Kapitel 2

Varför högt ställda förhoppningar gäckades

1. Varifrån kommer det som vi alla lever av, men vilken sorglig och gäckande situation skulle kunna utveckla sig med avseende på detta?

VI LEVER alla av jorden. Vi är alla beroende av det som växer upp ur marken. Antag nu att vi alla var trädgårdsmästare eller jordbrukare. Hur skulle det vara om du sådde mycket och förväntade att få mycket men i verkligheten fick mycket litet? Du beskar dina vinrankor och skötte om dem, men du samlade in bara helt litet frukt. Du sådde ditt lin och tog god vård om det, men det var litet som du inbärgade till att göra linne till kläder. Dina olivträd fick all tillbörlig uppmärksamhet, men det blev få oliver att sända till pressen för att få olja. Du kom till ditt sädesmagasin och ville hämta tjugo mått säd, men se, i verkligheten visade det sig bara finnas tio mått. Du kom till presskaret vid din vinpress sedan du pressat alla tillgängliga druvor, och för att kunna bjuda någon eller sälja behövde du bära med dig femtio mått, men se, allt du kunde ösa upp var tjugo mått. Antag att detta fortsatte år efter år! Vad skulle du tänka?

2. Vilka andra dåliga jordbruksförhållanden och dåliga sociala förhållanden skulle kunna råda, och på vad skulle vi kunna lägga skulden för detta?

² Å, du skulle kunna lägga skulden på de ihållande torrtiderna — torkan. Under den regnlösa årstiden föll det inte ens någon dagg till att ge fukt för att rädda det som växte upp ur marken. Jorden blev förtorkad. Dessutom förstördes spannmålen av rost. Och inte bara det, utan det förekom också hagel som slog ned frukten från träden och slog ned örterna till jorden. Och om du sedan försökte få ett arbete som hade med jorden att göra för att förtjäna litet extra pengar, så att du kunde få det att gå ihop, ja,  då fanns det inga arbeten att få eller också gavs det mycket litet betalt för tjänsterna. Och till råga på allt detta var de sociala förhållandena mycket oroliga, och det fanns ingen ro eller frid för någon, vare sig han gick ut eller kom in. Ja, det skulle förefalla rimligt att se på dessa angelägenheter från en naturlig, materialistisk synpunkt och lägga skulden för det på vädret och på bristen på trygghet. Vädret, ja! Men vad finns bakom vädret? Vem är ansvarig för vädret? Kunde den verkliga orsaken till missväxten ligga där? Om så vore, vad är orsaken?

3. Är det fall som just framlagts en fantasiprodukt, och varför kan vi i vår tid hämta lärdom av det avlägsna förflutna?

³ Det förefaller som om vi här helt enkelt föreställer oss en katastrofsituation för ett jordbrukssamhälle. Men i själva verket framlägger vi här huvuddragen i en verklig historisk situation. Den blev särskilt upptecknad i den heliga historien för att tjäna som en nyttig, praktisk lärdom för oss i denna tid, som har kommit in i ett långt värre sakernas tillstånd än det som rådde på den tiden och som får tjäna som ett belysande exempel. (Haggai 1:6, 9—11; 2:16—18; Sakarja 8:9, 10, 13) Lärdomen är inte inaktuell för oss som lever i dessa ”avancerade tider” bara därför att själva den historiska situationen var rådande för omkring två tusen fem hundra år sedan. Principerna, dvs. reglerna för verksamhet med avseende på nationernas angelägenheter och med avseende på orsak och verkan, förändras inte.

4. Människorna som var inbegripna i detta fall är visserligen nu borta sedan länge, men vem finns kvar, och vad bör vi därför sträva efter att lära oss och tillämpa?

⁴ Mer än så: De människor som var inbegripna då på den tiden är nu sedan länge borta från världsskådeplatsen, men den odödlige teokraten, Skaparen, som svarar för vädret, finns fortfarande och är att räkna med såsom den som skall återställa paradiset åt mänskligheten. Han ändrar sig inte i fråga om sitt sätt att ha med sina mänskliga skapelser att göra. Vi kan inte ignorera honom utan att själva råka ut för obehagliga följder. Låt oss därför vara förståndiga och i en läraktig sinnesstämning undersöka denna verkliga historiska situation och tillämpa dess gagneliga lärdom på oss själva.

 TILLBAKA TILL ÅR 520/519 FÖRE DEN VANLIGA TIDERÄKNINGEN

5. När och genom vem hade det forntida Babylon blivit störtat, och hur kom Jerusalem att bli bebott på nytt?

⁵ Tiden för denna historiska scen är 500-talet före den vanliga tideräkningen. Förstöringen av den internationellt kända staden Jerusalem genom Babylons mäktiga härar ligger mer än åttio år tillbaka i tiden. Som en välförtjänt vedergällning har Babylon självt fått lida förödmjukelsen att böja sig för en erövrare, Cyrus, och det har upphört att vara det tredje världsväldet i bibelns historiska skildring. Detta skedde under det världsomskakande året 539 f.v.t. Det persiska väldet är nu den ledande världsmakten, den fjärde i följd i bibelns historia. Men Grekland (Javan) börjar nu göra sig kraftigt gällande och hotar att i sinom tid tillägna sig den ledande positionen i världen. Några år innan detta hände var det till och med förutsagt att det skulle bli det nästföljande världsväldet. (Daniel, kapitel 7, 8, 11; Sakarja 9:13) Staden Jerusalem blev aldrig en världsmakt, men den visade sig bli den stad där de viktigaste händelserna i hela den mänskliga historien ägde rum. Staden började återuppbyggas och bli bebodd på nytt av de landsförvista som den persiske erövraren, Cyrus den store, befriade ur fångenskapen i Babylon år 537 f.v.t. — Esra 1:1—3:2.

6. Hur gäckades de högt ställda förhoppningar som de från Babylon återkomna landsförvista hade hyst? När avgjordes det att det var nog med detta, och vem avgjorde det?

⁶ På så sätt återupprättades den heliga staden Jerusalem, och provinsen Juda bildades som ett av de många hövdingdömena i det växande persiska väldet. En förfader till Jesus Kristus, nämligen Serubbabel, Sealtiels son, var ståthållare i provinsen, och Josua, son av Josadak, son av Seraja, var överstepräst för den nationella religionen. Kort efter det att de återkomna landsförvista hade installerat sig i landet och försökt fullborda det verkliga syftet med sitt återvändande råkade de i svårigheter med sina hedniska grannar vid gränserna. Deras huvudprojekt stoppades och blev till sist förbjudet av den persiska regeringen. Välståndet i provinsen Juda upphörde. Invånarna i Juda och Jerusalem gäckades i sina högt ställda förhoppningar, som de haft då de lämnade Babylon. Så fortsatte det att vara i omkring sjutton  år. Då avgjorde den förnämste personen som var inbegripen i denna situation, vilken tycktes ha uppkommit till följd av en förbannelse, att det var nog. Denne person var den store teokraten, den osynlige Guden och härskaren över invånarna i Juda och Jerusalem.

7, 8. Vilket år skedde detta teokratiska ingripande, och genom uppresandet av vilket språkrör för Jehova utmärktes det?

⁷ Året för det teokratiska ingripandet i Judas och Jerusalems angelägenheter är exakt fastställt. Det är det år då den store teokraten uppreste sin synlige mänsklige talesman, profeten Haggai. Han var en av de landsförvista som hade återvänt från Babylon, och om detta inte hade skett år 537 f.v.t., hade det skett något år längre fram. Hans namn betyder ”Festlig” eller ”Glad”. Om bokstaven ”i” sist i hans namn är en förkortning av ”Jah”, betyder hans namn ”Jahs högtid [chag]”, och detta ”Jah” är då en förkortning av Jehova. Enligt traditionen skulle han ha varit en gammal man vid denna tid. För den historiska exakthetens skull daterar han sina profetior. Hans bok med profetior, som bär hans eget namn Haggai, är den tredje boken från slutet av de tolv mindre profeterna eller den tredje boken från slutet av de inspirerade hebreiska skrifterna enligt den vanligaste förteckningen över bibelns böcker. I den inledande versen i sin daterade bok skriver han:

⁸ ”I konung Darejaves’ andra regeringsår, i sjätte månaden, på första dagen i månaden, kom HERRENS [Jehovas] ord genom profeten Haggai till Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare, och till översteprästen Josua, Josadaks son.” — Haggai 1:1.

9. a) Hur skiljer vi mellan kung Darius av Persien och medern Darius? b) När började alltså Haggai profetera?

⁹ Denne kung Darejaves eller Darius är inte densamme som ”Darejaves av Medien” eller medern Darius, som var förbunden med kung Kores eller Cyrus av Persien vid störtandet av Babylon år 539 f.v.t. och som då var sextiotvå år gammal. (Daniel 5:30, 31; 6:1—28) Efter medern Darius övertogs det fallna Babylons tron av perserkungen Cyrus ensam. Han efterträddes av sin son Kambyses. Efter honom bemäktigade sig en som menas ha varit en troninkräktare, magern Gaumata, det persiska väldets tron. Han störtades av persern Darius, som på så sätt blev den persiske  Darius I. Denne har i allmänhet tillnamnet Hystaspes. Eftersom de persiska kungarnas regeringsår började på våren, fortsatte denne persiske kung Darius’ andra år till påföljande vår, och därför motsvarade det år 520/519 f.v.t., enligt vårt sätt att räkna tiden. Den sjätte månaden det året räknades från våren år 520 f.v.t., och den skulle vara den månmånad som Haggai kallade Elul. (Nehemja 6:15) Denna månmånad motsvarar för oss augusti—september. Eftersom den dag då Jehovas ord kom till profeten Haggai var den första dagen i denna månmånad, var den också nymånadsdagen.

10. Varför var den 1 Elul år 520 f.v.t. en tid då Haggai kunde nå en större skara judar än vanligt med sitt budskap?

¹⁰ Enligt den teokratiska lag som getts genom profeten Mose var nymånadsdagen en dag då man skulle blåsa i de heliga trumpeterna över de offer som frambars åt Jehova Gud på den dagen. (4 Moseboken 10:10) Man frambar dessutom särskilda brännoffer åt Jehova. (4 Moseboken 28:11—15) Det uppstod också en sed att på den dagen göra religiösa besök på den plats där Jehovas altare stod. (2 Konungaboken 4:23) Detta skulle förmå många gudfruktiga människor att bege sig till Jerusalem. Följaktligen borde profeten Haggai ha haft en större skara än vanligt att tala ”HERRENS ord” till denna dag, den 1 Elul år 520 f.v.t. Haggai var utan tvivel i Jerusalem denna dag, eftersom hans profetiska ord var riktat till ståthållaren Serubbabel och till översteprästen Josua, som tjänstgjorde i Jerusalem. Haggais budskap berörde hela nationen och förtjänade att bli hört.

DET GÄLLDE NATIONENS HUS FÖR TILLBEDJAN

11. Med vad inleddes Jehovas ord genom Haggai?

¹¹ Hur lydde nu det ord som kom genom profeten Haggai? I Haggai 1:2 får vi veta: ”Så säger HERREN Sebaot: Detta folk säger: ’Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden, att HERRENS hus bygges upp.’” Det folk som Haggai riktade sig till måste erkänna detta.

12. Vilken benämning använde Gud om sig själv, och av vilket värde borde detta ha varit för dessa judar?

¹² Men vem hade talat om för ”HERREN Sebaot” eller ”härskarornas Jehova” (NW) vad ”detta folk” hade sagt? Å, härskarornas  Jehova hade själv hört det med sina underbara medel att höra från himmelen. Han hade ett effektfullt sätt att tala om sig själv, nämligen som ”härskarornas Jehova” (på hebreiska: Jehovahʹ Tsebaothʹ). I de inspirerade hebreiska skrifterna förekommer uttrycket ”härskarornas Jehova” 281 gånger, och profeten Samuel var den förste som använde det i skrift. (1 Samuelsboken 1:3) Också inspirerade kristna skribenter, Paulus och Jakob, använde det. (Romarna 9:29; Jakob 5:4) Var denna påminnelse om att Jehova var högste befälhavaren över de himmelska härskarorna en tröst för dem som då bodde i Jerusalem och provinsen Judeen?

13. Varför borde detta ha varit till uppmuntran för judarna under rådande omständigheter?

¹³ Den borde ha varit det. Vid den tiden hade de inte någon stående här, sådan som de starkt väpnade nationerna i världen har i vår tid. När de lämnade fångenskapens land, Babylon, för att återvända till sitt hemland, hade de ingen truppstyrka till att följa dem och skydda dem mot marodörer längs vägen. Och år 468 f.v.t. vägrade Esra, som var skriftlärd och präst, att låta en trupp soldater och ryttare från kung Artasasta (Artaxerxes) av Persien följa honom till Jerusalem. — Esra 8:22, 23.

14. Vilken personlig uppfattning, som dessa obeväpnade judar hade gett uttryck åt, gjorde Jehova så uppbragt, och vad var misshagligt med den?

¹⁴ Vad var det nu som detta obeväpnade ”folk”, invånarna i Jerusalem och Juda, hade sagt som gjorde härskarornas Jehova så uppbragt? Det var denna personliga uppfattning de hade: ”Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden, att HERRENS hus bygges upp.” Ett sådant ”hus” skulle vara en byggnad för tillbedjan av härskarornas Jehova i Jerusalem, där översteprästen Josua, Josadaks son, kunde tjänstgöra tillsammans med alla de andra prästerna av Arons familj. Det skulle vara ett tempel. Det var med rätta som ett sådant hus för tillbedjan, ett sådant tempel, skulle vara av intresse för härskarornas Jehova. ”Detta folk” i Jerusalem och Juda var tillbedjare av Jehova. Varför sade de då: ”Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden, att HERRENS hus bygges upp”? Vad var misshagligt i fråga om detta? Det visade i varje fall brist på intresse för den hela och fulla tillbedjan av deras Gud. Det förrådde också brist på tro på den oövervinnlige ”härskarornas Jehova”. Följaktligen  försummade ”detta folk” det som var det huvudsakliga syftet med att det kommit tillbaka till Jerusalem och Juda. Vad var detta?

PLIKTFÖRGÄTENHET MOT GUDS TILLBEDJANS HUS

15. a) När blev de judiska landsförvista befriade från Babylon, och hur? b) Vad var det verkliga syftet med att de befriades, så att de kunde bege sig tillbaka till sitt hemland?

¹⁵ Sjutton år innan detta hände, på våren år 537 f.v.t., hade dessa som nu var bosatta i Jerusalem och Juda blivit befriade ur fångenskapen i Babylon. Det var i själva verket härskarornas Jehova som hade återköpt dem och återlöst dem för att de skulle kunna vandra ”den heliga vägen” och återvända till Sion, som Jerusalem också kallas. (Jesaja 35:8—10) Återköptes ”detta folk” bara för att dessa landsförvista skulle få en plats att bo på långt borta från det avgudiska Babylon, företrädesvis i deras förfäders älskade land? Eller vad var i verkligheten det huvudsakliga syftet med att de återvände till detta land, som hade legat öde utan människor och husdjur i sjuttio år, från och med Jerusalems förstöring år 607 f.v.t.? (2 Krönikeboken 36:17—21) Detta är tydligt uttryckt i det kungliga påbud som utfärdades år 537 f.v.t. av Cyrus den store, den persiske erövraren av Babylon vid floden Eufrat. (2 Krönikeboken 36:22, 23) Detta påbud upptecknades i sin helhet av Esra, som var skriftlärd och präst, och det lyder:

”Men i den persiske konungen Kores’ [Cyrus’] första regeringsår uppväckte HERREN [Jehova] — för att HERRENS ord från Jeremias mun skulle fullbordas — den persiske konungen Kores’ ande, så att denne lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra följande: ’Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga på HERRENS, Israels Guds, hus; han är den Gud, som bor i Jerusalem. Och varhelst någon ännu finnes kvar, må han av folket på den ort, där han bor såsom främling, få hjälp med silver och guld, med gods och boskap, detta jämte vad som frivilligt gives till Guds hus i Jerusalem.’ ...

Och konung Kores utlämnade de kärl till HERRENS hus, som Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in  i sin guds hus. Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren Mitredat, och denne räknade upp dem åt Sesbassar, hövdingen för Juda. ... Kärlen av guld och silver utgjorde tillsammans fem tusen fyra hundra. Allt detta förde Sesbassar med sig, när de som hade varit i fångenskapen drogo upp från Babel till Jerusalem.” — Esra 1:1—11.

16. a) Vem var ”Sesbassar, hövdingen för Juda”? b) Av vilket historiskt faktum framgår det att de återförda landsförvista insåg vilket som var deras verkliga uppdrag, då de återvände till sitt hemland?

¹⁶ Denne ”Sesbassar, hövdingen för Juda”, är uppenbarligen densamme som Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare. (Esra 2:1, 2; 5:1, 2, 14—16; Haggai 1:1, 14; 2:3, 22) Serubbabel, Juda ståthållare, och de övriga av de återkomna landsförvista insåg att det viktigaste uppdrag de hade, då de återvände till sitt hemland, var att återuppbygga templet i Jerusalem för tillbedjan av Jehova. Detta framgår av ett historiskt faktum: Vid slutet av de sjuttio år, under vilka Jerusalem och Juda låg öde, byggde dessa återköpta landsförvista ett altare åt Jehova på den plats där det tidigare templets altare hade stått, och senare lade de grunden till ett nytt tempel där. Vi läser:

”När sjunde månaden [Tischri] nalkades och Israels barn nu voro bosatta i sina städer, församlade sig folket såsom en man till Jerusalem. Och Jesua, Josadaks son, och hans bröder, prästerna, och Serubbabel, Sealtiels son, och hans bröder stodo upp och byggde Israels Guds altare för att offra brännoffer därpå, såsom det var föreskrivet i gudsmannen Moses lag. De uppförde altaret på dess plats, ty en förskräckelse hade kommit över dem för de främmande folken; och de offrade åt HERREN brännoffer därpå, morgonens och aftonens brännoffer. Och de höllo lövhyddohögtiden [15—22 Tischri], såsom det var föreskrivet, och offrade brännoffer för var dag till bestämt antal, på stadgat sätt, var dag det för den dagen bestämda antalet. ... På första dagen i sjunde månaden [Tischri] begynte de att offra brännoffer åt HERREN, innan grunden till HERRENS tempel ännu var lagd. ...

Och året näst efter det, då de hade kommit till Guds hus i Jerusalem [år 536 f.v.t.], i andra månaden [Siv eller Ijjar; april/maj], begyntes verket av Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, och deras övriga bröder, prästerna och leviterna, och av alla dem som ur fångenskapen hade kommit till Jerusalem; det begyntes därmed att de anställde leviterna, dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, till att förestå arbetet på HERRENS hus. ... Och när byggningsmännen lade  grunden till HERRENS tempel, ställdes prästerna upp i ämbetsskrud med trumpeter, så ock leviterna, Asafs barn, med cymbaler till att lova HERREN, efter Davids, Israels konungs, anordning. Och de sjöngo under lov och tack till HERREN, därför att han är god och därför att hans nåd varar evinnerligen över Israel. Och allt folket jublade högt till HERRENS lov, därför att grunden till HERRENS hus var lagd.

Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamle, som hade sett det förra huset, gräto högljutt, när de sågo grunden läggas till detta hus; många åter jublade och voro så glada, att de ropade med hög röst. Och man kunde icke skilja mellan det högljudda, glada jubelropet och folkets högljudda gråt; ty folket ropade så högt, att ljudet därav hördes vida omkring.” — Esra 3:1—13.

17, 18. När och varför upphörde byggnadsarbetet på templet?

¹⁷ Vid denna tid sade inte dessa återförda israeliter: ”Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden, att HERRENS hus bygges upp.” (Haggaj 1:2) Men snart kom det utifrån motstånd mot dessa ”som hade återkommit från fångenskapen”, ”fångenskapens barn” (Åk). Detta berodde på att de i religiöst avseende renade israeliterna inte ville låta dem som stod utanför och som föregav sig vara tillbedjare av Jehova förena sig med dem i att bygga templet åt Israels Gud. Därför blev dessa harmsna, avvisade grannar deras motståndare och fortsatte att hindra templets återuppbyggande under hela återstoden av kung Cyrus’ regering och under de efterföljande kungarnas regering i det persiska väldet, fram till den persiske kung Darius Hystaspes’ regering. Innan denne persiske Darius I började regera, lyckades dessa palestinska motståndare få väldets härskare att förbjuda arbetet med att bygga på Jehovas tempel genom att anklaga dessa ”fångenskapens barn”, som blivit återförda, för att vara upprorsmakare. — Esra 4:1—22.

¹⁸ Den persiske kung som utfärdade förbudet kallas i bibeln Artasasta (Artaxerxes), och vi läser: ”Så snart nu vad som stod i konung Artasastas skrivelse hade blivit läst för Rehum och sekreteraren Simsai och deras medbröder, gingo de med hast till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt. Så förhindrades nu arbetet på Guds hus i Jerusalem. Och det blev förhindrat ända till den persiske konungen Darejaves’ andra regeringsår.” — Esra 4:23, 24.

19. a) I omkring hur många år förhindrades tempelarbetet? b) Varför försatte förbudet tempelbyggarna i bryderi, men vem förde till sist målet i rätt riktning?

 ¹⁹ Kung Darius I:s andra regeringsår inföll under åren 520/519 f.v.t., och detta betydde att arbetet med att bygga ett nytt tempel åt Jehova i Jerusalem förhindrades i omkring sexton år, från den tid då grunden till detta tempel hade blivit lagd av ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua (eller: Jesua; Jesus i den grekiska Septuagintaöversättningen). Detta förbud, som utfärdats av den persiske härskaren Artaxerxes, måste ha gjort judarna i Jerusalem och Juda alldeles förvirrade, lämnat dem i bryderi. De kan ha undrat hur denne senare härskares förbud kunde upphäva kung Cyrus den stores påbud, som hade utfärdats år 537 f.v.t. som en del av ”Mediens och Persiens oryggliga lag”. (Daniel 6:8, 12) De tänkte sig inte att kunna få saken prövad i det persiska väldets domstolar, föra målet ända till väldets högsta domstol, till dess sista instans, härskaren själv. När en ny härskare, en efterträdare till Artaxerxes, tillträdde, skulle detta bli möjligt. Men vem skulle nu föra målet? Ingen annan än ”härskarornas Jehova” själv.

20. På grund av vilken tidigare profetia genom Jesaja var Jehova inte villig att låta det påbud om att bygga, som getts genom kung Cyrus, bli upphävt?

²⁰ Två hundra år tidigare hade den store teokraten, Jehova, genom sin profet Jesaja talat om sig själv såsom ”den som säger om Kores: ’Han är min herde, han skall fullborda all min vilja, och han skall säga om Jerusalem: ”Det skall bliva uppbyggt” och till templet: ”Din grund skall åter varda lagd.”’ Så säger HERREN till sin smorde, till Kores som jag har fattat vid hans högra hand, då jag nu vill slå ned folken inför honom.” (Jesaja 44:28—45:1) Följaktligen var det inte härskarornas Jehovas vilja att Kores’ eller Cyrus’ påbud beträffande Jehovas hus i Jerusalem skulle bli upphävt. Jehova är inte en sådan Gud att han låter lägga grunden till en byggnad och sedan finner sig vara ur stånd att fullborda byggnaden, så att alla åskådarna skulle ”börja göra narr av honom och säga: ’Denne ... [Gud] började att bygga men var inte i stånd till att avsluta sitt verk.’” (Lukas 14:29, 30, NW) Nej, Jehova fullbordar det han påbörjar; hans ord återvänder aldrig till honom ouppfyllt, ”fåfängt”. — Jesaja 55:11.

 ALLMÄNNA MENINGEN OCH DET KUNGLIGA FÖRBUDET UTMANAS

21. Hur och under vilket år började Jehova rätta till judarnas sedan länge uttryckta missuppfattning om tempelbyggandet?

²¹ Nu hade alltså tiden kommit för härskarornas Jehova att rätta till den missuppfattning som judarna i Jerusalem och Juda länge hade gett uttryck åt, den som gick ut på att tiden ännu inte var inne att Jehovas hus byggdes upp. Vad gjorde han då? Han uppreste profeter som inte var rädda för att tala emot den allmänna meningen. I Esra 5:1 får vi veta vilka dessa profeter var: ”Men profeten Haggai och Sakarja, Iddos son [sonson, NW], profeterna, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem i Israels Guds namn, efter vilket de voro uppkallade.” De inledande verserna i Haggais och Sakarjas upptecknade profetior visar oss vilket år de började profetera, nämligen i ”konung Darejaves’ [av Persien] andra regeringsår”. Men Haggai började före Sakarja, eftersom Jehovas ord kom genom honom på första dagen i månmånaden Elul, nymånadsdagen, då det i Jerusalem kunde finnas många pilgrimer från städerna i Juda där utanför.

22. Om vad behövde Haggai till att börja med underrätta folket, och vad behövde de få påvisat för sig som en utmaning mot allmänna meningen?

²² Först av allt underrättade profeten Haggai folket där i Jerusalem om att härskarornas Jehova vet vad de säger om tiden att bygga hans hus för tillbedjan, vilket blev bemyndigat av den persiske kungen Cyrus den store. Gud hade länge nog haft tålamod med de judar som hade denna sinnesinställning. Nu, då situationen tycktes vara som svårast, då det ihållande motståndet från hedniska, religiösa motståndare hade förstärkts genom ett kungligt förbud, ja, nu var tiden inne för en utmaning av allmänna meningen bland detta återköpta folk. De behövde få framhävt för sig vad de var skyldiga till och orsaken till att det hade gått så illa för dem.

23. Hur visade den utmaning som framställdes ett samband mellan det tillstånd som Jehovas hus då befann sig i och deras eget ekonomiska tillstånd?

²³ Nu kommer utmaningen! ”Men HERRENS ord kom genom profeten Haggai; han sade: Är då tiden kommen för eder att själva bo i panelade hus, medan detta hus ligger öde? Därför säger nu HERREN Sebaot så: Given akt på huru det går eder. I sån mycket, men inbärgen litet; I äten, men fån icke nog för att bliva  mätta; I dricken, men fån icke nog för att bliva glada; I tagen på eder kläder, men haven icke nog för att bliva varma. Och den som får någon inkomst, han får den allenast för att lägga den i en söndrig pung.” — Haggai 1:3—6.

24. Vilket sakernas tillstånd, som saknade jämvikt, rådde med avseende på deras egna hus och Jehovas hus, och vilka frågor väckte detta?

²⁴ Det fanns en viktig orsak till att de hade det så illa i materiellt avseende. Dessa återförda judar sade att det inte var tid för dem att bygga på Jehovas tempel, och därför låg ”detta hus” för tillbedjan av Gud ”öde”. Det fanns bara en grund, som var lagd så långt tillbaka som år 536 f.v.t., men det fanns ingen överbyggnad på den. Samtidigt bodde de själva i sina hus med goda yttertak och innertak och med väggar som var väl panelade med utsökta träslag. Vilken påfallande kontrast var det inte mellan deras egna bekväma hem och Jehovas helgade hus, som var avsett för hela nationens andliga intressen! Var inte detta ett sakernas tillstånd som saknade jämvikt? Förrådde inte detta att de lade större vikt vid materiella ting, sin egen bekvämlighet, än vid sina andliga behov och sina förpliktelser mot den store teokraten, Jehova? Var inte detta till skada för dem i både andligt och materiellt avseende? Skadade de inte sig själva i både religiöst och ekonomiskt avseende? Jo!

25. Vad var den viktiga orsaken till att de skadade sig själva, inte bara i religiöst, utan också i ekonomiskt eller materiellt avseende?

²⁵ Varför också i ekonomiskt eller materiellt avseende? Därför att deras land var ett land givet av Gud. Jehova hade vidare återköpt dem från Babylon och fört dem tillbaka till detta land som sitt återlösta folk. Han hade också för länge sedan sagt till deras förfäder: ”När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.” (3 Moseboken 25:23) Eftersom landet var hans, kunde han få det att blomstra, men han kunde också hålla tillbaka sin välsignelse från det. Han blev således ansvarig för landets alstringsförmåga. Om han var missnöjd med sitt återlösta folk, var det då inte följdriktigt att han höll tillbaka sin välsignelse? Och visade han inte genom sin profet Haggai sitt missnöje över att hans hus, det viktigaste huset i hela Juda land, låg öde och över att det hade legat öde i så många år?

26. Varför rådde det ett samband mellan att Jehovas hus låg öde och att landets inbyggare befann sig i ett så dåligt ekonomiskt tillstånd?

 ²⁶ Under dessa omständigheter måste det ha rått något samband mellan det ”öde” tillstånd som Jehovas hus för tillbedjan befann sig i och det förhållandet att dessa återlösta judar sådde mycket på sin av Gud givna jord och ändå fick skörda litet. De inbärgade visserligen någonting att äta, men det var inte nog för att tillfredsställa deras begär eller behov. De drack vin som var gjort av den druvsaft som deras vingårdar gav, men de fick inte så stor vinskörd att de kunde göra tillräckligt med vin för att kunna bli glada av det. De kunde framställa någonting att ha på kroppen, men det var inte tillräckligt eller av sådan kvalitet att de kunde hålla sig varma under kallt väder. Och om några behövande tog tjänst för att försörja sig eller få hjälp att klara utgifterna, föreföll det som om de pengar de förtjänade lades i en penningpåse som var full av hål, så att mynten föll ur och gick förlorade utan att bli till gagn för lönarbetarna. Med tanke på det förhållande som de som var i besittning av landet stod i till landets himmelske ägare och med tanke på deras religiösa förpliktelser mot honom måste det ha funnits något viktigt samband mellan hans hus, som låg ”öde”, och deras ekonomiska depression.

27. Hur visade Jehovas tidigare profetia i Hesekiel 36:33—36 att det fanns ett sådant samband?

²⁷ Detta samband måste ha varit verkligt med tanke på det löfte som Jehova, deras Gud, hade gett genom sin profet Hesekiel kort efter det att Jerusalem blivit förstört och Juda land blivit ödelagt mer än sjuttio år tidigare: ”Så säger Herren, HERREN: När jag har renat eder från alla edra missgärningar, då skall jag låta städerna ånyo bliva bebodda, och då skola ruinerna åter byggas upp, och det förödda landet skall åter bliva brukat, i stället för att det har legat såsom en ödemark inför var man som har gått där fram. Och då skall man säga: ’Det landet, som var så förött, har nu blivit såsom Edens lustgård, och städerna, som voro så ödelagda, förödda och förstörda, de äro nu bebodda och befästa.’ Då skola de folk, som äro kvar runt omkring eder, förnimma, att jag, HERREN, nu åter har byggt upp det som var förstört och ånyo planterat det som var förött. Jag, HERREN, har talat det, och jag fullbordar det också.” — Hesekiel 36:33—36.

28. Hur kom det sig att denna profetia, som getts genom Hesekiel, ännu år 520 f.v.t. inte hade blivit uppfylld på judarna, och varför bör vi i vår tid tillämpa kärnpunkten i detta på oss själva?

 ²⁸ När den återlösta kvarlevan av gudfruktiga judar återvände till det ödelagda landet år 537 f.v.t, hade de högt ställda förhoppningar om att få se denna strålande profetia uppfyllas. Men nu, år 520 f.v.t., hade deras högt ställda förhoppningar gäckats. Varför det? Ja, varför sade inte de hedniska folken omkring dem: ”Det landet, som var så förött, har nu blivit såsom Edens lustgård”? Skälet till detta är uppenbart: Den återlösta kvarlevan av judar försummade tillbedjan av honom som hade gett ett sådant storslaget löfte genom profeten Hesekiel. Finns det inte en kärnpunkt i detta som vi i denna tid, som hoppas på att hela jorden skall förvandlas till ett paradis, bör ta till hjärtat? Jo visst. Men vad var det botemedel som behövde användas då på den tiden? Det borde vara någonting som vi nu kunde hämta råd av.

[Frågor]