Kapitel 1

Vår grundval för hoppet att det skall återställas

1. Hur skiljer sig berättelsen om paradiset från evolutionsteorin?

PARADISET, mänsklighetens ursprungliga, fullkomliga trädgårdsliknande hem, är inte någon myt eller saga. Det förhåller sig inte med det som med evolutionsteorin, som förkunnades i det forntida Babylon och längre fram av hedniska grekiska filosofer under femte och fjärde århundradena före Kristus och som blivit återupplivad under de senaste århundradena. *

2. Varför behöver mänskligheten få paradiset återställt inom kort?

² Paradiset, där allt var skönt, fridfullt, glädjande, sunt och livsuppehållande, var en verklig, parkliknande boningsort, som tidigt gick förlorad för människosläktet. I nästan sex tusen år har nu mänskligheten försökt existera utanför och avlägsnad från detta behagliga och ljuvliga trädgårdsliknande hem. Verkningarna av detta kan ses i såväl jordens som mänsklighetens tillstånd i vår tid. Allteftersom världssituationen under vår generations tid förvärras och blir mera hotande, är det en sak som blir tydligare och mera viss: Om det mänskliga släktet skall överleva, behöver paradiset återställas här på jorden inom kort. Ingenting skulle kunna vara bättre eller mera önskvärt för hela mänskligheten.

3. Vilket hopp i fråga om paradiset har blivit framhållet för oss, och av vilken trovärdig människa?

³ Det tycks nästan vara för bra för att vara sant — att paradiset kommer att återställas i all sin storslagenhet, ja, upprättas över hela jorden, och att en tallös skara människor av ett rätt hjärta som lever nu fortfarande kommer att vara här på jorden, när denna underbara återställelse börjar. Ja, detta skulle betyda att de får möjlighet att leva för evigt på en paradisisk jord i fulländad  fred, hälsa och lycka! Men detta hopp hölls fram för oss av ingen mindre än Jesus Kristus, kristendomens grundare, inte kristenhetens. Paradiset är lika litet myt eller legend som han är det. Det finns överväldigande historiska bevis för att han var på jorden som en fullkomlig människa för nitton hundra år sedan. Ögonvittnen och hans egna följeslagare har gett oss skrivna vittnesbörd om vad han sade och gjorde — om hans oförvitliga liv, den våldsamma död han oförskyllt fick lida och hans mirakulösa uppståndelse från de döda.

4, 5. Vad sade Jesus med anknytning till paradiset om det första äktenskapet och om skilsmässa?

⁴ Denne märklige man, Jesus Kristus, omnämnde mänsklighetens ursprungliga paradis och även det som skall komma. Det gick till på följande sätt: Det var i början av år 33 under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, och Jesus Kristus befann sig på östra sidan av floden Jordan, i den romerska provinsen Pereen. Några män som var förtrogna med den religiösa lagen kom fram till honom och frågade honom om skilsmässa borde vara en lättvindig angelägenhet mellan en man och en kvinna. Lagstiftare i vår tid borde vara intresserade av vad Jesus Kristus sade till dessa frågeställare. Enligt ett ögonvittnes uppteckning sade han:

⁵ ”’Haven I icke läst, att Skaparen redan i begynnelsen ”gjorde dem till man och kvinna” och sade: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött”? Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.’ Då sade de till honom: ’Huru kunde då Moses bjuda, att man skulle giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?’ Han svarade dem: ’För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen har det icke varit så. Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott.’” — (Ögonvittnet) Matteus 19:3—9.

6. Från vilken bok och vilka kapitel i denna bok citerade Jesus då?

⁶ Jesus Kristus frågade dem: ”Haven I icke läst?” Läst var någonstans? Jo, i den första bok som skrevs av profeten Mose  under det sextonde århundradet före Jesus Kristus. Därpå citerade Jesus Kristus ord från de två första kapitlen i denna bok, som nu kallas Genesis eller Första Moseboken.

7. Var förenade Gud detta första människopar i äktenskap, och vad sade han beträffande framtida äktenskap?

⁷ Jesus Kristus sade inte att mannen och kvinnan genomgick en utveckling eller höjde sig från någon lägre form av jordiskt liv, till exempel apor, utan han sade att de skapades till att vara man och kvinna. Det var meningen att de såsom sådana skulle vara förenade i äktenskap som äkta man och hustru. Var någonstans skapades denne förste man och hans hustru? Det andra kapitlet i Första Moseboken ger förklaringen att Skaparen förenade dem i äktenskap i det ljuvliga paradiset, Edens lustgård. Det var i detta ljuvliga paradis som deras Skapare, när han förenade dem i äktenskap, yttrade de ord som citerades av Jesus: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.” — 1 Moseboken 1:26—28; 2:7—24.

8. Varför och hur gav Gud detta första äkta människopar ett uppsåt i livet?

⁸ Detta första äkta pars liv skulle inte vara utan mening, utan uppsåt, utan ansvar inför någon annan. Paradiset fanns där innan de blev till här på jorden. Men det omfattade inte ännu hela jorden. Det var inte så att de först iordningställde detta paradis innan de flyttade in dit, nej, lika litet som mänskligheten har gjort hela denna jord till ett paradis sedan detta första äkta pars dagar. Deras egen Skapare gjorde det, beredde det åt dem och hade det redo, när han skapade dem. Han själv hade ett uppsåt med att sätta dem i det ljuvliga paradiset. Därför gav han ett uppsåt också åt deras liv. Detta gav han till känna, när han talade om för dem vad han hade i tankarna för dem: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.” — 1 Moseboken 1:26—28.

9. Vilken framtidsutsikt höll alltså Gud fram för detta människopar?

⁹ Således höll han fram för människosläktet utsikten till ett ljuvligt paradis runt hela denna jord, som skulle bli behagligt fylld med fullkomliga avkomlingar av detta första människopar, i det de alla levde tillsammans som en enda stor familj i fullkomlig  fred, hälsa och lycka, medan de arbetade för att hålla hela jorden i ett paradisiskt tillstånd. Detta skulle fortsätta för evigt! Skilsmässa skulle aldrig ha kännetecknat detta fullkomliga sakernas tillstånd.

10. Hur visste Jesus allt detta, och vems son visste han att Adam var?

¹⁰ Jesus Kristus visste allt detta, när han var på jorden. Han hade själv läst allt det som profeten Mose hade skrivit och alla de övriga inspirerade skrifter som hade nedtecknats på hebreiska och arameiska. Han citerade ur minnet ur alla dessa böcker från och med Första Moseboken till och med profeten Malakis bok. Han gjorde detta på grund av att han visste och trodde att alla dessa heliga skrifter var Skaparens inspirerade sanning. Denne Skapare var Gud, som Jesus Kristus talade om som den som sammanfogade den förste mannen och den första kvinnan i vad som skulle vara ett oupplösligt äktenskap. (Se Markus 10:3—9.) Jesus Kristus visste därför att den förste mannen i egenskap av fullkomlig mänsklig varelse var en mänsklig ”son av Gud”, inte son av någon apmänniska som genomgick en utveckling.

11. Varför kallade Jesus sig själv ”Människosonen”, och vad trodde han om det mänskliga livet?

¹¹ Jesus Kristus visste att han själv, vad hans mänskliga, köttsliga kropp beträffar, var en avkomling av denne förste man, som den Heliga skrift kallar Adam, ett namn som betyder ”jordemänniska”. Faktum är att Jesus kände hela sin släkttavla från den förste mannen, Adam. Hans härstamning fanns i sin helhet registrerad i arkivet i den stad där hans mänskliga mor, Maria, levde, hon som var dotter till Eli, som var son till Mattat. (Lukas 3:23—38) Han hade därför skäl att tala om sig själv som ”Människosonen”, eftersom han ju hade fötts i den mänskliga familjen. (Matteus 8:20; 16:13; 24:30; 25:31) Han instämde inte med de hedniska grekiska filosoferna från forna dagar genom att påstå sig ha en så kallad apmänniskas blod i sig. Hans mänskliga släktlinje slutade med ”Adam, som var son av Gud”. (Lukas 3:38) Han erkände att mänskligt liv började i det ljuvliga paradiset, inte dessförinnan, och likaså genom Guds särskilda skapargärning, oberoende av skapandet av något annat slag av jordisk levande varelse. Han godtog som sanning det som profeten Mose skrev i 1 Moseboken 2:7—14:

12. Vad trodde Jesus om människans skapelse och om var den hade ägt rum?

 ¹² ”Och Herren Gud danade människan av jordens slam och inandades i hennes ansikte livets andedräkt, och människan blev en levande själ. Och Herren Gud hade från begynnelsen planterat ett ljuvligt paradis, vari han satte mannen som han hade danat. Och Herren Gud frambragte ur marken alla slags träd, sköna att se på och angenäma att äta av, också livets träd mitt i paradiset och kunskapens träd på gott och ont. Och en flod gick ut från den ljuvliga platsen för att vattna paradiset, vilken därifrån är delad i fyra grenar. ... Och namnet på den tredje floden är Tigris; den flyter förbi assyrierna. Och den fjärde floden är Eufrat.” — Douayöversättningen av bibeln.

13. Vilka förfäder till Jesus hade levat som landsförvista mellan dessa båda floder, men varför existerade inte paradiset då i det området?

¹³ När det gäller floderna Tigris och Eufrat, så hade mänskliga förfäder till Jesus Kristus, nämligen Sealtiel och Serubbabel (vars namn betyder ”Babels [eller Babylons] säd”), varit landsförvista eller fångar i många år i den mesopotamiska dalen, som ligger mellan dessa båda floder. Detta var under åren 607—537 före den vanliga tideräkningen. (Lukas 3:23—27; Matteus 1:1, 12—16) Men vid den tiden existerade inte det ursprungliga ljuvliga paradiset där borta i närheten av floderna Tigris och Eufrat. Det hade fullständigt utplånats av den världsomfattande vattenflod som Jesus Kristus talade om, när han sade: ”Alldeles som Noas dagar var, så skall Människosonens närvaro vara. Ty såsom de levde i de dagarna, före floden: de åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de tog ingen notis om något, förrän floden kom och sopade bort dem allesammans — så skall Människosonens närvaro vara.” — Matteus 24:37—39, NW; Lukas 17:26, 27; 1 Moseboken 6:9—9:17.

14, 15. a) Återgav Jesus där en myt eller legend om floden? b) Vad skall Jesus göra beträffande paradiset i sitt rike, som han talade med Pilatus om?

¹⁴ Här talade Jesus Kristus inte om hedniska myter och legender, utan om verkliga historiska fakta. Han undervisade om och trodde på att mänsklighetens ursprungliga hem, det ljuvliga paradiset, hade existerat, att Adam och hans hustru hade drivits ut ur det på grund av olydnad mot Gud, Skaparen, liksom också  på att detta paradis, som inte blivit utvidgat, förstördes under den världsomfattande vattenfloden på Noas tid, inte på den Utnapisjtims tid som omtalas i det hedniska eposet om gudamänniskan Gilgamesj. * Han såg också fram emot att paradiset skulle återställas åt människorna och förväntade även att få del i att återställa det. När skulle han av Gud bli privilegierad med att göra det? Under de tusen år som han regerar vid Guds högra sida i himmelen, nämligen som den messianske konungen över hela mänskligheten, de levande och de döda. Då Jesus Kristus på påskdagen år 33 v.t. rannsakades inför Pontius Pilatus i en fråga som gällde hans liv och denne romerske landshövding försökte få reda på om han skulle bli en jordisk kung eller inte, svarade han nekande, i det han sade:

¹⁵ ”Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.” — Johannes 18:33—36.

16. a) Hur förband Jesus, när han hängde på avrättningspålen, återställelsen av paradiset med sitt rike? b) Vart for han upp efter sin uppståndelse, och vad var orsaken till det?

¹⁶ Flera timmar senare, då Jesus Kristus var fastnaglad vid avrättningspålen på Golgatakullen utanför Jerusalems murar, gav han till känna att han förknippade paradisets återställelse åt mänskligheten med sitt himmelska rike. En av de två brottslingar som hängde på pålar bredvid Jesus blev välvillig och sade till honom: ”Jesus, kom ihåg mig, när du kommer i ditt rike.” Den här välvillige mannen visade således att han trodde på en uppståndelse från de döda för Jesus Kristus såväl som för sig själv. Hade han rätt? Ja! Jesus sade nämligen till honom: ”Jag säger dig i sanning i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Lukas 23:39—43, NW) Genom den allsmäktige Gudens kraft, som kan utföra allting, blev Jesus Kristus, Guds trogne Son, uppväckt från de döda på tredje dagen efter sin död. Fyrtio dagar senare, i närvaro av elva eller fler ögonvittnen, for han tillbaka upp till himmelen för att inför Gud frambära värdet av sitt fullkomliga mänskliga offer till gagn för hela mänskligheten, ja, också  för den välvillige brottslingen på pålen. — Apostlagärningarna 1:1—11, 21, 22; Lukas 24:50—52; Hebréerna 9:24—28.

17. Hur kommer Jesus att se till att hans löfte till denne välvillige ogärningsman blir uppfyllt?

¹⁷ Sedan konungen Jesus Kristus börjat sin regering, som skall vara i tusen år, kan han alltså komma ihåg denne välvillige ogärningsman och se till att han kommer in i det paradis som blivit återställt här på jorden, i uppfyllelse av det löfte han fick den där mörka dagen då han led döden genom avrättning. De döda kropparna av den här välvillige ogärningsmannen och hans medbrottsling begravdes samma påskdag, liksom också Jesu Kristi kropp begravdes. Men denne vänligt sinnade brottsling blev inte uppväckt på tredje dagen tillsammans med Jesus Kristus. Nej, han sover fortfarande i döden i jordens stoft tillsammans med alla övriga av mänsklighetens döda, och han väntar på att Jesus skall komma ihåg honom och gynna honom med en uppståndelse efter det att Jesus börjat sin tusenåriga regering. Hans uppståndelse till liv på jorden kommer att föra honom in i paradiset, som då kommer att ha blivit återställt åt mänskligheten. Konungen Jesus Kristus kommer att utsträcka sitt intresse, sin uppmärksamhet och sin dynamiska energi till detta jordiska paradis, och i den betydelsen kommer han att vara med paradisets invånare, också den välvillige brottslingen. Vilket trösterikt hopp hade inte den mannen att dö med den där påskdagen år 33 v.t.! — Johannes 11:25, 26.

BEHOVET AV GUDOMLIGT STYRE (TEOKRATI)

18. Vad nödgas de som driver gäck med en sådan tanke erkänna om människosläktets fortsatta liv?

¹⁸ Paradisets återställelse åt mänskligheten är säkerställd, garanterad! Detta är inte en tanke som människor som fanatiskt tror på evolutionsteorin eller andra icke troende människor bör driva gäck med. De måste faktiskt själva medge att någonting behöver göras inom kort, om människosläktet skall överleva fram till slutet av detta tjugonde århundrade och in i det tjugoförsta århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Alla sådana tvivlare och icke troende måste instämma i att jorden behöver genomgå en förvandling till ett paradisiskt tillstånd, om det som de kan kalla ”arten människan” skall få existera mycket längre till. Om det  bleve överlåtet åt mänskligheten själv att åstadkomma detta, skulle läget vara hopplöst, ja, också i denna rymdålder med dess kärnteknik och vetenskap.

19. På vem beror återställelsen av paradiset i denna tid, då det mänskliga samhället är i upplösning?

¹⁹ Människorna har redan gått alltför långt i fråga om att förorena och fördärva sin naturliga miljö, och det är inte möjligt att åstadkomma någon omsvängning i utvecklingen, nej, inte ens med Förenta nationernas världsomfattande organisation för internationellt samarbete. Men den mycket behövliga återställelsen av paradiset på vår jord beror inte på det urartande människosläktet och det i upplösning stadda mänskliga samhället. Garantin för denna livsfrälsande förvandling kommer från en kärleksfull Skapare, Gud!

20. Vems styre kan då åstadkomma detta?

²⁰ Detta är det enda alternativet. Mänskligt styre över jorden kan inte åstadkomma detta! Folkstyre (demokrati) kan inte göra det! Rika människors styre (plutokrati) kan inte göra det! Tekniska experters styre (teknokrati) kan inte göra det! Men Guds styre (teokrati) kan göra det!

21, 22. a) Under vilket styre befann sig mänskligheten från början? b) Vad var Skaparens ledande tanke under de sex skapelsedagarna, och i vilken tanke som han gett uttryck åt finns detta skildrat?

²¹ Teokratin kommer inte att bli besegrad i sitt uppsåt i förhållande till människosläktet och människosläktets jordiska boning. Må ingen enda av oss längre låta narra sig av självgoda människors falska filosofiska uppfattningar, utan låt oss alla se fakta i ögonen: Människosläktet fick sin början under teokrati! Vid den fullkomliga begynnelsen i paradiset, då jorden utanför inte var människan underlagd, var människosläktet inte oinskränkt härskare över allt vad det kunde överblicka. Människosläktet hade en härskare som var högre än någon annan. Denne härskare var människosläktets Skapare, Gud, han som danat himmelen och jorden och planterat paradiset. Han är Teokraten. Ända från början var han människosläktets teokratiske härskare. Han fastställde med rätta normen för människosläktets liv i det ljuvliga paradiset. Han förelade människosläktet dess uppgifter. Den teokratiske härskaren hade ett storartat uppsåt med avseende på människosläktets domän, jorden. Detta uppsåt hade han tänkt ut  inom sig själv. Det var hans ledande tanke under de sex skapelsedagarna, då han gjorde jorden redo för att bebos av människosläktet under de exakt rätta och fullkomligt balanserade förhållandena. Det finns utstakat i den tanke han gav uttryck åt, om vilken vi läser:

²² ”Och Gud såg, att det var gott. Och Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.’ Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” — 1 Moseboken 1:25—27.

23. Vad bör vara uppmuntrande för oss när det gäller Guds uppsåt i dessa tider med vämjeliga förhållanden?

²³ Gud är oföränderlig i sitt tillkännagivna uppsåt. Han kan inte kuvas i fråga om sitt kungjorda och upptecknade uppsåt. När han kungjorde att det var hans vilja att människan skulle råda över ”hela jorden”, menade han att det ofelbart skulle uppfyllas. Han förutsåg att Edens lustgård (den del av jorden som redan var människan underlagd) skulle utvidgas åt alla håll och över hela jorden och skulle vara behaglig att se på från himlarna och en lovprisning åt Skaparen, som hade danat människan till sin avbild och enligt sin likhet. Trots allt vad den store teokraten har tillåtit äga rum på jorden under de nästan sex tusen år av människans tillvaro som gått, är detta fortfarande hans uppsåt, hans stora mål. Detta faktum bör vara uppmuntrande för oss alla som känner vämjelse i hjärtat över att se denna jord, som har sådana underbara möjligheter, bli fördärvad av själviska människor och till och med fläckad med människoblod som utgjutits med våld, ja, värre än så, hotas med total avfolkning genom internationell krigföring med kärnvapen och kemiska vapen.

24. a) Vad innebar det i verkligheten att bryta mot Guds förbud i paradiset? b) Vad kom lagöverträdarna i underdånighet under, och vad var orsaken till det?

²⁴ När den första kvinnan och därpå den förste mannen använde sin moraliska handlingsfrihet och bröt mot ett enkelt förbud som deras gudomlige härskare utfärdat, gjorde de uppror mot teokratin. De förde i själva verket sig själva ut ur teokratin och ställde sig under den demons styre som införde frestelse till  synd genom att använda en av ormarna i paradiset som hjälpmedel. De resultat detta lett till fram till denna tid visar att människosläktet på så sätt kom under ”demonokrati”. (1 Moseboken 3:1—13) Bibelns fråga går rakt på sak: ”Vet ni inte att om ni fortsätter med att framställa er som slavar åt någon till att lyda honom, så är ni slavar åt honom, därför att ni lyder honom, vare sig åt synden med död i sikte eller åt lydnaden med rättfärdighet i sikte?” (Romarna 6:16, NW) Ja, vi vet detta. Av egen erfarenhet och iakttagelse vet vi att det förhållandet att syndarna, Adam och hans hustru Eva, framställde sig åt synd mot teokratin drog dödsprocessen och till sist döden över dem. Det gjorde att de blev slavar åt synden och åt syndens upphovsman, den demoniske frestaren, som träffande kallas ”den ursprunglige ormen”. — 1 Moseboken 3:16—19; Uppenbarelseboken 12:9, NW.

25, 26. a) Hur länge och var kunde Adam och Eva ha levat? b) Med vilka ord uttalade Gud domen över Adam?

²⁵ Adam och Eva kunde ha levat till nu, ja, för evigt i paradiset, om de inte hade varit olydiga mot den lag som först lades fram för Adam i paradiset: ”Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö.” (1 Moseboken 2:16, 17) När Gud avkunnade dödsdomen över dem som brutit denna teokratiska lag — men innan han drev ut dem ur paradiset ut till marken utanför, som inte var människan underlagd — sade han till Adam:

²⁶ ”Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd, om vilket jag hade bjudit dig och sagt: ’Du skall icke äta därav’, därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” — 1 Moseboken 3:17—19.

27. Var skulle Adam och Eva arbeta, till dess dödsdomen gick i fullbordan, och varför skulle de göra det där?

²⁷ Adam och Eva var ännu barnlösa, då de drevs ut ur sitt fullkomliga hem för att arbeta till dess dödsdomen gick i fullbordan. Vi läser om denna åtgärd från Guds sida: ”Och HERREN [Jehova]  Gud sade: ’Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår, vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta och så leva evinnerligen.’ Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård [det ljuvliga paradiset, Douay], för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård [det ljuvliga paradiset, Douay] keruberna jämte det ljungande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.” — 1 Moseboken 3:22—24.

28. Gjorde förbannelsen över marken att det för alltid var uteslutet att paradiset skulle återställas, och hur länge varade förbannelsen?

²⁸ I stället för att sköta paradiset eller vara trädgårdsmästare där måste Adam nu bli åkerman. Gud sade till honom: ”Därför vare marken förbannad för din skull.” Detta betydde inte att all mark utanför det ljuvliga paradiset skulle fortsätta att vara under förbannelse för evigt och förhindra varje återställelse av paradiset. Eftersom Adam hade blivit skapad i fullkomlighet och helt nyligen hade börjat fördärva denna fullkomlighet, hade han ofantlig fysisk kraft och styrka, och trots sitt hårda arbete levde han till nio hundra trettio års ålder och blev far till många söner och döttrar. (1 Moseboken 4:1—5:5) Under hela denna tid fortsatte marken att vara i ett tillstånd av förbannelse för hans skull. Han och hans många avkomlingar kunde inte förvandla den till någonting som liknade ett paradis. Det förefaller som om detta tillstånd av förbannelse för marken utanför paradiset fortsatte under ytterligare sju hundra tjugosex år fram till den världsomfattande vattenfloden på Noas tid, hans som var den tionde mannen i släktlinjen från Adam.

29. Blev förbannelsen förnyad efter floden, och till vilket tillstånd har den till antalet ökande mänskligheten hittills varit ur stånd att föra hela jorden?

²⁹ Därpå utplånade denna världsomfattande vattenflod paradiset, som inte blivit utvidgat, och det var inte längre någon skillnad mellan det och den övriga jorden. Noa, hans hustru, deras tre söner och de tre kvinnor som hade blivit dessas hustrur, allt som allt åtta personer, red ut denna häpnadsväckande omvälvning i en väldig ark, som byggts enligt Guds befallningar och mönster. När dessa åtta överlevande människor släppte ut djuren och fåglarna ur arken och själva steg ut på den renade marken, talade Gud som den teokratiske härskaren till människorna. Han  framställde sina teokratiska lagar för människosläktet. Han lät regnbågen framträda och använde den som ett tecken på sitt förbund eller högtidliga löfte att aldrig på nytt åstadkomma en världsomfattande vattenflod. Han nämnde emellertid ingenting om att förnya sin förbannelse över marken. Men trots att ingen förbannelse vilar över hela marken har människorna, som förmerat sig och myllrar över hela jorden, varit ur stånd att lyfta upp den till ett alltomfattande paradisiskt tillstånd. Enligt de vetenskapsmän i vår tid som kallas ekologer håller människorna på att fördärva sin naturliga miljö och sätta allt mänskligt liv i fara. — 1 Moseboken 6:9—9:19.

30. Varför kan vi nu, efter nästan sex tusen år av mänsklig tillvaro på jorden, känna uppmuntran med tanke på Guds oförändrade uppsåt?

³⁰ Det finns emellertid ingen anledning till modlöshet för oss som inte sätter vårt hopp till att människor, som är förslavade under synd och död, skall göra denna jord till en plats som är lämpad att bo på för evigt. Hur glada kan vi inte i stället vara över att den allsmäktige Guden, den teokratiske ägaren till hela jorden, är oföränderlig i fråga om sitt uppsåt att ha ett paradis här på jorden, inte bara där borta i grannskapet av floderna Tigris’ och Eufrats källflöden, utan ut till jordens fyra väderstreck! Om det är hans uppsåt att detta förskönande av hela jorden skall vara fullbordat vid slutet av hans sjunde skapelsedag — enligt bibeln en period om sju tusen år — då är den tid verkligen nära då de som exploaterar och fördärvar jorden skall hejdas förmedelst teokratisk makt och den lyckliga förvandlingen till en underbar trädgård skall börja. Nästan sex tusen år av människans tillvaro från slutet av den sjätte skapelsedagen har redan hunnit löpa sin dystra bana. Vi måste därför befinna oss på tröskeln till Jesu Kristi tusenåriga regering, vilken måste vara förbunden med paradiset, i överensstämmelse med vad Jesus lovade den välvillige ogärningsmannen på pålen där på Golgatakullen. — Uppenbarelseboken 20:4, 6.

31—34. a) Vilket land använde Gud för att måla en profetisk bild som ett belysande exempel på vad han kan göra i fråga om att återställa paradiset? b) Vad sade han genom sin profet Jesaja om den häpnadsväckande förvandlingen?

³¹ Hela jorden kommer då att stråla av en skönhet, som det helt enkelt är omöjligt för oss att utmåla med blott och bart ord.  Naturlig skönhet kommer att åtföljas av fysisk, mental och andlig hälsa för dem som vistas under sådana härliga, paradisiska förhållanden. Den kärleksfulle teokratiske återställaren av detta trädgårdsliknande hem, som en gång var den fullkomlige mannens och den fullkomliga kvinnans egendom, ger oss profetiska ordmålningar av vad han i verkligheten kan göra till evig lycka för människorna, när de blivit försonade med honom. Han visar prov på detta genom att som belysande exempel använda ett litet land på inte alltför långt avstånd från det ursprungliga paradiset, ett land som hade legat öde i sjuttio år under den tid hans olydiga folk var i fångenskap i Babylonien i den mesopotamiska dalen. Från detta hedniska land med falsk och avgudisk tillbedjan lösköpte han dem, gjorde dem fria, så att de kunde återvända till sitt sedan länge ödelagda hemland och det heliga berget Sion. Den store teokraten beskrev för dem den häpnadsväckande förvandling som skulle åstadkommas där under hans välsignelse, i det han sade genom sin profet Jesaja:

³² ”Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja. Den skall blomstra skönt och fröjda sig, ja, fröjda sig och jubla; Libanons härlighet skall bliva den given, Karmels och Sarons prakt. Ja, de skola få se HERRENS [Jehovas] härlighet, vår Guds prakt. Stärken maktlösa händer, given kraft åt vacklande knän. Sägen till de försagda: ’Varen frimodiga, frukten icke.’ Se, eder Gud kommer med hämnd; vedergällning kommer från Gud, ja, själv kommer han och frälsar eder.

³³ Då skola de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Då skall den lame hoppa såsom en hjort, och den stummes tunga skall jubla. Ty vatten skola bryta fram i öknen och strömmar på hedmarken. Av förbränt land skall bliva en sjö och av torr mark vattenkällor; på den plats, där ökenhundar lägrade sig, skall växa gräs jämte vass och rör.

³⁴ Och en banad väg, en farväg, skall gå där fram, och den skall kallas ’den heliga vägen’; ingen oren skall färdas därpå, den skall vara för dem själva. Den som vandrar den vägen skall icke gå vilse, om han ock hör till de fåkunniga. Där skall icke vara något lejon, ej heller skall något annat vilddjur komma dit. Intet sådant skall finnas där, men ett frälsat folk skall vandra på den. Ja,  HERRENS förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion med jubel; evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skola de undfå, men sorg och suckan skola fly bort.” — Jesaja 35:1—10; skrivet på 700-talet före den vanliga tideräkningen.

35. Vad sade Jehova dessutom genom Jesaja som en ytterligare uppmuntran till de landsförvista, som blivit befriade från Babylon, att sätta sitt hemland i stånd?

³⁵ Som en ytterligare uppmuntran till dem, som blivit lösköpta och återlösta från landsförvisning och fångenskap i det avgudiska Babylon till att dra åstad och återvända till sitt hemland med utsikten att göra det till någonting likt Edens lustgård, fortsatte himmelens och jordens Skapare med att säga genom samme profet: ”Så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det. Ty med glädje skolen I draga ut, och i frid skolen I föras åstad. Bergen och höjderna skola brista ut i jubel, där I gån fram, och alla träd på marken skola klappa i händerna. Där törnsnår nu finnas skola cypresser växa upp, och där nässlor stå skall myrten uppväxa. Och detta skall bliva HERREN till ära och ett evigt tecken, som ej skall plånas ut.” — Jesaja 55:11—13.

36. Vem kan vi inte lämna utan avseende i fråga om alla våra förhoppningar om ett återställt paradis, och vad annat kan vi inte heller underlåta att ta med i beräkningen?

³⁶ Detta är verkligen underbara profetior, och vilket eftertryck ger de inte åt ett livsviktigt faktum! I alla våra förhoppningar om att paradiset skall bli återställt på vår jord kan vi inte lämna jordens Skapare utan avseende. Vi måste också ta någonting annat mycket viktigt med i beräkningen. Vad är det? Den tillbedjan vi är skyldiga denne underbare Skapare. Detta är någonting som människor i allmänhet inte låtsas om. Jo, visst skulle de vilja ha ”himmelen här nere på jorden”, men de bryr sig inte om att tillbedja den ende som kan åstadkomma att det blir så, nämligen genom att återställa paradiset på jorden.

37. Hur har frågan om tillbedjan varit en viktig faktor i människans misslyckande i fråga om att skapa sig ett paradis?

³⁷ Det är uppenbart att människan inte kan skapa sig ett eget paradis. Se på alla hennes ansträngningar under tusentals år! Se  på alla de vetenskapliga hjälpmedel hon har till förfogande i vår tid! Och ändå har människan visat sig ur stånd att föra fram denna jord till ett paradisiskt tillstånd — fritt från torka, växtsjukdomar, skadeinsekter, livsmedelsbrist, dödsbringande undernäring och svält. Någonting har kommit i olag. Detta har att göra med människans tillbedjan. Hon har fördunklat den sanna tillbedjan. Hon har underlåtit att tillbedja Skaparen av alla ljuvliga ting, den Gud som planterade det ursprungliga jordiska paradiset, ja, den store teokraten, som drev ut den förste mannen och den första kvinnan ur detta paradis på grund av att de upphörde med sin osjälviska tillbedjan av honom. Paradiset är för dem som tillber honom.

38. Vems välsignelse behövs för att människan skall kunna återvända till paradiset, och vem blev i den forntida illustrationen av detta upprest av Skaparen till att framhålla vad som var orätt?

³⁸ Utan denne tillbedjans värde Skapares välsignelse kan människorna inte återvända till ett paradisiskt hem. Den forntida historien förser oss med en illustration av sanningen i denna princip hämtad ur verkliga livet. Detta historiska exempel åstadkoms genom just det folk som ägaren till alla ting år 537 f.v.t. återköpte från landsförvisning och slaveri i det forntida Babylon. Det blev återinsatt i sitt älskade hemland, som skulle återställas från sitt ödelagda tillstånd till sin naturliga skönhet i enlighet med de hjärtevärmande profetior som Skaparens profeter uttalat. Det gick mer än sexton år varunder detta gynnade folk hade möjligheten att åstadkomma detta, men varför fick de då inte framgång? Någonting måste ha varit i olag. Någonting hade förbisetts. Någonting hade trängts i bakgrunden. Vad var det? Detta befriade folks återköpare och teokratiske härskare visste det. För att rikta uppmärksamheten på vad saken gällde uppreste han sin profet Haggai. Det som Haggai då framhöll är av största vikt och betydelse för oss nu. Låt oss undersöka det.

[Fotnoter]

[Frågor]