Kapitel 11

”Inte genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan” —

1. Vilken jämförelse kan göras mellan Israels nation på Sakarjas tid och republiken Israel i våra dagar, när det gäller militär styrka?

FANNS det någon väpnad militär styrka i Israel på profeten Sakarjas tid? Nej; till skillnad från republiken Israel i våra dagar, där till och med kvinnorna inkallas till krigstjänst.

2. Hur länge hade den återförda kvarlevan varit utan en militär styrka, och vilken fråga uppstår därför med avseende på tempelbyggandet?

² År 522 f.v.t., under Artasastas (magern Gaumatas) korta regering såsom Persiens kung, då de samaritiska motståndarna stoppade de israelitiska tempelbyggarna ”med våld och makt”, uppbådade inte israeliterna i Jerusalem någon militär styrka för att strida mot dem. (Esra 4:7—24) Längre fram, i elfte månmånaden (Sebat) år 519 f.v.t., på tjugofjärde dagen i månaden, då Sakarja fick sin femte syn, fanns det fortfarande ingen militär styrka i Jerusalem och Juda land. Det var fortfarande andra regeringsåret för kung Darius I, som hade efterträtt Artasasta som härskare i det persiska riket. Skulle det bli möjligt för israeliterna att fullborda templet i Jerusalem utan att verka från en ”maktställning” tack vare en imponerande militär styrka? Sakarjas femte syn besvarade denna fråga.

3. a) Ur vilket tillstånd blir Sakarja väckt innan han får den femte synen? b) Vad berättar Sakarja för den uttolkande ängeln att han ser?

³ Efter den trosuppbyggande syn som gällde översteprästen Josua, Josadaks son, tycks profeten Sakarja ha fallit i ett tillstånd av meditation och begrundan, varvid han såg ut att sova. Men serien av syner var ännu inte till ända; han skulle få se ännu mer. Därför säger han vidare om den ängel som uttolkade och förklarade  det hela för honom: ”Sedan blev jag av ängeln som talade med mig åter uppväckt, likasom när någon väckes ur sömnen. Och han sade till mig: ’Vad ser du?’ Jag svarade: ’Jag ser en ljusstake, alltigenom av guld, med sin oljeskål ovantill och med sina sju lampor; och sju rör gå till de särskilda lamporna därovantill. Och två olivträd sträcka sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.’” — Sakarja 4:1—3.

4. Vilket hus får synen av denna ljusstake oss att tänka på, och varför det?

⁴ Kan vi föreställa oss hur denna syn tedde sig för Sakarja? Den gyllene ljusstaken med dess sju armar, på vilka det satt sju lampor som hölls fyllda med olivolja, får oss att tänka på Jehovas tillbedjans hus. Tidigare, alltifrån profeten Mose tid fram till kung Davids tid, hade detta tillbedjans hus i Israel haft en gyllene ljusstake i den första avdelningen, det heliga. (2 Moseboken 40:1—25) Synen av denna ljusstake var därför mycket passande, eftersom denna syn hade att göra med templets återuppbyggande.

5. Hur försågs de sju lamporna med belysningsolja från en gemensam reservoar, och hur fylldes denna gemensamma reservoar ständigt med olja?

⁵ De sju lamporna hade en gemensam reservoar för belysningsoljan. Det var skålen längst upp på den gyllene ljusstaken, från vilken sju rör ledde, ett rör till varje enskild lampa för att leda olja till den från den gemensamma reservoaren. Men varifrån fick denna skål sitt förråd av olja, och hur regelbundet skedde detta? Från de båda olivträd som stod invid skålen, det ena trädet till höger om den och det andra till vänster om den. Dessa träd kunde utgöra en ständig källa för oljeförrådet, och de stod alldeles intill, så att man inte behövde transportera oljan från någon avlägsen plats.

6. Hur var det en enda ljusstake, trots att det var sju lampor?

⁶ Det var en enda ljusstake, i det att dess sju lampor var förbundna med den genom armar som gick ut från en gemensam fot.

7. Vad frågade Sakarja nu ängeln om ljusstaken?

⁷ Det fanns en innebörd i denna syn. Sakarja gav därför genast gensvar: ”Sedan frågade jag och sade till ängeln som talade med mig: ’Vad betyda dessa ting, min herre?’ Men ängeln, som talade med mig, svarade och sade till mig: ’Förstår du då icke,  vad de betyda?’ Jag svarade: ’Nej, min herre.’” — Sakarja 4:4, 5.

8, 9. a) Genom vilket handlingssätt kan vi i likhet med Sakarja få gagn av denna syn? b) Hur svarar ängeln Sakarja, och vad får vi därigenom del av i stället för en förklaring av detaljer?

⁸ I likhet med profeten Sakarja vill vi inte göra vår egen uttolkning av synen. Vi är villiga att bli undervisade av härskarornas Jehova förmedelst hans ängel. Vi kan få gagn av denna syn endast om vi får del av den gudomliga sanningen från den rätta källan. När den uttolkande ängeln får denna fråga av Sakarja, går han inte omedelbart in på alla detaljerna i synen. I stället talar han om syftet med synen i dess helhet, den huvudsakliga lärdom den ger oss. Detta skänker kraft åt en syn av blott och bart en ljusstake.

⁹ ”Följaktligen”, säger Sakarja, ”svarade han och sade till mig: ’Detta är Jehovas ord till Serubbabel; han sade: ”’Inte genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan genom min ande’, har härskarornas Jehova sagt. Vem är du, o stora berg? Inför Serubbabel skall du bli jämn mark. Och han skall sannerligen föra fram slutstenen. Man skall ropa till den: ’Hur behagfull! Hur behagfull!’”’” — Sakarja 4:6, 7, NW.

HINDRET SKALL JÄMNAS MED MARKEN

10. Vilket motstånd fick Serubbabel röna, och vad kunde detta motstånd liknas vid, särskilt med tanke på vilka omständigheter?

¹⁰ Vad skulle någon av oss ha tyckt om att röna motstånd från de hedniska ståthållarna i de persiska provinserna på denna sida (den västra sidan) om floden Eufrat? Men inte bara det, vad skulle någon enda av oss ha tyckt om att röna motstånd från härskaren över hela det persiska riket, kung Darius I? Det var detta motstånd som för tillfället stod i vägen för Serubbabel, då han grep sig an med att återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem år 519 f.v.t. (Esra 5:3—6:2) Detta såg sannerligen ut som ett ”stort berg”, som stod i vägen för ansträngningarna att med framgång fullborda återuppbyggandet av templet, inte sant? Serubbabel hade inte någon militär styrka bland de mindre än femtio tusen som hade återvänt med honom från Babylon år 537 f.v.t. Hur kunde han då stå emot alla väpnade angrepp från motståndare  som försökte stoppa arbetet på templet? Vilken makt hade han eller hans medisraeliter? Han kände inte kung Darius I personligen och hade ingen politisk hållhake och inget inflytande på honom. Hur kunde han då över huvud taget förvänta att kunna fullborda Jehovas tillbedjans hus — utan att bli strängt straffad?

11. a) Hur besvarar Gud denna fråga? b) Vad behövde Serubbabel alltså ha bakom sig i arbetet på templet, och varför det?

¹¹ Frågar vi i vår tid eller frågade ståthållaren Serubbabel: ”Hur”? Den störste av alla militära befälhavare svarar: ”’Inte genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan genom min ande’, har härskarornas Jehova sagt.” (Sakarja 4:6, NW) Serubbabel behövde inte bekymra sig om att ha en militär styrka eller makt som härrörde från någon mänsklig källa. Allt han behövde göra var att förtrösta på honom som genom sina profeter hade uppmanat honom att gripa sig an med verket och förlita sig på den ande som utgår från denna den Högsta myndigheten. Hans ande är visserligen en osynlig, verksam kraft, men den är oemotståndlig, överväldigande, ständigt framgångsrik, alltid triumferande. Denna ande verkar i det osynliga, men den frambringar de resultat som dess gudomliga källa har avsett. Ingen militärmakt på hela jorden och ingen politisk och religiös makt i hela människovärlden kan bevara fältet mot hans heliga verksamma kraft. När ståthållaren Serubbabel grep sig an med arbetet på templet, hade han denna ande bakom sig!

12. Vad skulle detta bildliga ”stora berg” bli inför Serubbabel, och hur utgjorde uppfyllelsen av Jesaja 40:4, 5 en försäkran om detta?

¹² Varför skulle man då frukta för ett bildligt ”stort berg” som ligger i vägen? Till detta berg säger härskarornas Jehova: ”Inför Serubbabel skall du bli jämn mark.” Inför Serubbabel och den trogna kvarleva som hade återvänt med honom från Babylon hade Jehova uppfyllt profetian i Jesaja 40:4, 5: ”Alla dalar skola höjas och alla berg och höjder sänkas; vad ojämnt är skall jämnas, och vad oländigt är skall bliva slät mark. HERRENS härlighet skall varda uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den. Ty så har HERRENS mun talat.” Jehova kunde nu göra något liknande med avseende på detta ”stora berg” som ståthållaren Serubbabel konfronterades med år 519 f.v.t. Låt oss lägga märke  till hur han åstadkom detta genom sin ande, och inte genom några ihärdiga ansträngningar från Serubbabels sida.

13. a) Hur hade Jehova tidigare, den 24 Kisleu 520 f.v.t., genom Haggai försäkrat Serubbabel om att han inte behövde oroa sig för fientliga militära styrkor? b) Vad skulle motståndarna utan tvivel göra, sedan Serubbabel hade vidtagit åtgärder, uppmuntrad av Sakarjas femte syn?

¹³ Bara två månader tidigare hade Jehova tillkännagett vad han skulle göra med fiendens militära härskaror, när han sade: ”Jag skall komma himmelen och jorden att bäva; jag skall omstörta konungatroner och göra hednarikenas makt till intet; jag skall omstörta vagnarna med sina kämpar, och hästarna skola stupa med sina ryttare. Den ene skall falla för den andres svärd. På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall jag taga dig, min tjänare Serubbabel, Sealtiels son, säger HERREN, och skall akta dig såsom min signetring; ty dig har jag utvalt, säger HERREN Sebaot.” (Haggai 2:21—24) Det som ståthållaren Serubbabel och hans medarbetare gjorde den dagen (24 Kisleu 520 f.v.t.) på templets grund i Jerusalem kan ha förmått ståthållarna i provinserna väster om floden Eufrat att sända sin vädjan till kung Darius I i Susan i Persien. Men utan tvivel måste dessa provinsståthållare ha protesterat inför kung Darius I, sedan Serubbabel påskyndat arbetet på templet på grund av den uppmuntran han fått genom denna femte syn som Sakarja berättade för honom.

14. Vad gjorde kung Darius I, enligt Esra 6:1—13, när han fick denna vädjan från de upprörda provinsståthållarna?

¹⁴ Ända till dess hade kung Darius I låtit det förbud vara i kraft som kung Artasasta hade utfärdat mot byggnadsarbetet på templet. Men vad gjorde han, när han fick denna vädjan från de upprörda provinsståthållarna?

Då gav konung Darejaves [Darius] befallning, att man skulle göra efterforskningar i kansliet i Babel, där skatterna nedlades. Och i Ametas borg i hövdingdömet Medien fann man en bokrulle, i vilken följande var upptecknat till hågkomst:

”I konung Kores’ [Cyrus’] första regeringsår gav konung Kores denna befallning: ’Guds hus i Jerusalem, det huset skall byggas upp till att vara en plats, där man frambär offer; och dess grundvalar skola göras fasta. Det skall byggas sextio alnar högt och sextio alnar brett med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke; och vad som fordras för omkostnaderna skall utgivas från konungens hus. De kärl av guld och silver i Guds hus, som  Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel, skall man ock giva tillbaka, så att de komma åter till sin plats i templet i Jerusalem, och man skall sätta in dem i Guds hus.’ —

Alltså, du Tattenai, som är ståthållare i landet på andra sidan floden, och du Setar-Bosenai och I afarsekiter, de nämndas medbröder [edra ämbetsbröder från Afarsak, Åk] på andra sidan floden: hållen eder fjärran därifrån. Lämnen arbetet på detta Guds hus ostört. Judarnas ståthållare och judarnas äldste må bygga detta Guds hus på dess plats. Och härmed giver jag befallning om huru I skolen förfara med dessa judarnas äldste, när de bygga på detta Guds hus. Av de penningar som givas åt konungen i skatt från landet på andra sidan floden skall vad som fordras för omkostnaderna redligt utgivas åt dessa män, så att hinder icke uppstår i arbetet. Och vad de behöva, ungtjurar, vädurar och lamm till brännoffer åt himmelens Gud, så ock vete, salt, vin och olja, det skall efter uppgift av prästerna i Jerusalem utgivas åt dem dag för dag utan någon försummelse, för att de må kunna frambära offer till en välbehaglig lukt åt himmelens Gud och för att de må bedja för konungens och hans söners liv. Och härmed giver jag befallning, att om någon överträder denna förordning, så skall en bjälke brytas ut ur hans hus, och på den skall man upphänga och fästa honom, och hans hus skall göras till en plats för orenlighet, därför att han har så gjort. Och må den Gud, som har låtit sitt namn bo där, slå ned alla konungar och folk, som uträcka sin hand till att överträda denna förordning och till att förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Darejaves, giver denna befallning. Blive den redligt fullgjord!”

Alldenstund nu konung Darejaves hade sänt ett sådant bud, blev detta redligt fullgjort av Tattenai, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och av Setar-Bosenai, så ock av deras medbröder [ämbetsbröder, Åk]. — Esra 6:1—13.

15. a) Vilken är den enda förklaringen till denna häpnadsväckande händelseutveckling, och varför det? b) Vad sade Jehova i sitt förutvetande att Serubbabel skulle göra med templets slutsten?

¹⁵ Var det härskarornas Jehovas ande som var i verksamhet och styrde händelseutvecklingen i denna sak? Det är endast hans ande som kan ha varit orsaken till denna häpnadsväckande händelseutveckling. Det skedde ju inte genom någon militär styrka eller mänsklig kraft från ståthållaren Serubbabels sida. Det bildliga ”stora berg” som byggts upp av motståndarstyrkorna och lagts i Serubbabels väg blev ”jämn mark” framför honom. Han blev rikligen belönad för sin tro på härskarornas Jehova och för sitt mod när det gällde att arbeta på templet. Eftersom Jehova  på förhand visste vad han skulle utföra med hjälp av sin oövervinnliga ande, sade han vidare i denna femte syn till Sakarja: ”Och han skall sannerligen föra fram slutstenen. Man skall ropa till den: ’Hur behagfull! Hur behagfull!’” — Sakarja 4:7, NW.

DEN ”BEHAGFULLA” SLUTSTENEN

16. Hur viktig var denna slutsten, och vilken försäkran skulle ges genom att Serubbabel förde fram denna sten?

¹⁶ ”Slutstenen” var kronan på verket i det tempel som skulle återuppbyggas i Jerusalem. Denna slutsten var den viktiga sten som skulle innebära att templet var helt och hållet fullbordat. Att ståthållaren Serubbabel förde fram denna sten skulle utgöra en försäkran om att han skulle föra arbetet på templet till dess fullbordan. Det skulle inte finnas något som nu kunde hejda denne Jehovas tjänare. Det skulle Jehovas ande se till!

17. Varför skulle den dag då slutstenen sattes på plats bli en dag av jubel, och varför skulle åskådarna utropa: ”Hur behagfull!”?

¹⁷ Det skulle bli en dag av gränslöst jubel, när han satte denna slutsten på plats, vilket betecknade att templet med framgång fullbordats i den stad vid vilken Gud hade fäst sitt heliga namn. När den hänförda skaran av åskådare får se denna höjdpunkt på byggnadsarbetet, kommer de i sin beundran av denna slutsten på dess framträdande plats att utropa: ”Hur behagfull! Hur behagfull!” Den var vacker i sig själv. Det var ju samma sten som lades inför översteprästen Josua, Josadaks son, och Jehova själv hade inristat dess inskrift förmedelst sin kraft. (Sakarja 3:9) Men denna graverade slutsten blev ännu vackrare, när den nu intog den plats som var avsedd för den i tempelbyggnaden och gjorde templet till en angenäm anblick. Det var inte bara de som skulle tillbedja i detta tempel som hade sina hänförda ögon fästade vid slutstenen, utan i synnerhet Jehovas ”sju ögon” var fästade vid denna sten med odelad uppmärksamhet. Att den sattes på plats innebar att hans profetiska ord genom Haggai och Sakarja blev hävdat och rättfärdigat.

18. När kom denna dag av jubel, enligt den historiska skildringen?

¹⁸ Denna dag av jubel och triumf kom på tredje dagen i månmånaden Adar år 515 f.v.t. Den historiska redogörelsen säger nämligen: ”Och judarnas äldste byggde vidare och hade god  framgång i arbetet genom profeten Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska tal; man byggde och fullbordade det, såsom Israels Gud hade befallt och såsom Kores och Darejaves och Artasasta, den persiske konungen, hade befallt. Och huset blev färdigt till den tredje dagen i månaden Adar, i konung Darejaves’ sjätte regeringsår.” — Esra 6:14, 15.

19. Vilken storslagen framtidsutsikt ger denna profetiska, religiösa händelse oss i denna tid, och förmedelst vad skall detta genomföras?

¹⁹ Vilken storslagen framtidsutsikt ger inte denna historiska men profetiska händelse alla dem som älskar den rena, obesudlade tillbedjan av den ende levande och sanne Guden i våra dagar! Den pekar fram emot den tid då den sanna tillbedjan av den suveräne Herren Jehova kommer att bringas till fullkomning i hans andliga tempel. Detta kommer att inträffa då det stora Babylon (den falska religionens världsvälde, som inbegriper den sekteriska kristenheten) tillintetgörs och alla denna världens politiska, militära och sociala element, som står emot till och med den rena religionen, blir tillintetgjorda, varigenom den renade jorden endast kommer att hysa kvarlevan av andliga underpräster i det andliga Israel och deras medtillbedjare ur alla nationer och folk och stammar. Denna bedrift kommer, som Jehova säger, inte att verkställas ”genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan genom min ande”.

20. Vilken ståthållare har en särskilt privilegierad del i den kommande uppfyllelsen av denna profetia?

²⁰ Den motbildlige ståthållaren Serubbabel kommer att ha en särskilt privilegierad del i att förverkliga den nutida uppfyllelsen av denna gudomliga profetia. Vi vet vem han är — Jesus Kristus, som nu härskar från sin himmelska tron över den trogna kvarlevan av hans andliga underpräster och deras överlämnade, döpta medtillbedjare.

21. Vilka ämbeten, som sammanförs hos Jesus Kristus och också förebildas genom Melkisedek, framställs i bild genom Serubbabel och Josua?

²¹ Serubbabel förebildade den förhärligade konungen Jesus Kristus i ett annat avseende än översteprästen Josua, Josadaks son, gjorde. Översteprästen Josua (som grekisktalande judar kallade ”Jesus”) var en bild av Jesus Kristus i hans prästerliga funktioner. Serubbabel, som blivit utnämnd till ståthållare över provinsen  Juda, var en bild av Herren Jesus Kristus i hans egenskap av härskare och konung. Dessa båda ämbeten, översteprästens och ståthållarens ämbete, sammanförs hos den förhärligade Jesus Kristus. Han förebildas ju också av Melkisedek, om vilken det heter i 1 Moseboken 14:18: ”Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt Gud den Högste.” I Hebréerna 7:1 kallas han: ”Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud, den Högste.” — Psalm 110:1—4.

22. a) Till skydd och stöd för vilket arbete använde Serubbabel sin makt som ståthållare, och i enlighet med vems påbud? b) Vem var Serubbabel en förebild till i ett liknande verk, och vilket ”stort berg” skulle denne jämna med marken?

²² Såsom ståthållare för Jerusalem och Juda skulle Serubbabel understödja återuppbyggandet av templet, vilket påbjudits av kung Cyrus. Han skulle använda sin makt som ståthållare till skydd för arbetet på templet. Kung Cyrus anförtrodde honom, tydligen under titeln Sesbassar, de heliga kärlen ”till HERRENS hus”, och Serubbabel förde dessa heliga kärl från Babylon till Jerusalem för att användas i Jehovas återuppbyggda hus. (Esra 1:7—2:2; 5:13—16) Därför var det med rätta som ståthållaren Serubbabel tog ledningen i att lägga grunden till det andra templet åt Jehova i Jerusalem. (Esra 3:8—10) På detta sätt visades det i bild genom Serubbabel hur den regerande konungen Jesus Kristus skulle stimulera verksamheten med att återställa den rena tillbedjan av Jehova i hans andliga tempel. Han skulle skydda kvarlevan av smorda andliga underpräster på jorden i våra dagar i deras ansträngningar sedan år 1919 att återupprätta Jehovas rena tillbedjan i hela människovärlden. Det ”stora berg” av motstånd och svårigheter, som låg i vägen för deras ansträngningar att göra detta, har han förvandlat till ”jämn mark”.

23. a) Hur kan Jesus Kristus jämföras med ståthållaren Serubbabel, när det gäller att understödja tempelbyggnadsarbetet? b) Hur kan han sägas föra fram slutstenen och sätta den på plats?

²³ I likhet med ståthållaren Serubbabel, som förde fram slutstenen och satte den på plats i templet år 515 f.v.t., kommer den förhärligade Jesus Kristus att på ett triumferande sätt fullborda arbetet med att återupprätta Jehovas tillbedjan i hans andliga tempel. Förmedelst sina osynliga, heliga änglar kommer han att församla hela den återstående kvarlevan av andliga underpräster  och kommer att hjälpa dem att uppfylla sina plikter i det motbildliga heliga i Jehovas andliga tempel. Han kommer själv att fullgöra uppgiften som ”slutstenen” i denna andliga anordning för tillbedjan av Jehova. Vid Guds fastställda tid kommer han att inta den plats som tilldelats honom i denna andliga byggnad för tillbedjan och på så sätt lägga sista handen vid den och fullborda den. Han är huvudpersonen, som kan liknas vid en slutsten, när det gäller att fullkomna denna gudomliga anordning för tillbedjan, i vilken han tjänar såsom den kunglige översteprästen till gagn för hela mänskligheten. När han intar sin plats och rapporterar inför Jehova Gud att han har fullbordat verket med att återställa denna tillbedjan i full skala förmedelst hela skaran av underpräster i det andliga templet, kommer detta att utgöra en ”behagfull” anblick.

24. När kommer Jehovas tillbedjare att ropa till den större slutstenen: ”Hur behagfull!”?

²⁴ I detta heliga ögonblick, då det blir uppenbart att arbetet med avseende på den sanna tillbedjan har fullbordats trots motstånd från det stora Babylon och dess politiska understödjare, kommer alla sanna tillbedjare av Jehova på jorden att fyllas med outsläcklig uppskattning av det verk som den större ståthållaren Jesus Kristus framgångsrikt har genomfört. Med jubel kommer de att ropa till honom, den större slutstenen: ”Hur behagfull! Hur behagfull!”

”DEN RINGA BEGYNNELSENS DAG” BÖR INTE FÖRAKTAS

25. Vilken ömklig anblick erbjöd efterkrigstidens arbete med att bygga upp den teokratiska organisationen för Jehovas tillbedjan, när det tog sin början år 1919?

²⁵ När detta verk med att bygga upp den teokratiska organisationen för Jehovas tillbedjan började under efterkrigsåret 1919, erbjöd det en ömklig anblick i det religiösa stora Babylons och dess militära, politiska älskares ögon. Det föreföll dem så omöjligt att det skulle kunna genomföras. Varför det? Därför att den överlevande kvarlevan av smorda andliga israeliter var så liten och hade råkat i internationellt vanrykte. (Matteus 24:9) När Internationella Bibelstudiesällskapets allmänna konvent hölls i rekreationsorten Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919,  var det till exempel bara 6.000 som var närvarande under vardagssessionerna; och tusentals andra, som inte kunde vara med vid detta konvent så snart efter första världskriget, var kringspridda över hela jorden. Omkring 17.961 (enligt ofullständiga rapporter) hade varit närvarande vid firandet av Herrens aftonmåltid tidigare under året, den 13 april 1919. Vad var några få tusen överlämnade, döpta tillbedjare av Jehova i jämförelse med kristenhetens hundratals millioner kyrkomedlemmar?

26. a) Var det rätt att förakta den överlevande kvarlevan därför att den var så liten? b) Vem kom med ett budskap som skulle rätta till en sådan felaktig inställning, och av vem blev denne sänd?

²⁶ Men var det rätt att förakta denna överlevande kvarleva av andliga israeliter för att den var så liten eller därför att den inte hade någon ”militär styrka”? Fakta som är tillgängliga i dag, mer än femtio år senare, ger ett eftertryckligt svar på den frågan, och de bevisar att det var den ofelbare Guden som sände sin profet Sakarja med ett budskap för att rätta till alla felaktiga uppfattningar som uppstått till följd av hur dessa ting tedde sig i detta tidiga skede. Lyssna, när Sakarja vidare berättar: ”Vidare kom HERRENS ord till mig; han sade: ’Serubbabels händer hava lagt grunden till detta hus; hans händer skola ock få fullborda det. Och du skall förnimma, att HERREN Sebaot har sänt mig till eder. Ty vem är den som vill förakta den ringa begynnelsens dag, när dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS ögon, som överfara hela jorden?’” — Sakarja 4:8—10.

27. När gavs det absoluta beviset för att det var Jehova som hade sänt Sakarja till sitt folk?

²⁷ Om det tidigare hade funnits något tvivel hos några av den återförda kvarlevan av judar, som nu befann sig i Juda land, visste de nu — på tredje dagen i den tolfte månmånaden (Adar) år 515 f.v.t. — med bestämdhet att det inte var någon annan än Jehova som hade sänt Sakarja till sitt folk. Skildringen i Esra 6:14, 15 lyder: ”Och judarnas äldste byggde vidare och hade god framgång i arbetet genom profeten Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska tal; man byggde och fullbordade det, såsom Israels Gud hade befallt och såsom Kores och Darejaves och Artasasta, den persiske konungen, hade befallt. Och huset blev färdigt  till den tredje dagen i månaden Adar, i konung Darejaves’ sjätte regeringsår.” Jehovas profetiska ord hade blivit hävdat och rättfärdigat!

28. a) Varför undgick det inte Jehovas ögon, när Serubbabel med murlodet i handen satte slutstenen på plats i templet? b) Vid vilket liknande men större tillfälle kommer hans ögon att glädja sig i ännu högre grad?

²⁸ Ståthållaren Serubbabel kan ha haft en lodlina och ett murlod i handen, när han fullbordade Jehovas tillbedjans hus genom att lägga denna betydelsefulla slutsten på dess plats. Det var många ögon som gladde sig när de såg denna syn. I synnerhet Jehovas ögon. Det finns inget som undgår hans ögon. Det är som om han har en fullständig uppsättning av ögon — sju stycken — ögon som överfar hela jorden för att iaktta allt som försiggår, oavsett om det är hans fiender eller hans överlämnade folk som utför detta. När Serubbabel med murlodet i handen lade slutstenen på dess plats, undgick inte detta hans ögon. Hans ögon gladde sig tillsammans med hans trogna kvarlevas, som satte tillbedjan av den sanne Guden främst i livet. Hur mycket mer kommer inte hans allseende ögon att glädja sig, när de ser den större Serubbabel fullborda arbetet med att återställa den rena tillbedjan på jorden i hans andliga tempel!

”DE TVÅ OLJESMORDA”

29. Vad fick Sakarja reda på, när han först frågade vad synen av den gyllene ljusstaken betydde, och hur kan vi nu se hur passande detta svar var?

²⁹ Kommer vi nu ihåg vad ängeln svarade profeten Sakarja, när han frågade vad den gyllene ljusstaken med de sju lamporna betydde? Jo, han svarade: ”’Inte genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan genom min ande’, har härskarornas Jehova sagt.” (Sakarja 4:6, NW) Nu kan vi se hur passande detta kraftfulla uttalande var, när vi får reda på innebörden i ytterligare detaljer i synen. För att ge oss vidare besked fortsätter skildringen:

30. Vad talade ängeln om för Sakarja att de två olivträden invid ljusstaken föreställde?

³⁰ ”Och jag frågade och sade till honom: ’Vad betyda dessa två olivträd, det på högra och det på vänstra sidan om ljusstaken?’ Och ytterligare frågade jag och sade till honom: ’Vad betyda de två olivkvistar [olivträdens två knippen av kvistar, NW], som  sträcka sig intill de två gyllene rännor, genom vilka den gyllene oljan ledes ditned?’ Då sade han till mig: ’Förstår du då icke, vad de betyda?’ Jag svarade: ’Nej, min herre.’ Då sade han: ’Dessa äro de två oljesmorda, som stå såsom tjänare inför hela jordens Herre.’” — Sakarja 4:11—14.

31. Hur leddes oljan till lamporna? Varför var förrådet av olja konstant, och vad var oljan en bild av?

³¹ Sakarja fann för gott att låta sin första fråga omedelbart åtföljas av en andra fråga, för att han inte skulle glömma att fråga om en detalj som han inte hade nämnt i sin första fråga. Vi kommer ihåg att dessa två olivträd stod till höger och till vänster om den gyllene skål, från vilken sju rör gick ut till de sju lamporna på ljusstaken för att leda oljan till dem från den gemensamma reservoaren. Varifrån fick den gyllene skålen längst upp på ljusstaken sitt eget förråd av belysningsolja? Från det högra olivträdets kvistknippe och det vänstra olivträdets kvistknippe, och oljan leddes dit med hjälp av en gyllene ränna från vardera kvistknippet. Den vätska som på så sätt rann ner i skålen liknade guld, och den kunde inte avlägsnas, liksom inte heller de båda olivträden kunde avlägsnas. Förrådet av olja var konstant, precis som källan till denna olja var levande och konstant. Denna belysningsolja föreställde inte någon militär styrka eller någon människas kraft, utan ”min ande”, som Jehova sade. Olja användes alltså som en bild av Guds ande. — Sakarja 4:6, NW.

32. a) Vad är källan till den symboliska ”olivoljan”? b) Vad symboliserar ljusstaken som får denna olja?

³² Precis som Jehova Gud är olivträdets skapare och följaktligen upphovet till dess olja, är han också källan till den ande eller osynliga, verksamma kraft som tänder hans sanna tillbedjans låga. De två olivträden är alltså en bild av de två redskap som han använder till att förmedla sin ande till den symboliska ljusstaken, dvs. till hans ”heliga nation”, den smorda kvarlevan av andliga israeliter. Vilka är då de två redskap som de två olivträden symboliserar?

33. Hur används i Uppenbarelseboken 11:3, 4 olivträd till att symbolisera Guds levande skapelser, och vilka symboliserar de två olivträden i Sakarjas syn?

³³ Det är inte i strid med Skriften att säga att de båda olivträden är en bild av förnuftsbegåvade Guds skapelser. I förbindelse  med den syn av templet som den kristne aposteln Johannes beskriver i den sista boken i bibeln läser vi: ”Och jag skall låta mina två vittnen ... profetera, höljda i säcktyg. Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar, som stå inför jordens Herre.” (Uppenbarelseboken 11:3, 4) De två olivträden i Sakarjas syn sägs vara ”de två oljesmorda [ordagrant: två oljans söner], som stå såsom tjänare inför hela jordens Herre”. Vilka är då dessa en bild av? Inte de inspirerade profeterna Haggai och Sakarja, utan två personer som Sakarja fick befallning att förmedla härskarornas Jehovas ord till, nämligen översteprästen Josua, Josadaks son, och ståthållaren Serubbabel.

34. a) Hur förmedlade översteprästen och ståthållaren den symboliska oljan till den symboliska ljusstaken? b) Hur upprätthöll Serubbabel och Josua ständigt sin tillförsel av Guds ande?

³⁴ Förmedelst de inspirerade profeterna Haggai och Sakarja fick Josua och Serubbabel del av Jehovas ande. Dessa skulle i sin tur ta ledningen i att bygga ett andra tempel åt Jehova och skulle förmedla Jehovas ande till den israelitiska kvarlevan för detta ändamål. Dessa två ”oljesmorda” skulle ständigt genomsyra hela det återförda folket med Jehovas ande genom att hålla fast vid detta arbete ända tills det var fullbordat och genom att uppmuntra dem som arbetade på templet både genom förmanande ord och genom sitt eget exempel. De kunde göra detta, om de ständigt stod inför Jehova, ”hela jordens Herre”. De måste stå på hans sida, när det gällde den enda sanna tillbedjan, och de måste ständigt betjäna honom till förmån för denna odelade tillbedjan av honom. På så sätt skulle det heliga arbetet bli utfört genom Jehovas ande. Eftersom han är ”hela jordens Herre”, genomför han också sin vilja med avseende på den.

35. Vem symboliserar de två olivträden i synens nutida uppfyllelse?

³⁵ Vem förebildar de ”två olivträden”, de ”två oljesmorda”, i denna syns uppfyllelse nu i ”ändens tid”? Eftersom de i synens första uppfyllelse på Sakarjas egen tid var en bild av översteprästen Josua och ståthållaren Serubbabel, måste de i vår tid vara en bild av en enda person, nämligen Jehovas Smorde, Messias eller Kristus, den Jesus som blev smord med Guds heliga ande. — Jesaja 61:1—3; Lukas 4:1.

36. a) Hur har Jesus Kristus fungerat likt översteprästen Josua och ståthållaren Serubbabel i förbindelse med Guds ande? b) Hur har han, i likhet med de två olivträden, haft ständig tillgång till anden, och till vilken symbolisk ljusstake har han förmedlat den?

 ³⁶ Ja, Jesus, Messias, förebildades verkligen av både översteprästen Josua och ståthållaren Serubbabel. Innan Jesus lämnade sina lojala apostlar på jorden, lovade han att sända dem anden, som utgår från den himmelske Fadern. (Johannes 14:16, 17; 15:26; 16:13, 14) På pingsthögtidens dag år 33 v.t. tjänade han sedan likt de två olivträden i Sakarjas syn. Den dagen började Jehova Gud använda honom till att utgjuta den heliga anden över det andliga Israels ”heliga nation”. (Apostlagärningarna 1:5; 2:1—35; Matteus 3:11; Markus 1:7, 8; Lukas 3:16) I likhet med de ”två oljesmorda” eller ”två oljans söner” i Sakarjas femte syn står Kristus Jesus ”inför hela jordens Herre” såsom överstepräst och ståthållare och betjänar honom ständigt, ty han befinner sig på Guds högra sida i himmelen. (Apostlagärningarna 2:34—36; 7:56) I denna ställning kan han utgöra kanalen för ett ständigt tillflöde av Herren Guds ande till den symboliska ”ljusstaken” på jorden, den trogna kvarlevan av det andliga Israel.

37. a) Upplivade av vad och under vems ledarskap fortsätter kvarlevan med tempelarbetet? b) Vem kommer därför att bli föremål för all hyllning, lovprisning och ära för detta framgångsrika tempelarbete?

³⁷ Inte genom någon militär styrka, utan genom Guds, den Allsmäktiges, aldrig sinande ande, fortsätter den smorda kvarlevan att arbeta under sin himmelske ståthållare och överstepräst, Jesus Kristus. Stimulerade och upplivade genom helig ande kommer de att fortsätta med detta tempelarbete tills det är helt och hållet fullbordat. Därför är det inte kvarlevan av andliga underpräster som blir föremål för hyllning, lovprisning och ära för detta med framgång fullbordade verk, utan dessa uttryck för uppskattning riktas i stället till Jehova Gud, källan till den heliga anden, och genom Jesus Kristus som hans kärleksfulla kanal.

[Frågor]