Bekännelse eller bikt

Definition: En förklaring eller ett erkännande, antingen offentligt eller enskilt, 1) av vad en person tror eller 2) av synder.

 Är försoningsceremonin, med bl.a. öronbikten (en personlig bekännelse som avläggs inför en prästs öron), som lärs ut av katolska kyrkan, skriftenlig?

Det sätt varpå man riktar sig till prästen

Den traditionella bekännelseformeln, som fortfarande ofta används, lyder: ”Välsigna mig, Fader, för jag har syndat. Det har nu gått [den tid som förflutit sedan den senaste bikten avlades] sedan jag senast biktade mig.” — Tidskriften U.S. Catholic för oktober 1982, sid. 6.

Matt. 23:1, 2, 9 (1981): ”Jesus ... sade: ’... Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.’”

Synder som kan förlåtas

”Kyrkan har alltid lärt att alla synder, oavsett hur allvarliga de kan vara, kan förlåtas.” — R. C. Broderick: The Catholic Encyclopedia (som bär beteckningen nihil obstat och imprimatur, dvs. med tryckningstillstånd av romersk-katolska kyrkan), (Nashville, Tennessee; 1976), sid. 554.

Hebr. 10:26 (1981): ”Syndar vi med vett och vilja efter att ha lärt känna sanningen, återstår inte längre något offer för synderna.”

Mark. 3:29 (1981): ”Den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd.”

Hur botgöring skall visas

Ofta uppmanar biktfadern biktbarnet eller botgöraren att uttala bönerna ”Fader vår” och ”Ave Maria” ett specificerat antal gånger.

Matt. 6:7 (1981): ”När ni ber, skall ni inte rabbla tomma ord [dvs. meningslöst upprepa en mängd ord] som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.”

Matt. 6:9—12 (1981): ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. ... Förlåt oss våra skulder.” (Ingenstans i Bibeln blir vi befallda att be till eller genom Maria. Se Filipperna 4:6, också sidorna 246 och 247, under rubriken ”Maria”.)

Rom. 12:9 (1981): ”Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda.”

 Gav inte Jesus sina apostlar myndighet att förlåta synder?

Joh. 20:21—23 (1981): ”’Som Fadern har sänt mig sänder jag er.’ Sedan andades han på dem och sade: ’Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.’”

Hur förstod och tillämpade apostlarna detta? Det finns ingen redogörelse i Bibeln som talar om något enda tillfälle, då en apostel lyssnade till någon enskild bekännelse eller bikt och sedan meddelade absolution eller syndaförlåtelse. Däremot anges i Bibeln kraven för att man skall bli förlåten av Gud. Apostlarna kunde, under den heliga andens ledning, urskilja om enskilda individer fyllde dessa krav och kunde på denna grundval förklara att Gud hade antingen förlåtit dem eller inte förlåtit dem. Som exempel: se Apostlagärningarna 5:1—11; också 1 Korinthierna 5:1—5 och 2 Korinthierna 2:6—8.

Se också rubriken ”Apostolisk succession”.

Olika forskare har olika uppfattningar om ursprunget till öronbikt

I The Catholic Encyclopedia av R. C. Broderick sägs det: ”Sedan 300-talet har öronbikten varit den godkända metoden.” — Sid. 58.

I New Catholic Encyclopedia sägs det: ”Många samtida historiker, både katolska och protestantiska, härleder den enskilda botgöringen som en normal form av tuktan till kyrkorna på Irland, i Wales och i Britannien, där sakramenten, däribland botgöringen, vanligtvis gavs av abboten i klostret och dem av hans munkar som också var präster. Med munkarnas tillämpning av bikten och den offentliga och privata andliga vägledningen som mönster tycks den återkommande bikten och bekännelsen av hängivenhet ha introducerats för lekmännen. ... Men det var inte förrän på 1000-talet som det meddelades avlösning för hemliga synder i samband med bikten och innan botgöringen hade fullgjorts.” — (1967), band XI, sid. 75.

Historikern A. H. Sayce säger: ”Ritualtexterna visar att både offentlig och enskild syndabekännelse tillämpades i Babylonien. Ja, den enskilda syndabekännelsen tycks ha varit den äldre och mera vanliga metoden.” — The Religions of Ancient Egypt and Babylonia (Edinburgh, 1902), sid. 497.

 Vad tror Jehovas vittnen när det gäller bekännelse eller bikt?

Att man skall bekänna sin tro offentligt

Rom. 10:9, 10: ”Om du offentligt bekänner det ’ordet i din egen mun’, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bli räddad. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen avger man offentlig bekännelse till räddning.”

Matt. 10:32, 33: ”Alltså: var och en som bekänner gemenskap med mig [Jesus Kristus] inför människorna, honom skall också jag bekänna gemenskap med inför min Fader som är i himlarna; men vem som än förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader som är i himlarna.”

När någon syndar mot Gud

Matt. 6:6—12: ”När du ber, gå då in i ditt inre rum, och när du har stängt din dörr, be då till din Fader som är i det fördolda. ... ’Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. ... Förlåt oss våra skulder, såsom vi också har förlåtit dem som står i skuld till oss.’”

Ps. 32:5: ”Min synd bekände jag slutligen för dig [Gud], och min missgärning övertäckte jag inte. Jag sade: ’Jag kommer att bekänna mina överträdelser för Jehova.’ Och du själv förlät mina synders missgärning.”

1 Joh. 2:1: ”Om någon ... skulle begå en synd, då har vi en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig.”

När någon behandlar sin medmänniska orätt eller när han själv har blivit orätt behandlad

Matt. 5:23, 24: ”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.”

Matt. 18:15: ”Om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel i enrum med honom.”

Luk. 17:3: ”Om din broder begår en synd, ge honom då en förebråelse, och om han ångrar sig, så förlåt honom.”

Ef. 4:32: ”Bli omtänksamma mot varandra, ömt medlidsamma,  och förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.”

När någon blir indragen i allvarlig synd och vill ha andlig hjälp

Jak. 5:14—16: ”Är någon [andligen] sjuk bland er? Han må kalla till sig församlingens äldre män, och de må be över honom och smörja in honom med olja i Jehovas namn. Och trons bön skall göra den opasslige frisk, och Jehova skall resa upp honom. Och om han har begått synder, skall det förlåtas honom [av Gud]. Bekänn därför öppet era synder för varandra och be för varandra, så att ni kan bli läkta.”

Ords. 28:13: ”Den som täcker över sina överträdelser kommer inte att ha framgång, men den som bekänner och överger dem, honom kommer barmhärtighet att visas.”

Vad händer om de som begår synder inte söker hjälp?

Gal. 6:1: ”Bröder, även om en människa innan hon vet ordet av begår ett eller annat felsteg, skall ni som har andliga förutsättningar söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet, medan du håller ett öga på dig själv, för att inte också du skall bli frestad.”

1 Tim. 5:20: ”Dem som bedriver synd skall du tillrättavisa inför allas ögon [dvs. inför alla som personligen känner till saken], för att de övriga också må hysa fruktan.”

1 Kor. 5:11—13: ”Nu skriver jag till er att sluta upp att vara i sällskap med någon som kallas broder och som är en otuktsman eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare, ja att inte ens äta med en sådan. ... ’Avlägsna den onde mannen ur er krets.’”