Kapitel 9

Tillväxt och beskydd för Guds regeringsorganisation

1. a) Vem är den störste organisatören? b) Vad borde förnuftsbegåvade skapelser på jorden ha förstått i fråga om denne organisatör, enligt Romarna 1:19, 20?

DEN störste organisatör som existerar är ”det första stora Upphovet”, Skaparen av allt som blivit till. Hans oförlikneliga organisationsförmåga framgår tydligt av alla hans verk i himlarna och på jorden. I det första århundradets Rom fanns det personer som inte dyrkade den nationelle guden Jupiter, utan den levande, allsmäktige Guden. Till dessa gudsdyrkare blev följande ord skrivna vid mitten av första århundradet v.t.: ”Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.” (Romarna 1:19, 20) Ända ifrån människovärldens skapelse borde förnuftsbegåvade människor ha kunnat förstå att det fanns en Skapare, Gud, trots att han var osynlig och utan att han talade med någon av dem från det osynliga. Av de synliga verk han hade skapat och organiserat så ordningsfullt borde de ha förstått att han är en fullkomlig organisatör.

2, 3. a) Vilken grund finns det för att tro att han skulle organisera sina förnuftsbegåvade, självständigt tänkande skapelser? b) Vilken varning gav han genom Enok beträffande sin osynliga himmelska organisation?

² Eftersom denne Gud så fullkomligt kunde organisera förnuftslösa skapelser i de synliga himlarna och i det förunderliga biologiska samspelet på jorden, kunde han också organisera alla sina levande, förnuftsbegåvade skapelser, och han gjorde detta. Det skulle ligga i den universella fridens och harmonins intresse att han organiserade dessa självständigt tänkande skapelser, och  det skulle vara ägnat att förhindra anarki. Han gav synliga bevis på sin organisationsförmåga för mer än tre tusen fyra hundra år sedan, då han organiserade Israels nation vid Sinai berg i Arabien och gav den en uppsättning lagar som ingen av alla hednanationerna hade någon motsvarighet till. Under omätliga tidsåldrar dessförinnan hade han en osynlig organisation som bestod av himmelska andevarelser. Enok, den sjunde i ordningen från den förste mannen räknat, gav oss människor på jorden en varning beträffande denna osynliga organisation. Han sade:

³ ”Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för alla de ogudaktiga gärningar, som de hava övat, och för alla de förmätna ord, som de i sin syndiga ogudaktighet hava talat mot honom.” — Judas v. 14, 15; 1 Moseboken 5:18—24; Hebréerna 11:5.

4. När tillhörde människorna Guds universella organisation? När lämnade de den, och när kommer de att återföras till denna organisation?

⁴ Det fullkomliga människoparet i Edens lustgård, som Jehova Gud planterade till hem åt dem, tillhörde hans universella organisation. De utgjorde den jordiska, synliga delen av denna organisation. Och eftersom jorden omtalas såsom Jehovas fotapall, hans som tronar i himlarna, utgjorde det fullkomliga människoparet den lägsta delen av hans universella organisation. (Jesaja 66:1) När människan blev utdriven ur Edens lustgård därför att hon gjort uppror och syndat mot Jehova Gud, blev hon utdriven ur Guds heliga, universella organisation. Heliga keruber från hans osynliga organisation visade sig vid ingången till Edens lustgård och hindrade det olydiga människoparet från att komma in igen. (1 Moseboken 3:1—24) När Guds messianska rike återställer ett edenlikt paradis på jorden, kommer de lydiga bland alla människor att lyftas upp till mänsklig fullkomlighet och helighet, och därefter kommer Jehova Gud, den store organisatören, att återigen införliva mänskligheten med sin universella organisation. (Lukas 23:43) Då kommer den utsöktaste harmoni att råda mellan himmelen och jorden.

5. Vad ämnar Gud upprätta över alla sina förnuftsbegåvade skapelser, och varifrån tas de medlemmar ut som skall ingå däri?

⁵ Den fullkomlige organisatören har mera i sinnet än att bara återställa den jordiska, synliga delen av sin universella organisation.  I den bok där han låtit nedteckna sina rådslut, den Heliga skrift, informerar han oss om sitt storslagna uppsåt att upprätta en regeringsorganisation över alla sina förnuftsbegåvade skapelser. Denna regeringsorganisation kommer helt följdriktigt att ha sitt säte i de heliga himlarna, närmast underställd den högste Guden själv. Men det märkligaste av allt är att de som han utväljer till att ingå i denna regeringsorganisation tas ut bland människorna här på jorden, Guds fotapall. Vilken upphöjelse för dessa! I den sista boken i den Heliga skrift får vi en illustration av detta.

6. Vad gjordes till huvudstad i Jehovas synliga organisation på Davids tid, och hur förhöjdes dess karaktär av huvudstad på hans tid?

⁶ Vi kommer ihåg att när Israels nation på kung Davids tid var Jehova Guds synliga teokratiska organisation, gjordes staden Jerusalem till den kungliga huvudstaden i denna teokratiska organisation. (2 Samuelsboken 5:1—10) Jerusalems karaktär av huvudstad förhöjdes i hög grad, när Jehovas förbundsark flyttades dit för att förvaras i ett tält i närheten av kung Davids palats i Jerusalem. (2 Samuelsboken 6:11—14; 7:1—3) Jehova tronade förmedelst sin ande i detta heliga tält i egenskap av Israels osynlige, himmelske konung.

7—10. a) Namnet på vilken stad används om Guds regeringsorganisation? b) Hur visar aposteln Johannes tillämpningen av detta namn, och hur beskriver han regeringsorganisationen?

⁷ Det är därför passande att det jordiska Jerusalems namn används om Jehovas regeringsorganisation. Men den kallas naturligtvis ett nytt Jerusalem. Den Heliga skrift kunde inte vara fullständig utan att rikta vår uppmärksamhet på detta härliga faktum. I Uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel görs tillämpningen av detta namn, och den organisation det används om blir identifierad. Den åldrige kristne aposteln Johannes skriver och berättar:

⁸ ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ’Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han  skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.’

⁹ Och en av de sju änglarna med de sju skålar, som voro fulla med de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: ’Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.’ Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från himmelen, från Gud, med Guds härlighet. Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten, den var såsom kristallklar jaspis. Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna stodo tolv änglar, och över portarna voro skrivna namn: namnen på Israels barns tolv stammar. I öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar. Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv namn: namnen på Lammets tolv apostlar.

¹⁰ Och jag såg i den intet tempel, ty Herren Gud [Jehova Gud, NW], den Allsmäktige, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa där, ty Guds härlighet upplyser den, och dess ljus är Lammet. Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar föra ditin, vad härligt de hava. Dess portar skola aldrig stängas om dagen — natt skall icke finnas där — och vad härligt och dyrbart folken hava skall man föra ditin. Men intet orent skall någonsin komma ditin, och ingen som gör, vad styggeligt är och lögn, utan allenast de som äro skrivna i livets bok, Lammets bok.” — Uppenbarelseboken 21:1—4, 9—14, 22—27.

11. Vilken skara framställs i bild genom det nya Jerusalem? Vilken nationalitet har medlemmarna däri, och vilken ämbetsställning intar de?

¹¹ Det är inte att ta miste på. Denna ”heliga stad”, det nya Jerusalem, är en bild av den rena, obesudlade, heliga kristna församlingen. Den består uteslutande av andliga israeliter, av dem som är judar invärtes och har omskurna hjärtan. ”Lammets tolv apostlar” var visserligen köttsliga, omskurna judar eller israeliter; men alltifrån pingsthögtidens dag år 33 v.t. blev de allesammans andliga israeliter eller judar. Då utgöts nämligen Jehovas heliga  ande över dem genom Lammet, Jesus Kristus. (Apostlagärningarna 1:12—2:42) Dessa andliga israeliter är 144.000 till antalet (12 × 12 × 1.000) och uppdelade på tolv stammar, så att säga. Namnen på dessa tolv stammar står skrivna över de tolv portarna till det nya Jerusalem. (Uppenbarelseboken 7:4—8) Det förhållandet att de kallas ”jordens konungar” riktar uppmärksamheten på deras ämbetsställning. (Uppenbarelseboken 20:4, 6) De är högre än ”folken” på jorden, som vandrar i det nya Jerusalems ljus. — Uppenbarelseboken 5:10.

12, 13. a) Vad är det i denna beskrivning i Uppenbarelseboken som visar att det nya Jerusalem skall vara en regeringsorganisation? b) Hur identifierar en av de symboliska grundstenarna brudens äkta man?

¹² Namnet det nya Jerusalem antyder att det skulle vara en regeringsorganisation, liknande Jerusalem på kung Davids och hans sons, kung Salomos, tid. Men vad är det som visar att det nya Jerusalem, bestående av 144.000 andliga israeliter, skulle vara regeringsorganisationen över hela Jehovas skaparverk? Jo, följande: Det nya Jerusalem kallas ”bruden, Lammets hustru”. (Uppenbarelseboken 21:2, 9; 22:17) Till detta symboliska lamm riktas orden: ”Du blev slaktad, och med ditt blod köpte du människor åt Gud av varje stam och tungomål och folk och nation, och du gjorde dem till att vara ett konungadöme och präster åt vår Gud, och de skall härska som konungar över jorden.” (Uppenbarelseboken 5:9, 10, NW) Detta en gång slaktade lamm är Herren Jesus Kristus, Jehova Guds Son. I överensstämmelse med detta skrev en av ”Lammets tolv apostlar” följande till sina medkristna:

¹³ ”I veten ju, att det icke är med förgängliga ting, med silver eller guld, som I haven blivit ’lösköpta’ från den vandel I förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt, utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck.” — 1 Petrus 1:18, 19; 1 Korintierna 5:7.

14, 15. a) Vem är huvudet för denna brud och hustru? b) På grund av vilken arvsrätt, som medlemmarna av denna brud och hustru besitter, får hon en högre ställning, och vilken ställning säger Petrus att hennes äkta man intar?

¹⁴ Såsom äkta man är Lammet, Jesus Kristus, huvudet för sin brud och hustru, det nya Jerusalem: ”en man är sin hustrus huvud”. (Efesierna 5:23) Denna brud och hustru består emellertid  av Guds av anden pånyttfödda söner, som inte bara är ”Guds arvingar”, utan också ”Kristi medarvingar”. (Romarna 8:16—18) Denna arvsrätt ger bruden eller hustrun en högre ställning, och hon blir delaktig med sin äkta man i hans härlighet och ära i himlarna. Vilken himmelsk ställning intar då hennes ”man”, Lammet, Jesus Kristus? Petrus, en av ”Lammets tolv apostlar”, säger om honom:

¹⁵ ”Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande ... i kraft av Jesu Kristi uppståndelse, hans som har farit upp till himmelen och som nu sitter på Guds högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden hava blivit honom underlagda.” — 1 Petrus 3:18, 21, 22.

16. Hur går Paulus i Filipperna 2:5—11 mera detaljerat in på vilken ställning brudens eller hustruns äkta man för närvarande intar?

¹⁶ Till andra av ”Kristi medarvingar” skriver aposteln Paulus ännu mer detaljerat: ”Bevara denna sinnesinställning i er, som också fanns hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, inte alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bli jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle. Just av den orsaken upphöjde också Gud honom till en överordnad ställning och gav honom i sin godhet det namn, som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som är i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” — Filipperna 2:5—11, NW.

17. a) I vilken ställning kom Guds Son att befinna sig efter denna upphöjelse, och hur skapade Gud en regeringsorganisation? b) Vilka ställningar i förhållande till varandra intar Jesus Kristus och de som tillhör hans brud eller hustru, när det gäller prästadömet?

¹⁷ Ingen skapelse kan komma högre än till ”Guds högra sida”, och den ”överordnade ställning” till vilken Gud upphöjde honom var denna ställning på hans högra sida. (Psalm 110:1; Apostlagärningarna 2:34—36; Hebréerna 1:3, 13; 8:1, 2; 10:12, 13;  12:2) På så sätt kom Lammet, Jesus Kristus, i regeringsställning över hela återstoden av Guds skaparverk. Lammet, Jesus Kristus, är naturligtvis inte någon ”organisation” i sig själv. Men eftersom Jehova Gud ger honom en brud, en hustru, nämligen församlingen av 144.000 medarvingar, skapar alltså den högste Guden en regeringsorganisation över hela sin heliga universella organisation. I denna regeringsorganisation, som det högsta Väsendet upprättar, är Jesus Kristus hans överstepräst, och brudens eller hustruns klass utgörs av 144.000 underpräster, ”ett konungsligt prästerskap”. (1 Petrus 2:9) Det kan alltså inte bestridas att den högste Guden, Jehova, enligt vad som sägs i Skriften, nu har en regeringsorganisation genom vilken han handlar med hela återstoden av sin universella organisation.

DEN TREDJE SYNEN

18, 19. a) Vad behövde göras för Jerusalem, enligt Sakarjas föregående syn? b) Vad ville mannen med mätsnöret i Sakarjas tredje syn göra?

¹⁸ Denna skriftenliga insikt om Jehovas regeringsorganisation, som namnet Jerusalem är fäst vid, hjälper oss att förstå den tredje syn som profeten Sakarja fick denna underbara tjugofjärde dag i elfte månaden (Sebat) år 519 f.v.t. Sakarja hade just fått synen av de fyra smeder som Jehova sände till att ”slå av hornen på de hednafolk som hava lyft sitt horn mot Juda land till att förströ dess inbyggare”. Detta innebar alltså att Jerusalems invånare blev förströdda, och därför måste de bli återförsamlade vid Jehovas fastställda tid, då han skulle vända åter ”till Jerusalem i barmhärtighet”. (Sakarja 1:14—21) Sakarjas tredje syn kommer följaktligen att handla om detta. Synen hade följande innehåll:

¹⁹ ”Sedan lyfte jag upp mina ögon och fick då se en man, som hade ett mätsnöre i sin hand. Då frågade jag: ’Vart går du?’ Han svarade mig: ’Till att mäta Jerusalem för att se, huru brett och huru långt det skall bliva.’” — Sakarja 2:1, 2.

20. a) Vad visade det förhållandet att han var en ung man? b) Vad kunde denne unge man mäta upp, med tanke på att Jerusalems murar ännu inte hade blivit återuppbyggda?

²⁰ Den som bar mätsnöret visade sig vara en ung man, och det var naturligt att han ännu hade en hel del att lära eller få upplysning om. Med ungdomlig entusiasm var han intresserad av  Jerusalems fullständiga återställelse och var ivrig att se hur stor staden skulle bli eller hur omfattande den borde bli. Det var därför han hade ett mätsnöre. Han kunde åtminstone mäta det Jerusalem som då existerade, år 519 f.v.t. Men stadens murar hade ännu inte blivit återuppbyggda, och de skulle inte heller komma att byggas upp på länge. Så långt efteråt som i den nionde månmånaden (Kisleu) år 456 f.v.t., över sextiotre år senare, rapporterades det i den persiska huvudstaden Susan: ”Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i eld.” (Nehemja 1:1—3) Det är därför möjligt att Jerusalem år 519 f.v.t. ännu inte hade nått de gränser som staden hade före fångenskapen. Det är också möjligt att den återuppbyggda staden kunde komma att sträcka sig utanför dessa tidigare gränser. Den unge mannen med mätsnöret kan ha haft för avsikt att mäta upp vad som skulle bli det andra Jerusalems slutgiltiga gränser.

21. Vad uppmanade den ene ängeln den andre ängeln att säga åt den unge mannen med mätsnöret?

²¹ Var det tillbörligt att en entusiastisk ung man bestämde hur långt det Jerusalem, till vilket Jehova nu vände åter i barmhärtighet, skulle sträcka sig? Låt oss höra vad Sakarja vidare säger om detta: ”Då fick jag se ängeln, som talade med mig, komma fram, och en annan ängel kom emot honom. Och han sade till denne; ’Skynda åstad och tala till den unge mannen där och säg: ”Jerusalem skall ligga såsom en obefäst plats; så stor myckenhet av människor och djur skall finnas därinne. Men jag själv, säger HERREN, skall vara en eldsmur däromkring, och jag skall bevisa mig härlig därinne.”’” — Sakarja 2:3—5.

22. Skall vi fatta denna upplysning till den unge mannen bokstavligt, med tanke på vad som ägde rum på ståthållaren Nehemjas tid och även efter Jerusalems förstöring år 70 v.t.?

²² Talade härskarornas Jehova om det bokstavliga, jordiska Jerusalem på Sakarjas tid? Det som senare inträffade visar klart och tydligt att han inte gjorde det. Varför inte? Därför att Jerusalem upphörde att ligga ”såsom en obefäst plats”. Sextiofyra år senare, år 455 f.v.t., blev Jerusalems murar fullständigt återuppbyggda under ståthållaren Nehemjas ledning. Dessa återuppbyggda murar hade också tolv portar, enligt vad ståthållaren Nehemja rapporterar. (Nehemja 2:3—6:15; 7:1) Det var Dalporten,  Dyngporten och Källporten i söder; Vattenporten, Hästporten och Mönstringsporten i öster; Fängelseporten, Fårporten och Fiskporten i norr; Gamla porten, Efraimsporten och Hörnporten i väster. (Nehemja 2:13, 14; 3:26, 28, 31; 12:39; 3:32, 3, 6; 2 Krönikeboken 25:23) Den staden förstördes av de romerska legionerna år 70 v.t. (Lukas 21:20—24) Det tredje Jerusalem, som existerar nu, år 1974, är också muromgärdat och har portar på alla fyra sidorna. Men man har byggt ett modernt Jerusalem omkring denna stad, och det uppges ha en befolkning på sammanlagt 275.000.

23. a) Hur framgår det att Sakarja 2:4, 5 inte uppfylls på det nutida Jerusalem? b) Vart bör vi alltså vända blicken för att få se profetian uppfyllas?

²³ Även om våra dagars Jerusalem har expanderat långt utanför den gamla muromgärdade staden, så att det till och med kan sägas ligga ”såsom en obefäst plats”, är det ingen upplyst iakttagare som vill påstå, inte ens israelerna själva, att härskarornas Jehova har blivit ”en eldsmur däromkring” och har bevisat sig ”härlig därinne”. Staden Jerusalem i republiken Israel förlitar sig på Förenta nationerna för att få skydd, den organisation som republiken har varit medlem av sedan 1949. Man sätter också sin lit till det militära bistånd som republiken Israel får från vänskapligt sinnade nationer, till exempel det till största delen hedniska eller icke-judiska Förenta staterna. Allt detta tvingar oss att vända blicken till det andliga Jerusalem för att få se uppfyllelsen av den gudomliga profetian i Sakarja 2:4, 5. Profetian har att göra med kvarlevan av de andliga israeliterna, som ännu inte har införlivats med det himmelska nya Jerusalem under den större ståthållaren Serubbabel, Jesus Kristus. Den gäller dessa som kommer att tillhöra regeringsorganisationen inom Jehovas universella organisation.

24. Vilka var de enda överlevande på jorden efter första världskriget som var förpliktade att ge gensvar till den väckande uppmaningen i Jesaja 60:1—3, därför att Jehovas härlighet hade gått upp över dem?

²⁴ Under efterkrigsåret 1919 v.t. fanns det en överlevande kvarleva av andliga israeliter på jorden, som hade en ivrig åstundan att predika ”dessa goda nyheter om riket” över hela världen till ett vittnesbörd för alla nationer. (Matteus 24:14, NW) Denna trogna kvarleva representerade det himmelska nya Jerusalem under Kristi ledning. På grund av vad dessa andliga israeliter  representerade på jorden var det de som var förpliktade att ge gensvar till den väckande profetiska uppmaningen: ”Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och HERRENS [Jehovas] härlighet går upp över dig. Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår HERREN, och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig. Och bugande skola dina förtryckares söner komma till dig, och dina föraktare skola allasammans falla ned för dina fötter. Och man skall kalla dig ’HERRENS stad’, ’Israels Heliges Sion’.

25. I vilken utsträckning skulle Jehova med hast påskynda sin organisations tillväxt?

²⁵ Och i ditt folk skola alla vara rättfärdiga, evinnerligen skola de besitta landet; de äro ju en telning, som jag har planterat, ett verk av mina händer, som jag vill förhärliga mig med. Av den minste skola komma tusen, och av den ringaste skall bliva ett talrikt folk. Jag är HERREN; när tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.” — Jesaja 60:1—3, 14, 21, 22.

26. Varför var denna väckande uppmaning till representanterna för ”HERRENS [Jehovas] stad” mycket passande år 1919 v.t., och hur hade Jehova förhärligat dessa?

²⁶ Denna uppmaning till den andliga ”HERRENS [Jehovas] stad”, ”Israels Heliges Sion”, var mycket passande vid den tidpunkten. År 1919 v.t. var utsikterna mörka, dystra, för folken på jorden. I dag är de mörkare än någonsin! På den tiden var det dags för kvarlevan, som representerade det nya Jerusalem, att stå upp ur det låga, slagna tillstånd som förföljelsen under första världskriget hade försatt den i. Nu var det tid för dess medlemmar att lysa, sprida ljus. Att lysa med vad? Att sprida vad för slags ljus? Det ljus som den trogna kvarlevan var i besittning av var ingen världslig upplysning i denna hjärnans tidsålder, som den kallas, utan ”HERRENS [Jehovas] härlighet”, som hade strålat fram över hans hängivna kvarleva. Hans härlighet är glänsande, praktfull och strålande av ljus. Jehova hade förhärligat denna kvarleva genom att befria den från slaveri och feg underkastelse under dess fiender, både religiösa, politiska och militära. Han hade förhärligat kvarlevan genom att förordna dess medlemmar  till att vara vittnen om hans suveränitet och sändebud för hans upprättade messianska rike. De måste låta denna Jehovas ”härlighet” över dem synas överallt genom att verka såsom hans vittnen och sändebud för hans rike.

27. För vem behöver alltså Jehova bli en ”eldsmur däromkring”, och varför?

²⁷ För vem är det då som Jehova behöver bli en ”eldsmur däromkring”? Inte för det nya Jerusalem i de osynliga himlarna, utan för kvarlevan av det nya Jerusalem, under det att denna förhärligade kvarleva går ut i denna förmörkade värld och verkar såsom vittnen för härskarornas Jehova och såsom sändebud för hans rike.

28. Varför är Jehovas ”eldsmur” omkring hans kvarleva av större värde i denna våldets tidsålder än sådana stenmurar som nu omger det gamla Jerusalem?

²⁸ Vilket skydd skulle en bokstavlig stenmur, liknande den som omger det gamla Jerusalem i republiken Israel, kunna vara i denna tid, då mänskligheten hotas av kärnvapen och robotar med kärnstridsspetsar? Tanken är löjeväckande! De stenmurar som ståthållaren Nehemja byggde kring Jerusalem år 455 f.v.t. (och senare) kunde inte med framgång motstå de romerska legionerna år 70 v.t. I denna våldets tidsålder måste kärnvapeneld bemötas med eld. Härskarornas Jehova kan åstadkomma detta. Han har makt att vara en ”eldsmur” omkring den trogna kvarlevan av det nya Jerusalem, och han har lovat att vara det. Vem skulle då med framgång kunna angripa den?

29. Vilket beskydd av Elisa, då han befann sig i Dotan, kommer de andliga israeliterna ihåg, och vad inser de skulle bli följden för fienderna, om de försökte bryta igenom den ”mur” som Gud är omkring dem?

²⁹ Den förhärligade kvarlevan av andliga israeliter förtröstar därför inte på materiella, av människor framställda försvarsmedel. De litar på att härskarornas Jehova skall vara en ”eldsmur” omkring dem, även om denna mur är osynlig för dem och för deras fiender. De kommer ihåg att de ”hästar och vagnar av eld”, som bergen kring staden Dotan var fulla av, var osynliga för profeten Elisas tjänare och för de arameiska krigsstyrkor som hade omringat Dotan för att ta Elisa till fånga. (2 Konungaboken 6:13—17) De får sina andliga ögon öppnade, så att de kan urskilja att Gud den Allsmäktige med osynliga medel kan skydda dem  och att det skulle betyda eldsglödande förintelse för varje fiende som försökte bryta igenom denna ”eldsmur” för att angripa dem. ”Ty ’vår Gud är en förtärande eld’.” — Hebréerna 12:29.

30. Hur var den överlevande kvarlevan år 1919 v.t. böjd för att sätta en gräns för organisationens tillväxt, men hur förhöll det sig i själva verket med inbärgandet av ”rikets barn”?

³⁰ Varför kan intresserade personer i likhet med den unge mannen med mätsnöret vilja mäta upp en gräns för Jehovas regeringsorganisations tillväxt? Hys inga farhågor för att ”staden” annars skulle bli så stor och omfattande att det inte vore möjligt att bygga en tillräckligt skyddande ”mur” omkring den! Under någon tid år 1919 v.t., sedan första världskriget var över, trodde den överlevande kvarlevan av andliga israeliter att skördearbetet, som Jesus hade förutsagt för ”avslutningen på tingens ordning” var fullbordat och att allt som återstod för dem att göra på jorden hädanefter var ett ”axplockningsarbete”, som bestod i att samla in några få kvarglömda eller förbisedda. (Matteus 13:39) De insåg inte för ögonblicket att den andliga skörden i verkligheten bara hade börjat och att det fanns många fler av ”rikets barn” som skulle församlas till Guds regeringsorganisation, ”barn” som deras förutfattade meningar inte hade lämnat rum för. Hela det antal av kvarlevan, som krävdes för att den förutbestämda skaran av 144.000 ”rikets barn” skulle bli fulltalig, skulle i själva verket församlas under denna ”avslutningen på tingens ordning”.

31. a) Hur kan vi beräkna hur stor befolkning Jerusalem hade på Sakarjas tid? b) Hur klargjordes det för den unge mannen med mätsnöret att det skulle vara orätt av honom att sätta gränser för stadens storlek på grund av att han hyste farhågor beträffande den?

³¹ I Sakarjas syn år 519 f.v.t. ville den unge mannen med mätsnöret tydligen mäta upp vilken längd och bredd det återställda Jerusalem skulle uppnå. Vid denna tid tycks Jerusalems befolkning inte ha varit särskilt stor. Låt oss komma ihåg att endast 42.360 israeliter och omkring 7.560 tjänare och sångare, eller sammanlagt omkring 49.920 personer, hade återvänt från fångenskapen i Babylon år 537 f.v.t. och att man senare, på ståthållaren Nehemjas tid, ordnade med att ”var tionde man skulle utses att bo i Jerusalem, den heliga staden”. Jerusalem hade alltså bara några tusen invånare på Sakarjas tid. (Esra 2:64, 65; Nehemja 7: 66, 67; 11:1, 2) När Jehovas ängel talade om för den unge mannen att ”Jerusalem skall ligga såsom en obefäst plats; så stor myckenhet av människor och djur skall finnas därinne”, förstod han följaktligen att det inte var hans sak att mäta upp Jerusalems blivande längd och bredd för att sätta upp en bokstavlig mur kring staden. Dess befolkning skulle växa så mycket som Jehova hade avsett för den, och han skulle ge staden säkert skydd.

32. Hur förhöll det sig med Jehovas beskydd, trots att antalet av dem som tog del av emblemen vid det årliga firandet av Herrens aftonmåltid ökade?

³² När det gällde den nutida kvarlevan av andliga arvingar till Jehovas regeringsorganisation, växte antalet medlemmar allteftersom åren gick. Följaktligen ökade också antalet överlämnade, döpta kristna som var närvarande vid det årliga firandet av Herrens aftonmåltid och tog del av emblemen, bröd och vin, enligt vad som framgick av de rapporter som sändes in för att sammanräknas. Oavsett hur mycket Jehovas kvarleva av andliga israeliter ökade över hela jorden, så skyddade Jehova dem såsom med en ”eldsmur” som omgav dem. Han bevarade dem genom alla dessa farofyllda tider, också genom världens anfall av krigshysteri under åren 1939—1945 v.t., ja, ända fram till närvarande tid.

33. Vad utvisar fakta beträffande huruvida Jehova har bevisat sig ”härlig därinne” i det nya Jerusalem, som representeras av den smorda kvarlevan?

³³ Har Jehova dessutom uppfyllt sitt löfte till den smorda kvarlevan av arvingar till det nya Jerusalem: ”Jag skall bevisa mig härlig därinne”? (Sakarja 2:5) Ja, det har han sannerligen gjort, eftersom han har förhärligat sig genom att vara den himmelske beskyddaren mitt ibland den förföljda, hemsökta, motarbetade kvarlevan. Att dess medlemmar överlever, trots att de saknar synligt skydd av jordiskt, världsligt slag, framhäver den Guds härlighet som de dyrkar och sätter sin förtröstan till. De berömmer sig av honom och inte av människor; och sedan de i åratal hade burit vittnesbörd om hans namn och rike, omfattade de det namn under vilket de blivit kända över hela världen sedan den 26 juli 1931, nämligen Jehovas vittnen. Genom dem, och inte genom någon annan religiös organisation på jorden i våra dagar, har Jehovas namn gjorts känt över hela jorden. De har samvetsgrant undvikit att dra smälek över hans heliga namn. De har efterliknat  hans Son, Jesus Kristus, och vinnlagt sig om att leva enligt de regler för uppförandet som fastställs i hans heliga ord, bibeln, i det att de lytt honom såsom härskare mer än människor, och detta handlingssätt har lett till att hans namn blivit förhärligat. (Apostlagärningarna 5:29) Han har sannerligen bevisat sig härlig ibland dem!

BEFRIARENS MANING

34. Kring vem samlas de som älskar den rena gudsdyrkan, och vilken maning att församlas har ljudit sedan år 1919 v.t.?

³⁴ Är inte den härlige Guden, härskarornas Jehova, en samlingspunkt, till vilken alla som älskar ren gudsdyrkan, som är obesudlad av politik, militarism och kommersialism, borde församlas i enhet och broderskap? Jo! Och de skall församlas till den plats där hans härlighet framträder. Han utfärdar befallningen att församlas, och han befriar sitt folk från religiöst slaveri under det stora Babylon och uppmanar dem att församlas. Sedan 1919 v.t. har hans maning ljudit: ”Upp, upp! Flyn bort ur nordlandet, säger HERREN.” — Sakarja 2:6.

35. a) Vad var det som kallades ”nordlandet” på Sakarjas tid, och varför det? b) Vad i våra dagar visades i bild genom flykten därifrån?

³⁵ På profeten Sakarjas tid var ”nordlandet” Babylon, den stad som erövrats av mederna och perserna år 539 f.v.t. Babylon låg i verkligheten österut från Jerusalem räknat, men när Babylon sände sina trupper för att förstöra Jerusalem år 607 f.v.t, fick trupperna göra en kringgående rörelse och komma ner mot Jerusalem ”från norr”. (Jeremia 1:14—16; Hesekiel 21:18—22) De områden som Babylon hade erövrat sträckte sig dessutom så långt att de låg norr om Jerusalem. När judarna fördes bort i fångenskap åren 617 och 607 f.v.t., fördes de så att säga bort till ”nordlandet”. Från detta land kunde de uppmanas att fly. Detta var en förebild till vad som skulle ske i vår tid. Under första världskriget kom den överlämnade, döpta kvarlevan av andliga israeliter i slaveri under det stora Babylon, dvs. under den falska religionens världsvälde. Det var därifrån härskarornas Jehova kallade på den ångerfulla kvarlevan i befrielsens år, 1919 v.t. Därifrån måste kvarlevan fly, nu när han hade öppnat vägen för den.

36. a) Hur var Jehovas ord: ”I som av mig haven blivit förströdda åt himmelens fyra väderstreck” sanna på den tiden? b) Hur uppfylldes de på kvarlevan i våra dagar?

 ³⁶ Det assyriska och det babyloniska väldets ”horn” hade sannerligen förstrött de tolv stammarna i Israel, Juda och Jerusalem, när Jehova använde dem som sina redskap till att verkställa den gudomliga tuktan av hans utvalda folk. Därför kunde han med rätta uttala de ord som står upptecknade i Sakarja 2:6 (b): ”I som av mig haven blivit förströdda åt himmelens fyra väderstreck, säger HERREN.” De israeliter som gäckade erövrarna och lyckades undkomma dem flydde i olika riktningar till de olika länderna. När det gällde den nutida kvarlevan av andliga israeliter, blev också de förströdda i alla riktningar, ”åt himmelens fyra väderstreck”. Inte nödvändigtvis i fysisk eller kroppslig bemärkelse, eftersom de blev förströdda från sin gudagivna andliga besittning på jorden.

37. Hur genomfördes denna bildliga förskingring av de andliga israeliterna?

³⁷ De blev alltså förskingrade eller förströdda i bildlig bemärkelse. Det innebar att de blev försatta i varje situation eller under alla omständigheter som var ägnade att hindra dem från att verka inom sin rättmätiga, gudagivna andliga besittning på jorden. Detta ledde till att deras andliga privilegier begränsades och att de hämmades i att bedriva sin andliga verksamhet. Statliga förbud mot viss litteratur eller all litteratur som spreds av Jehovas kvarleva var till exempel ett sätt att åstadkomma detta. Ett annat sätt var att förbjuda deras religiösa organisation. Man kunde också sätta några av de kristna andliga israeliterna i militära fängelser eller fångläger för att de vägrade att bryta sin kristna neutralitet i förhållande till denna världens internationella konflikter. Vidare kunde man arrestera funktionärerna i deras lagligen inregistrerade organisationer och forsla i väg dem till fängelser eller tukthus på falska anklagelser, som diktats upp på grund av krigshysteri och religiösa fördomar. Man använde metoder av alla slag, som verkade i alla riktningar, i den enda avsikten att avlägsna kvarlevan av andliga israeliter från deras gudagivna andliga besittning och deras kristna privilegier och verksamhet i denna andliga besittning.

38. Varför var det passande att Jehovas ängel ropade ut till de judiska fångarna: ”Fly undan, du som bor hos dottern Babylon”?

 ³⁸ I samband med de olyckor som drabbade den judiska nationen, när den föll i den babyloniske kungen Nebukadnessars händer, fördes större delen av de överlevande judarna i fångenskap till Babylon och dess territorier, däribland territorier som erövrats från det forna assyriska väldet. Det var därför mycket passande att härskarornas Jehovas ängel nu ropade ut: ”Hallå, Sion! Fly undan, du som bor hos dottern Babylon. Ty så har härskarornas Jehova sagt: ’Efter äran har han sänt mig till de nationer som plundrade er; ty den som rör vid er rör vid min ögonsten.’ ’Se, jag lyfter min hand mot dem, och de skola bliva ett byte för sina forna trälar; och I skolen så förnimma, att HERREN Sebaot har sänt mig.’” — Sakarja 2:7—9; v. 7, 8 enl. NW.

39. Till vilka riktade Jehova uppmaningen att fly, när han ropade: ”Hallå, Sion”?

³⁹ Det forntida Sion, som här är liktydigt med Jerusalem, representerade hela nationen, inte bara de bortförda, före detta invånarna i huvudstaden. Nu när Babylon hade fallit år 539 f.v.t. och den persiske erövraren Cyrus hade utfärdat sitt påbud om befrielse för de judiska fångarna, måste denna uppmaning till Sion i själva verket ha riktats till alla de landsförvista judarna. De bodde som landsförvista ”hos dottern Babylon”, i det att staden Babylon omtalas såsom en kvinna som inte längre är någon okränkt, jungfrulig dotter.

40. Vad är innebörden i uttrycket ”efter äran” i Sakarja 2:8 (NW)?

⁴⁰ Uttrycket ”efter äran” tycks inte betyda att vara på jakt efter framtida ära, utan har avseende på tiden. Jehova hade vunnit ära genom att bevisa att hans profetiska ord om att tukta israeliterna var sanna.

41. Varför borde nationerna ha visat en viss fruktan och respekt för Jehova, när de utdelade tuktan åt hans folk?

⁴¹ Det var nu tid för härskarornas Jehova att vända sin uppmärksamhet mot fiendenationerna, som hade blivit använda till att utdela tuktan, men hade missbrukat sitt förtroendeuppdrag. De hade gått för långt och hade använt tillfället till att utösa sin galla över dem som tillhörde Jehova Gud. De hade gått för långt i sin omilda behandling av Sion och hennes folk. (Sakarja 1:15, 21) De borde ha varit mera noga med hur de behandlade hans  folk, som han hade överlämnat i deras händer för att tuktas. De borde ha visat en viss fruktan för detta folks Gud, en viss respekt. Han förklarade skälet till detta, när han sade till sitt tuktade folk: ”Ty den som rör vid er rör vid min ögonsten.”

42. a) Vilken omkastning i förhållandena blev de förföljande nationerna varnade för, när Jehova lyfte sin hand mot dem? b) Vilken omkastning fick Babylon erfara?

⁴² När han nu lyfter sin hand mot dessa arroganta, förmätna nationer, gör han det alltså på ett hotfullt sätt, som att skaka knytnäven. Det är ingen fåfäng, meningslös gest. Det var för att varna dessa nationer, som hade förstrött och plundrat hans folk, för att de skulle drabbas av vedergällning. De skulle bli ett byte för dem som hade varit deras trälar under den babyloniska fångenskapen. Vilken omkastning av förhållandena, och detta till följd av härskarornas Jehovas ingripande! En sådan omkastning inträffade, när de judiska fångarna blev befriade av erövraren Cyrus den store för att de skulle återvända till Jerusalem och återuppbygga Jehovas tempel. Vilken djup förödmjukelse var det inte för det erövrade Babylon, när, enligt skildringen i Esra 1:7, 8, ”konung Kores [Cyrus] utlämnade de kärl till HERRENS hus, som Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in i sin guds hus. Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren Mitredat, och denne räknade upp dem åt Sesbassar, hövdingen för Juda.” — Daniel 1:1, 2; 5:3—23.

43. Hur blev det en omkastning för Babylon med avseende på Daniels ställning?

⁴³ Med tiden fick de en gång förslavade israelitiska fångarna tillfälle att på många sätt trampa Babylon under fötterna, precis som man gör med ”orenlighet på gatan”. (Mika 7:8—10) När Babylon föll för medern Darius och persern Cyrus, upphörde profeten Daniel att vara i slaveri under Babylon och blev en av de ”tre furstar” som kung Darius av Medien insatte över de ett hundra tjugo satraper som var satta över hela det medo-persiska riket. — Daniel 6:1—3, 28.

44. Hur blev det en omkastning med avseende på den babyloniska gudsdyrkan och Jehovas folks gudsdyrkan?

⁴⁴ På grund av skillnaden mellan de persiska Zoroasterdyrkarnas religion och de gamla babyloniska kultutövarnas religion  blev dessutom de magiutövande prästerna, trollkarlarna, kaldéerna och astrologerna i religiöst avseende ställda i skuggan och kände sig till slut tvingade att ge sig i väg från Babylons religiösa centrum. Det förefaller som om de flyttade västerut till Pergamus i Mindre Asien och sedan därifrån till Italien. (Uppenbarelseboken 2:12, 13) I skarp kontrast till detta vann Jehovas tillbedjare ynnest från Babylons erövrares sida, och deras präster och leviter blev insatta i sina tjänsteställningar i Jehovas tempel, som blivit återuppbyggt på dess ursprungliga plats i Jerusalem. På så sätt flydde alltså ”Sion” tillbaka hem ifrån Babylon.

GUDS REAKTION MOT DEN SOM RÖR VID HANS ”ÖGONSTEN”

45. a) Hur känslig är Jehova, när någon rör vid hans folk på ett våldsamt sätt? b) Varför har han alltså lyft sin hand mot nationerna i våra dagar?

⁴⁵ Allt detta visar tydligt att det är något skändligt, när nationerna i denna världen rör vid Jehovas tillbedjare på ett våldsamt sätt. Det smärtar Jehova Gud. Det är som att röra vid hans öga, en mycket känslig kroppsdel. För länge sedan, så långt tillbaka som år 1473 f.v.t., framhöll profeten Mose hur känslig Jehova var när det gällde hans utvalda folk. Mose sade: ”Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård, han bevarade honom såsom sin ögonsten.” (5 Moseboken 32:10) Han är precis lika känslig när det gäller hans kristna vittnen i våra dagar. Men kristenhetens och hednavärldens nationer har valt att ignorera detta faktum i sitt handlingssätt med Jehovas kristna vittnen. Är det då att undra på att han har gjort som han förutsade: ”Jag lyfter min hand mot dem, och de skola bliva ett byte för sina forna trälar”? (Sakarja 2:9) Hur har han gjort detta?

46. Hur gjorde Jehova år 1919 sitt folks plundrare till ett byte för dem?

⁴⁶ Han har befriat sin kvarleva av andliga israeliter ur religiös fångenskap under det stora Babylon och återfört dem till deras rättmätiga, gudagivna andliga besittning på jorden. De böjer sig inte i feg underkastelse under denna internationella skökas, det stora Babylons, politiska älskare, utan säger i stället till världsliga politiker, som försöker göra intrång på det som tillhör Jehova Gud: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” (Apostlagärningarna  5:29) I befrielsens år 1919 v.t. började de vitt och brett kungöra Jehova Guds ogynnsamma domar, i synnerhet mot den internationella organisationen för fred och säkerhet i världen, nämligen Nationernas förbund, i det att de framhöll att denna organisation skulle misslyckas. Varför skulle den misslyckas? Därför att kristenhetens nationer år 1919 antog detta Nationernas förbund och satte det i verksamhet i stället för att ta emot Guds messianska rike, som hade blivit fött i himlarna vid slutet av hedningarnas tider år 1914. — Uppenbarelseboken 12:5.

47. Hur framträdde dessa Jehovas ogynnsamma rättsliga beslut ännu tydligare under åren 1922 till och med 1928?

⁴⁷ Dessa ogynnsamma rättsliga beslut från härskarornas Jehova framträdde ännu tydligare och i större omfattning under de sju åren från och med 1922 till och med 1928. Under denna period höll Internationella Bibelstudiesällskapet en serie årliga internationella sammankomster i Amerika, Storbritannien och Canada, och i samband med dessa sammankomster utgav man bibelförklarande litteratur som behandlade de gudomliga profetiorna om dessa religiösa och politiska angelägenheter. Vid vart och ett av dessa större årliga konvent, som hölls av Internationella Bibelstudiesällskapet, antog man resolutioner eller förklaringar, av vilka den första, år 1922, bar rubriken ”Ett upprop” och den sjunde och sista, år 1928, kallades ”Förklaring emot Satan och för Jehova”. Dessa sju resolutioner och de understödjande offentliga föredragen, tillsammans med likartade bibliska uttalanden, svarade mot det som förutsagts i bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, i kapitlen 8 till och med 16.

48. Vad för något i Uppenbarelseboken svarade dessa förklaringar mot?

⁴⁸ De svarade mot de sju basuner som de sju änglarna stötte i och som introducerade sju profetiska tablåer. De svarade också mot de ”sju sista plågorna”, som gjuts ut ur skålar av de sju därtill förordnade änglarna. — Uppenbarelseboken 21:9; 15:1—16:21.

49. a) Vilken verkan hade den nutida uppfyllelsen av dessa ting på dem som berördes av den? b) Hur länge har offentliggörandet av dessa Jehovas domar fortsatt, och vad har han i själva verket gjort mot nationerna?

⁴⁹ Den nutida uppfyllelsen av dessa tablåer, som introducerades av basuner och av de sju skålar som var fulla av de sju sista  plågorna, resulterade i kraftig omskakning, oro och upprorisk förbittring både i det stora Babylon (som inbegriper kristenheten) och i de världsliga, politiska regeringarna. Offentliggörandet av dessa ogynnsamma domar från härskarornas Jehova var inte begränsat enbart till dessa sju år, 1922 till och med 1928, utan det har fortsatt ända fram till denna tid med större kraft och styrka och i vidare utsträckning än på 1920-talet. Genom att på detta sätt över hela världen offentliggöra de ogynnsamma rättsliga besluten mot det religiösa stora Babylon och dess politiska understödjare skakar härskarornas Jehova i själva verket knytnäven. Han lyfter hotfullt handen mot de världsliga organisationer, både religiösa och politiska, som har plundrat hans folk. Han gör detta förmedelst sina vittnen, som tidigare varit dessa förtryckares trälar.

50. a) När Jehova slutligen verkställer dessa domar, vad kommer då att kunna sägas om den ängel som blev utsänd? b) Vilka blir rättfärdigade, också i våra dagar, när Gud verkställer sina domar?

⁵⁰ Inom kort kommer vi att få se dessa gudomliga rättsliga beslut verkställas på dessa fiender, som har plågat den högste Guden, som om de hade rört vid hans öga. Då kommer den kritiska tid som ängeln talade om inför Sakarja. Han sade: ”Och I skolen så förnimma, att HERREN Sebaot [härskarornas Jehova] har sänt mig.” (Sakarja 2:9) Men måste vi nu vänta till den tid då detta går i uppfyllelse helt och hållet? Redan nu har vi tillräckliga bevis för att denne ängel talade sanning, precis som historia som skrivits på förhand. Detta i sin tur bevisar att det endast kan vara härskarornas Jehova själv som har sänt denne ängel. På så sätt blir också profeten Sakarja rättfärdigad såsom upptecknare av sann, osviklig profetia. Och hur är det i våra dagar? Också i våra dagar försiggår ett sådant rättfärdigande och hävdande. Av vilka? Av Jehovas kristna vittnen, som har riktat uppmärksamheten på Sakarjas underbara profetior och deras nutida uppfyllelse.

VARFÖR DENNA UPPMANING ATT GLÄDJA SIG?

51. Varför hade de illvilliga nationerna orsak att jubla och glädja sig under första världskriget?

⁵¹ En gång i tiden hade de illvilliga nationerna orsak att jubla och glädja sig över händelsernas utveckling på jorden. Detta var  när härskarornas Jehova lät sina kristna vittnen falla i deras händer under första världskriget och nationerna fick frihet att utösa sin galla över dessa kristna andliga israeliter. Vid den tiden kämpade nationerna om herraväldet över världen, inte ett herravälde utövat av himmelens och jordens Skapare, utan ett herravälde utövat av dem själva, antingen av det demokratiska nationsblocket eller av det autokratiska, diktatoriska blocket. De ville skaffa sig kontroll över jordens tillgångar och exploatera dem för kommersiell vinnings skull.

52. Varför misshandlade dessa nationer de andliga israeliterna för att de troget stod fasta för Guds messianska rike?

⁵² De var mycket nationalistiska och brann av nationalpatriotism. I sina ansträngningar att fullständigt mobilisera folket för sina nationalistiska mål blev de rasande på dem som vägrade att göra gemensam sak med dem, därför att de stod på Guds messianska rikes sida, som hade blivit upprättat i himlarna vid slutet av hedningarnas tider år 1914. Under krigets påtryckningar misshandlade alltså nationerna dessa understödjare av Guds rike. Hur gladde de sig inte över att kunna döda deras inflytande till stöd för Guds rike!

53. Hur beskrivs nationernas jubel i Uppenbarelseboken 11:7—10?

⁵³ Den fröjd och triumf som de vilddjurslika nationerna kände vid detta nederlag för Guds messianska rikes understödjare förutsägs i Uppenbarelseboken, kapitel elva, som lånar sitt bildspråk från Sakarjas profetia. I bildliga ordalag heter det i Uppenbarelseboken 11:7—10: ”Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem. Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden, som andligen talat heter Sodom och Egypten, den stad, där också deras Herre blev korsfäst. Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar ligga där, och de skola icke tillstädja, att kropparna läggas i någon grav. Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.” Men deras jubel blev inte långvarigt.

54, 55. a) När blev emellertid kvarlevan av andliga israeliter uppmanad att jubla och glädja sig? b) Vem kunde det på så sätt sägas att denna uppmaning riktades till, och vilken orsak fanns det att jubla?

 ⁵⁴ Precis som det visades i bild i synen i Uppenbarelseboken uppväckte den allsmäktige Guden i andligt avseende dessa obegravna vittnen år 1919 och gjorde dem åter verksamma i tjänsten för hans rike. Nationerna och deras religiösa sköka, det stora Babylon, slogs med skräck, men nu hade tiden kommit för den återuppväckta kvarlevan av andliga israeliter att jubla och glädja sig. Deras himmelske återupplivare och befriare uppmanade dem att göra det. Med tanke på att de representerade det himmelska nya Jerusalem och hade i utsikt att bli medlemmar därav var det som om Gud ropade till denna andliga organisation. Han kallar denna organisation Sion (ett annat namn för Jerusalem) och säger:

⁵⁵ ”Jubla och gläd dig, du dotter Sion; ty se, jag kommer för att taga min boning i dig, säger HERREN. Och då skola många hednafolk sluta sig till HERREN och bliva mitt folk. Ja, jag skall taga min boning i dig; och du skall förnimma, att HERREN Sebaot har sänt mig till dig. Och HERREN skall hava Juda till sin arvedel [taga Juda i besittning såsom sin lott, Åk] i det heliga landet, och ännu en gång skall han utvälja Jerusalem. Allt kött vare stilla inför HERREN; ty han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning.” — Sakarja 2:10—13.

56. a) Hur visade Jehova huruvida han avstod från sin äganderätt till Juda land i samband med dess ödeliggande? b) Hur tog Jehova landet i besittning igen, och vilket underverk utförde han då?

⁵⁶ När vi inser vad denna profetia innebar på Sakarjas tid, kan vi urskilja vad dess uppfyllelse innebär i detta märkliga tjugonde århundrade enligt den vanliga tideräkningen. Avstod Jehova på den tiden från sin äganderätt till Juda land, så att vilka som helst giriga nationer kunde ta det i besittning eller så att nybyggare kunde flytta in i det? Inte alls! Även om han lät sitt folk föras bort ur landet till Babylon, skyddade han detta land och genomdrev en lång vilosabbat för det. Hur då? Genom att låta det ligga öde utan människor eller husdjur, precis som han hade förutsagt. Vid slutet av denna sjuttioåriga sabbat för landet tog han åter Juda landområde i besittning genom att befria sitt landsförvista  folk och återföra dem från Babylon till deras älskade hemland. Han utvalde på nytt Jerusalem till huvudstad i Juda genom att låta de från landsförvisningen återförda judarna bygga ett andra Jerusalem på stadens gamla plats. På så sätt frambringades ett befolkat land liksom med födsloarbete ”på en enda dag”. En nation föddes också ”i ett ögonblick” genom återupprättandet av dess huvudstad, Jerusalem, varifrån regeringsmakten utövades över det ”heliga landet” Juda. (Jesaja 66:7, 8) Vilket underverk var det inte!

57. När tog Jehova följaktligen sin boning i Juda land, och när och hur blev hans närvaro där ännu mer uppenbar?

⁵⁷ Eftersom det forntida Israel var en teokratisk nation, som alltså var underställd gudomlig lag och styrelse, började Jehova Gud på nytt att bo i Jerusalem, när staden grundlades och byggdes upp igen. Detta blev ännu mer uppenbart, när hans tillbedjans tempel fullbordades år 515 f.v.t. och den regelrätta tillbedjan av honom återupprättades där i full skala. Detta återuppbyggda tempel skulle vara en symbol inför alla de omgivande nationerna av att härskarornas Jehova hade tagit sin boning där, att han nu bodde i Sion, i Jerusalem. Man kunde nalkas honom där.

58. Hur skulle människor med ärliga hjärtan i nationerna runt omkring komma att göra fördelaktiga iakttagelser, och vad skulle de därför göra (Sakarja 2:11)?

⁵⁸ Vilken inverkan skulle detta få på de hedniska nationerna runt omkring? Många av människorna i dessa nationer skulle rätteligen bli imponerade av bevisen för att härskarornas Jehova var sanningens Gud; att han hade visat sitt fullkomliga förutvetande och sin allmakt genom att uppfylla de profetior han uttalat i sitt eget namn. Eftersom han hade uppväckt sitt folk Israel från en nationell död, upprest dem ur deras grav i Babylon och återfört dem till de levandes land, till deras eget hemland, kunde dessa iakttagare med ärliga hjärtan se att han var den ende levande och sanne Guden, den ende som förtjänade att bli tillbedd. De skulle uppriktigt önska tillbedja honom, och om det var möjligt för dem, skulle de komma till hans boning i Sion (Jerusalem) för att göra det. Orden i Sakarja 2:11 skulle inte förbli ouppfyllda: ”Och då skola många hednafolk [nationer, NW] sluta sig  till HERREN och bliva mitt folk.” Detta tydde på en ökning av antalet tillbedjare av Jehova över hela världen, och inte bara i det ”heliga landet” Juda.

59, 60. a) Hur ägde något liknande rum i förbindelse med kvarlevans medlemmar, som hade i utsikt att få en plats i det nya Jerusalem och som var liksom begravna i det stora Babylons domän? b) Hur har Jehova visat att han har tagit sin boning ibland kvarlevan?

⁵⁹ Har inte motsvarigheten till detta också gått i uppfyllelse på den nutida kvarlevan av andliga israeliter? Har de inte all orsak att jubla och glädja sig, som dottern Sion uppmanades att göra i forna tider, på Sakarjas tid? Jo! Denna kvarleva av andliga israeliter är som en brud, som blivit trolovad med ”Kristus och ingen annan” för att kunna ställas fram inför honom såsom en ”ren jungfru”, och den äger därför framtidsutsikten att bli en del av det himmelska nya Jerusalem. Detta nya Jerusalem med Jesus Kristus såsom sitt huvud är Jehova Guds regeringsorganisation över hela hans universella organisation. (2 Korintierna 11:2; Uppenbarelseboken 21:2, 9, 10) Under första världskriget upplöstes kvarlevans enhet såsom en ”helig nation”, dess medlemmar blev bortförda i fångenskap från sin gudagivna andliga besittning och blev bildligt talat begravna i en grav i det stora Babylons domän. Sedan detta första världskrig var över och dess påtryckningar avlägsnats, slogs världen med häpnad av uppfyllelsen av det som framställts i profetiska ordalag i Uppenbarelseboken 11:11—13.

⁶⁰ Jehova återupplivade i andligt avseende den begravna kvarlevan, förde dess medlemmar ut ur deras grav i det stora Babylon, återförde dem till deras rättmätiga andliga besittning på jorden och återinsatte dem såsom hans endräktiga ”heliga nation”. Han hade ännu en gång utvalt denna trogna kvarleva, vars medlemmar hade blicken vänd uppåt mot medborgarskap i det nya Jerusalem under Kristus. (Filipperna 3:20, 21) Jehova riktade sin uppmärksamhet mot dem med ynnest, och han upplivade dem med sin heliga ande, denna mäktiga verksamma kraft, till att gripa sig an med ett världsomfattande vittnesbörd om hans messianska rike, ett vittnesbörd utan like i hela kristendomens historia. (Markus 13:10; Matteus 24:14; 28:19, 20) De gjorde inte gemensam sak med kristenhetens nationer i att tillbedja det avgudiska  Nationernas förbund såsom ”världens sista hopp”, utan ägnade sig i stället med djup hängivenhet åt att tillbedja ”hoppets Gud” i hans andliga tempel. (Uppenbarelseboken 13:14, 15; 14:9) De kungjorde sin Guds, Jehovas, namn i en utsträckning som aldrig tidigare. (Jesaja 12:4, 5) Av alla yttre tecken att döma hade han tagit sin boning ibland dem.

61. Hur har följaktligen dessa ord uppfyllts: ”Då skola många hednafolk sluta sig till HERREN”?

⁶¹ Kan vi i denna tid se att detta påverkade folken i världen? Ja, de politiska nationerna slogs med skräck. Men ibland dessa nationer fanns det uppriktiga individer med ärliga hjärtan som hungrade och törstade efter en ren, sann, förnuftig religion, som verkligen förde till kontakt med den sanne Guden, som är värd att dyrkas. Allteftersom den trogna kvarlevan av andliga israeliter utbredde predikandet av ”dessa goda nyheter om riket” till större och större delar av den bebodda jorden, nådde man fler och fler av dessa som sökte efter den sanne Guden. De fick insikt om att Herren Jesus Kristus var Jehova Guds Messias, och de tog stegen att överlämna sig åt Gud och låta döpa sig i vatten för att bli lärjungar åt hans Messias. (Matteus 28:19, 20) Det visade sig bli precis som det var förutsagt: ”Då skola många hednafolk [nationer, NW] sluta sig till HERREN.” (Sakarja 2:11) Inga raser eller nationella grupper blev utestängda från detta.

62. I vilken utsträckning har detta uppfyllts sedan år 1935 v.t., och hur har de som omtalas i profetian blivit Jehovas ”folk”?

⁶² Detta har tydligt gått i uppfyllelse alltifrån år 1935 v.t., fyra år efter det att den smorda kvarlevan hade omfattat benämningen Jehovas vittnen. Andra världskriget hindrade inte dessa som uppriktigt sökte den sanne Guden från att ”sluta sig till HERREN [Jehova]” såsom lärjungar åt hans Messias. I jämförelse med hur många de var år 1935 och i jämförelse med den smorda kvarlevan har dessa som slutit sig till Jehova blivit en ”stor skara” utan något i bibeln fastställt antal. (Uppenbarelseboken 7:9—17) Jehova sade också att de skulle ”bliva mitt folk”. De bekänner sig inte tillhöra den smorda kvarlevan av andliga israeliter. Detta beror på att Gud inte har pånyttfött dem med sin heliga ande till att bli hans andliga söner, även om han har godtagit  att de har slutit sig till honom och överlämnat sig åt honom genom hans överstepräst, Jesus Kristus. Det är Jesu försoningsoffers förtjänst som gör dem godtagbara för Jehova Gud. Han räknar alltså dessa överlämnade och döpta såsom ”mitt folk”, som har anslutit sig till honom. Dessa ”andra får” blir alltså ”en hjord” med den smorda kvarlevan under den gode herden, Jesus Kristus. — Johannes 10:16.

63. Hur har de i egenskap av ”andra får” slutit sig till Jehova?

⁶³ Dessa ”andra får” har lyssnat till den gode herdens röst och har hörsammat hans rop och kommit ut ur ”många hednafolk”. De förenar sig med den smorda kvarlevan av andliga israeliter i att tillbedja den sanne Guden i hans andliga tempel. (Uppenbarelseboken 7:15) På detta sätt sluter de sig till Jehova.

64. a) Vilket hopp har hållits fram för dem, och varför? b) Hur har Jehova förmedelst dem fyllt sitt hus med härlighet (Haggai 2:8)?

⁶⁴ Eftersom Jehova inte har pånyttfött dessa ”andra får” genom sin ande till att bli en del av det himmelska nya Jerusalem, håller han fram för dem hoppet om evigt liv på hans ”fotapall”, dvs. denna jord, men då skall den ha förvandlats till ett vackert paradis. (1 Moseboken 2:8; Lukas 23:43) Jehova Gud har skakat alla nationerna genom det sätt på vilket han har gripit in i människornas angelägenheter sedan år 1914, och på så sätt har dessa ”andra får” blivit medvetna om hans messianska rike. I sin uppskattning av hans rike har de trätt in i hans tillbedjans hus, och han tar emot dem såsom önskvärda tillbedjare. De är i själva verket ”alla nationers önskvärda ting”, som förutsades skulle ”komma in”, och Jehova fyller sitt hus eller tempel med härlighet förmedelst dem på sin plats för ren tillbedjan. — Haggai 2:8, NW.

65. Vem sände dem genom vilka vi fick Sakarjas tredje syn, enligt vad bevisen anger i våra dagar, och vilka ytterligare ting stärker detta vår övertygelse om?

⁶⁵ I dag, närmare fyrtio år efter det minnesvärda året 1935, då vi fick vår uppmärksamhet riktad på den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9—17 och fick en rätt förståelse av detta skriftställe, kan vi se det som förutsagts i Sakarjas tredje syn uppfyllas på ett storslaget sätt. Vi har därför redan tillräckliga bevis för att den ängel som sändes till Sakarja och hans folk kom från  sanningens Gud, Jehova, och inte från någon falsk profetisk källa. Samme Jehova sände också Sakarja såsom profet för att teckna upp denna syn till gagn för oss i denna tid. Detta stärker vår övertygelse om att alla ytterligare syner som Sakarja fick kommer att gå i uppfyllelse.

66. Vad blir vi med rätta befallda att göra nu, och i vilken avsikt har Jehova ”stått upp och trätt fram ur sin heliga boning”?

⁶⁶ Bör vi då inte vara tysta och stilla, så att vi hör vad Jehova har att säga? Jo, verkligen! Den inspirerade befallning som Sakarjas tredje syn slutar med är därför mycket passande: ”Allt kött vare stilla inför HERREN; ty han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning.” (Sakarja 2:13) Han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning i himlarna för att uppfylla sitt ord.

[Frågor]

 [Karta på sidan 156]

(För formaterad text, se publikationen)

JERUSALEM EFTER FÅNGENSKAPEN

Hananeltornet

FISKPORTEN

Hammeatornet

FÅRPORTEN

FÄNGELSEPORTEN

Tempelområdet

Tyropoiondalen

MÖNSTRINGSPORTEN

Öppen plats

HÖRNPORTEN

Breda muren

EFRAIMSPORTEN

Ugnstornet

GAMLA PORTEN

OFEL

HÄSTPORTEN

Öppen plats

Gihonkällan

VATTENPORTEN

DAVIDS STAD

DALPORTEN

KÄLLPORTEN

Kungliga trädgården

DYNGPORTEN

Hinnoms dal

Kidrons dal

Rogelkällan