda dem med. Den före detta herdegossen David talar om dessa stavar i Psalm 23:1—4, när han säger: ”HERREN är min herde. ... Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.” Den ena staven, tydligen den som var till för att leda fåren med, kallade Sakarja Ljuvlig ro, vilket syftade på den ynnest som visades fåren. Den andra staven, tydligen den käpp som skulle användas till att skrämma bort dem som ville angripa fåren, kallade han Endräkt (ordagrant: Bindare, för att bevara enheten). Det var en ynnest mot fåren från Sakarjas Gud, härskarornas Jehova, att Jehova förordnade Sakarja att verka såsom fårens herde. Därför kallades den ena staven Ljuvlig ro.

21. Vilket slag av får gjordes Sakarja till herde över? Vilka nationaliteter tillhörde dessa, och vem representerade Sakarja såsom herde?

21 Men Jehovas profet gjordes inte till herde över bokstavliga får. De var symboliska får, nämligen Israels hus, som då bestod av en kvarleva från Juda rike och en kvarleva som bestod av medlemmar från tiostammarsriket Israel i norr, vars främsta stam var Efraim. Sakarja var följaktligen teokratiskt förordnad att utöva andlig tillsyn över kvarlevan av hela Israels hus, precis som en härskare eller ståthållare. I detta ämbete representerade han i verkligheten Jehova, den himmelske Herden.

22. Var Sakarja förpliktad att vara herde utan betalning? Varför var hans herdeomvårdnad obligatorisk för israeliterna, och vad visar huruvida det fanns något kontrakt?

22 Profeten Sakarja skulle inte vara herde utan betalning. Han var berättigad till att få lön för sina tjänster. När han hade slutfört sina tjänster, kunde han med rätta begära att få betalningen. Eftersom han var den herde som förordnats av den store teokraten, Jehova, var hans herdeverksamhet obligatorisk för kvarlevan av Israel, och israeliterna måste ta emot den och visa uppskattning av den genom den lön de fastställde för den. Fanns det något särskilt kontrakt eller avtal, som hade ingåtts med Israels hus och som skulle kunna ligga till grund för denna herdeverksamhet? Sakarja antyder att det fanns ett sådant kontrakt eller förbund, när han förklarar hur han upphörde med detta arbete. Han säger: ”Så tog jag min stav Ljuvlig ro och bröt sönder den till att upplösa det förbund [mitt förbund, Åk], som jag hade slutit med alla folk.” (Sakarja 11:10) Det vill säga med ”alla folk” i Israel.

23. Vems kontrakt med Israel gällde det i själva verket, och varför det?

23 Vems ”förbund” eller högtidliga kontrakt var det då? Det var tydligen Sakarjas personliga förbund. Men låt oss komma ihåg att det var Jehova som sade till honom: ”Bliv en herde för slaktfåren [hjorden som är avsedd att dödas, NW].” (Sakarja 11:4) Jehova handlade så därför att de fungerande herdarna sålde fåren i den hjord, som i verkligheten tillhörde Jehova Gud, till att slaktas eller dödas. Detta innebar att det var Jehovas förbund det gällde; det var för att fullgöra sitt förbund med Israel som han förordnade en profet till att vara nationens herde. I överensstämmelse med detta grundläggande faktum sägs det i fotnoterna till Biblia Hebraica, som utgetts av Rudolf Kittel i Stuttgart i Västtyskland, att det i stället för ”det [mitt, Åk] förbund, som jag hade slutit”, förmodligen borde heta: ”Jehovas förbund, som Jehova hade slutit”. Detta beror på att pronominaländelserna i den hebreiska texten, som i allmänhet översätts med ”jag” och ”mitt”, här i själva verket är förkortningar för Guds namn, Jehova. — Se fotnoterna till Nya Världens översättning av den Heliga skrift, 1971 års upplaga.

24. a) Hur länge var Sakarja herde för hjorden, och hur vet vi det? b) För vilkas räkning var han herde för hjorden?

24 Det fanns andra herdar som fungerade vid samma tid. Det förefaller som om de harmades över Jehovas profets intrång på deras verksamhetsfält. Sakarja arbetade såsom herde under minst en månad. Han berättar nämligen: ”Och jag utrotade tre herdar i en månad; ty min själ blev otålig på dem, och även deras själ ledsnade vid mig.” (Sakarja 11:8, Åk] Vi får inte reda på vilka dessa tre herdar var. Men därför att Sakarja hade blivit förordnad av den högste Guden, hade han den högsta myndigheten bland dem, så att han kunde avskeda dem alla tre. Vi vet inte hur länge han fortsatte med sitt herdearbete sedan han utrotat dessa tre herdar. Orsaken till att han över huvud taget vaktade hjorden på Jehovas befallning framhåller han på följande sätt: ”Och jag grep mig an med att vara herde för hjorden som var avsedd att dödas, för er räkning, o hemsökta i hjorden.” (Sakarja 11:7, NW; AV; Young) Detta vittnade om större medlidande från Sakarjas sida än om han var ”herde för hjorden som var avsedd att dödas för hjordens handelsmäns räkning”. (NW, fotnot; Je; RS; AT; Rotherham) Dessa får hade i själva verket utlämnats åt handelsmännen. (Moffatt) Hur hjärtlöst var inte detta!

25. a) Vilken känsla uppstod mellan Sakarja och de tre herdarna, och varför? b) På vems tillskyndan upplöstes ”förbundet” med hjorden, och hur vet vi det?

25 Sakarja blev inte otålig på hjorden av hemsökta får. Hans ”själ”, hela hans varelse, blev otålig på de tre pliktförgätna herdarna. Dessa herdar ledsnade på Sakarja, därför att han var trogen och visade medlidande med den hjord han var herde för. Han arbetade inte i enlighet med deras planer. Det var först sedan Sakarja vid Jehovas fastställda tid hade utrotat dem såsom herdar som han upphörde med sitt arbete. På så sätt upplöstes ”det förbund” som hade blivit slutet ”med alla folk” i Israel. Sakarja antyder att det inte var därför att han själv var böjd att handla på det sättet, utan att det skedde enligt den store Herdens ledning och beslut. Sedan han brutit sönder sin stav Ljuvlig ro såsom en symbol av att förbundet upplöstes, säger han nämligen vidare: ”Och när detta nu på den dagen blev upplöst, förnummo de arma fåren [de hemsökta i hjorden, NW], som aktade på mig, att det var HERRENS ord.” — Sakarja 11:10, 11.

26. Vad betydde det för Israels hjords välfärd och enhet att förbundet blev upplöst?

26 Vad innebar det för Israels folks hjord att förbundet blev upplöst? Precis vad Sakarja sade, när han upphörde med sitt herdearbete: ”Jag vill icke mer vara eder herde. Vad som vill dö, det må dö, och vad som vill förgås, det må förgås; och de som sedan bliva kvar må äta varandras kött.” (Sakarja 11:9) Vem skulle ta hand om hjorden nu, när Jehovas förordnade herde fick befallning att dra sig tillbaka? De som försökte tjäna pengar på hjorden skulle låta de döende dö, lämna dem som höll på att förgås eller gå vilse utan uppmärksamhet och inte bry sig om att föra dem ut ur deras förlorade tillstånd, och de som blev kvar skulle få strida inbördes och äta varandras kött genom att de inte visade någon kärlek, utan drog självisk fördel av varandra.

27. Vem var det som inte längre visade medlidande, varigenom förbundet blev upplöst, och vad skulle bli följden, när beslutet om att sluta att visa medlidande gick i verkställighet?

27 Berodde det alltså på obarmhärtighet från Sakarjas sida att förbundet blev upplöst? Nej, det upplöstes därför att Jehovas tid för att visa medlidande nu hade nått sitt slut. Det var därför Jehova i förväg sade till Sakarja: ”’Se, jag vill nu icke mer skona [visa medlidande med, NW] landets inbyggare’, säger HERREN, ’utan låta människorna falla i varandras hand och i sina konungars hand, och dessa skola fördärva landet, och jag skall icke rädda någon ur deras hand.’” (Sakarja 11:6) Vilken anarki skulle det inte leda till, när folket inte följde Guds förordnade herde, som han hade sänt dem i sitt medlidande med dem! Vilken sammandrabbning mellan själviska intressen! Vilket förtryck! Vilken otrygghet! Vilket fördärv av denna tingens ordning genom de laglösa, oregerliga elementens omstörtande verksamhet! Vilken fruktansvärd erfarenhet väntade inte hjorden av dem som bekände sig vara Jehovas får, när detta gudomliga beslut gick i verkställighet!

DEN LÖN OCH DET PRIS SOM FASTSTÄLLDES FÖR HERDEN

28. Vem var Sakarja här en bild av? Vilket slags förordnande fick denne, och vilket tecken gavs för att visa detta?

28 Sakarja framställde en profetisk bild eller allegori. Han förebildade en större herde i profetians uppfyllelse. Denne var Jehovas Messias, Jesus, kung Davids avkomling och förblivande arvinge. (Matteus 1:1—6) Sedan han hade arbetat som timmerman i Nasaret i Galileen tills han var trettio år gammal, blev han sänd till att vara en andlig herde för Israels nation. Landets politiska och religiösa ledare bad honom inte att bli detta. Hans förordnande såsom herde skulle inte vara något ”uppdrag av folket”, utan det var ett teokratiskt förordnande, som gjorde honom högre än alla av människor utsedda ”herdar”. I Nasaret, som var hans hemstad, framhöll han att han blivit smord med Jehovas ande till att vara Messias och alltså till att fungera såsom herde för det folk som Gud hade till sin hjord. Förmedelst en synlig manifestation såg profeten Johannes döparen denne Jesus bli smord med den heliga anden. Detta inträffade omedelbart efter det att Johannes hade döpt Jesus i floden Jordan i enlighet med Jehovas vilja. — Johannes 1:19—36.

29. Hur visade Jesus i en liknelse hur fåren överlämnades till honom av en symbolisk ”dörrvaktare”?

29 Såsom förelöpare till Messias Jesus fungerade Johannes döparen såsom ”dörrvaktare” till Israels fårahus. Jesus Kristus talade om detta, när han framställde följande liknelse: ”’Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren, han är fårens herde. För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst, och han kallar sina får vid namn och för dem ut. Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst. Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom, ty de känna icke de främmandes röst.’... Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog. Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.” — Johannes 10:1—11.

30. a) Till vilka begränsade Jesus sin herdeverksamhet, och hur angav han detta? b) Hur och när förutsade Mose denne profet?

30 Han begränsade sina ansträngningar uteslutande till Israels hjord. När han sände ut sina tolv apostlar, sade han därför åt dem: ”Ställen icke eder färd till hedningarna och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus. Och där I gån fram, skolen I predika och säga: ’Himmelriket är nära.’” (Matteus 10:5—7) Innan Jesus tog ställning till en fenicisk kvinnas begäran att han skulle bota hennes svårt demonbesatta dotter, påminde han henne: ”Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” (Matteus 15:22—24) Detta var i överensstämmelse med det gudomliga lagförbund som Jehova Gud hade ingått med Israels hus genom sin medlare Mose vid Sinai berg år 1513 f.v.t. När Mose kort före sin död uppmanade israeliterna att vara lydiga mot detta förbund genom att sky alla slag av demonism, sade han: ”En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig, honom skolen I lyssna till.” (5 Moseboken 18:15) Denne utlovade profet, som skulle vara större än Mose, var Messias Jesus. — 5 Moseboken 18:16—19; Apostlagärningarna 3:22, 23.

31. Hur framgår det av skildringen att Jesus visade medlidande med fåren, men hur var det med de andra herdarna?

31 Att Jesus kände verkligt medlidande med Israels hjord, precis som den sanne messianske herden skulle göra, framgår av följande skildring: ”Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet. Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom de voro så illa medfarna och uppgivna, ’lika får, som icke hava någon herde’.” (Matteus 9:35, 36) Vi kan inte dra någon annan slutsats än att de andra som skulle ha varit herdar var försumliga i sitt ämbete.

32. Vilka på Jesu tid visades i bild genom de ”tre herdar” som Sakarja avskedade?

32 Vilka var då i uppfyllelsen av den profetiska bilden de ”tre herdar” som Jesus Kristus skulle förgöra, utrota, avskeda från de ämbeten de hade tillvällat sig? Skildringen av Jesu liv visar inte att tre individuella män uppfyllde den profetiska förebilden. De tre herdar som profeten Sakarja avskedade förebildade tydligen tre klasser av människor på Jesu tid. I skildringen av Jesu liv framträder också tre klasser, som hade politisk såväl som religiös makt i Israel. Dessa klasser var 1) fariséerna och 2) sadducéerna, och båda dessa klasser var representerade i den judiska domstolen Sanhedrin i Jerusalem. Denna juridiska institution hade i viss utsträckning styrande funktioner under den romerske landshövdingen, men den hade också religiösa funktioner. Det sägs till exempel att en viss Nikodemus, som var farisé och medlem av Sanhedrin, var ”en av judarnas rådsherrar”. (Johannes 3:1, 2; 7:50—52) Josef, en rik man från Arimatea, var också medlem av Sanhedrin. (Matteus 27:57—60; Lukas 23:50—53) Denna domstol, Sanhedrin, var fullständigt delad i religiöst avseende mellan fariséerna och sadducéerna. (Apostlagärningarna 23:1—9) Förutom dessa judiska sekterister fanns det 3) herodianer, Herodes’ partianhängare. — Markus 12:13.

33. Hur blev Jesus ”otålig” på dessa ”tre herdar”, såsom det framställdes i bild genom Sakarja?

33 Precis som de ”tre herdarna” kände det mot herden Sakarja, ”ledsnade” också dessa tre grupper snabbt på Jesus Kristus såsom den messianske herden. De intrigerade eller rotade sig samman mot Jesus för att misskreditera honom i Israels hjords ögon. (Matteus 22:15—22; Markus 3:6) Jesus förgjorde, utrotade eller avskedade inte dessa tre fientliga grupper inom en bokstavlig ”månad”. Den bokstavliga månaden i Sakarjas fall var en bild av en kort tidsperiod i Jesu fall. (Sakarja 11:8) Ända från början av sin tjänsteutövning vägrade Jesus att ha något att göra med dessa självupptagna styrande grupper, dvs. när det gällde att göra gemensam sak med dem. Vid slutet av hans tjänsteutövning blev hans själ slutligen ”otålig” på dem. Inför alla åskådare tystade han munnen på alla tre grupperna när det gällde styrelse och lärofrågor. (Matteus 22:15—45) Följden blev, som det heter i Matteus 22:46, att ”ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen [tisdagen den 11 Nisan år 33 v.t] att vidare ställa någon fråga på honom.”

34. a) Vad sade Jesus vid höjdpunkten av sitt fördömande uttalande mot de skriftlärda och fariséerna? b) Vad sade han till Jerusalem, som om han bröt sönder den stav som kallades Ljuvlig ro?

34 Jesus Kristus hade just sagt till dem: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk, som bär dess frukt.” (Matteus 21:23—43; Markus 12:1—12; Lukas 20:9—44) Kort efter denna förklaring fördömde han de skriftlärda och fariséerna såsom förtryckande herdar och religiösa skrymtare. Vid höjdpunkten av sitt fördömande uttalande sade han: ”Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som dräpte profeterna. Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått. I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna?” (Matteus 23:1—33; Markus 12:38—40; Lukas 20:45—47) Därefter tillade han, liksom om han bröt sönder den herdestav som kallades Ljuvlig ro: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” — Matteus 23:37, 38.

35. Vad förkunnade Jesus med dessa ord för judarna angående Guds lagförbund med dem, och vad förnam då de ”arma fåren” som gav akt på Jesus?

35 När Jehova Gud övergav det judiska templet för hans tillbedjan i Jerusalem, innebar detta att han upplöste det lagförbund som han hade ingått med Israels nation genom Mose. Jesus, som var den herde som förebildades av Sakarja, förkunnade alltså att det förbund som Jehova hade ingått med Israels folk nu skulle upplösas. De ”arma fåren” i Israels hjord som såg på Jesus och hörde hans ord förnam på detta sätt ”att det var HERRENS ord”. — Sakarja 11:11.

36. Vad innebar detta med avseende på Guds ljuvliga ro för Israel, och vilka fruktansvärda följder fick det till slut att man hade förkastat Jehovas herde och härskare?

36 Detta innebar att Jehova inte längre skulle bevisa sitt olydiga utvalda folk ljuvlig ro. Han skulle nu inte mer ”visa medlidande med” invånarna i ”Juda land”. Detta land skulle drabbas av alla de fasor som invasionen av Judeen och förstöringen av dess städer och fästen, däribland Jerusalem och dess tempel, under de grymma åren 70—73 v.t. skulle medföra. Jesus Kristus förutsade denna tragedi denna samma dag, den 11 Nisan år 33 v.t., i sin profetia om ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:1—22, NW; Markus 13:1—20; Lukas 21:5—24) Denna nationella olycka var, om intet annat, ett smärtsamt tecken på att det mosaiska lagförbundet mellan Gud och Israel hade blivit upplöst. Vilka fruktansvärda följder hade det inte fått att man förkastade Guds herde och härskare!

37. Hur framgick det vilket värde man satte på Sakarjas herdeverksamhet? Vad sade Jehova åt honom att göra, och vad bröt han nu sönder?

37 Hur högt värderade egentligen folken i Israel Jehovas förordnade herde? Profeten Sakarja visar detta genom vad han själv fick uppleva och framställer därigenom en bild av något som är av större betydelse. Han berättar: ”Därefter sade jag till dem: ’Om I så finnen för gott, så given mig min lön; varom icke, må det så vara.’ Och de vägde upp trettio siklar silver såsom lön åt mig. Då sade Jehova till mig: ’Släng det till penningförrådet — det majestätiska värde, varmed mitt värde har bestämts från deras ståndpunkt.’ Så tog jag då de trettio styckena silver och slängde det till penningförrådet i Jehovas hus. Därefter bröt jag sönder min andra stav, Endräkt, till att upplösa broderskapet mellan Juda och Israel.” — Sakarja 11:12—14; v. 13 enl. NW.

38. Vilket värde hade den lön som Sakarja fick, och hur talade Jehova om denna lön?

38 ”Trettio siklar silver” var priset på en slav enligt det mosaiska lagförbundet. (2 Moseboken 21:32) Var inte profeten Sakarja eller hans herdetjänster värda mer än en slav? Och eftersom Sakarja hade blivit förordnad av Jehova, den himmelske Herden, var den värdering som gjordes av hans förordnade representant Sakarja detsamma som en värdering av Jehova själv såsom herde. Jehova kunde tala om det såsom det ”värde, varmed mitt värde har bestämts från deras ståndpunkt”. (Om det inte var så att Sakarja här gjorde en parentetisk hänsyftning på sig själv!) Jehova talade visserligen om det såsom ett ”majestätiskt värde” och inte såsom en slavs värde; men tydligen användes inte detta uttryck med tillfredsställelse, utan med sarkasm eller med vass ton. Det innebar att Jehova kände denna brist på uppskattning.

39. Vad angavs beträffande tolvstammarsriket Israel genom att Sakarja bröt sönder staven Endräkt (eller Bindare)?

39 I samband med denna undervärdering av den herde som representerade Jehova avlägsnades grundvalen för enhet i den hjord som bekände sig vara Guds folk. Det skulle inte längre vara en herde och en hjord. På så sätt skulle den skyddande kraft som enhet kan ge mot angrepp utifrån bli avlägsnad. Detta var alltså ett lämpligt tillfälle för Sakarja att bryta sönder den stav som kallades Endräkt (eller Bindare). Detta skulle illustrera att grundvalen för ”broderskap” mellan dem som tillhörde Juda rike och dem som tillhörde tiostammarsriket Israel blev avlägsnad. Det var tvisten om huruvida man skulle ha en messiansk kung i Davids kungliga släktlinje eller inte som orsakade att tolvstammarsriket efter kung Salomos död år 997 f.v.t. splittrades i två riken, Juda och Israel. Det mosaiska lagförbundets upplösning betydde därför inte bara slutet på Jehovas ”ljuvliga ro” eller ynnest gentemot hans en gång utvalda folk, utan också att Guds omvårdnad och beskydd, varigenom nationen hölls ihop såsom en harmonisk helhet, hade upphört. De andliga band som befrämjar broderskap hade avlägsnats, och enbart de köttsliga banden skulle inte vara tillräckligt starka för att hålla dem samman såsom bröder.

40. a) Varför var det en allvarligare undervärdering som gjordes av den Jehovas herde som framställdes i bild genom Sakarja? b) Vad borde en regerande herde få i lön från sina undersåtar?

40 Det fick alltid sorgliga följder, när man undervärderade Guds anordningar och förkastade dem. Även om man kraftigt undervärderade Jehova såsom den store Herden i fallet med profeten Sakarja, gjorde man det i långt högre grad när det gällde den messianske herde som Sakarja var en bild av. Detta var ingen annan än Guds Son, som Gud sände från himmelen för att han skulle bli den gode herden, som skulle utge sin själ eller offra sitt fullkomliga mänskliga liv för alla fårlika människors skull. (Johannes 10:14—18) Eftersom Messias Jesus fungerade såsom herde å sin himmelske Faders vägnar, kunde han ha gjort bruk av sin rätt att be om lönen å sin Faders vägnar. Vilken lön eller betalning är det då som en regerande herde begär av sina undersåtar? Det är att hans undersåtar skall ge honom och hans regering sitt stöd, antingen i materiellt avseende eller genom lojala tjänster. De förordnade ämbetsmännen under den regerande herden är förpliktade att se till att herden får denna lön eller betalning från alla sina undersåtar. Det är precis som Salomo, en teokratiskt förordnad kung, skrev: ”Min son, frukta HERREN och konungen; giv dig icke i lag med upprorsmän.” — Ordspråksboken 24:21.

41. a) Tvingade Sakarja folket att betala honom hans herdelön? b) När kunde de judiska representanterna ha betalat Jesus såsom herde, men när blev de tvingade att åsätta honom ett värde?

41 I nära tre och ett halvt år tjänade Jesus troget såsom en andlig herde för ”de förlorade fåren av Israels hus”. Mot slutet av sin herdeverksamhet, under den sista veckan av sitt liv i köttet på jorden, gick han inte direkt till Israels herdelika representanter, som profeten Sakarja gjorde, för att be om sin lön eller betalning. Sakarja talade om för dem det gällde på hans tid att om de inte ville betala, så behövde de inte göra det: ”Om I så finnen för gott, så given mig min lön; varom icke, må det så vara.” (Sakarja 11:12) När Jesus i triumf red in i Jerusalem på en åsninnas fåle, kunde Israels herdelika representanter ha betalat honom den lön som bestod i att godta honom såsom den sanne Messias, som blivit sänd och smord av Jehova. Men de underlät att göra det. Trots detta blev de bara tre dagar senare (den 12 Nisan år 33 v.t.) tvingade att åsätta honom ett penningvärde såsom en andlig herde. Hur då? Låt oss läsa:

42. Vilken summa vägdes upp åt Judas Iskariot för Jesus, och när?

42 ”Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till översteprästerna och sade: ’Vad viljen I giva mig, för att jag skall överlämna honom åt eder?’ Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar. Och från den stunden [den 12 Nisan] sökte han efter lägligt tillfälle att förråda honom. Men på första dagen i det osyrade brödets högtid [den 14 Nisan] trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: ’Var vill du, att vi skola reda till åt dig att äta påskalammet?’” — Matteus 26:14—17.

43. Vilken inställning hade Jesus till att han skulle säljas av sin förrädare, och när hade köpet fullbordats?

43 Dessa religiösa herdar gav Judas Iskariot de trettio siklarna silver. (Markus 14:10, 11; Lukas 22:3—6) Jesus visste på förhand att han skulle bli förrådd och att förrädaren var Judas Iskariot. (Matteus 17:22, 23; 20:17—19; 26:1, 2, 24, 25) Jesus gjorde ingenting för att förhindra att han blev förrådd för pengar. (Matteus 26:45—57) Han påskyndade i själva verket denna handling, så att den skulle inträffa vid Guds fastställda tid. Vid påskmåltiden identifierade han nämligen Judas Iskariot och skickade i väg honom med orden: ”Gör snart, vad du gör.” Förrädaren gick omedelbart ut för att verkställa vad han avtalat med de religiösa herdarna. (Johannes 13:21—30) Några timmar senare denna påsknatt ägde förräderiet rum, och Judas Iskariot hade förtjänat sina pengar. (Johannes 18:1—14) Jesus, den messianske herden, hade nu blivit slutgiltigt värderad till trettio siklar silver, priset för en slav enligt det mosaiska lagförbundet! Vilket ”majestätiskt” värde!

44, 45. a) Vad gjordes med den penningsumma som Sakarja värderades till? b) Vad gjordes med de pengar som Judas Iskariot tog emot för att förråda Jesus?

44 Judas Iskariot accepterade detta pris. Han hade varit de tolv apostlarnas kassör, men han lade inte pengarna i deras penningpung. Han behöll dem själv — åtminstone någon tid! (Johannes 12:4—6) Profeten Sakarja behöll inte de trettio siklar silver man hade betalat honom såsom lön. Pengarna tillhörde i verkligheten hans herre, Jehova, och därför sade Jehova till honom: ”Släng det till penningförrådet.” Sakarja gjorde det. (Sakarja 11:12, 13, NW) Denna hans handling utgjorde ett förebud om något. Inte så att förstå att Sakarja förebildade Judas Iskariot, men i likhet med Sakarja behöll inte Judas sina trettio siklar silver. Vad han gjorde med dem, eller snarare vad som blev följden av att han gjorde sig av med de pengar han fått för att förråda Jesus, framgår av följande skildring:

45 ”Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom. Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen. När då Judas, som hade förrått honom, såg, att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna tillbaka till översteprästerna och de äldste och sade: ’Jag har syndat, därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.’ Men de svarade: ’Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.’ Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig. Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: ’Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar.’ Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern. Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: ’Och jag [de, NW] tog de trettio silverpenningarna — priset för den man, vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat — och jag [de, NW] gav dem till betalning för Krukmakaråkern i enlighet med Herrens befallning till mig.’” — Matteus 27:1—10.

46. a) Hur talade aposteln Petrus senare om Judas Iskariot och vad som hände med de trettio siklarna? b) Hur visade sig prästerna inkonsekventa, när det gällde det blod som dessa trettio siklar representerade?

46 Därför att prästerna av Judas Iskariot hade fått de pengar de använde till att köpa Krukmakaråkern, säger aposteln Petrus att Judas köpte åkern, där man kom att begrava proselyter eller judar som dog medan de var på besök i Jerusalem. Petrus sade till den kristna församlingen angående Judas: ”Med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned [sedan han hängt sig högt uppe], och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut. Detta blev bekant för alla Jerusalems invånare, och så blev den åkern på deras tungomål kallad Akeldamak (det betyder Blodsåkern).” (Apostlagärningarna 1:18, 19) Prästerna handlade bara i Judas’ ställe, när de tog de trettio siklar silver som Judas hade kastat i templet och gav dem åt Krukmakaråkerns säljare. Prästerna insåg att det skulle vara olämpligt att lägga ”blodspenningar” i offerkistan i templet, men de ansåg inte att de själva var olämpliga till att tjäna i templet, trots att de var orsak till att detta blod hade blivit utgjutet.

47. a) Hur kunde aposteln Matteus säga Jeremia men ända mena Sakarja? b) Hur undanröjer den syriska översättningen denna svårighet?

47 Vi lägger märke till att aposteln Matteus säger att det var profeten Jeremias ord som gick i uppfyllelse. (Matteus 27:9, 10) Om Matteus syftade på den del av de hebreiska skrifterna som kallades ”profeterna” och denna del på Matteus’ tid började med Jeremias profetia, då skulle Jeremias namn inbegripa alla de andra profetiska böckerna, däribland Sakarjas bok. I så fall kunde Matteus i själva verket mena Sakarja, även om han använde namnet Jeremia. * The Holy Bible from Ancient Eastern Manuscripts (Peshitta), som utgavs av George M. Lamsa år 1957, utelämnar helt enkelt detta namn. Syriska nya testamentet, översatt till engelska från Peschittaversionen av James Murdock (copyright 1893), utelämnar också profetens namn. *

48. a) Hur visar Matteus’ fria översättning av Sakarjas profetia hur man använde de trettio siklarna? b) Vem var Sakarja här en bild av, vilket framgår av uppfyllelsen av hans profetia?

48 Eftersom Matteus 27:9, 10 stämmer överens med Sakarja 11:13 och inte med någonting i Jeremias bok, måste Matteus’ citat ha varit en fri översättning av Sakarja 11:13. Matteus’ översättning av Sakarja 11:13 var tydligen avsedd att visa hur Sakarja 11:13 gick i uppfyllelse, nämligen att ”de tog”, dvs. Israels prästerliga representanter tog, de trettio silverpenningarna från golvet i templet, och ”de” — prästerna, som handlade i Judas Iskariots ställe — ”gav dem till betalning för Krukmakaråkern”. I Sakarja 11:13 omtalas det inte hur de trettio silversiklarna, som Sakarja kastade i penningförrådet i Jehovas tempel, användes därefter. Med hänsyn till de ändrade omständigheterna talar däremot Matteus om för oss hur man använde pengarna i uppfyllelsen av denna profetia. Denna uppfyllelse bekräftar att herden Sakarja här var en bild av den förrådde och sålde messianske herden Jesus, som blev åsatt ett så lågt pris.

49. När inträffade uppfyllelsen av att Sakarja bröt sönder den stav som kallades ”Endräkt”, och vilka följder fick detta för judarna?

49 Precis som Sakarja därefter bröt sönder den andra staven, som kallades ”Endräkt” eller ”Bindare”, så ledde det också till att Jehova upphävde det mosaiska lagförbundet med Israel, när Jesus blev förrådd för trettio siklar silver. När den uppståndne Jesus for upp till himmelen och trädde fram inför Gud och frambar värdet av sitt fullkomliga mänskliga offer inför honom, utplånades det mosaiska lagförbundet, och det utlovade nya förbundet ingicks med det andliga Israel, det kristna Israel. (Efesierna 2:13—16; Kolosserna 2:14—17; Hebréerna 9:24—28) På så sätt lämnades de köttsliga, omskurna judar, som vägrat att ta emot det nya förbund som Jesus var medlare för, blottställda för falska judiska Krister. De lämnades utan ett verkligt teokratiskt enhetsband, och deras uppdelning på ett antal religiösa sekter medförde katastrof för dem i samband med romarnas belägring och förstöring av Jerusalem år 70 v.t.

50. Hur har kristenheten i själva verket åsatt den messianske herden Jesus Kristus ett lågt pris? Hur har den gjort sig skyldig till förbundsbrott, och vad kommer det att betyda för den att den inte åtnjuter Guds ljuvliga ro?

50 I likhet med det forntida Israel har kristenheten med sina hundratals sekter förkastat den herdeomvårdnad som ges av den messianske herden, den himmelske Jesus Kristus. Hur då? Inte enligt dess fromma trosbekännelser, utan enligt dess gärningar. Kristenheten har förrått honom genom att förråda hans sanna lärjungar, som den har förföljt ända till döds i många fall. Den har vägrat att ta emot de andliga herdars tjänster som den himmelske messianske herden har sänt den. Vad den har gjort mot dem har den i själva verket gjort mot honom. (Matteus 25:40, 45; Markus 9:37; Johannes 15:20, 21) Den har därigenom satt ett lågt pris på hans herdetjänster och förkastat dem. Detta avslöjar att den inte är i överensstämmelse med det nya förbundet, som den påstår gäller den; och om man tar den på orden, har den alltså brutit detta nya förbund. Den åtnjuter därför inte Jehova Guds ljuvliga ro eller ynnest, och han skyddar den inte för att bevara enheten inom den. Också den har lämnats blottställd för alla falska Krister. Dess splittring kommer att fortsätta ända fram till den annalkande ”stora vedermöda” som framställdes i bild genom Jerusalems förstöring år 70 v.t. — Matteus 24:21, 22.

”EN OFÖRNUFTIG HERDE”

51. a) Vilkas ledarskap blir folket underställt till följd av att kristenheten förkastat den messianske herden? b) Vilken organisation har kristenheten valt i stället för att ta emot den messianske herde som Jehova erbjudit den?

51 När Jehovas gode herde, Jesus Kristus, och hans sanna underherdar förkastas av människor som bekänner sig tillbedja den heliga bibelns Gud, återstår det inget annat för dessa människor än att komma under själviska, världsligt inställda herdars ledarskap. (1 Petrus 5:1—4) Jehova fördömde de själviska herdarna i regeringsställning och lugnade det fårlika folket, när han sade: ”Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David; ja, han skall föra dem i bet, han skall vara deras herde. Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall vara hövding bland dem. Jag, HERREN, har talat.” (Hesekiel 34:23, 24) Jesus Kristus, den forntida kung Davids son, är denne utlovade herde. År 1919 v.t. nedvärderade kristenheten hans herdeomvårdnad och förkastade honom och hans rike. I stället valde den en av människor upprättad internationell organisation för fred och säkerhet i världen. Nationernas förbund, vars efterträdare, Förenta nationerna, år 1973 hade 135 medlemsnationer. Kristenheten har fått skörda följderna av detta.

52. Vilka följder har kristenheten skördat därför att den förkastat den messianske herden och hans ledarskap?

52 Vilka följder? En skörd av ärelystna regerande herdar, som upphöjer sig själva, och av deras religiösa medförbundna. Jehova Gud visade genom profeten Sakarja hur dessa följder skulle te sig: världsliga herdar, som förebildades av ”en oförnuftig herde”, en dåraktig, inkompetent, värdelös klass av ledare. Efter alla dessa årtiondens erfarenhet av sådana ledare alltsedan 1919 kan vi se hur de stämmer överens med det slag av herde som Jehova Gud beskrev i profetiska ordalag genom Sakarja, som skriver:

53. Vilka redskap blev Sakarja uppmanad att ta sig? Hur skulle den herde uppträda som blev upprest, och vad skulle hända honom?

53 ”Och HERREN sade till mig: ’Tag dig nu redskap såsom en oförnuftig herde; ty se, jag vill låta en herde uppstå i landet, som icke vårdar sig om de får som hålla på att förgås, icke uppsöker det förskingrade, icke helar det sargade, icke sörjer för det som är helbrägda, utan allenast äter köttet av de feta och river sönder klövarna på dem.’ Ve över denne ovärdige [värdelöse, Åk] herde som övergiver sin hjord! Må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga! Må hans arm alldeles förtvina och hans högra öga förmörkas i grund!” — Sakarja 11:15—17.

54. Vilket slag av ”herdar” visar förhållandena i nationerna i våra dagar att folken har, och varför har sådana ledare tillåtits uppstå?

54 Är inte människorna i våra dagar, till och med inom kristenheten, för att inte tala om människorna i hednavärlden, lika får som håller på att förgås eller blivit förskingrade, sargade men inte helade, hungriga eller hotade av världsomfattande hungersnöd, uppätna av korrumperade, parasiterande, värdelösa herdar, som tar mutor, som förtär dem ända till ”klövarna” eller som leder dem på sådana oländiga vägar att deras klövar blir sönderrivna? Förhållandena i nationerna, i både de så kallade kristna och de hedniska, ger ett tydligt svar på denna fråga. Hur länge till kan ”fåren” hålla ut? Men detta är följden av att de vägrat att ta emot Jehovas messianske herde. Eftersom de har valt att ha det på det sättet, har han låtit en oförnuftig, värdelös herdeklass uppstå till och med inom kristenheten, en herdeklass som skadar fåren.

55. Varför drabbades inte Sakarja av det ve som Jehova uttalade mot en sådan värdelös herde, trots att han tog sig en oförnuftig herdes redskap?

55 Profeten Sakarja blev uppmanad att framställa en bild av att en sådan oförnuftig herdeklass skulle uppstå i vår tid, men också på Jesu Kristi och hans apostlars tid i det första århundradet v.t. Sakarja blev inte själv en sådan oförnuftig, dåraktig herde. Han blev bara befalld att ta en herdes redskap eller utrustning för att framställa en bild av att det skulle komma en sådan herde och även av hur denne försumlige herde skulle uppföra sig. Sakarja drabbades därför inte av det ve som Jehova uttalade över denne pliktförgätne, värdelöse, hjärtlöse herde.

56. Hur har ett ”svärd” träffat denna värdelösa herdeklass på ”armen” och ”högra ögat”?

56 Ingen del av hela människovärlden kan vänta sig någon lindring eller befrielse från dessa regerande herdar, som valts och förordnats av människor. Jehovas myndighets skarprättarsvärd är vänt mot dessa herdehärskare, som själva länge har burit det ”svärd” som symboliserar makt att verkställa avrättning. (Romarna 13:4; Apostlagärningarna 12:1, 2) På grund av att de inte har Jehovas välsignelse i denna ”ändens tid” för dem, håller deras makts och förmågas ”arm” redan på att förtvina; deras ”högra öga”, deras bästa öga för att finna på lösningar och för att utöva regeringstillsyn, förmörkas mer och mer. Men i den annalkande ”stora vedermödan” för världen skall Jehova förgöra denna oförnuftiga herdeklass, med ögon, armar och allt.

[Fotnoter]

^ § 13 Se The Bible Students Monthly, årgång 6, nummer 7, där det heter under rubriken ”Rabbinen Wise lägger skulden för kriget på kyrkan”. ”’Kyrkornas och synagogornas misslyckanden i att behålla ledarskapet över folket blev orsaken till det nu pågående kriget’, sade rabbinen Stephen S. Wise vid den fria synagogan i Carnegie Hall i går. Rabbinen Wise sade att kyrkosamfundens nuvarande inställning präglas av ’kraftlöshet, osäkerhet, haltande och försagdhet’. Han sade att staten har besegrat kyrkan och att denna har kommit att ta efter allmänna meningen i stället för att vara en tongivande faktor.

’De har insatt en krigsdjävul på tronen’, sade han, ’att ta Guds plats. Kyrkosamfunden tar inte sig själva på allvar. De är nöjda med att vara en av detaljerna i den sociala organisationen och att försvara sina länder och styresmän — rättfärdiga eller orättfärdiga. Man har satt munkorg på kyrkan och tvingat den till underkastelse. Den liknar en stum hund, gammal och tandlös, som inte längre kan bita.

Många av oss förväntade att den socialistiska maktfaktorn skulle avvända ett sådant krig som detta och blev ytterst besvikna på socialisterna i Europa, då de underlät att göra detta. Men vi vände oss inte till kyrkorna, moskéerna och synagogorna i förhoppning om att de skulle förhindra kriget. Ingen av oss förväntade något sådant från dem, och vi vet vad som skulle hända vilken ledare det vara må inom anglikanska kyrkan som skulle våga höja sin röst emot sitt lands deltagande i den pågående konflikten.

Frans Josef utför den tomma ceremonin att två ett dussin pilgrimers fötter varje påsk, och kyrkan är nöjd med honom. Tsaren är sin kyrkas överhuvud på söndagen och sin armés överhuvud under resten av veckan.

Och när nationerna förberedde detta krig, frågade de aldrig kyrkorna till råds, ty de visste att liksom de kunde lita på sina ambulanskårer och sina intendenturtrupper, så kunde de lita på att kyrkorna skulle ge dem sitt stöd.

Det skulle vara bättre om missionärer undervisade i kristendom här hemma först.’

Rabbinen fortsatte:

’Våra själar såras djupt, när vi läser om hur katedraler i Reims och annorstädes blir förstörda, men dessa katedraler blev fördärvade för länge sedan, och det är bara deras yttermurar som har rasat samman nu.

Krigsgudar, penninggudar och maktgudar har fördärvat dessa ståtliga byggnader århundrade efter århundrade.’” — New York American, 12 oktober 1914, sidan 4.

^ § 47 Den syriska översättningen Filoxeniana Heraklensis, en reviderad översättning från 600-talet, använder namnet Sakarja i stället för Jeremia.

^ § 47 I Matteus 27:9, 10 lyder den sinaitiska handskriften från 300-talet v.t. ”jag” i stället för ”de”. Så är också fallet med de syriska översättningarna Filoxeniana Heraklensis, Peschitta och Sinaisyrern. Detta stämmer överens med Sakarja 11:13, där det heter ”jag tog”.

[Frågor]