Apostolisk succession

Definition: Läran om att de tolv apostlarna har efterträdare som fått sin myndighet överlåten genom gudomligt förordnande. Inom romersk-katolska kyrkan sägs biskoparna som grupp betraktade vara apostlarnas efterträdare, och påven påstås vara Petrus’ efterträdare. Man hävdar att de romerska påvarna också är det och att de omedelbart efterträdde Petrus, intog hans ställning och fullgjorde hans uppgifter. Dessutom sägs Kristus ha tilldelat Petrus den högsta myndigheten över hela kyrkan. En oskriftenlig lära.

Var Petrus ”klippan” som kyrkan var byggd på?

Matt. 16:18 (1917): ”Så säger ock jag dig, att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling [kyrka, 1981], och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.” (Lägg märke till att det av sammanhanget Matt. 16:[v. 13, 20]  framgår att resonemanget kretsar kring frågan om vem Jesus är.)

Vem menade apostlarna Petrus och Paulus att ”klippan”, ”hörnstenen”, måste vara?

Apg. 4:8—11 (1981): ”Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: ’Ni äldste och folkets ledare, ... det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som ratades av er husbyggare men blev till en hörnsten.’”

1 Petr. 2:4—8 (1917): ”Kommen till honom [Herren Jesus Kristus], ... och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus. ... Det heter nämligen på ett ställe i skriften: ’Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.’ För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana som icke tro ’har den sten, som byggningsmännen förkastade, blivit en hörnsten’, som är ’en stötesten och en klippa till fall’.”

Ef. 2:20 (1981): ”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten.”

Vad trodde Augustinus (av katolska kyrkan betraktad som helgon)?

”Just under denna tid som präst skrev jag också en bok mot ett brev som Donatus skrivit. ... På ett ställe i denna bok sade jag följande om aposteln Petrus: ’På honom som på en klippa var kyrkan byggd.’ ... Men jag vet att jag senare mycket ofta har förklarat att Herrens ord: ’Du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling [kyrka]’, skall förstås så att församlingen skulle byggas på honom som Petrus erkände med orden: ’Du är Messias, den levande Gudens Son,’ och på så sätt representerade Petrus, som fick namn efter denna klippa, människan i den kyrka, som är byggd på denna klippa, och har mottagit ’himmelrikets nycklar’. För det sades till honom: ’Du är Petrus’ och inte: ’Du är klippan.’ Men ’klippan var Kristus’, och då Simon bekände honom, alldeles som också hela kyrkan bekänner  honom, blev han kallad Petrus.” — The Fathers of the Church—Saint Augustine, the Retractations (Washington, D.C.; 1968), enligt en översättning gjord av Mary I. Bogan, band I, sid. 90.

Betraktade de andra apostlarna Petrus som deras kyrkliga överhuvud?

Luk. 22:24—26 (1981): ”Sedan kom de [apostlarna] att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ’Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda.’” (Om Petrus var ”klippan”, skulle det då ha varit någon fråga om vem av dem som ”skulle anses vara den störste”?)

Eftersom Jesus Kristus, huvudet för församlingen, lever, behöver han då några efterträdare?

Hebr. 7:23—25 (1981): ”Vidare har de andra prästerna [i Israel] blivit fler och fler därför att döden satte en gräns för deras tjänst. Men eftersom han [Jesus Kristus] är till i evighet behåller han för alltid sitt prästämbete. Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.”

Rom. 6:9 (1981): ”Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö.”

Ef. 5:23 (1981): ”Kristus är kyrkans huvud.”

Vad var ”nycklarna” som anförtroddes åt Petrus?

Matt. 16:19 (1981): ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

I Uppenbarelseboken talar Jesus om en symbolisk nyckel som han använder för att öppna privilegier och möjligheter för människor

Upp. 3:7, 8 (1981): ”Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. ... Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga.”

 Petrus använde de ”nycklar” som anförtrotts honom för att öppna möjligheten (för judar, samarier och icke-judar) att få Guds ande och därmed utsikten att komma in i himmelriket

Apg. 2:14—39 (1981): ”Petrus [steg] fram med de elva andra och tog till orda och talade till dem: ’Judar, ja alla ni som bor i Jerusalem. ... Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.’ Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ’Bröder, vad skall vi göra?’ Petrus svarade: ’Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren vår Gud vill kalla.’”

Apg. 8:14—17 (1981): ”Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.” (Apg. 8 Vers 20 visar att Petrus var den som tog ledningen vid detta tillfälle.)

Apg. 10:24—48 (1981): ”Dagen därpå var han framme i Caesarea, där Cornelius [en oomskuren icke-jude] väntade på dem. ... Då tog Petrus till orda. ... Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord.”

Väntade himlen på att Petrus skulle fatta beslut, så att den sedan kunde följa hans ledning?

Apg. 2:4, 14 (1981): ”Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. Då [sedan Kristus, huvudet för församlingen, hade uppeggat dem förmedelst den heliga anden] steg Petrus fram med de elva andra och tog till orda.” (Se Apg. 2 vers 33.)

Apg. 10:19, 20 (1981): ”Anden sade till honom [Petrus]: ’Här är tre män som söker dig. Gå genast ner, och tveka inte att följa med dem [till icke-juden Cornelius’ hem], det är jag som har sänt dem.’”

Jämför Matteus 18:18, 19.

 Är Petrus domaren som avgör vilka som är värdiga att komma in i Guds kungarike?

2 Tim. 4:1 (1981): ”Kristus Jesus ... skall döma levande och döda.”

2 Tim. 4:8 (1981): ”Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren [Jesus Kristus], den rättvise domaren, skall ge mig den dagen, och inte bara mig utan alla som längtar efter hans ankomst.”

Var Petrus i Rom?

Rom omnämns i nio verser i Bibeln; inte i någon av dessa sägs det att Petrus var där. I Första Petrus 5:13 framkommer det att han var i Babylon. Var det ett kryptiskt namn för Rom? Att han var i Babylon stämde bra med hans uppdrag att predika för judarna (vilket framgår av Galaterna 2:9), eftersom det fanns en stor judisk befolkning i Babylon. Under behandlingen av den babyloniska Talmud omtalar Encyclopaedia Judaica (Jerusalem, 1971, band 15, spalt 755) judaismens ”stora akademier i Babylon” efter den vanliga tideräkningens början.

Har man kunnat spåra en oavbruten följd av efterträdare till Petrus fram till våra dagars påvar?

Jesuiten John McKenzie skrev, när han var professor i teologi vid Notre Dame-universitetet: ”Det finns inga historiska bevis för att successionen av kyrklig myndighet skett i oavbruten följd.” — The Roman Catholic Church (New York, 1969), sid. 4.

I New Catholic Encyclopedia medges det: ”... bristen på dokument lämnar mycket höljt i dunkel i fråga om den tidiga utvecklingen av episkopatet ...” — (1967), band I, sid. 696.

Anspråken på gudomligt förordnande betyder ingenting, om de som kommer med dem inte lyder Gud och Kristus

Matt. 7:21—23 (1981): ”Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör  min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’”

Se också Jeremia 7:9—15.

Har de som gjort anspråk på att vara apostlarnas efterträdare hållit fast vid Jesu Kristi och hans apostlars läror och metoder?

I A Catholic Dictionary heter det: ”Romerska kyrkan är apostolisk, eftersom dess lära är den tro som en gång uppenbarades för apostlarna, och kyrkan vakar över och förklarar denna tro, utan att lägga någonting därtill eller dra någonting därifrån.” (London, 1957, W. E. Addis och T. Arnold, sid. 176) Stämmer detta med fakta?

Guds identitet

”Treenigheten är den term som används för att beteckna den centrala läran i den kristna religionen.” — The Catholic Encyclopedia (1912), band XV, sid. 47.

”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran som sådan förekommer i Nya testamentet. ... Läran utvecklades successivt under flera århundraden och genom många strider.” — The New Encyclopædia Britannica (1976), Micropædia, band X, sid. 126.

”Bibeltolkare och exegeter, däribland ett ständigt växande antal romerska katoliker, erkänner att man inte utan betydande inskränkningar kan tala om trinitarianismen i Nya testamentet. Nära sammanhängande med detta är också dogmatikhistorikers och systematiska teologers erkännande att man, när man talar om en öppen trinitarianism, har förflyttat sig från kristendomens ursprungstid till låt oss säga det sista kvartsseklet av 300-talet.” — New Catholic Encyclopedia (1967), band XIV, sid. 295.

Prästernas celibat

Påven Paul VI intygade i sin encyklika Sacerdotalis Caelibatus (Prästerligt celibat, 1967) att celibat är ett krav för  att vara präst, men han medgav att ”Nya testamentet, som upprätthåller Kristi och apostlarnas lära, ... inte öppet kräver celibat av invigda präster. ... Jesus själv gjorde det inte till en nödvändig förutsättning i sitt val av de tolv, och det gjorde inte heller apostlarna när det gällde dem som skulle leda de första kristna samfunden.” — The Papal Encyclicals 1958-1981 (Falls Church, Virginia; 1981), sid. 204.

1 Kor. 9:5 (1981): ”Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru liksom de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas?” (”Kefas” är ett arameiskt namn som Petrus fick; se Johannes 1:42. Se också Markus 1:29—31, där Simons eller Petrus’ svärmor omnämns.)

1 Tim. 3:2 (Be): ”Så bör nu föreståndaren vara ... en enda hustrus man [gift bara en gång, 1981].”

Redan innan den kristna eran började, krävdes det inom buddhismen att dess präster och munkar skulle leva i celibat. (Henry C. Lea: History of Sacerdotal Celibacy in the Christian Church, London, 1932, fjärde uppl., reviderad, sid. 6) Ännu tidigare krävdes det av de högre prästerna i Babylon att de skulle leva i celibat, enligt The Two Babylons, skriven av A. Hislop. — (New York, 1943), sid. 219.

1 Tim. 4:1—3 (1981): ”Anden säger uttryckligen att under den återstående tiden skall några avfalla från tron och lyssna till andar som bedrar och till demoners läror, spridda av ... folk som förbjuder äktenskap.”

Avskildhet från världen

Påven Paul VI sade följande, då han höll ett tal till Förenta nationerna år 1965: ”Folken på jorden vänder sig till Förenta nationerna som det sista hoppet om endräkt och fred; vi dristar oss att här förena våra egna ärebetygelser och uttryck för förhoppningar med deras.” — The Pope’s Visit (New York, 1965), Time-Life Special Report, sid. 26.

Joh. 15:19 (1981): ”[Jesus Kristus sade:] Om ni tillhörde världen, skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er.”

Jak. 4:4 (1981): ”Vet ni inte att vänskap med världen betyder fiendskap med Gud?”

 Att ta till vapen

Den katolske historikern E. I. Watkin skriver: ”Trots att detta medgivande oundvikligen är smärtsamt, kan vi inte till förmån för en falsk uppbyggelse eller en oärlig lojalitet förneka eller ignorera det historiska faktum som visar att biskopar alltid har stött alla krig som förts av deras nations regering. Jag känner faktiskt inte till ett enda tillfälle då en nations prästerskap har fördömt ett krig såsom orättfärdigt. ... Vilket teoretiskt handlingssätt de katolska biskoparna än förespråkat, har det tänkespråk de i praktiken följt under krigstid varit ’mitt land har alltid rätt’.” — Morals and Missiles (London, 1959), redigerad av Charles S. Thompson, sid. 57, 58.

Matt. 26:52 (1981): ”Då sade Jesus till honom: ’Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.’”

1 Joh. 3:10—12 (1981): ”Så blir det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens: den som ... inte älskar sin broder [tillhör inte Gud]. ... Vi skall älska varandra. Vi skall inte likna Kain som var den Ondes barn och slog ihjäl sin bror.”

Kan man i ljuset av det som nu framhållits säga att de som påstår sig vara apostlarnas efterträdare verkligen har förkunnat och utövat det som Kristus och hans apostlar förkunnade och utövade?