Helgdagar

Definition: Dagar som vanligtvis kännetecknas av att man är ledig från förvärvsarbetet och skolan för att fira minnet av en händelse. Sådana dagar kan också vara tillfällen då festligheter i familjen eller i samhället anordnas. Deltagarna kan betrakta dessa som religiösa eller som i hög grad sällskapliga eller världsliga tillställningar.

 Har julfirandet någon grund i Bibeln?

Datum för firandet

I Nationalencyklopedin kan man läsa: ”Först vid 300- talets mitt började man i det kristna Rom fira Jesu födelse; tidpunkten för födelsen anges dock inte i evangelierna.” — Band 10, sid. 243.

Lukas 2:8—11 visar att herdarna var ute på fälten på natten, då Jesus föddes. I Henri Daniel-Rops’ bok Daily Life in the Time of Jesus heter det: ”Hjordarna ... tillbringade vintern under tak; och av enbart detta kan man se att det traditionella datumet för julen, under vintern, knappast kan vara riktigt, eftersom det sägs i evangeliet att herdarna var ute på fälten.” — (New York, 1962), sid. 228.

I The Encyclopedia Americana får vi följande upplysning: ”Anledningen till att man fastställde den 25 december som juldagen är något dunkel, men man anser vanligen att den dagen valdes för att passa ihop med de hedniska högtider som hölls vid tiden för vintersolståndet, då dagarna började bli längre, för att fira ’solens återfödelse’. ... De romerska saturnalierna (en fest ägnad åt Saturnus, jordbruksguden, och åt solens förnyade kraft) ägde också rum vid denna tidpunkt, och vissa julseder anses ha sina rötter i denna forntida hedniska fest.” — (1977), band 6, sid. 666.

I New Catholic Encyclopedia görs följande erkännande: ”Datum för Kristi födelse är inte känt. Evangelierna anger varken dagen eller månaden. ... Enligt den hypotes som framkastats av H. Usener ... och godtagits av de flesta forskare i våra dagar tilldelades Kristi födelse vintersolståndets datum (25 december i den julianska kalendern, 6 januari i den egyptiska), eftersom de hedniska Mithradyrkarna firade dies natalis solis invicti (den oövervinnliga solens födelsedag), när solen började återvända på norra himlavalvet. Den 25 december år 274 lät Aurelianus förklara solguden vara rikets främste beskyddare och överlämnade ett tempel åt honom i Campus Martius. Julen härrör från en tid då solkulten var särskilt stark i Rom.” — (1967), band III, sid. 656.

”Vise män” eller ”österländska stjärntydare” ledda av en stjärna

Dessa ”vise män” eller ”österländska stjärntydare” var i  själva verket ”astrologer” från östern. (Matt. 2:1, 2, 1917; 1981, NV) Även om astrologi är något som är populärt bland många i vår tid, är det något som starkt ogillas i Bibeln. (Se sidan 438, under rubriken ”Ödet”.) Skulle Gud ha lett människor som utövar sådant som han fördömer till den nyfödde Jesus?

Matteus 2:1—16 visar att stjärnan ledde astrologerna först till kung Herodes och därefter till Jesus och att Herodes sedan försökte få Jesus dödad. Det nämns ingenting om att någon annan än astrologerna såg ”stjärnan”. När de hade farit sin väg, varnade Jehovas ängel Josef och sade till honom att fly till Egypten för att skydda barnet. Var ”stjärnan” ett tecken från Gud, eller kom den från någon annan som sökte få Guds Son tillintetgjord?

Lägg märke till att det inte sägs i den bibliska skildringen att de fann det lilla barnet Jesus i en krubba, som man vanligtvis ser framställt på konstverk med julmotiv. När astrologerna kom, bodde Jesus och hans föräldrar i ett hus. Och när det gäller hur gammal Jesus var vid det tillfället, kom då ihåg att Herodes påbjöd att alla pojkar som var två år eller därunder i Betlehem och dess omgivningar skulle dödas och gjorde det på grundval av vad han fick veta av astrologerna. — Matt. 2:1, 11, 16.

Utdelning av gåvor som en del av julfirandet; berättelser om jultomten

Sedvänjan att dela ut julklappar är inte grundad på det som astrologerna gjorde. Som vi har sett här ovan kom de inte vid tiden för Jesu födelse. Dessutom gav de gåvor, inte till varandra, utan till barnet Jesus, i enlighet med vad som då var vanligt, när man besökte bemärkta personer.

I The Encyclopedia Americana heter det: ”Under saturnalierna ... rådde det fest, och gåvor byttes.” (1977, band 24, sid. 299) I många fall representerar detta den anda som hör samman med det givande som förekommer vid julen — ett utbyte av gåvor. Den anda som återspeglas i denna form av utdelning av gåvor ger inte någon verklig lycka, eftersom den strider mot kristna principer, till exempel dem vi finner i Matteus 6:3, 4 och 2 Korinthierna 9:7. Naturligtvis kan en kristen ge andra människor gåvor som ett uttryck för kärlek vid andra tider under året och göra det så ofta han själv vill.

 Barnen får veta, beroende på var de bor, att gåvor delas ut av jultomten (eller julnissen), Santa Claus, Sankt Nikolaus, Father Christmas, Père Noël, Knecht Ruprecht, de tre vise männen eller en häxa kallad La Befana. (The World Book Encyclopedia, 1984, band 3, sid. 414) Naturligtvis är ingen av dessa berättelser i själva verket sann. Bygger sådana berättelser upp respekt för sanning hos barnen, och ärar en sådan sedvänja Jesus Kristus, som lärde att Gud måste tillbes med sanning? — Joh. 4:23, 24.

Finns det något att invända mot att man tar del i högtider som kan ha icke-kristet ursprung så länge som man inte gör det av religiösa skäl?

Ef. 5:10, 11: ”Fortsätt med att skaffa er visshet om vad som är välbehagligt för Herren; och sluta upp med att vara meddelaktiga i de ofruktbara gärningar som hör mörkret till; sök i stället hellre till och med avslöja dem.”

2 Kor. 6:14—18: ”Vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Belial? Eller vilken del har en troende och trogen med en icke troende? Och vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar? ... ’”Därför, gå ut ifrån dem och avskilj er”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’; ’”och jag skall ta emot er”’. ... ’”Och ni skall vara söner och döttrar till mig”, säger Jehova, den Allsmäktige.’” (Äkta kärlek till Jehova och en stark önskan att behaga honom kommer att hjälpa en människa att bryta sig loss från icke-kristna sedvänjor som kan ha tilltalat henne känslomässigt. Den som verkligen känner Jehova och älskar honom anser inte att han genom att sky sedvänjor som ärar falska gudar eller som främjar lögn på något sätt berövas lyckan. Äkta kärlek får honom att glädjas, inte över orättfärdigheten, utan med sanningen. Se 1 Korinthierna 13:6.)

Jämför 2 Moseboken 32:4—10. Lägg märke till att israeliterna tog upp en egyptisk religiös sedvänja, men gav den ett nytt namn, ”en högtid åt Jehova”. Men Jehova straffade dem strängt för detta. I vår tid ser vi bara 1900-talsseder i samband med helgdagar. Somliga av dem kan verka oskyldiga. Men Jehova har sett de hedniska religiösa sedvänjor som dessa  ursprungligen kom ifrån. Bör inte hans uppfattning vara det som betyder något för oss?

Illustration: Anta att en skara människor kommer hem till en man och säger att de har kommit för att fira hans födelsedag. Han gillar inte födelsedagsfester. Han tycker inte om att se människor äta för mycket eller dricka sig berusade eller ägna sig åt ett lösaktigt leverne. Men en del av dem gör allt detta, och de ger presenter åt alla som är där utom åt honom! Och till råga på allt har de valt en av hans fienders födelsedag som datum för firandet. Hur skulle den mannen känna sig? Skulle du vilja ta del i detta? Det här är exakt vad som sker vid julfirandet.

Vad är ursprunget till påsken och de seder som hör samman med den?

I The Encyclopædia Britannica sägs det: ”I Nya testamentet finns det ingen antydan om att påskfesten [inte att förväxla med den judiska påskhögtiden] firades, och det gör det inte heller i de apostoliska fädernas skrifter. Föreställningen att vissa tider skulle vara heliga var helt främmande för de första kristnas tänkesätt.” — (1910), band VIII, sid. 828.

I The Catholic Encyclopedia berättas det: ”Ett stort antal hedniska sedvänjor, som högtidlighöll vårens ankomst, kretsade kring påsken. Ägget utgör sinnebilden för det spirande livet under den tidiga våren. ... Kaninen är en hednisk symbol och har alltid varit ett fruktsamhetens emblem.” — (1913), band V, sid. 227.

I Alexander Hislops bok The Two Babylons läser vi: ”Vad betyder ordet Easter [det engelska ordet för påsk]? Det är inte något kristet namn. Det bär sitt kaldeiska ursprung tydligt skrivet på sin panna. Easter är ingenting annat än Astarte, en av benämningarna på Beltis, himlens drottning, vars namn, ... enligt vad Layard funnit på assyriska monument, är Ishtar. ... Sådan är påskens historia. De utbredda sedvänjor som ännu är förknippade med denna fest bekräftar utom allt tvivel historiens vittnesbörd om dess babyloniska art. De korsmärkta långfredagsbullarna och påsksöndagens målade ägg spelade i de kaldeiska riterna precis samma  roll som de gör nu.” — (New York, 1943), sid. 103, 107, 108; jämför Jeremia 7:18.

Finns det något att invända mot att de kristna firar nyår?

”År 46 f.Kr. fastställde”, enligt The World Book Encyclopedia, ”den romerske härskaren Julius Caesar den 1 januari som nyårsdag. Romarna helgade denna dag åt Janus, portarnas, dörrarnas och begynnelsernas gud. Månaden januari fick sitt namn efter Janus, som hade två ansikten — ett som såg framåt och ett som såg bakåt.” — (1984), band 14, sid. 237.

Både datumet och sedvänjorna som hör samman med nyårsfirandet varierar från land till land. På många platser ingår frosseri och dryckenskap som en del av festandet. Men i Romarna 13:13 ges rådet: ”Låt oss vandra anständigt såsom om dagen, inte i bullersamma festupptåg och dryckesorgier, inte i olovligt könsumgänge och tygellöshet, inte i osämja och svartsjuka.” (Se också 1 Petrus 4:3, 4; Galaterna 5:19—21.)

Vad är bakgrunden till helgdagar som firas till minne av ”de dödas andar”?

I The Encyclopædia Britannica, 1910 års upplaga, heter det: ”Alla själars dag ... , den dag som i romersk-katolska kyrkan avsatts till minne av de trogna som gått bort. Firandet grundar sig på läran att de trognas själar, som vid döden inte har renats från förlåtliga synder eller inte fått försoning för tidigare överträdelser, är utestängda från saligheten, men att de kan bli hjälpta att uppnå den genom bön och genom mässoffret. ... Vissa populära trosuppfattningar förbundna med Alla själars dag är av hedniskt ursprung och av mycket gammalt datum. Således tror bönderna i många katolska länder att de döda återvänder till sina forna hem på Alla själars natt och tar del av de levandes mat.” — Band I, sid. 709.

I The Encyclopedia Americana heter det: ”De olika inslagen i de seder som är förbundna med Halloween kan spåras till en druidisk ceremoni från förkristen tid. Kelterna  hade fester för två stora gudar — en solgud och en de dödas gud (kallad Samain), vilkas fest hölls den 1 november, begynnelsen av det keltiska nyåret. Festen för de döda införlivades steg för steg i den kristna ritualen.” — (1977), band 13, sid. 725.

I sin bok The Worship of the Dead framhåller överste J. Garnier detta ursprung: ”Alla forntida nationers mytologier är sammanvävda med händelserna i samband med syndafloden. ... Kraften i detta argument illustreras genom det faktum att det hölls en stor högtid för de döda till minne av den händelsen, inte bara av nationer som mer eller mindre stod i förbindelse med varandra, utan av andra som var vitt skilda, både av oceanen och av århundraden i fråga om tid. Denna högtid hålls dessutom av alla på eller omkring just den dag då, enligt den mosaiska skildringen, syndafloden ägde rum, dvs. den sjuttonde dagen i den andra månaden — den månad som i det närmaste motsvarar vår månad november.” (London, 1904, sid. 4) Således började detta firande i själva verket med att man ärade människor som Gud hade tillintetgjort på grund av deras ondska på Noas tid. — 1 Mos. 6:5—7; 7:11.

Sådana helgdagar till ära för ”de dödas andar”, som om de levde i en annan värld, är i strid med Bibelns beskrivning av döden som ett tillstånd av fullständig omedvetenhet. — Pred. 9:5, 10; Ps. 146:4.

Beträffande ursprunget till tron på själens odödlighet, se sidorna 93 och 94, under rubriken ”Död”, och sidorna 349 och 350, under rubriken ”Själ”.

Vad är ursprunget till Valentins dag (”alla hjärtans dag”)?

I The World Book Encyclopedia får vi denna upplysning: ”Valentins dag infaller på helgdagen för två olika kristna martyrer kallade Valentin. Men de sedvänjor som hör samman med den dagen ... kommer troligen från en forntida romersk fest kallad Lupercalia, en fest som ägde rum den 15 februari varje år. Festen var till ära för Juno, den romerska gudinna som var kvinnornas och äktenskapets beskyddare, och Pan, naturens gud.” — (1973), band 20, sid. 204.

 Vad är ursprunget till mors dag?

I The Encyclopædia Britannica heter det: ”En högtid som härrör från modersdyrkan i det forntida Grekland. Regelrätt modersdyrkan med ceremonier för Kybele eller Rhea, gudarnas stora moder, utövades den 15 mars över hela Mindre Asien.” — (1959), band 15, sid. 849.

Vilka bibliska principer förklarar de kristnas syn på ceremonier till minne av vissa händelser i en nations politiska historia?

Joh. 18:36: ”Jesus svarade [den romerske ståthållaren]: ’Mitt kungarike är ingen del av den här världen.’”

Joh. 15:19: ”Om ni [Jesu efterföljare] vore en del av världen, skulle världen hålla av vad som är dess eget. Men eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.”

1 Joh. 5:19: ”Hela världen befinner sig i den ondes våld.” (Jämför Johannes 14:30; Uppenbarelseboken 13:1, 2; Daniel 2:44.)

Andra lokala och nationella helgdagar

Det finns många sådana. Alla kan inte behandlas här. Men de historiska upplysningar som getts här ovan visar vad man skall tänka på i förbindelse med helgdagar, och de bibliska principer som redan har behandlats ger i hög grad vägledning åt dem vars främsta önskan är att göra det som behagar Jehova Gud.