Kapitel 16

Konungen förs fram och fångarna befrias

1. Hur bör Sakarjas profetia tillämpas i våra dagar med avseende på de länder och städer som omnämns i nyhetsmeddelandena, och vad hjälper oss att urskilja dess nutida uppfyllelse?

I VÅRA dagar figurerar ofta Syrien, Libanon och Gasaremsan i nyhetsmeddelandena. I nionde kapitlet av Sakarjas profetia namnges städer som är förbundna med dessa länder. Men det som profeten Sakarja sade på 500-talet före den vanliga tideräkningen har inget att göra med dessa länder i våra dagar och deras förhållande till republiken Israel. Förutom den bokstavliga förstahandsuppfyllelse, som Sakarjas profetia fick i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, får profetian sin slutliga uppfyllelse i våra dagar, nu på 1900-talet v.t., men endast på ett andligt eller bildligt sätt. Genom att vi gör oss förtrogna med den första uppfyllelsen för nitton århundraden sedan kan vi urskilja den andliga uppfyllelsen i våra dagar.

2. Vilken tidsperiod gäller den karta som vi betraktar, och är de platser som omnämns i förbindelse med ”Hadraks land” judiska?

² Om vi tar en titt på vår karta över Palestina under de persiska kungarnas regering, lägger vi märke till Damaskus, huvudstaden i Syrien (Aram), och staden Hamat omkring 193 kilometer norr om Damaskus; vi ser också de forntida feniciska (nu libanesiska) städerna Tyrus och Sidon vid Medelhavskusten; även de filisteiska städerna Gasa, Askelon, Ekron, Asdod och Gat; vidare städerna Jerusalem och Samaria. ”Hadraks land” anges inte på alla kartor, därför att dess läge och exakta gränser inte är fullständigt kända, men i profetian förbinds detta vid ett tillfälle omnämnda land med Damaskus. I Atlas of the Biblical World av Baly och Tushingham (copyright år 1971), sidan 199, kallas ”Hadraks land” helt enkelt ”ett område i Syrien nära Damaskus”. I reviderade  upplagan (1956) av The Westminster Historical Atlas to the Bible, sidan 124, omtalas Hadraks land såsom ett ”område i Syrien norr om Hamat”, och följaktligen norr om Damaskus. Det har ingen större betydelse huruvida ”Hadraks land” är ett symboliskt uttryck som betyder hela det område där alla de ovannämnda syriska, feniciska och filisteiska städerna är belägna, eftersom de allesammans var icke-israelitiska, icke-judiska städer.

3. Hur står de avslutande verserna i Sakarjas åttonde kapitel i kontrast till de inledande verserna i kapitel nio?

³ De avslutande verserna (Sak. 8:20—23) i åttonde kapitlet av Sakarjas profetia skildrar hur människor ur alla språkgrupper och nationer och från många städer skall dra upp till Jerusalem för att tillbedja Jehova och till och med gripa tag i en judes mantelflik för att gå med honom och tillbedja hans Gud. Vad händer med dem som inte handlar så? De inledande åtta verserna i följande kapitel (nio) beskriver uttrycksfullt några av följderna av ett sådant handlingssätt. Låt oss nu läsa detta avsnitt, Sakarja 9:1—8:

4. Vem är det som enligt Sakarja 9:1—8 griper in i deras angelägenheter som omnämns här, och till gagn för vilka?

⁴ ”Detta är en utsaga, som innehåller HERRENS [Jehovas] ord över [emot, NW] Hadraks land; också i Damaskus skall den slå ned — ty HERREN har sitt öga på andra människor såväl som på Israels alla stammar. Den drabbar ock Hamat, som gränsar därintill, så ock Tyrus och Sidon, där man är så vis. Tyrus byggde sig ett fäste; hon hopade silver såsom stoft och guld såsom orenlighet på gatan. Men se, Herren [Jehova, NW] skall åter göra henne fattig, han skall bryta hennes murar [militära styrka, NW] ned i havet, och hon skall själv förtäras av eld. Askelon må se det med fruktan och Gasa med stor bävan, så ock Ekron, ty dess hopp skall komma på skam. Gasa mister sin konung, Askelon bliver en obebodd plats. Asdod skall bebos av en vanbördig [främmande, 1878] hop; så skall jag utrota filistéernas stolthet. Men när jag har ryckt blodmaten ur deras mun och styggelserna undan deras tänder, då skall också av dem bliva en kvarleva åt vår Gud, de skola bliva såsom stamfurstar i Juda, och Ekrons folk skall bliva såsom jebuséerna. Och jag skall slå upp mitt läger till ett värn för  mitt hus mot härar som komma eller gå, och ej mer skall någon plågare [förtryckare, Åk] komma över dem; ty jag vaktar nu med öppna ögon.”

5. Varför blev Damaskus, ”Hadraks land” och Hamat föremål för Jehovas misshag?

⁵ Det forntida Syrien på 500-talet f.v.t. dyrkade falska gudar och bibehöll sin fiendskap mot det återställda Juda land. Man vägrade att tillbedja Jehova i hans återuppbyggda tempel i Jerusalem. Det fanns därför goda skäl för att Jehovas ord inte skulle vara gynnsamt, utan emot ”Hadraks land”, såsom en del av Syrien. Hans ogynnsamma ord skulle slå ned i huvudstaden för hela landet, nämligen Damaskus; och eftersom Hamats område gränsade till Damaskus, skulle Jehovas ogynnsamma ord också uttalas över Hamat. Hela Syrien var alltså föremål för Guds misshag.

6. Varför riktades Jehovas ord emot Feniciens städer?

⁶ Fenicien gränsar till Syrien, och även detta land hade vänt sig emot Juda land när detta befann sig i svåraste trångmål. I Psalm 83:6—9 inbegrips de feniciska städerna Gebal och Tyrus i den internationella komplotten mot Jehovas folk. Det heter där: ”Endräktigt rådslå de med varandra, de sluta mot dig ett förbund: Edoms tält och ismaeliterna, Moab och hagariterna, Gebal och Ammon och Amalek, filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus; Assur har ock slutit sig till dem, han har lånat sin arm åt Lots barn [Moab och Ammon].” Tyrus var i verkligheten en koloni till Sidon; i Sakarja 9:2—4 omnämns dessa städer på följande sätt:

7. Med vad förbinds Tyrus i Sakarja 9:2—4, och vad skall hända Tyrus, enligt profetian?

⁷ ”Tyrus och Sidon, där man är så vis. Tyrus byggde sig ett fäste; hon hopade silver såsom stoft och guld såsom orenlighet på gatan. Men se, Herren [Jehova, NW] skall åter göra henne fattig, han skall bryta hennes murar [militära styrka, NW] ned i havet, och hon skall själv förtäras av eld.”

8. Vilket Tyrus är det som omnämns av Sakarja, och varför måste det förhålla sig så?

⁸ Av dessa ord framgår det tydligt att ”Jehovas ord” (NW) också uttalades mot hela Fenicien, som representerades av sina världsberömda städer Tyrus och Sidon. Det Tyrus som här omnämns  är östaden. Kung Nebukadnessar från Babylon förstörde nämligen fastlandsstaden under sitt palestinska fälttåg. (Hesekiel 29:17—20) De överlevande från Tyrus flydde till sin ö utanför kusten och byggde en mäktig stad på denna ö. Enligt Hesekiel 28:1—19 hade Tyrus på ett djävulskt sätt förrått sin före detta vän, Israel, och Sidon förenade sig med Tyrus i detta handlingssätt. (Hesekiel 28:20—26) Inte ens efter Juda lands återställelse år 537 f.v.t., sedan landet legat öde i sjuttio år, ändrade Tyrus och Sidon sin hjärteinställning till Jerusalem med dess andra tempel. Hur oförståndigt var inte detta!

9. Hur förvärvade Tyrus rikedomar och byggde sig ett fäste, men hur gick Jehovas profetia i uppfyllelse på staden?

⁹ Både Tyrus och Sidon fortsatte att följa denna världens vishet och växte till i vishet om hur man samlar rikedom, i det att de hopade guld och silver här på jorden, där plundrare kan stjäla deras rikedomar. Det starka fäste som den sjöfarande handelsmakten Tyrus byggde till sitt skydd kunde inte stå emot den grekiske erövraren Alexander den stores strategi år 332 f.v.t. Varken stadens militära styrkor på land eller ombord på dess många skepp kunde rädda den. Förmedelst sitt jordiska exekutionsredskap kastade Jehova Tyrus’ militära styrka i havet, där hon hade byggt sitt fäste. Jehova gjorde staden fattig genom att ta ifrån den dess omätliga rikedomar och ge dem åt erövraren. Staden blev därefter fullständigt tillintetgjord genom att förtäras av eld.

10. Vilket intresse visade människor från Tyrus och Sidon för Jesus Kristus, och vad fanns i Tyrus, enligt bibelns skildring?

¹⁰ Många år senare blev Tyrus återuppbyggt, men varken Tyrus eller Sidon återvann någonsin den starka kommersiella ställning de hade haft innan ”Jehovas ord”, som uttalades mot Tyrus, gick i uppfyllelse. I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen kom många människor från Tyrus och Sidon för att se och höra Jesus och bli botade av honom. (Markus 3:7, 8; Lukas 6:17; Matteus 15:21—29) Enligt Jesu egna ord i Matteus 11:20—22 och Lukas 10:13, 14 skulle det ha funnits många personer i Tyrus och Sidon som hade varit benägna att lyssna till budskapet om Guds rike och handla i överensstämmelse med det. Det fanns en kristen församling i Tyrus vid tiden för aposteln  Paulus’ tredje missionsresa. (Apostlagärningarna 21:2—7) Dessa invånare i Tyrus förtröstade inte på militär styrka, och de samlade sig inte skatter på jorden, utan i himmelen.

DEN HEDNISKE FIENDENS STOLTHET UTROTAS

11, 12. a) Vilket förbund av städer behärskade i forna tider Filistéen? b) Vems stolthet skulle Jehova utrota, och hur?

¹¹ Hur lyder då ”Jehovas ord” mot Filistéen? I forna tider behärskades Filistéen av femstadsförbundet Asdod, Askelon, Ekron, Gasa och Gat. Av någon orsak omnämns inte Gat här i Jehovas ord mot filistéerna. I Sakarja 9:5—7 lyder profetian vidare:

¹² ”Askelon må se det med fruktan och Gasa med stor bävan, så ock Ekron, ty dess hopp skall komma på skam. Gasa mister sin konung, Askelon bliver en obebodd plats. Asdod skall bebos av en vanbördig [främmande] hop; så skall jag utrota filistéernas stolthet. Men när jag har ryckt blodmaten ur deras mun och styggelserna undan deras tänder, då skall också av dem bliva en kvarleva åt vår Gud, de skola bliva såsom stamfurstar i Juda, och Ekrons folk skall bliva såsom jebuséerna.”

13. a) Hur skulle Tyrus’ tillintetgörelse år 332 f.v.t. påverka Askelon, Gasa och Ekron? b) Vilken förändring skulle Asdod få uppleva?

¹³ Staden Askelon skulle alltså se tillintetgörelsen av Tyrus med fruktan och skulle slutligen själv bli obebodd. Gasa kände stor bävan, vilket tydligen hade samma orsak; och på grund av denna smärtsamma händelse och följderna av den fick staden en ny härskare genom att den miste sin egen kung. Ekron förtröstade tydligen på Tyrus för att få skydd och hjälp mot invaderande fiender. När Tyrus förvandlades till ruiner efter en sju månader lång belägring från Alexander den stores sida år 332 f.v.t., kom också Ekron att våndas med stor bävan, därför att dess hopp hade gäckats, kommit på skam. Men vad skulle hända den fjärde staden som omnämndes, Asdod? Staden skulle tydligen få en annan befolkning, eftersom Jehova sade: ”Asdod skall bebos av en vanbördig [främmande] hop.” Den äkta, infödda befolkningen skulle inte förbli i staden. Främlingar, utlänningar, skulle överta staden, inte bara vad beträffar styrelsen, utan också i fråga om befolkningen.

14. Vilken inställning gentemot Israel hade Filistéen gjort sig skyldigt till, och hur skulle Jehova utrota denna inställning?

 ¹⁴ Det var tydligt att ”Jehovas ord” var emot Filistéen. Filistéerna hade varit mycket stolta, arroganta, särskilt gentemot Jehovas folk, till och med sedan dessa återvänt till sitt hemland. Men deras stolthet föregick deras fall. Genom att göra allt detta mot de fyra främsta städerna i Filistéen skulle Jehova ”utrota filistéernas stolthet”. Ingen filisté kunde längre skryta, när han jämförde sig själv med Jehovas folk. Jehova skulle också utrota filistéernas falska religiösa tillbedjan.

15. a) Vad skall ske med ”blodmaten” och ”styggelserna” hos filistéerna? b) Vilket handlingssätt skall en kvarleva av filistéerna välja?

¹⁵ I samband med sin tillbedjan av falska gudar brukade de äta offer som var en styggelse för Jehova och hans folk. Blodet hade inte heller fått rinna av från de djuroffer de åt av under sina offermåltider. Jehova skulle sätta stopp för denna avskyvärda dyrkan av falska gudar. ”Jehovas ord” lyder nämligen vidare: ”Men när jag har ryckt blodmaten ur deras [filistéernas] mun och styggelserna undan deras tänder, då skall också av dem bliva en kvarleva åt vår Gud.” Hur denna blodmat och dessa styggelser skall ryckas undan filistéernas mun och tänder förklaras inte närmare. Men av alla dessa filistéer, som kommer att vägra att lyda Guds bud om att avhålla sig från avgudadyrkan med dess vederstyggliga offer och riter, skall det bli en kvarleva som av fri vilja och i lydnad kommer att göra detta. Detta skall vara en kvarleva ”åt vår Gud”, åt härskarornas Jehova. Vilken livsfrälsande omställning var inte detta! Det heter vidare i Sakarja 9:7 om denna kvarleva: ”De skola bliva såsom stamfurstar i Juda, och Ekrons folk skall bliva såsom jebuséerna.”

16. a) Hur skulle filistéernas kvarleva bli ”såsom stamfurstar i Juda”? b) Vilken samhällelig status angavs för Ekrons invånare, när det sades att de skulle bli ”såsom jebuséerna”?

¹⁶ Eftersom filistéerna härstammade från Ham, kunde de naturligtvis inte bli stamfurstar i Juda stam, som var hebreisk och härstammade från Sem. (1 Moseboken 10:6, 13, 14, 21—25) Men den lydiga kvarleva som blev omvänd till att tillbedja ”vår Gud”, Jehova, kunde bli ”såsom stamfurstar i Juda”. Denna kvarleva skulle alltså ha en aktad ställning bland Jehovas utvalda folk och skulle inte anses vara av ringa eller ingen betydelse. I likhet  med en stamfurste skulle medlemmarna av den bli betrodda med ansvar. Det skulle emellertid inte anförtros dem lika stort ansvar som judarna själva. Det framgår av uttalandet att Ekron skall bli ”såsom jebuséerna”. I likhet med filistéerna var jebuséerna hamiter, inte genom Hams son Misraim, utan genom hans son Kanaan, och följaktligen var de kananéer. (1 Moseboken 10:6, 15, 16) Jebuséerna bodde tidigare i Jerusalem, som därför kallades Jebus.

17. Varför innebar det en gynnad ställning för Ekrons invånare att bli ”såsom jebuséerna”?

¹⁷ År 1070 f.v.t. erövrade kung David staden från jebuséerna och kallade den Jerusalem. (Domarboken 1:21; 2 Samuelsboken 5:4—9) Längre fram använde Davids son, kung Salomo, de underkuvade jebuséerna såsom slavarbetare i samband med olika offentliga byggnadsprojekt, däribland uppförandet av det storslagna templet i Jerusalem. (1 Konungaboken 9:15—23; 2 Krönikeboken 8:1—10) Vilket privilegium var det inte för dessa jebuséer att ha del i att bygga Jehovas tempel i Jerusalem och andra vackra byggnader åt Guds förebildliga messianska rike i det forntida Israel! Genom att bli ”såsom jebuséerna” fördes alltså Ekron och dess invånare som började tillbedja ”vår Gud”, Jehova, in i en gynnad, men dock underordnad ställning.

18. Hur kom filistéerna i kontakt med kristendomen i det första århundradet v.t.?

¹⁸ I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen blev de goda nyheterna om Guds messianska rike predikade för filistéerna. Vi kommer ihåg hur evangelisten Filippus predikade för en etiopisk eunuck, medan de färdades i dennes vagn ”på den väg, som leder ned från Jerusalem till Gasa” i Filistéen. Sedan Filippus döpt denne etiopier, som omvänt sig till kristendomen, lämnade han honom och blev senare sedd i Asdod (grekiska: Azotos; det nutida Isdud), omkring femtiofyra kilometer norr om Gasa. Utan tvivel gav många filistéer gensvar till Filippus’ evangeliseringsarbete. (Apostlagärningarna 8:26—40) Efter den italiske hövitsmannen Kornelius’ omvändelse år 36 v.t. kunde filistéerna omvända sig till kristendomen och därefter få del av Guds heliga ande genom Kristus.

19. Hur går den profetiska bilden att ”Asdod skall bebos av en vanbördig hop” i uppfyllelse på de motbildliga filistéerna i våra dagar?

 ¹⁹ I vår egen tid, nu på 1900-talet, har många religionsutövare liknat de forntida filistéerna genom att dyrka falska gudar och strida mot Jehovas folk. Liksom det forntida Asdod, den främsta staden i filistéernas femstadsförbund, genomgick en befolkningsförändring, fick sin befolkning utbytt såsom mot en ”främmande” eller ”vanbördig hop”, så har också dessa motbildliga filistéer i våra dagar genomgått en personlighetsförändring. Genom att överlämna sig åt Gud genom Jesus Kristus och bli döpta i vatten upphör de att vara en del av denna filisteiska värld och blir ”främlingar”, som inte hör hemma där. De tar inte sin tillflykt till självisk kommersialism, som det forntida Tyrus gjorde, och de förtröstar heller inte på den och sätter sitt hopp till den på samma sätt som Ekron förtröstade på Tyrus; de förtröstar heller inte på någon militär styrka, som det forntida Syrien gjorde. De avhåller sig från att tillbedja och tjäna den nutida världens blodtörstiga gudar. De tar hängivet ståndpunkt för ”vår Gud”, härskarornas Jehova.

20. Vilken del får dessa omvända filistéer i våra dagar med kvarlevan av andliga israeliter?

²⁰ På grund av detta handlingssätt får dessa omvända filistéer i denna tid del med den smorda kvarlevan av andliga israeliter eller judar i att befrämja Jehovas tillbedjan i hans andliga tempel. Precis ”såsom stamfurstar i Juda” får de uppdrag och ansvar i förbindelse med denna verksamhet i templet. Skaran av dessa överlämnade, döpta Jehova Guds tjänare har redan vuxit sig ”stor”, och den växer fortfarande. Denna oräkneliga ”stora skara”, som blir förenad med den med anden smorda kvarlevan, är förutsagd i Uppenbarelseboken 7:9—17.

21, 22. a) Till vilket gagn var det för Jehovas folk att han var ett värn för dem, och varför skulle ingen förtryckare komma över dem? b) Hur har Jehova uppfyllt denna profetia på sin kvarleva av det andliga Israel i våra dagar?

²¹ Forntidens Filistéen, Fenicien och Syrien var våldsamma fiender till den återförda kvarlevan av före detta judiska fångar. Härskarornas Jehova säger vidare, för att framhäva kontrasten mellan hans handlingssätt med dessa fiender och hans handlingssätt med sitt utvalda folk, Israels hus: ”Och jag skall slå upp mitt  läger till ett värn för mitt hus mot härar som komma eller gå, och ej mer skall någon plågare [förtryckare, Åk] komma över dem; ty jag vaktar nu med öppna ögon.” — Sakarja 9:8.

²² Genom att slå upp sitt läger till ett värn kunde härskarornas Jehova hindra de angripande fienderna från att komma nära hans ”hus” och från att invadera det och därefter dra sig tillbaka. Såsom ”ett värn” skulle han hindra en förslavande ”förtryckare” från att någonsin komma in bland hans folk och göra dem till slavar. På liknande sätt har samme härskarornas Jehova skyddat sitt ”hus” av andliga israeliter i denna ”ändens tid”, då fienderna har rotat sig samman såsom aldrig tidigare till att motstå Jehovas tillbedjan i hans andliga tempel. Styrkt genom Jehovas mäktiga ande kan det andliga Israels ”hus” framgångsrikt motstå alla försök från världsliga ”förtryckares” sida att komma över deras andliga besittning och bli deras religiösa förtryckare. De efterliknar Kristi apostlar och lyder Gud såsom härskare mer än människor. — Apostlagärningarna 5:29.

23. a) Vad innebär Jehovas uttalande ”jag vaktar nu med öppna ögon” vad beträffar hans folks situation i hela människovärlden? b) Hur stämmer detta in i våra dagar på den andliga kvarlevan och den ”stora skaran” av medtillbedjare?

²³ Härskarornas Jehova är medveten om fiendens hot och anslag mot tillbedjarna i hans tempel. Som han uttrycker saken: ”Jag vaktar nu med öppna ögon.” Detta stämmer överens med vad han tidigare sagt om att hans ”utsaga” ”innehåller HERRENS ord över Hadraks land; också i Damaskus skall den slå ned — ty HERREN har sitt öga på andra människor såväl som på Israels alla stammar”. (Sakarja 9:1) Han riktar inte sitt iakttagande öga bara mot ”Israels alla stammar”, utan också mot andra människor, dvs. mot hela mänskligheten förutom hans utvalda folk, Det var därför han uttalade sin utsaga mot arvfienderna Syrien, Fenicien och Filistéen, som hade handlat illa mot Israels tolv stammar. Denna ”utsaga” är profetisk och har sin andliga tillämpning i våra dagar på fienderna till Jehovas andliga Israel och den ”stora skaran” av dess medtillbedjare. Skillnaden mellan hur härskarornas Jehova behandlar alla dessa sina tillbedjare och hur han behandlar de nutida motsvarigheterna till Syrien,  Fenicien och Filistéen kan redan urskiljas. Den hela och fulla skillnaden kommer att bli märkbar under den ”stora vedermöda” som nu nalkas, då han fullständigt kommer att befria sina lojala tillbedjare från alla deras ogudaktiga fiender. — Matteus 24:21, 22; Uppenbarelseboken 7:14, 15; 19:11—21.

”SE, DIN KONUNG SJÄLV KOMMER TILL DIG”

24. a) Vilka frågor uppstår med avseende på föremålet för Gasas fiendskap, Jerusalem, med tanke på vad Gasa självt fått uppleva? b) Varför kommer Jerusalems rop att skilja sig från Gasas?

²⁴ Den filisteiska staden Gasa skulle mista sin kung, men vad skulle ske med föremålet för filistéernas fiendskap, Jerusalem, som poetiskt kallas Sion? Kommer Jerusalem i likhet med Gasa att känna ”stor bävan” vid synen av hur den giriga kommersialismens och den oteokratiska militära styrkans fäste blir omstörtat? Kommer Jerusalem att ropa i svår vånda och förlamande fruktan? Jerusalem kommer att ropa, men inte av samma orsak som Gasa! Jehova säger nämligen, sedan han uttalat sin utsaga mot Syrien, Fenicien och Filistéen: ”Var mycket fröjdefull, o dotter Sion. Ropa i triumf *, o dotter Jerusalem. Se, din konung själv kommer till dig. Han är rättfärdig, ja, frälst; ödmjuk och ridande på en åsna, ja, på ett fullvuxet djur, en åsninnas son. Så skall jag utrota vagnar ur Efraim och hästar ur Jerusalem; ja, stridens bågar skola utrotas, och han skall tala frid till folken. Och hans herradöme skall nå från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.” — Sakarja 9:9, 10; v. 9 enl. NW.

25. Varför har ”dottern Jerusalem” varje skäl att ropa i triumf och vara mycket fröjdefull inför konungens ankomst?

²⁵ Varför skulle inte ”dottern Jerusalem” ha alla goda skäl i världen att vara mycket fröjdefull och ”ropa i triumf” över uppfyllelsen av detta härliga löfte? Vid den tid då detta gudomliga löfte gavs genom profeten Sakarja saknade nämligen Jerusalem en egen kung. Det fanns bara en provinsståthållare där, som Persiens härskare, Darius I, hade förordnat, nämligen Sealtiels son Serubbabel inom Davids kungliga släktlinje. Davids rike hade störtats av babylonierna omkring nittio år tidigare, år 607 f.v.t., då Jerusalem blev fullständigt förstört och dess kung,  Sidkia, blev bortförd till Babylon. Trots att Jerusalems sjuttio år av fullständigt ödeliggande nu var slut, måste hedningarnas tider om 2.520 år, då de icke-judiska nationerna skulle få förtrampa Jerusalems rätt till ett davidiskt konungadöme, fortsätta fram till år 1914 v.t. På Sakarjas tid såg ”dottern Jerusalem” längtansfullt fram emot att den sanne messianske konungen i Davids släktlinje skulle komma, en Messias som förebildades av ståthållaren Serubbabel. — Haggai 2:24.

26. Varför behöver vi inte ta vår tillflykt till gissningar, när det gäller hur denna profetia i Sakarja uppfylldes i första hand?

²⁶ Vi som i denna tid är intresserade av den sanne Messias, inte av någon falsk Kristus, behöver inte ta vår tillflykt till gissningar beträffande förstahandsuppfyllelsen av Sakarjas profetia. Den finns upptecknad och beskriven för oss av åtminstone tre ögonvittnen, nämligen Matteus Levi, en skatteindrivare, Johannes Markus, en invånare i Jerusalem, och Johannes, Sebedeus’ son, förutom av en historiker i det första århundradet som utforskade de fakta som hörde till denna händelse, nämligen läkaren Lukas från Mindre Asien. Det hela inträffade söndagen den 9 Nisan år 33 v.t. Matteus Levi berättar:

När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar och sade till dem: ”Gån in i byn, som ligger mitt framför eder, så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig. Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: ’Herren behöver dem’; då skall han strax släppa dem.”

Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten, som sade: ”Sägen till dottern Sion: ’Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.’”

Och lärjungarna gingo åstad och gjorde, såsom Jesus hade befallt dem, och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina mantlar på denne, och han satte sig därovanpå. Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen. Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter, ropade och sade: ”Hosianna [Fräls, det ber vi, NW] Davids son! Välsignad vare han, som kommer, i Herrens [Jehovas, NW] namn. Hosianna i höjden!”

 När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och man frågade: ”Vem är denne?” Och folket sade: ”Det är Jesus, profeten, från Nasaret i Galileen.”

Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten. Och han sade till dem: ”Det är skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus.’ Men I gören det till en rövarkula.” Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han botade dem.

Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under, som han gjorde, och sågo barnen, som ropade i helgedomen och sade: ”Hosianna [Fräls, det ber vi, NW] Davids son!”, då förtröt detta dem; och de sade till honom: ”Hör du, vad dessa säga?” Då svarade Jesus dem: ”Ja; haven I aldrig läst: ’Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov’?” — Matteus 21:1—16.

27. Hur skulle profetian ha gått i uppfyllelse, om lärjungarna inte hade ropat?

²⁷ Och den judiske läkaren Lukas tillfogar följande detalj:

Och några fariséer, som voro med i folkhopen, sade till honom: ”Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.” Men han svarade och sade: ”Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.” — Lukas 19:39, 40; se också Markus 11:1—18; Johannes 12:12—19.

28. Hur var Jesus under sin triumfritt in i Jerusalem fridsam, ”ödmjuk”, ”rättfärdig” och ”frälst”?

²⁸ Jesus Kristus red alltså fridsamt in i Jerusalem på en åsna i stället för på en stridshäst, i skarp kontrast till Herodes den store, som efter tre månaders belägring av Jerusalem år 37 f.v.t. intog Jerusalem med storm och störtade mackabéerkungen Antigonus av Levi stam från tronen. Jesus var sannerligen ”ödmjuk”, som det var förutsagt om honom i Sakarja 9:9 (NW). Han var ingen falsk Kristus eller falsk Messias, utan var ”rättfärdig”. Han var Messias, som hade blivit rättfärdigad och upphöjd av sin himmelske Fader, Jehova. Han var i själva verket ”rättfärdig” genom att han var fullkomlig i köttet, syndfri, oförvitlig och därför i stånd att offra sig själv såsom ett fullkomligt mänskligt offer och därigenom avlägsna hela den orättfärdiga människovärldens synd. (Apostlagärningarna 7:52; Hebréerna 7:26; 1 Johannes 2:1) Han var sannerligen ”frälst”, precis som hans forntida förfader kung David blev frälst, därigenom att  Gud gav honom seger över hans fiender. (2 Samuelsboken 22:1—4; 8:6, 14) Det var inte för intet som den stora skaran ropade, då Jesus i triumf red in i Jerusalem: ”Hosianna Davids son!” eller ”Fräls, det ber vi, Davids Son!” Sju dagar därefter frälste den allsmäktige Guden Jesus från döden genom att uppväcka honom till odödligt liv i himmelen. — Hebréerna 5:7—10.

29. a) Hur talade Jesus Kristus ”frid till folken”, när det gällde hans andliga lärjungar? b) Hur förintar han alla krigsredskap både inom och utanför kristenheten, och vad kommer att bli följden av att han i denna tid talar frid till den ”stora skaran”?

²⁹ Han var den som skulle kallas ”Fridsfurste”. (Jesaja 9:6, 7) Hans judiska lärjungar kom från alla Israels stammar, däribland Efraim och Juda, och han förenade dem i fridfullt kristet broderskap; bland sina lärjungar tog han till och med bort fiendskapen mellan dem som var köttsliga, omskurna judar och dem som var hedningar. (Efesierna 2:11—20) På detta sätt har han redan talat ”frid till folken”. Men kristenheten har vägrat att lyssna till hans tal och fortsätter att strida inbördes ännu i denna dag. I den annalkande ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon kommer Jehova Gud att använda sin messianske konung till att förinta stridsvagnar och bågar och alla våldets vapen och krigsredskap som finns i våra dagar, både inom och utanför kristenheten. (Uppenbarelseboken 16:14—16; 19:11—21) Han kommer att förinta alla som befrämjar våldsam krigföring bland människorna, vilka folk eller nationer de än må tillhöra. Men till den ”stora skaran” av fredsälskande tillbedjare i Jehovas andliga tempel, som har kommit ut ur alla nationer, kommer den segerrike konungen Jesus Kristus att tala frid i fridsamhet, och de kommer att bli bevarade. — Uppenbarelseboken 7:14.

30. Hur framställdes Jesus Kristus vid slutet av hedningarnas tider år 1914 v.t. såsom konung för det motbildliga Jerusalem, men vilken fråga uppstår med avseende på hur han blev mottagen?

³⁰ År 1914 v.t., då de 2.520 åren av hedningarnas tider utlöpte, varunder hednanationerna hade fått förtrampa Jerusalems rätt till ett messianskt konungadöme inom Davids kungliga släktlinje, insatte den högste Guden, Jehova, Messias Jesus på den himmelska tronen för att härska och dra kuvande fram mitt ibland sina fiender. (Psalm 110:1—6; Apostlagärningarna 2:34—36;  Hebréerna 10:12, 13) Under första världskriget (1914—1918) kungjorde den överlämnade, döpta kvarlevan av andliga israeliter offentligt att hedningarnas tider hade utlöpt och att den högste Guden hade gjort sin Son, Jesus Kristus, till regerande konung i himlarna. Jehovas messianske konung framställdes alltså i synnerhet för kristenheten, som förebildades av Jerusalem under första århundradet v.t. Men tog kristenheten, som bekände sig bestå av Kristi lärjungar, emot honom såsom den konung vars ”herradöme skall nå från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar”?

31. Vilka händelser fram till december 1918 visar huruvida kristenheten tog emot Jehovas Messias såsom sin konung?

³¹ Inte enligt vad kristenheten gjorde mot den smorda kvarlevan av hans andliga ”bröder”, vilket var samma sak som om den hade gjort det mot Jesus Messias själv. (Matteus 25:40, 45; Markus 9:37) Tre och ett halvt år efter det att hedningarnas tider utlöpt förde den krigsrustade kristenheten sin förföljelse och sitt förtryck av kvarlevan av Kristi andliga bröder till en stor höjdpunkt, nämligen på våren år 1918 v.t. (Uppenbarelseboken 11:2—10) Först därefter slutförde kristenheten sitt första världskrig, närmare bestämt den 11 november 1918. I likhet med Jerusalem under första århundradet v.t. vägrade kristenheten att ta emot Jehovas messianske konung. Följande månad (december 1918) gjorde representanter för kristenheten ett offentligt uttalande till förmån för det föreslagna Nationernas förbund såsom varande ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”.

32. Var det inga som skulle ta emot Jehovas messianske konung, med tanke på kristenhetens handlingssätt, och vad måste dessa göra, enligt profetian?

³² Men var det inga som skulle ta emot den messianske konung som härskarornas Jehova ställde fram? Jo! Precis som det söndagen den 9 Nisan år 33 v.t. fanns en kvarleva av judar, nämligen Jesu Kristi lärjungar, som hälsade och välkomnade honom, då han red in i Jerusalem såsom konung, så fanns det också en kvarleva av andliga israeliter som handlade på samma sätt, sedan hedningarnas tider löpt ut år 1914 v.t. Till följd av kristenhetens hedniska regeringars förföljelse och förtryckande åtgärder blev dessa kringspridda och splittrade, precis som Jesu lärjungar blev, sedan han blivit förrådd och gripen på den femte dagen  efter sin triumfritt in i Jerusalem. Men i det första efterkrigsåret 1919, då de blev återupplivade genom Guds livgivande ande och aktivt återinsatta i sin tjänst, förkastade de Nationernas förbund, som blev antaget och sattes i funktion detta år. I stället för att godta ett sådant förfalskat Kristi rike kände de så som det beskrivs i Sakarja 9:9 (NW) och var ”mycket fröjdefulla” och började ”ropa i triumf”, därför att deras konung, den sanne Messias, Kristus, hade kommit till dem.

33. a) Hur har dessa, som tagit emot konungen, alltsedan 1919 låtit sin glädje bli känd och sina rop ljuda? b) När och hur skall Messias, Kristus, inte längre rida på den fridsamma åsnan, och vart skall han då dra ut?

³³ De lät sin glädje bli känd över hela världen. De lät sina rop ljuda över hela världen. Hur då? Genom att år 1919 påbörja den största kampanj att förkunna Guds messianska rike som någonsin förekommit i människovärlden. (Matteus 24:14; Uppenbarelseboken 14:6) De har låtit förkunnandet av de goda nyheterna om Guds messianska rike höras lika långt som Messias’ ”herradöme” skulle sträcka sig, enligt vad som sägs i profetian: ”från hav till hav och ifrån floden [Eufrat] intill jordens ändar”. (Sakarja 9:10; Psalm 72:8) Redan har 208 länder och ögrupper fått höra detta budskap, och detta på 165 språk. Vid Guds oföränderliga, fastställda tid — som snart är inne — måste hela kristenheten och alla andra element i denna världsliga tingens ordning avlägsnas från alla dessa områden i den snabbt annalkande ”stora vedermöda” som saknar sin like i mänsklighetens hela historia. I Uppenbarelseboken 19:11—21 framställs Messias, Kristus, inte längre såsom ridande på en fridsam åsna, utan på en vit stridshäst, när han drar ut i strid för att undanröja alla motståndare som har gjort intrång på hans jordiska besittning sedan år 1914 v.t.

FÅNGARNA ÅTERFÖRS TILL SITT FÄSTE

34. a) Förkunnade Jesus Messias blott och bart frigörelse för fångarna? b) Vilka frågor uppstår till följd av Jehovas uppmaning till ”kvinnan” i Sakarja 9:11, 12?

³⁴ När Jesus Messias var på jorden som en fullkomlig människa, blev han sänd till att ”predika frihet för de fångna”. (Jesaja 61:1; Lukas 4:16—21) Inte nog med att han predikar detta, utan sedan han predikat frihet ger han också fångarna deras frihet  åter. Detta förutsägs i Jehovas utsaga genom Sakarja, där det vidare heter: ”För ditt förbundsblods skull [o kvinna, NW] vill jag ock släppa dina fångar fria ur gropen, där intet vatten finnes. Så vänden då åter till edert fäste, I fångar, som nu haven ett hopp.” (Sakarja 9:11, 12) Vem är den som här tilltalas såsom en kvinna, vilka är dessa ”fångar”, och vilket ”fäste” är det fråga om?

35. När utgöts blodet för det förbund, i vilket den ”kvinna” som här tilltalas befinner sig?

³⁵ Den som här tilltalas såsom en kvinna är den organisation som står i förbund med Jehova Gud på grundval av livets dyra blod. Nej, det är inte det jordiska Jerusalem och inte heller det köttsliga, omskurna Israels jordiska nation. Israels forntida nation stod visserligen i ett nationellt förbund med Jehova genom de offerdjurs blod som offrades av medlaren Mose vid Sinai berg i Arabien. (2 Moseboken, kapitel 24) Enligt detta nationella fördrag, som fick gällande kraft genom detta djurblod, hade kvarlevan av israeliter blivit befriad ur sitt fängelse i den babyloniska landsförvisningen år 537 f.v.t. Men det som Jehova nu talade om genom Sakarja var en befrielse i den avlägsna framtiden, långt efter denna befrielse ur den babyloniska fångenskapen. Det är en befrielse ”ur gropen, där intet vatten finnes”, en befrielse som sker sedan Jehovas messianske konung förts fram. Den följer på Jesu triumfritt in i Jerusalem fem dagar före den judiska påsken år 33 v.t. Denna påskdag blev offerblod utgjutet.

36. Vems blod avses här? Med vilka ingås förbundet i kraft av blod, och vem är den som tilltalas såsom en ”kvinna” i Sakarja 9:11?

³⁶ Vems blod? Messias’ blod, som förebildades av blodet från alla påskalamm som årligen offrats av judarna alltsedan den första påsken, som firades i Egypten år 1513 f.v.t. (1 Korintierna 5:7; Johannes 1:29, 36; 1 Petrus 1:18, 19) I kraft av Messias’ blod, som var mycket värdefullare än alla de djurs blod som blivit offrade i Israel, instiftades ett nytt förbund. Med vilka? Inte med det jordiska Jerusalem eller det köttsliga Israel, som förkastade den messianske konungen och vållade hans död, utan med det andliga Israel, som är omskuret i hjärtat, med dem som är judar invärtes. (Jeremia 31:31—34; Hebréerna 8:7—9:15) Medlaren i detta nya förbund mellan Jehova och det andliga Israel  är Messias Jesus. Det är alltså det andliga Israel, som i Sakarja 9:11 tilltalas såsom en kvinna, som befinner sig i ett förbund i kraft av blod.

37, 38. a) Vilka är kvinnans ”fångar”, och vad är gropen utan vatten nu på 1900-talet? b) Vilken större innebörd kan ges åt gropen utan vatten, och vilket förbund sätts i kraft förmedelst blodet?

³⁷ Var befann sig då denna symboliska kvinnas ”fångar”? Nu på 1900-talet, under ”avslutningen på tingens ordning”, är dessa ”fångar” den smorda kvarlevan av andliga israeliter. Nittonhundratalets historia visar att dessa under första världskriget kom i slaveri under det religiösa stora Babylon och dess politiska och militära understödjare. I detta tillstånd befann de sig såsom i en grop, ”där intet vatten finnes”. Ingen andlig vederkvickelse fanns där, inget hopp om att slippa ut därifrån! Men förmedelst Kristi utgjutna blod såsom ett lösenoffer blev deras synder i detta tillstånd förlåtna, och de blev återförda till Jehovas ynnest och till sin rättmätiga andliga besittning på jorden, eftersom de inte längre är bortförda från honom. Men den grop, ”där intet vatten finnes”, kan också vara en bild av det större ogynnsamma tillståndet att stå under syndens allmänna fördömelse och under dess straff, döden, som människorna fått i arv från sina första syndiga föräldrar, Adam och Eva. Kristi försonande blod krävdes sannerligen för att föra dem som tillhörde den andliga kvarlevan ut ur detta tillstånd. Det var hans blod som användes för att sätta det nya förbundet i kraft. Jesus sade:

³⁸ ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” (Matteus 26:28) ”Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som varder utgjutet för eder.” — Lukas 22:20; Hebréerna 13:20.

39. Endast från vilket håll kunde dessa ”fångar” i gropen utan vatten få skäl att hysa hopp, och vilken befallning gav Jehova dem år 1919 v.t.?

³⁹ Genom att tillämpa förtjänsten av det nya förbunds blod som ingåtts med det andliga Israel befriade härskarornas Jehova den fängslade kvarlevan ur ”gropen, där intet vatten finnes”, som symboliserar syndens och dödens fördömelse. (Hebréerna 12:24) Det religiösa stora Babylon gav inte dessa ”fångar” något hopp; de kunde hysa ”hopp” endast genom att förtrösta på Jehova Guds  och hans Messias’ kärleksfulla löften. Till dessa som befann sig i andlig fångenskap under det stora Babylon utfärdade härskarornas Jehova följande befallning år 1919 v.t.: ”Så vänden då åter till edert fäste, I fångar, som nu haven ett hopp.” — Sakarja 9:12.

40. a) Vad innebar denna gudomliga befallning att ”fångarna” måste göra? b) Vad är ”fästet” som fångarna måste återvända till?

⁴⁰ Denna gudomliga befallning innebar för dessa ”fångar, som nu haven ett hopp”, att de måste dra ut ur det stora Babylon! (Uppenbarelseboken 18:1—4) Ordet ”fäste” eller ”borg” påminner oss om orden i 2 Samuelsboken 5:7—9: ”David intog likväl Sions borg, det är Davids stad. ... Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids stad.” Men kung Davids huvudstad utvidgades till att inbegripa mer än Sions berg, och den kom att kallas Jerusalem. Jerusalem är därför ”fästet”, inte så mycket i sig självt såsom en starkt befäst stad, utan med tanke på vad det representerade. Vad representerade då Jerusalem? Guds messianska rike, eftersom dess mänsklige kung blev smord med helig olja för att bli härskare, och denne smorde härskare satt på ”Jehovas tron”. — 2 Samuelsboken 5:1—3; 1 Krönikeboken 29:23, NW.

41. a) Av vilken händelse år 537 f.v.t. förebildades detta fångarnas återvändande? b) Varför var det till Riket som fångarna kunde återvända år 1919 v.t.?

⁴¹ År 537 f.v.t. återvände en kvarleva av landsförvista judar i Babylon till Juda land och återuppbyggde staden Jerusalem, varigenom de återvände till sitt jordiska fäste. Deras handlingssätt var en förebild till det handlingssätt som den nutida kvarlevan av det andliga Israel skulle komma att följa. I lydnad för Jehovas befallning drog den smorda kvarlevan ut ur det stora Babylon år 1919 v.t. och återvände till det andliga ”fästet”. Vad kunde vara ett mera ointagligt fäste än Guds messianska rike, som inte kan skakas? Liksom det jordiska fästet Jerusalem representerade Jehovas messianska rike, är det andliga fästet en bild av det som det forntida Jerusalem hade gudomlig rätt till, nämligen Jehovas rike med den sanne Messias på tronen på Guds högra sida i himmelen. Hedningarnas tider, under vilka nationerna tilläts förtrampa denna gudomliga rätt till Riket, utlöpte år 1914, och  omedelbart därefter föddes det messianska riket i himlarna. (Uppenbarelseboken 12:1—9) När den smorda kvarlevan blev befriad år 1919, kunde den därför återvända till sitt fäste, detta rike, som den hade kungjort sedan 1914. Dess medlemmar visade att de gjorde detta genom att utvidga sitt predikande om Riket såsom aldrig tidigare.

42. Vad kan kvarlevan av det andliga Israel säga i våra dagar, när det gäller uppfyllelsen av Jehovas löfte till ”kvinnan”: ”Redan i dag förkunnar jag, att jag vill giva dig dubbelt igen”?

⁴² Det fanns mycket goda skäl för den smorda kvarlevan att vända åter till sitt fäste, eftersom härskarornas Jehova vidare sade till det andliga Israel, såsom till en kvinna: ”Redan i dag förkunnar jag, att jag vill giva dig [o kvinna, NW] dubbelt igen.” (Sakarja 9:12, 1878) Och har inte härskarornas Jehova gjort detta? Jo. När den smorda kvarlevan av befriade andliga israeliter i denna tid ser tillbaka, måste de medge att allt som de fick utstå under första världskriget för det stora Babylons och dess världsliga älskares hand var som ingenting i jämförelse med de andliga välsignelser som de nu åtnjuter i sin rättmätiga andliga besittning. I synnerhet sedan andra världskrigets slut! De har fått mer än de kunnat vänta sig av sin befriare, härskarornas Jehova. Det har varit som om de fått ”dubbelt igen”. Vilka välsignelser åtnjuter de inte!

ANDLIGT KRIG MOT DET SJUNDE VÄRLDSVÄLDET

43. Hur sade Jehova, enligt Sakarja 9:13—15, att han skulle använda sitt folk i andlig, offensiv krigföring?

⁴³ Härskarornas Jehova förutsåg vilka som skulle komma att angripa hans folk, hans tillbedjare. Vilka åtgärder skulle han vidta? Både offensiva och defensiva. Beträffande sina offensiva åtgärder sade han: ”Ty jag skall spänna Juda såsom min båge och lägga Efraim såsom pil på den, och dina söner, du Sion, skall jag svänga såsom spjut mot dina söner, du Javan [Grekland, NW], och göra dig [dvs. Sion] lik en hjältes svärd. Ja, HERREN skall uppenbara sig i höjden [Jehová skall synas över dem, Åk], och såsom en ljungeld skall hans pil fara ut; Herren, HERREN skall stöta i basunen, och med sunnanstormar skall han draga fram. HERREN Sebaot, han skall beskärma dem; de skola uppsluka  sina fiender och trampa deras slungstenar under fötterna; under stridslarm skola de svälja sina fiender såsom vin [och de skola dricka och larma såsom av vin, Åk], till dess de själva äro så fulla av blod som offerskålar och altarhörn.” — Sakarja 9:13—15.

44. Vilken glädje skulle Guds segerrika folks glädje kunna liknas vid, och vilket kommande världsvälde behövde de därför inte frukta?

⁴⁴ I detta bildliga krig skall Jehovas tillbedjare vara segerrika. Det sägs ju att de skall larma av glädje, precis som om deras hjärtan hade gjorts glada av vin. (Psalm 104:15) På Sakarjas tid hade alltså de återförda israeliterna ingenting att frukta från Greklands söner, när Alexander den store ledde dessa till att behärska världen såsom det femte världsväldet. Babylon, som fördärvade Jerusalem, hade nu fallit såsom det tredje världsväldet. Medo-Persien behärskade nu jorden såsom det fjärde världsväldet. Och år 332 f.v.t. skulle Grekland inta dess plats såsom det femte världsväldet och skulle härska över Juda land.

45. a) Vilken indirekt utväxt från det grekiska världsväldet har den smorda kvarlevan måst föra andligt krig mot, och vad har detta krig gällt? b) Hur har Sions söner vunnit seger?

⁴⁵ Enligt Daniel 8:8—25 skulle det emellertid komma en utväxt från det grekiska imperiet, nämligen det romerska imperiet såsom det sjätte världsväldet, som sedan skulle övergå i det symboliska lilla hornet, det av två makter bestående anglo-amerikanska världsväldet, som alltså är det sjunde världsväldet. Den smorda kvarlevan av det andliga Israel har måst strida mot detta till namnet kristna sjunde världsvälde, i synnerhet under första och andra världskriget. Det är en andlig strid som den har måst utkämpa i sin strävan att bevara sig neutral i förhållande till de världsliga, politiska makternas stridigheter och att lyda Gud såsom härskare mer än nationalistiska människor. (Apostlagärningarna 5:29—32) Det andliga Sions söner har vunnit seger genom tro på Guds ord och genom sin trohet mot Jehovas messianska rike. Detta har inte hittills kunnat sägas om de köttsliga, omskurna judarnas sioniströrelse.

46. Hur använder Jehova sin smorda kvarleva på jorden likt båge och pil, hur hastigt far hans pil ut, hur blåser han i sin symboliska ”basun”, och vad använder han såsom ”en hjältes svärd”?

⁴⁶ När det sjunde världsväldet väckte förslaget att bilda Nationernas  förbund och verkade för detta förbund år 1918—1919 såsom det ”politiska uttrycket för Guds rike på jorden”, befann sig Jehovas messianska rike, som upprättades i himmelen år 1914 och som förebildades av det forntida Sion, i fiendskap mot denna människogjorda förfalskning. Jehova skall använda sitt rike såsom ”en hjältes svärd”. ”Rikets barn” (Sions andliga söner) kungör över hela världen Rikets budskap, vilket också kan liknas vid ett andligt svärd. (Matteus 13:38, 43; Efesierna 6:17) Likt det forntida Juda (bågen) och likt Efraim (pilen) använder Jehova den äldre överlevande delen av den smorda kvarlevan till att driva fram den nyare delen likt en pil, när det gäller att förkunna den suveräne Herren Guds domsbudskap mot det messianska rikets fiender. Jehovas symboliska ”pil” far ut ”såsom en ljungeld” för att förkunna Riket, för att förkunna ”hämndens dag från vår Gud”. (Jesaja 61:1, 2) Genom de nutida förklaringarna av Guds ord, bibeln, blåser Jehova i den andliga ”basunen” för att kalla sin smorda kvarleva till den andliga striden.

47. a) Särskilt sedan när har Jehova uppenbarat sig i höjden över sitt folk, och i vilka avseenden har han beskärmat dem? b) Hur har de trampat de bildliga ”slungstenarna” under fötterna, och av vad fylls de med glädje liksom av vin?

⁴⁷ Han själv uppenbarar sig i höjden, syns över kvarlevans medlemmar, därigenom att de sedan år 1931 särskilt har blivit kallade med hans namn, Jehovas kristna vittnen. Mot hans messianska rikes fiender skall han dra fram såsom ”med sunnanstormar”, vilka är särskilt våldsamma i Mellersta Östern. Men han skall beskärma sin trogna kvarleva av andliga israeliter och bevara deras tro och andlighet och deras gudagivna andliga besittning. Fienden slungar många bedövande hotelser mot den återförda kvarlevans medlemmar, men de visar sig vara i stånd att ta emot dessa symboliska ”slungstenar” utan att bli bedövade och lamslagna, och de trampar i själva verket dessa ”slungstenar” under fötterna, så att verkan av dem omintetgörs. Precis som offerskålarna i templet fylldes med blodet från offerdjuren, som sedan stänktes mot sidorna på offeraltaret av koppar, så att dess hörn blev fulla av blod, så skall också den beskärmade kvarlevan fyllas med glädje, när Jehova utgjuter sina fienders livsblod  i samband med deras tillintetgörelse, precis som om fiendens blod vore vin som det vore lagligt för kvarlevans medlemmar att dricka för att göra deras hjärtan glada.

48. Med vilket slag av ömhet lovade Jehova att behandla sitt överlämnade folk, och likt vilket slags stenar har de strålat?

⁴⁸ I stället för att angripa sin kvarleva av andliga israeliter likt en stridsman skall Jehova behandla dem ömt likt en fridsam herde. Han för därför sin ”utsaga” till en höjdpunkt, när han säger: ”Och HERREN, deras Gud, skall på den tiden giva dem seger [frälsa dem, 1878], ty de äro ju det folk, som han har till sin hjord. Ja, ädelstenar äro de i en krona, strålande över hans land. Huru stor bliver icke deras lycka, huru stor deras härlighet [Ty huru stor är hans godhet, och huru stor hans skönhet, Melin]!Av deras säd skola ynglingar blomstra upp och jungfrur av deras vin.” — Sakarja 9:16, 17.

49, 50. a) Sedan när har Jehova ärat dem som ärar hans namn? b) Hur handlar Jehova som sin hjords frälsare, och hur dyrbara är dess medlemmar för honom?

⁴⁹ På Sakarjas tid var detta en profetia som styrkte hjärtat. I vår tid, så här långt fram i ”ändens tid” för det sjunde världsväldet och hela återstoden av denna militariserade tingens ordning, har profetian blivit en erfarenhet som nu närmar sig en storslagen höjdpunkt.

⁵⁰ Alltsedan den ledande artikeln ”Vem vill ära Jehova?” publicerades i The Watch Tower för 1 januari 1926 (Vakt-Tornet för 1 april 1926), har Jehova på ett framträdande sätt blivit förkunnad över hela världen såsom den smorda kvarlevans, dessa andliga israeliters, Gud. Precis som Jehova för länge sedan hade sagt genom en ”gudsman” med profetisk gåva: ”Dem som ära mig vill jag ock ära”, ärade han mycket riktigt denna kvarleva, som ärade honom. (1 Samuelsboken 2:30) Han frälste den genom förföljelsen och farorna under det värsta kriget i hela mänsklighetens historia, andra världskriget (1939—1945), därför att dessa hedervärda andliga israeliter var honom kära, precis som en fårhjord i Mellersta Östern är för sin herde. Hur dyrbara är inte stenarna i en kunglig krona för sin bärare, vars framträdande görs vördnadsbjudande genom deras strålglans!  Lika dyrbara som dessa strålande stenar i en kunglig huvudbonad är de trogna inom det andliga ”folk, som han har till sin hjord”. Han kommer att frälsa dem också från fiendens slutliga angrepp.

51. Hur har Jehova kommit att te sig i kvarlevans ögon, och såsom med vilka gåvor har han kommit den att blomstra i andligt avseende?

⁵¹ Hur stor har inte Jehovas godhet mot dem visat sig vara! Hur skön har han inte kommit att te sig i deras ögon! Liksom med överflödande sädesskördar har han närt dem med andlig föda från sitt uppenbarade heliga ord. Liksom med vin har han glatt deras hjärtan. Allt detta har fått dem att blomstra i andligt avseende.

[Fotnoter]

[Frågor]

 [Karta på sidan 260]

(För formaterad text, se publikationen)

PALESTINA

UNDER DE PERSISKA KUNGARNAS REGERING

KITTIM (CYPERN)

Hamat

MEDELHAVET

Ribla

HADRAKS LAND (?)

Libanons berg

SYRIEN

FENICIEN

Sidon

Tyrus

Damaskus

BASAN

Samaria

Jordan

EFRAIM

Jerusalem

Asdod

Askelon

Gasa

FILISTEEN

Ekron

JUDA

Gat