Bilder, beläten

Definition: Vanligen någonting synligt som representerar personer eller saker. En bild som är föremål för tillbedjan är en avgud. De som utför handlingar av tillbedjan inför bilder och beläten säger ofta att deras tillbedjan i själva verket riktas till den ande som representeras genom bilden. Ett sådant bruk av bilder är vanligt i många icke-kristna religioner. Beträffande den romersk-katolska sedvänjan heter det i New Catholic Encyclopedia (1967, band VII, sid. 372): ”Eftersom den dyrkan som ägnas en bild ges åt och begränsas till den person som bilden representerar, kan samma slags dyrkan som tillkommer personen ägnas bilden som en representation av personen.” En oskriftenlig lära.

 Vad sägs det i Guds ord om att göra bilder och beläten som skall användas som föremål för tillbedjan?

2 Mos. 20:4, 5 (1982): ”Du skall inte göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe sådana [böja dig ned för dem, Åk], ej heller tjäna dem. Ty jag, Herren [Jehova], din Gud, är en nitälskande Gud.” (Kursiverat av oss) (Lägg märke till att förbudet gällde att göra bilder och beläten och att böja sig ner för dem.)

3 Mos. 26:1 (1982): ”Ni skall inte göra er några avgudar, inte heller resa åt er något beläte eller någon stod [helig stod, NV] eller sätta upp i ert land stenar med inhuggna bilder för att tillbe vid dem. Ty jag är Herren [Jehova], er Gud.” (Det skulle aldrig få sättas upp någon bild eller något beläte som människor skulle kunna falla ner inför i tillbedjan.)

2 Kor. 6:16 (1981): ”Hur kan Guds tempel förlikas med avgudar? Vi är den levande Gudens tempel.”

1 Joh. 5:21 (1981): ”Mina barn, var på er vakt mot avgudar.”

Kan bilder och beläten användas som blott och bart hjälpmedel i tillbedjan av den sanne Guden?

Joh. 4:23, 24 (1981): ”Alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” (De som är beroende av bilder och beläten som hjälpmedel för att visa sin hängivenhet tillber inte Gud ”i ande”, utan de är beroende av det som de kan se med sina fysiska ögon.)

2 Kor. 5:7 (1917): ”Vi vandra här i tro och icke i åskådning.”

Jes. 40:18, 19 (1982): ”Vid vem vill ni då likna Gud, och vad finns honom likt att ställa vid hans sida? Månne en avgudabild?”

Apg. 17:29 (1981): ”När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.”

Jes. 42:8 (1982): ”Jag Herren [Jehova], det är mitt namn, och jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt gudabilderna.”

 Bör vi vörda ”helgon” som förespråkare hos Gud och kanske använda bilder av dem som hjälpmedel i vår tillbedjan?

Apg. 10:25, 26 (1981): ”När Petrus skulle stiga in, kom Cornelius emot honom och kastade sig vördnadsfullt för hans fötter. Men Petrus sade åt honom att resa sig: ’Stig upp, jag är en människa, jag också.’” (Eftersom Petrus inte gillade en sådan vördnadsbetygelse då han var personligen närvarande, skulle han då uppmuntra oss till att knäböja inför en bild av honom? Se också Uppenbarelseboken 19:10.)

Joh. 14:6, 14 (1981): ”Jesus svarade: ’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.’” (Jesus säger här klart och tydligt att vi kan närma oss Fadern enbart genom honom och att våra böner skall bes i Jesu namn.)

1 Tim. 2:5 (1981): ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.” (Här finns inte rum för andra att tjäna i uppgiften som medlare för medlemmarna av Kristi församling.)

Se också sidorna 151—153, under rubriken ”Helgon”.

Tänker tillbedjarna främst på den person som representeras genom en bild, eller betraktas somliga bilder som överlägsna andra?

Tillbedjarnas inställning är en viktig faktor att begrunda. Varför det? Därför att en grundläggande skillnad mellan en ”bild” och en ”avgud” är hur en bild används.

Har en viss bild av en person större värde och betydelse i tillbedjarens sinne än en annan bild av samma person? Om det förhåller sig så, är det bilden och inte personen som tillbedjaren i första hand tänker på. Varför vallfärdar människor långa vägar till vissa helgonaltare för att få tillbe vid just dem? Är det inte just bilden som anses ha ”mirakulös” makt? I kaniken Yves Delaportes bok Les Trois Notre-Dame de la Cathédrale de Chartres får vi till exempel veta följande angående Mariabilderna i katedralen i Chartres i Frankrike: ”Dessa bilder, i form av skulpturer eller målningar eller de som förekommer på de målade fönstren, är inte lika ryktbara. ... Bara tre är föremål för verklig tillbedjan: Vår Fru i kryptan, Vår Fru på pelaren och Vår Fru på ’det vackra målade fönstret’.” Men om tillbedjarna i första hand tänkte på personen  och inte på bilden, skulle ingen bild ha ansetts vara förmer än någon annan, eller hur?

Hur betraktar Gud bilder och beläten som är föremål för tillbedjan?

Jer. 10:14, 15 (1982): ”Guldsmederna kommer då alla på skam med sina gudabilder, ty deras gjutna bilder är lögn, och ingen ande finns i dem. De är fåfänglighet, en tillverkning att le åt.”

Jes. 44:13—19 (1982): ”Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på trästycket med sitt ritstift, han arbetar på det med sina eggjärn och märker ut det med passaren. Och han gör så av det en mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus. Man fäller åt sig cedrar, man tar plantor av stenek och vanlig ek och drar upp dem åt sig bland skogens träd. Man planterar åt sig lärkträd, och regnet ger dem växt. Detta har människorna till bränsle, och man tar av det och värmer sig med det, man tänder på det och bakar bröd vid det. Men dessutom förfärdigar man en gud av det och tillber den, man gör av det en gudabild och faller ned för den. En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del av det tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter sig mätt. När man så har värmt sig, säger man: ’Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan.’ Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig en bild, och för den faller man ned och tillber, man bönfaller inför den och säger: ’Rädda mig, ty du är min Gud.’ — Ja, sådana vet inget och förstår inget, ty igentäppta är deras ögon, så att de inte ser, och deras hjärtan, så att de inget begriper. Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd, att han säger: ’En del av det har jag bränt upp i eld, och på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit — skulle jag då av återstoden göra en styggelse? Skulle jag falla ned för ett stycke trä?’”

Hes. 14:6 (1982): ”Så säger Herren, Herren [Jehova]: Vänd om, ja, vänd er bort från era eländiga avgudar [dyngiga avgudar, NV], vänd era ansikten bort från alla era styggelser.”

Hes. 7:20 (1982): ”Dess sköna glans [Sina sköna smycken, My; Sina ädla klenoder, Me] använde man till högfärd, ja, de gjorde av det sina skamliga bilder, sina avskyvärda avgudar. Därför skall jag göra det till orenlighet [vämjelse, Me, Åk] för dem.”

 Vilken inställning bör vi ha till de bilder och beläten vi tidigare kan ha vördat?

5 Mos. 7:25, 26 (1982): ”Deras gudabeläten skall ni bränna upp i eld. Du skall inte ha begärelse till det silver och det guld som finns på dem och inte ta något av detta för din räkning, för att du inte må snärjas av det. Ty en styggelse är det för Herren [Jehova], din Gud. Och du skall inte låta någon styggelse komma in i ditt hus, för att du inte också själv må bli tillspillogiven. Du skall räkna det som en skändlighet och en styggelse [helt och fullt vämjas vid det och fullständigt avsky det, NV].” (Även om de som tillhör Jehovas folk i vår tid inte är bemyndigade att förstöra bilder som tillhör andra människor, utgör denna befallning till Israel ett mönster för dem när det gäller hur de bör betrakta de bilder som de själva äger och som de kan ha vördat. Jämför Apostlagärningarna 19:19.)

1 Joh. 5:21 (1981): ”Mina barn, var på er vakt mot avgudar.”

Hes. 37:23 (1982): ”De [skall] inte mer orena sig med sina eländiga avgudar. ... De blir mitt folk, och jag skall vara deras Gud.”

Vilken verkan kan bruket av bilder i samband med tillbedjan ha på vår framtid?

5 Mos. 4:25, 26 (1982): ”Om nu så sker ... att ni tar er till, vad fördärvligt är, genom att göra er något beläte, något slags bild, så att ni gör vad som är ont i Herrens [Jehovas], din Guds, ögon och därmed förtörnar honom, då tar jag i dag himmel och jord till vittnen mot er, att ni ... förvisso [skall] förgöras.” (Guds inställning har inte förändrats. Se Malaki 3:5, 6.)

1 Kor. 10:14, 20 (1981): ”Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. ... Det som de offrar offrar de åt demoner och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha gemenskap med demonerna.”

Upp. 21:8 (1981): ”De fega och otrogna och skändliga, mördare, horkarlar, trollkarlar, avgudadyrkare och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel, och det är den andra döden.”

Ps. 115:4—8 (1982): ”Deras avgudar är silver och guld, verk av människohänder. De har mun och talar inte, de har ögon och ser inte, de har öron och hör inte, de har näsa och luktar inte. Med sina händer tar de inte, med sina fötter går de inte, de har inget ljud i sin strupe. De som har gjort dem skall bli dem lika, ja, alla som förtröstar på dem.”