Kapitel 4

Templet skall bestå när nationerna försätts i gungning

1. Hur lång tid hade det nu gått sedan judarna hade skridit till verket i överensstämmelse med Haggais tidigare profetia, och vilken högtid höll på att avslutas i Jerusalem?

INTE fullt en månmånad hade gått sedan judarna hade skridit till verket i enlighet med Haggajs tidigare profetia, nämligen på den tjugofjärde dagen i sjätte månaden (Elul) i perserkungen Darius I:s (Hystaspes’) andra regeringsår, dvs. år 520 f.v.t. Den sju dagar långa lövhyddohögtiden hade börjat på femtonde dagen i följande månad, den sjunde månaden, Tischri, och hade nått fram till sjunde dagen, som var den tjugoförsta dagen i Tischri. Påföljande dag, den 22 Tischri, skulle det bli en högtidsförsamling för alla högtidsfirarna i Jerusalem. Alla de tjugofyra avdelningarna av det aronitiska prästerskapet förväntades vara närvarande vid denna lövhyddohögtid i huvudstaden. Det är intressant att lägga märke till att det var under firandet av lövhyddohögtiden som kung Salomo, Davids son, invigde det tempel för Jehovas tillbedjan som han hade byggt färdigt. — 1 Konungaboken 8:62—66; 6:37, 38; 2 Krönikeboken 7:7—10.

2. Vilket annat namn hade lövhyddohögtiden, och vilka kännetecken skulle den ha?

² Denna högtid i sjunde månaden, fem dagar efter försoningsdagen, kallades också bärgningshögtiden. Med tanke på inbärgandet av markens jordbruksprodukter befalldes israeliterna: ”I skolen ... vara glada i sju dagar inför HERRENS [Jehovas], eder Guds, ansikte. I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om året. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den. Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro infödingar i Israel skola bo i lövhyddor, för att edra efterkommande må veta,  huru jag lät Israels barn bo i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.” — 3 Moseboken 23:33—43; 4 Moseboken 29:12—38; 5 Moseboken 16:13—17.

3, 4. a) Över vad kunde dessa judar vara glada under denna bärgningshögtid, och hur kunde deras bostäder jämföras med Jehovas hus? b) Varför var detta det lämpliga tillfället för ett uppmuntrande budskap från Jehova, och hur började detta budskap?

³ Att de återförda israeliterna hade mycket att inbärga år 520 f.v.t. har vi föga skäl att tro, med tanke på vad profeten Haggai sade i sin första profetia. (Haggai 1:5, 6, 9—11; 2:17, 18) Men det de verkligen samlade in i sina visthus var beroende av Jehovas barmhärtighet och fördragsamhet. Fördenskull hade de goda skäl att vara glada inför Jehova, sin Gud, under bärgningshögtidens sju dagar. Och eftersom de under högtiden bodde i de tillfälliga hyddorna i och omkring Jerusalem, hade de under denna tid inte för egen del panelade hus med goda tak, lika litet som Jehova då hade ett hus för hans tillbedjan i Jerusalem. De hade vid det här laget gjort mycket av det förberedande arbetet för att få i gång återuppbyggandet av templet igen. De behövde ytterligare uppmuntran. Eftersom den 21 Tischri fortfarande var en högtidsdag, skulle Jerusalem vara till trängsel fyllt av tillbedjare av Jehova, bland dem Juda ståthållare och hela prästerskapet, och det skulle vara ett utmärkt tillfälle att framföra ett inspirerat budskap till dem. Jehova såg till att ett sådant budskap framfördes, alldeles som vi nu läser:

⁴ ”I sjunde månaden [Tischri eller Etanim], på tjuguförsta dagen i månaden, kom HERRENS ord genom profeten Haggai; han sade: Säg till Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare, och till översteprästen Josua, Josadaks son, och till kvarlevan av folket: Leva icke ännu bland eder män kvar, som hava sett detta hus i dess forna härlighet? Och hurudant sen I det nu vara? Är det icke såsom intet i edra ögon?” — Haggai 2:2—4.

5. a) Vad antydde Jehovas sätt att fråga beträffande de närvarande vid detta tillfälle? b) Vad var i verkligheten den stora frågan, med tanke på den jämförelse som gjordes?

⁵ De som frågan ställdes till kunde på sin höjd se grundvalen till templet, den grund som hade blivit lagd sexton år tidigare, år 536 f.v.t. (Esra 3:8—13) Sättet att fråga tyder på att det där fanns en del mycket gamla människor, som hade blivit bortförda  till Babylon och som hade sett det av Salomo byggda templet innan det förstördes av babylonierna år 607 f.v.t., mer än åttiosju år tidigare. De kunde erinra sig hur praktfullt Salomos efter Guds anvisningar byggda tempel hade varit. Endast de kunde göra en fullständig jämförelse av detta tempel med vad de nu såg. Det som nu låg inför deras ögon på den tidigare tempelplatsen tedde sig såsom intet vid en jämförelse. Vad kunde man då förvänta med avseende på ett tempel som hade en så blygsam och anspråkslös början? Skulle det vara någon mening med att dessa gudfruktiga israeliter fortsatte återuppbyggandet av templet? Men eftersom templet skulle vara Jehovas hus, var den stora frågan: Kunde härskarornas Jehova göra någonting imponerande, någonting värdigt, av ingenting?

6. På vem berodde i själva verket frågan om templets återuppbyggande? Vem skulle därför i verkligheten bygga det, och hur?

⁶ Frågan berodde i verkligheten på den Gud som skulle tillbedjas i det föreslagna huset. Var det hans vilja att huset skulle bli återuppbyggt till ära för honom och till befrämjande av Israels nations andliga intressen? Eftersom det var hans vilja, skulle alltså de som byggde på det utföra hans vilja och hans arbete. De skulle därför ha hans godkännande och hans hjälp och stöd, oberoende av vilka och hur många som var emot dem. Han skulle i själva verket bygga huset med de israelitiska byggningsmännen som verkställande redskap. Detta var det viktigaste av allt, alldeles som Salomo förklarar i Psalm 127:1, där han säger: ”Om HERREN icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt.”

7. a) Vem var mest intresserad av återuppbyggandet av detta hus, och varför det? b) Vad sade Jehova nu genom Haggai för att israeliterna inte skulle vara förskräckta på grund av fienderna?

⁷ Eftersom frågan gällde den rena tillbedjan av den ende levande och sanne Guden, var Jehova själv inbegripen såsom denne Gud. Han var den som skulle utföra byggandet. Med tanke på detta behövde israeliterna inte bli försvagade genom fruktan för fiendernas överväldigande antal. Detta var orsaken till att han inspirerade sin profet Haggai att säga: ”’Men var nu stark, o Serubbabel’, är Jehovas uttalande, ’och var stark, o Josua, Josadaks son, du överstepräst.’ ’Och var starka, alla ni som utgör folk i landet’,  är Jehovas uttalande, ’och arbeta.’ ’Ty jag är med er’, är härskarornas Jehovas uttalande. ’Kom ihåg det som jag slöt med er, när ni kom ut ur Egypten och när min ande befann sig mitt ibland er. Var inte rädda.’” — Haggai 2:5, 6, NW.

8. I vilket avseende behövde dessa tempelbyggare vara starka, och hur gällde någonting liknande för aposteln Paulus i Korint?

⁸ Denna israelitiska kvarleva, som hade i uppdrag att återuppbygga templet, måste vara stark i tron. Dess medlemmar skulle visa sin tro genom sitt arbete med att bygga på templet. Ja, varför skulle de inte det? Härskarornas Jehova var ju med dem. Det var alldeles som den judiske, kristne aposteln Paulus längre fram sade till församlingen i Rom i Italien: ”Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?” (Romarna 8:31) En sådan gudomlig försäkran är mycket styrkande. Det fick denne Paulus erfara, när han utförde Guds verk i den grekiska staden Korint under första århundradet v.t. Beträffande detta får vi veta genom skildringen i Apostlagärningarna: ”Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: ’Frukta icke, utan tala och tig icke; ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.’” Visade Paulus tro, och gjorde han som han blev uppmanad? Skildringen lyder: ”Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och undervisade i Guds ord.” — Apostlagärningarna 18:9—11.

9. a) I vilket annat avseende skulle dessa tempelbyggare vara starka, och vilka skulle ha ledningen? b) Vad var det som Gud hade slutit med deras förfäder och som de borde komma ihåg, och varför borde de göra det nu?

⁹ På alldeles samma sätt behövde också den återförda israelitiska kvarlevan vara stark i sin förtröstan på den allsmäktige Guden och så utföra hans verk. De främsta ämbetsmännen bland dessa israeliter, ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua, hade ansvaret att ta ledningen, och de övriga av kvarlevan skulle följa efter och arbeta med dem. De borde komma ihåg det förbund som Jehova hade slutit med deras förfäder, då han ledde dem ut ur Egypten. Det var mycket lämpligt att de påmindes om detta genom Haggai, ty under deras fyrtioåriga färd från Egypten till det utlovade landet hade deras förfäder bott i tält eller hyddor, och se, nu firade den israelitiska kvarlevan i Jerusalem lövhyddohögtiden till minne av detta som deras förfäder  varit med om. Deras förfäder hade stött på fiender längs vägen; men Jehova hade befriat sitt folk och hållit sitt förbund och fört dem in i det utlovade landet. Samme befrielsens Gud var med kvarlevan av israeliter vid lövhyddohögtiden där i Jerusalem. De borde inte vara rädda.

STÖRRE HÄRLIGHET FÖRUTSES

10, 11. a) Varför borde dessa tempelbyggare inte bli modfällda, när de gjorde en jämförelse? b) Vad sade Jehova nu genom Haggai för att bygga upp deras förväntningar?

¹⁰ Den israelitiska kvarlevan skulle inte bli modfälld på grund av att den nu började med något som var såsom intet i jämförelse med Salomos storslagna och världsberömda tempel. Dessa israeliter kunde ha förväntat att ingenting som var framträdande eller förtjänt att beaktas skulle bli resultatet av deras ansträngningar vid tempelbyggandet. Men Jehova såg att någonting som rentav var enastående skulle bli resultatet av deras trosgärningar. För att sporra dem och uppmuntra dem att hysa högt ställda förväntningar förklarade Jehova nu varför de inte borde vara rädda och frukta, utan i stället borde vara starka i tron och arbeta. Han gjorde detta med följande ord som han yttrade genom profeten Haggai:

¹¹ ”Ty detta är vad härskarornas Jehova har sagt: ’Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.’ ’Och jag skall försätta alla nationer i gungning, och alla nationers önskvärda ting skall komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet’, har härskarornas Jehova sagt.” — Haggai 2:7, 8, NW.

12. Vad skulle bli kvar trots den universella gungningen? Vilka skulle vända sig till Jehova, enligt vad som visades?

¹² Var inte detta en hänförande framtidsutsikt som medlemmarna av denna israelitiska kvarleva kunde hysa med avseende på det hus för tillbedjan som de höll på med att bygga? Härskarornas Jehova själv höll fram denna framtidsutsikt för dem, och det var därför säkert och visst att den skulle bli förverkligad. Det skulle bli en världsomfattande skakning. Han skulle åstadkomma den. Ting som var höga och låga med avseende på deras jord skulle försättas i gungning — bort från sin plats, om inte också till sin förintelse! Men genom all denna gungning måste nödvändigtvis  någonting förbli stående — detta hus som den israelitiska kvarlevan hade byggt! Det betydde att den rena tillbedjan av Jehova skulle bestå, alldeles som hans hus bestod. Han skulle fylla sitt hus för tillbedjan med härlighet, ty alla nationernas önskvärda ting skulle komma in i det. Dessa önskvärda ting skulle föras dit av alla dem bland alla nationerna som hade vänt sig till att tillbedja honom. Detta hus för tillbedjan av Gud skulle bli det viktigaste och mest berömda huset på jorden. De köttsliga israeliterna skulle inte ensamma tillbedja Jehova där, utan icke-judiska folk från alla nationerna skulle också göra det!

13. Vilken försäkran hade alltså de arbetande denna gång beträffande sitt tempelbyggande, och vad hade de därför all orsak att göra?

¹³ Detta försäkrade denna israelitiska kvarleva om att den denna gång skulle fullborda byggandet av Jehovas tempel i Jerusalem. Oberoende av vilka världsomskakande händelser som kunde äga rum runt omkring den, skulle detta mål uppnås i härlighet. Må hela den övriga världen vara förvirrad, förskräckt och upptagen av den skakning och gungning som bringade den ur jämvikt: arbetet på att bygga huset för tillbedjan av Jehova måste gå framåt — till en härlig fullbordan! Och därpå skulle den jublande invigningen av det följa! (5 Moseboken 20:5) Härskarornas Jehova har gett sitt ord på det, och därför måste det ske! Till verket alltså, med kraft från honom! Det finns all orsak att arbeta!

14, 15. Vad för något står uttrycket ”ännu en gång” i förhållande till? Var och när inträffade detta?

¹⁴ Men när skall detta inträffa? Härskarornas Jehova sade: ”Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.” (Haggai 2:7, NW) ”Ännu en gång” — i förhållande till vad för något som varit tidigare? När var det han före detta tillfälle försatte tingen i gungning? Det måste ha varit där nere i söder, vid Sinai berg, i tredje månmånaden (Sivan) under året för israeliternas uttåg ur Egypten, år 1513 f.v.t. På första dagen i den månaden (Sivan) lägrade de sig framför Sinai berg, det berg vid vilket Jehova förmedelst sin ängel hade framträtt för profeten Mose genom det mirakulösa manifesterandet av den brinnande busken som inte blev förtärd av elden. Vad hände under den tredje dagen,  då de låg lägrade där? Låt oss läsa skildringen i 2 Moseboken 19:16—19:

¹⁵ ”På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade. Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de ställde sig nedanför berget. Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en smältugn, och hela berget bävade storligen. Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade, och Gud svarade honom med hög röst.”

16, 17. a) Vilken varning utfärdades sedan, och vad för något gavs efter den? b) Vilken begäran framställde israeliterna nu, som gällde huruvida Gud skulle tala direkt till dem?

¹⁶ Därpå, sedan Jehova utfärdat anvisningar för israeliterna att vara försiktiga och hålla sig på respektfullt avstånd från berget, så att de inte råkade röra vid det, kungjorde han förmedelst sin ängel från toppen av Sinai berg de tio budorden. (2 Moseboken 19:20—20:17) Ville det israelitiska folket efter detta gudomliga uttalande höra Jehovas röst direkt något mera? Mose talar om detta för oss, i det han säger:

¹⁷ ”Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de och höllo sig på avstånd. Och de sade till Mose: ’Tala du till oss, så vilja vi höra, men låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.’ Men Mose sade till folket: ’Frukten icke, ty Gud har kommit för att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan för ögonen, så att I icke synden.’ Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick närmare till töcknet, i vilket Gud var.” — 2 Moseboken 20:18—21.

18. a) Vid vilken senare tidpunkt syftade Mose på dessa erfarenheter vid Sinai berg, och vad sade David om detta i Psalm 68? b) I vilket förhållande stod denna skakning till byggandet och invigningen av det heliga tabernaklet?

¹⁸ I de avskedstal, som profeten Mose nästan fyrtio år längre fram höll för den yngre generationen av israeliter, gjorde han en återblick på dessa erfarenheter vid Sinai berg. (5 Moseboken 4:9—14; 18:15—19) Också psalmisten David blev inspirerad att beskriva detta i en välljudande sång, i vilken han sade: ”Gud,  när du drog ut i spetsen för ditt folk, när du gick fram i ödemarken, ... då bävade jorden, då utgöt himmelen sina flöden inför Guds ansikte; ja, Sinai bävade för Guds ansikte, Israels Guds.” (Psalm 68:8, 9) Detta att ett helt berg kom att skaka eller gunga var något man inte så snart glömde. Det är också intressant att lägga märke till att detta att Sinai berg sattes i gungning ägde rum nio månader innan israeliterna var färdiga med arbetet på det heliga uppenbarelsetältet, tabernaklet. Därefter invigdes detta heliga tabernakel på första dagen i första månmånaden (Nisan) följande år, 1512 f.v.t. Alltså kom skakningen och gungningen innan Jehovas tillbedjan började utövas i detta tabernakel, som uppfördes i Sinai öken. — 2 Moseboken 39:42—40:37.

19. Enligt Haggai 2:7 skulle Jehova åstadkomma en annan gungning, men vad skulle det gälla denna gång?

¹⁹ Enligt sitt tillkännagivande i Haggai 2:7 hade Jehova för avsikt att åstadkomma en annan skakning eller gungning av jorden, vilken skulle åtföljas av en gungning också vad himlarna och havet och den torra marken beträffade. När skulle detta ske? ”Ännu en gång — det dröjer en liten tid”, sade han.

20. Under vilken tidsperiod skulle denna gungning behöva inträffa som en första uppfyllelse av profetian i Haggai 2:7—10 i förbindelse med det bokstavliga återuppbyggda templet i Jerusalem?

²⁰ Det var den 21 Tischri år 520 f.v.t. som han sade detta. Återuppbyggandet av templet var inte fullbordat förrän på tredje dagen i tolfte månmånaden (3 Adar) under sjätte året (515 f.v.t.) av persern Darius I:s regering. Detta var mer än fyra år och fyra månmånader efter det att Jehovas profetia i Haggai 2:7—10 hade uttalats. Därpå skulle invigningen av det återuppbyggda templet följa, varefter Jehova skulle uppfylla sitt ord och fylla detta heliga hus med härlighet. (Esra 4:24; 6:14, 15) Följaktligen måste skakningen och gungningen av tingen, som skulle utgöra en uppfyllelse av hans profetia i förbindelse med detta bokstavliga återuppbyggda tempel i Jerusalem, inträffa under denna tidsperiod (520—515 f.v.t.) såsom en förstahandsuppfyllelse av profetian. Historiens skriftliga vittnesbörd måste visa hur profetian uppfylldes på de internationella angelägenheterna under denna särskilda tid. Det var verkligen en tid av avsevärd oro och oordning för det persiska väldet.

21. Varför bör vi i denna tid vara intresserade av en större uppfyllelse av profetian i Haggai 2:7—10?

 ²¹ Vi måste emellertid komma ihåg att det återuppbyggda templet i Jerusalem var förebildligt. Det var en modell i liten skala av Jehovas större tempel, hans andliga tempel, där hans överlämnade folk tillber honom i vår tid. Den större och slutliga uppfyllelsen av Haggai 2:7—10 är alltså den uppfyllelse vi i vår tid bör vara intresserade av.

EN NUTIDA UPPFYLLELSE SÄKER OCH VISS

22. Sedan vilket år har de nutida nationerna varit vacklande, och vilken fråga uppstår därför?

²² Alla upplysta och välunderrättade människor instämmer omedelbart i att någonting utöver det vanliga har hänt med nationerna ända sedan det tjugonde århundradets fjortonde år. Första världskriget, som började år 1914, ledde till en kedja av händelser som har gjort att alla nationerna vacklar i vår tid. Alla deras ansträngningar att stabilisera sig, också med hjälp av Förenta nationernas organisation för världsomfattande fred och säkerhet, fortsätter att vara förgäves. Vad innebär allt detta? Hur kommer det att bli till sist? Politiska prognosmakare och de som sysslar med världshistoria har inget tillförlitligt svar. Finns det då inget svar?

23. I vilket budskap från 500-talet f.v.t. finns svaret innefattat?

²³ Svaret innefattas i de ord som kommer genljudande till oss från Jerusalem på 500-talet före den vanliga tideräkningen: ”Detta är vad härskarornas Jehova har sagt: ’Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.’ ’Och jag skall försätta alla nationer i gungning, och alla nationers önskvärda ting skall komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet’, har härskarornas Jehova sagt.” — Haggai 2:7, 8, NW.

24. Vilka frågor uppstår beträffande tillämpningen av dessa profetiska ord?

²⁴ Men hur vet vi att dessa spännande ord, som förmedlats till oss av Jehovas profet Haggai, inte enbart var tillämpliga då, på denne profets tid eller ”en liten tid” därefter? Hur kan vi vara säkra på att just dessa ord har en nutida tillämpning i vår egen tid?

25. a) I vilket citat som senare framfördes för människor av samma ras finns svaret antytt? b) Varför behövde dessa människor vara aktsamma på grund av en nära förestående katastrof?

 ²⁵ Vi vet detta på grund av att en lång tid efter det att Haggais profetia gavs, i själva verket omkring 580 år därefter, blev dessa profetiska ord citerade under inspiration från Gud och gavs en framtida tillämpning, som gällde slutet på denna internationella tingens ordning. Alldeles som det förhöll sig med Haggais profetiska ord, framfördes detta citat av hans ord för hebréer, för avkomlingarna av patriarken Abraham, hebrén — skillnaden var bara den att dessa senare hebréer hade blivit kristna under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. (1 Moseboken 14:13; Hebréerna 1:1, 2; 2:16) Citatet från Haggais profetia framfördes för dem omkring tio år innan Jerusalem och dess återuppbyggda tempel förstördes av romarna år 70 v.t. Följaktligen var en stor förändring nära förestående, och de hebréer som blivit kristna måste nu vara aktsamma, så att de inte led skada och förlust tillsammans med dessa icke troende hebréer, som fortfarande höll sig till det jordiska Jerusalem och dess materiella tempel.

26. Vad sade skribenten på tal om Esau till dessa kristnade hebréer för att de skulle undvika förlust?

²⁶ Den inspirerade skribenten förklarade för de kristnade hebréerna hur de, genom att följa den rätta kursen med tillbörlig uppskattning av andliga värden, skulle undvika en ohjälplig förlust. Han sade till dem: ”Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse får ingen se Herren. Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd [oförtjänta omtanke, NW] och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad; sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau [inte uppskattar heliga ting, liksom Esau, NW], han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt. I veten ju, att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring [hos sin far Isak], fastän han med tårar sökte därefter [hos Isak].” — Hebréerna 12:14—17.

27. a) Varför var dessa kristnade hebréers tillstånd allvarligare än deras förfäders tillstånd vid Sinai berg? b) Hur kunde de undvika att bli lika Esau?

²⁷ För dessa kristnade hebréer hade förhållandena ändrats  ofantligt, sedan de blivit efterföljare till Messias, Jesus, kung Davids och patriarken Abrahams ättling. Dessa hebréer stod inför en större och allvarligare serie omständigheter än deras förfäder hade gjort, när de fördes till Sinai berg av profeten Mose år 1513 f.v.t. Större ting stod på spel och kunde gå förlorade för beständigt, och de som förlorade kunde till sist bli tillintetgjorda. Alldeles som patriarken Isak, Abrahams son, vägrade att ändra sinne trots de tårar hans materialistiske son Esau fällde, skulle inte heller Jehova Gud ändra sinne, om dessa kristnade hebréer förlorade sin uppskattning av hans oförtjänta omtanke om dem genom Herren Jesus Kristus. I stället för att likna Esau, som satte ringa värde på de andliga möjligheter som stod öppna för honom såsom Abrahams sonson, borde de undvika ett världsligt tänkesätt genom att visa full uppskattning av heliga ting och hålla fast vid dessa. Detta var orsaken till att den inspirerade skribenten fortsatte med att säga följande till dessa kristnade hebréer, som nu hade förts in i ett nytt förbund genom Jesus Kristus:

28. Vad hade dessa kristnade hebréer inte kommit till, enligt skribenten?

²⁸ ”Ty [dvs.: Med tanke på vad jag just har sagt i de föregående meningarna] I haven icke kommit till ett berg, som man kan taga på [likt Sinai berg], ett som ’brann i eld’, icke till ’töcken och mörker’ och storm, icke till ’basunljud’ och till en ’röst’, som talade så, att de som hörde den bådo, att intet ytterligare skulle talas till dem. Ty de kunde icke härda ut med det påbud, som gavs dem: ’Också om det är ett djur, som kommer vid berget, skall det stenas.’ Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses [medlaren] sade: ’Jag är förskräckt och bävar.’

29. Men vad och vilken serie omständigheter hade dessa kristnade hebréer närmat sig?

²⁹ Men ni har närmat er ett berg som heter Sion och en den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och myriader änglar [inte bara de änglar som befann sig där vid Sinai berg] i allmän sammankomst och församlingen av de förstfödda [kristna förstfödda söner till Gud, vilka är större än Isaks förstfödde son Esau], som har blivit uppskrivna i himlarna [inte i Isaks jordiska släktregister], och Gud, allas domare [inte Guds ängel som en representant såsom vid Sinai berg], och de fullkomliggjorda rättfärdigas andliga liv [inte domfällda syndare, såsom hebréerna  vid Sinai berg], och Jesus, ett nytt förbunds medlare [ett förbunds som var bättre än det lagförbund som Mose var medlare för], och det stänkelseblod, som talar på ett bättre sätt än Abels blod [eftersom det är Jesu Kristi blod].” — Hebréerna 12:18—24; verserna 22—24 enligt NW; Galaterna 3:19; Apostlagärningarna 7:37, 38.

30. Vad kan vi alltså nu bättre inse beträffande dessa kristnade hebréers belägenhet?

³⁰ När vi begrundar alla dessa större ting som de kristnade hebréerna hade närmat sig, kan vi inse att de befann sig i en situation som var allvarligare än den som deras hebreiska förfäder hade befunnit sig i framför Sinai berg i Arabien år 1513 f.v.t. De hade mera att förlora. De kunde bli förintade för evigt, om de blev lika Isaks förstfödde son Esau och förlorade sin uppskattning av de heliga ting som var förbundna med Guds förstfödda andliga söner, vilka är uppskrivna i himlarna.

31. För vilka i vår tid gäller samma förhållande, och vad bör därför dessa vara angelägna om att göra?

³¹ Detsamma gäller människor i vår tid som påstår sig vara kristna, oberoende av om de är omvända judar eller omvända hedningar. Vi bör erkänna vem det är som talar till oss — Gud — genom sitt inspirerade ord, den heliga bibeln. Vi bör därför vara angelägna om att lyssna till de ytterligare ting som han har sagt oss genom medlaren, Jesus Kristus, och genom dennes lärjungar, som blev inspirerade att skriva heliga skrifter. Vi bör inte försumma att helt och fullt uppskatta dessa i högsta grad viktiga ting. Vi bör inte ursäkta oss och dra oss undan från att lyssna och ägna uppmärksamhet åt dem. Följaktligen säger han som blev inspirerad att skriva till de kristna hebréerna vidare:

32. Vad sade alltså skribenten i fortsättningen om att be att få slippa ifrån?

³² ”Se till att ni inte ber att få slippa ifrån [ursäktar er inför] honom som talar. Ty om de inte kom undan som bad att få slippa ifrån honom, som gav gudomlig underrättelse och varning på jorden, långt mindre skall vi då göra det, om vi vänder oss bort från honom som talar från himlarna. Den gången skakade hans röst jorden [men skakade inte sönder berget Sinai], men nu har han lovat och sagt: ’Ännu en gång skall jag inte bara sätta jorden utan också himmelen i rörelse.’”

33. Var avgav Gud ett sådant löfte, och varför citerade skribenten det nu som någonting som var på sin plats?

 ³³ Var hade Jehova Gud avgett ett sådant löfte? Jo, i Haggais profetia, kapitel två, vers sju 2:7. Den hade uttalats i det forntida Jerusalem och innehöll följande ord: ”Ty detta är vad härskarornas Jehova har sagt: ’Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.’” Men detta gudomliga löfte blev inte fullständigt uppfyllt inom ”en liten tid” efter det att profeten Haggai uttalat orden. Detta var orsaken till att den som skrev till de kristnade hebréerna gjorde följande inspirerade kommentar till detta gudomliga löfte om att skaka himlarna såväl som jorden:

34. Vilken kommentar gör skribenten till sitt citat av Haggai 2:7?

³⁴ ”Nu betecknar uttrycket ’ännu en gång’ att de ting som blir skakade skall avlägsnas såsom ting som har blivit gjorda, på det att de ting som inte blir skakade må förbli. Då vi alltså ser att vi skall få ett rike som inte kan skakas, må vi [till skillnad från Esau] då alltfort vara föremål för oförtjänt omtanke, genom vilken vi kan på ett välbehagligt sätt ägna helig tjänst åt Gud med gudaktig fruktan och vördnad. Ty vår Gud är också en förtärande eld [lika tillintetgörande som den eld med vilken Sinai berg brann].” — Hebréerna 12:25—29, NW.

35. På vilken tid tillämpar skribenten uttrycket ”ännu en gång”, och vad måste därför vara nära beträffande de gjorda ting som kan skakas?

³⁵ Har vi lagt märke till att han som skriver till de kristnade hebréerna tillämpar det gudomliga uttrycket ”ännu en gång” på framtiden och förklarar att det enda som inte kan skakas är det rike som de kristna, vilka ägnar helig tjänst åt Gud på ett välbehagligt sätt, skall få? Därtill kommer att avlägsnandet av alla de gjorda ting som blir skakade kommer att lämna rum för detta rike, en regering som kommer att förbli bestående och i funktion. De gjorda ting som kan skakas har ännu inte blivit avlägsnade, även om de redan kan ha satts i rörelse och gungar och skakar. Det är alltså uppenbart att profetian i Haggai 2:7, 8, enligt den tolkning av tingen som ges i de inspirerade heliga skrifterna, har en nutida tillämpning, ja, nu under tjugonde århundradet, och att profetians uppfyllelse fram till dess fullbordan ännu ligger framför oss, fastän den är mycket nära!

 HUR DÅ?

36. Vilken fråga uppstår alltså beträffande en uppfyllelse av Haggai 2:7, 8 nu på 1900-talet?

³⁶ Himlarna, jorden, havet och torra marken i bokstavlig mening kommer inte att avlägsnas och förgås. Detta var helt visst inte fallet i någon första uppfyllelse i liten skala av profetian under Haggais tid eller en liten tid därefter. Hur går det då till att det gudomliga löftet verkställs i uppfyllelsen nu på 1900-talet? ”Ty detta är vad härskarornas Jehova har sagt: ’Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.’ ’Och jag skall försätta alla nationer i gungning, och alla nationers önskvärda ting skall komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet’, har härskarornas Jehova sagt.” — Haggai 2:7, 8, NW.

37. Vad skall gungningen av allt det som omnämnts leda fram till, och vad måste hända med allt som motstår och hindrar detta?

³⁷ Vem kan inte se att gungningen och skakningen av alla de ting som nämnts skall leda fram till förhärligandet av Jehova Guds tempel? Detta betyder att den rena tillbedjan av den ende levande och sanne Guden skall göras skön och upphöjd, inte i ett bokstavligt hus för tillbedjan på jorden, utan i hans sanna tempel, nämligen det område där tillbedjan av honom utövas i ande och i sanning, inom ramen för hans särskilda anordning. (Johannes 4:21—24) Jehova måste få sin rättmätiga plats för tillbedjan i hela det levande universum. Allt som har motstått och hindrat denna rätta och rena tillbedjan måste avlägsnas ur tillvaron. Enligt den inspirerade skribentens ord i Hebréerna 12:26, 27 anger gungningen och skakningen av alla dessa ting att de skall avlägsnas, skakas i stycken.

38. Hur förhåller det sig, när det gäller gungningen eller skakningen, med de ting som de smorda kristna har närmat sig (Hebréerna 12:22, 23)?

³⁸ ”Den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, skall inte skakas och avlägsnas. Det skall inte heller dess himmelska plats: det ”berg som heter Sion”. Inte heller skall detta ske med dessa heliga ”myriader änglar i allmän sammankomst” eller med ”församlingen av de förstfödda, som har blivit uppskrivna i himlarna”, eller med ”de fullkomliggjorda rättfärdigas andliga liv”. (Hebréerna 12:22, 23, NW) Dessa ting, som de överlämnade, döpta, smorda kristna har närmat sig, är inte ting som kan förstöras.  De är inte förbundna med eller beroende av ett förebildligt, materiellt tempel här på jorden, ett tempel likt de tempel som byggdes i det jordiska Jerusalem av kung Salomo och ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua, Josadaks son. Dessa oförstörbara ting har att göra med Jehovas större tempel, hans andliga tempel, som är det enda tempel som kan rymma honom i sitt allraheligaste (himmelen själv). (1 Konungaboken 8:27; Jesaja 66:1; Apostlagärningarna 7:48—50; 17:24, 25; Hebréerna 9:23, 24) Dessa ting som inte kan förstöras eller avlägsnas har också att göra med Jehovas ”rike som inte kan skakas”. — Hebréerna 12:28, NW.

39. Är de ”himlar” som försätts i gungning bokstavliga eller symboliska? Ge skäl för svaret.

³⁹ Vad är då de ”himlar” som skall försättas i gungning och skakas och avlägsnas? Jehova, han som försätter i gungning och skakar och avlägsnar, gör svaret tydligt för oss. I den underbara bok med ”tecken” (NW), Uppenbarelseboken, som han gav åt den hebreisk-kristne aposteln Johannes, ger han oss en symbolisk framställning av hur dessa himlar avlägsnas. Han inspirerade aposteln Johannes att skriva i Uppenbarelseboken 20:11: ”Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen för dem.” Denna flyende himmel blev ersatt, ty i Uppenbarelseboken 21:1, 2 fortsätter Johannes att säga: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum.” Alldeles som ”den heliga staden, ett nytt Jerusalem”, här är ett tecken som framställer en bild av ”bruden, Lammets hustru” (Uppenbarelseboken 21:9), är också de ”förra himlarna”, de ”himlar” som flydde bort från Gud på hans stora vita tron, ett ”tecken” eller en symbol.

40, 41. Vad sägs det i Uppenbarelseboken 12:3—5, 7—12 som hjälper oss att förstå vad ”himlarna” betecknar?

⁴⁰ Ett ”tecken” på vad? Uppenbarligen på någon osynlig, andlig himmelsk organisation, som härskade över människorna. Uppenbarelsebokens tolfte kapitel ger oss förklaringen till detta.  Där läser vi: ”Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd drake, som hade sju huvuden och tio horn och på sina huvuden sju kronor. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor och kastade dem ned på jorden. ... Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem, men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer någon plats för dem. Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga:

⁴¹ ’Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervunne honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord; de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden. Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort [att han har en kort tidsperiod, NW].’” — Uppenbarelseboken 12:3—5, 7—12.

42. Av vad är ”himlarna” en bild, enligt vad vi kan förstå av denna skildring?

⁴² Av denna skildring på ett språk med symboler och tecken kan man tydligt inse att de symboliska ”himlarna” är en bild av den osynliga andeorganisation som består av Satan, djävulen, och demonänglarna under honom. Med dessa onda demonänglars hjälp har Satan, djävulen, förvillat ”hela världen”. Jesus Kristus kallade honom människovärldens ”furste” eller ”härskare” (NW). (Johannes 12:31; 14:30; 16:11) Den kristne aposteln Paulus identifierar honom såsom ”denna tingens ordnings gud”, vilken förblindar de icke troendes sinnen. Paulus talar också om honom såsom ”härskaren som utövar myndighet i luften, den ande som nu verkar i olydnadens söner”. (2 Korintierna 4:4; Efesierna 2:2; NW) Aposteln Johannes riktar uppmärksamheten på Satans inflytande över människovärlden genom att säga: ”Vi [de kristna]  vet att vi har vårt ursprung hos Gud, men hela världen ligger i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19, NW) Satan och hans demonänglar är de som i Efesierna 6:12 omtalas såsom ”ondskans andemakter i himlarymderna”. De är de osedda himlar som nu behärskar de onda människorna.

43. Har dessa ”himlar” redan börjat skakas? Förklara.

⁴³ Vi tackar den allsmäktige Guden för att de inte är beständiga ”himlar” över människosläktet. Inom kort, sedan den ”stora vedermödan” kommit över hela mänskligheten, måste dessa ”himlar” fly från Jehova Guds ansikte, hans som sitter på ”en stor vit tron”. (Uppenbarelseboken 20:11) De är alltså ”himlar” som kan avlägsnas. De är himlar som kan skakas tills de blir fullständigt tillintetgjorda. Skakandet av dem har redan börjat. Vid vilken tid började det? Efter det att Guds messianska rike föddes i himlarna, då ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider” utlöpte tidigt på hösten år 1914 v.t. Då började den på tronen insatte Jesus Kristus, som fungerade som den himmelske Mikael, den ”store fursten”, som står såsom försvarare av Guds folk, att föra krig mot Satan, djävulen, och hans demonorganisation. Som en följd av detta skakades dessa onda andemakter bort från sin himmelska plats och tvingades falla ned till vår jords närhet.

44. Vad har denna skakning av ”himlarna” bort från kontakter i höjden resulterat i, och när skall skakningen föras till en avslutning?

⁴⁴ Deras harm över att de skakats loss från tidigare himmelska kontakter har resulterat i ökat ”ve” för människorna och även i förföljelse mot Jehovas överlämnade, döpta folk, de andliga israeliterna, här på jorden. (Uppenbarelseboken 12:5—13, 17; Daniel 12:1) Men skakningen av dem är inte helt och hållet överstånden i och med denna förnedring. Den slutliga skakningen fram till en avslutning måste komma efter ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon och måste bli orsak till att de faller ned i den fängelselika avgrunden, där de kommer att vara inspärrade under de tusen åren för Kristi oavbrutna och ostörda regering över de återlösta människorna. På så sätt kommer dessa onda ”himlar” nu att försvinna och ge plats åt de ”nya himlar” i vilka rättfärdighet skall bo för evigt. — 2 Petrus 3:7—13; Uppenbarelseboken 20:1—3.

45. Var någonstans har angelägenheterna påverkats av denna inledande skakning av dessa ”himlar”, och vad måste sägas om skakning och avlägsnande vad vår bokstavliga jord beträffar?

 ⁴⁵ Denna förnedring av de demoniska himlarna och deras begränsning till jordens grannskap för ”en kort tidsperiod” fram till dess de faller ned i ”avgrunden” har i ofantlig grad påverkat människornas angelägenheter här på jorden sedan år 1914 v.t. Men hur går det till att Jehova Gud uppfyller sitt löfte att försätta ”jorden” såväl som ”himlarna” i gungning, skakning och rörelse? (Haggai 2:7; Hebréerna 12:26) Jo, alldeles som de ”himlar” som skall skakas inte är de bokstavliga, synliga himlarna över människorna, så är inte heller den ”jord”, som ställs i kontrast till dessa himlar, den bokstavliga jorden under människornas fötter. Beträffande den bokstavliga jorden och dess varaktighet talas det i Psalm 104:5 om det som Gud har skapat: ”Han har grundat jorden på dess fastställda platser; den skall inte bringas att vackla till obestämd tid, eller för evigt.” (NW) I överensstämmelse med detta kommer vårt bokstavliga jordklot inte att bringas att gunga och skaka i syfte att det skall avlägsnas.

46. Vad är alltså den ”jord” som skakas och avlägsnas, och när blev den till?

⁴⁶ Det är alltså följdriktigt att det är den symboliska ”jorden” som Jehova har lovat att försätta i gungning och rörelse i syfte att den skall avlägsnas. Alldeles som de med jorden förbundna ”himlarna” består av förnuftsbegåvade levande skapelser (demonandarna under Satan, djävulen), består också den symboliska ”jorden” av förnuftsbegåvade levande skapelser, i det att den är det mänskliga samhälle som står under inflytande av den onde, Satan, djävulen. Detta ogudaktiga mänskliga samhälle blev till någon tid efter vattenfloden på Noas tid och inbegriper nu praktiskt taget hela människovärlden. (Uppenbarelseboken 12:9; 1 Johannes 5:19) Denna symboliska ”jord” och de med den förbundna ”himlarna”, vilka står över den, utgör ”de himlar och den jord, som nu finns” och som, i kraft av Guds ord, ”förvaras ... åt eld och sparas till de ogudaktiga människornas doms och tillintetgörelses dag”, som vi får veta i 2 Petrus 3:7 (NW). Hur skall det gå till att den suveräne Herren Jehova, innan han förstör denna symboliska ”jord” såsom genom förtärande eld, bringar den i gungning, skakar den, sätter den i rörelse?

 HUR ”JORDEN” BRINGAS I GUNGNING

47. Hur började Gud utföra skakningen av den symboliska ”jorden”?

⁴⁷ Detta börjar han göra genom att hävda sitt anspråk på suveränitet över det mänskliga samhällets boningsort, den bokstavliga jorden. Detta gör han på ett sätt som han aldrig har gjort förut. Det själviska, självupptagna mänskliga samhället gör anspråk på att äga jorden och ha rätt att göra precis vad det vill med jorden och haven på den. Härigenom lämnas jordens Skapare utan avseende, och detta är både orätt och kortsynt. Den suveräne Herren Jehova lät denna uppfattning och tillämpningen av den vara förhärskande oavbrutet och utan hinder fram till slutet på hedningarnas tider eller ”nationernas fastställda tider” år 1914 v.t. Därpå gav han liv åt sitt eget rättmätiga anspråk genom att låta sitt messianska rike födas i himmelen. Det är bestämt att denna osynliga himmelska regering, som i Uppenbarelseboken 12:5 visas i bild såsom ett ”barn”, sonen till Guds ”kvinna”, skall ”styra alla folk [nationer, NW] med järnspira”. Att Jehova på detta sätt bekräftade sin universella suveränitet gjorde att den symboliska ”jorden”, det ogudaktiga mänskliga samhället, skakades loss från sin under lång tid lugna ställning i fråga om att vara etablerad, i det att den av Jehova Gud tillåtits behandla den bokstavliga jorden som sin egendom och missbruka den som om man inte hade ansvar inför någon.

48. Hur skulle den symboliska oandliga ”jorden” bli uppskakad genom det osynliga himmelska ingripandet från den universelle Suveränen, Jehova?

⁴⁸ Men hur skulle det jordiska mänskliga samhället försättas i gungning eller skakas genom detta osynliga himmelska ingripande från den universelle Suveränen, om det mänskliga samhället vore omedvetet om det? Hur skulle det oandliga mänskliga samhället känna av det, känna sig uppskakat av det? Detta skulle ske genom att han lät människorna bli underrättade om att hedningarnas tider, ”nationernas fastställda tider”, hade nått sitt slut år 1914, det år då första världskriget började. Nationernas långvariga herravälde över världen hade nu nått sitt slut, ty nu kunde det sägas till den suveräne Herren Jehova: ”Vi tackar dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, därför att du har tagit din stora makt och börjat härska som konung. Men nationerna blev vreda, och din egen vrede kom.” (Uppenbarelseboken  11:17, 18, NW) Det jordiska mänskliga samhället fick underrättelse beträffande denna universella förändring i status quo genom dem som är sändebud på jorden för den nu regerande Suveränen, Jehova Gud, den Allsmäktige.

49. Vilka är de ”sändebud” som delger underrättelsen, och varför är deras uppdrag nu mera angeläget än någonsin förut?

⁴⁹ Vilka är dessa ”sändebud”? Det är de överlämnade, döpta, med anden smorda kristna, som beskrivs genom aposteln Paulus’ ord i hans andra brev till korintierna, 2 Kor. kapitel fem, verserna nitton och tjugo: ”Gud [försonade] medelst Kristus ... en värld med sig själv, i det att han inte tillräknade dem deras försyndelser, och han anförtrodde försoningens ord åt oss. Vi är därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädjar vi: ’Bli försonade med Gud.’” (NW) Nu, då Jehova Gud, den Allsmäktige, hade tagit till sig sin stora makt och hade börjat regera förmedelst sitt nyfödda messianska rike i himlarna, var det mera angeläget än någonsin tidigare för det jordiska mänskliga samhället att bli försonat med Gud. Det fullständiga avlägsnandet av hela den världsomfattande tingens ordning var nu nära förestående, och ”ändens tid” för den hade börjat. (Daniel 12:4) Frågan är: Vilka skall undgå förintelse med den?

50. Hur reagerade den symboliska ”jorden” på den underrättelse som delgavs den av sändebuden för Riket?

⁵⁰ Hur reagerade den symboliska ”jorden”, det krigsplågade mänskliga samhället, på den underrättelse som delgavs den av dessa ”sändebud” för Guds upprättade rike i händerna på hans Kristus? Var det verkligen så att jorden lugnade ned sig och reagerade fridsamt på inbjudan att bli försonad med Jehovas nyfödda rike genom Kristus? Den historiska skildringen av åren under första världskriget ger svaret Nej! Den krigssargade ”jorden” försattes i gungning, skakades, sattes i rörelse genom denna underrättelse. Det var alldeles som det var förutsagt i Uppenbarelseboken 11:18: ”Nationerna blev vreda”, det vill säga mot sändebuden för Riket. De försökte göra bruk av de över hela jorden rådande krigstidsförhållandena för att undertrycka dessa sändebud för Riket. De tillgrep rentav häftig förföljelse, som i somliga fall till och med betydde döden för sändebuden. Detta var vad dessa överlämnade, döpta, smorda kristna fick vara med  om, de som då kallades de internationella bibelforskarna men i vår tid kallas Jehovas kristna vittnen.

51. a) Vad kan ytterligare sägas om att sändebuden för Riket delger underrättelse och verkningarna därav? b) Hur har detta varit alldeles som det beskrivs i Hebréerna 12:26?

⁵¹ På historiens blad finns den skamliga meritlista upptecknad som den symboliska ”jorden” förskaffade sig, då den var försatt i gungning, skakade, blev fylld av våldsam rörelse i fiendskap mot sändebuden för Jehovas rike. Den underrättelse som delgavs av de trogna sändebuden för den suveräne Herren Jehova har fortsatt att delges fram till denna dag i allt större skala, och den symboliska ”jorden” blir fortfarande försatt i gungning, skakad, satt i rörelse genom underrättelsen och dess uppfordrande innebörd. Ett bevis för att denna underrättelse förmedlar sanningen ser vi i uppfyllelsen av det som Jesus Kristus sade skulle utmärka denna ”ändens tid”: ”Det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola visa sig och stora tecken på himmelen.” (Lukas 21:11) Men på ett symboliskt sätt har det varit alldeles som det heter i Hebréerna 12:26 angående Jehovas närvaro vid Sinai berg, då han gav de tio budorden: ”Den gången skakade hans röst jorden.” (NW) I denna tid har delgivningen av budskapet från hans skrivna ord förmedelst hans sändebud för Riket skakat den symboliska ”jorden”.

52. Vad visas i bild genom ”havet” och genom den ”torra marken”, som också skall försättas i gungning?

⁵² Alla element i det mänskliga samhället på jorden har bringats att gunga och skaka. Det är alldeles som den suveräne Herren Jehova har sagt: ”Ännu en gång — det dröjer en liten tid — så skall jag försätta himlarna och jorden och havet och den torra marken i gungning.” (Haggai 2:7, NW) På övre delen av jordskorpan befinner sig havet och torra marken. Havet är ständigt i rörelse, medan den torra marken är ganska stabil, bortsett från någon lokal jordbävning. Eftersom profetian i Haggai 2:7 har symbolisk innebörd, alldeles som fallet är med ”himlarna och jorden”, bör det symboliska ”havet” vara den del av det mänskliga samhället som är ostadig, rastlös, kastar upp ”dy och orenlighet”, så att säga, och vidare är ofridsam, åstundar radikala förändringar  och ständigt slår mot den ”torra marken”. (Jesaja 57:20) I kontrast härtill bör den symboliska ”torra marken” vara den del av det mänskliga samhället som är stadig, stabil, konservativ, försöker bevara status quo och är emot radikala förändringar.

53. Hur visas det om dessa två element i det mänskliga samhället har försatts i gungning?

⁵³ Likväl önskar båda dessa element av det mänskliga samhället ett styre över jordklotet som härrör från människor i stället för från Gud, den suveräne Herren Jehova. Följaktligen har också de försatts i gungning genom att de fått underrättelse av de andliga sändebuden, som har kungjort att ”nationernas fastställda tider” har utlöpt, att Jehovas rike genom Kristus nu regerar i himlarna och att den tid snabbt nalkas, då hela denna jordiska tingens ordning skall fullständigt avlägsnas i en stor vedermöda av ett slag som mänskligheten aldrig tidigare har varit med om. (Matteus 24:3—22; Markus 13:4—20) Båda dessa element i det mänskliga samhället, det konservativa och det radikala, visar att de försätts i gungning genom budskapet från Guds ord, eftersom de har blivit ”vreda” på dem som förkunnar det gudomliga budskapet, Rikets sändebud.

[Frågor]