Helgon

Definition: Enligt den romersk-katolska läran är helgon avlidna som nu är tillsammans med Kristus i himlen och som av kyrkan har fått erkännandet att vara i särskild grad heliga och dygdiga. I den tridentinska trosbekännelsen sägs det att helgonen skall åkallas som förespråkare hos Gud och att både helgonrelikerna och helgonbilderna skall vördas. Även i andra religioner åkallar man helgon för att få hjälp. Vissa  religioner lär att alla deras medlemmar är helgon och är fria från synd. Bibeln talar många gånger om helgon (till exempel i ÄÖ) eller heliga. Den talar om Kristi 144.000 med anden smorda efterföljare som sådana.

Lär Bibeln att en människa måste ha fått himmelsk härlighet innan hon kan erkännas som helgon?

Bibeln talar otvetydigt om att det finns helgon eller heliga i himlen. Jehova omtalas som ”den Helige [grekiska: hạ·gi·on]”. (1 Petr. 1:15, 16; se 3 Moseboken 11:45.) Jesus Kristus kallades ”Guds helige [hạ·gi·os]” när han var på jorden och kallas ”den helige [hạ·gi·os]” nu när han är i himlen. (Mark. 1:24; Upp. 3:7; 1981) Änglarna är också ”heliga”. (Apg. 10:22, 1981) Samma grundord i den grekiska grundtexten används om ett ansenligt antal människor på jorden.

Apg. 9:32, 36—41 (1981): ”Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga [ha·gị·ous] som bodde i Lydda. I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita [som dog]. ... Så vände han [Petrus] sig mot den döda och sade: ’Tabita, stig upp!’ Hon öppnade ögonen, och när hon såg Petrus satte hon sig upp. Han räckte henne handen och hjälpte henne att resa sig. Sedan kallade han in de heliga och änkorna och lät dem se hur hon stod där levande.” (Det är tydligt att dessa heliga ännu inte var i himlen, och inte heller var det bara någon framträdande person, till exempel Petrus, som betraktades som helig.)

2 Kor. 1:1; 13:12 (1981): ”Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och från vår broder Timotheos till Guds församling i Korinth och till alla heliga [ha·gị·ois] [helgon, ÄÖ] runt om i Achaia.” ”Hälsa varandra med en helig kyss. Alla de heliga [helgon, ÄÖ] hälsar till er.” (Alla dessa första kristna som blivit renade genom Kristi blod och avskilts för Guds tjänst som blivande Kristi medarvingar omtalas som helgon eller heliga. Erkännandet av att de var helgon uppsköts tydligen inte tills de hade dött.)

Är det skriftenligt att be till ”helgon” för att be dem verka som förespråkare hos Gud?

Jesus Kristus sade: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är  i himlen. ...” Böner skall således riktas till Fadern. Jesus sade också: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” (Matt. 6:9; Joh. 14:6, 14; 1981) Jesus avfärdade därmed tanken på att någon annan kunde uppfylla rollen som förespråkare hos Gud. Aposteln Paulus tillade följande om Kristus: ”Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.” ”[Han kan] rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.” (Rom. 8:34; Hebr. 7:25; 1981) Om vi verkligen vill att våra böner skall bli hörda av Gud, skulle det då inte vara vist att nalkas Gud på det sätt som han föreskriver i sitt ord? (Se också sidorna 246 och 247, under rubriken ”Maria”.)

Ef. 6:18, 19 (1981): ”Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga [helgon, ÄÖ]. Be också för mig att orden läggs i min mun och att jag talar frimodigt när jag bär fram hemligheten i evangeliet.” (Kursiverat av oss) (Här uppmuntras det till att man skall be för helgonen eller de heliga, inte till eller genom dem. I New Catholic Encyclopedia, 1967, band XI, sid. 670, medges det: ”I NT [Nya testamentet] riktas vanligtvis all bön, både enskild och offentlig, liturgisk bön, till Gud, Fadern, genom Kristus.”)

Rom. 15:30 (1981): ”För vår herre Jesu Kristi skull och för den kärleks skull som Anden ger, uppmanar jag er, bröder, att bistå mig i min kamp genom att be till Gud för mig.” (Aposteln Paulus, som själv var en av de heliga, bad sina medkristna, som också var heliga, att be för honom. Men lägg märke till att Paulus inte riktade sina böner till sina medheliga, och deras böner för honom ersatte inte heller det nära personliga förhållande som Paulus själv hade till Fadern genom bönen. Jämför Efesierna 3:11, 12, 14.)

Hur bör man betrakta sedvänjan att vörda reliker och bilder av ”helgon”?

I New Catholic Encyclopedia medges det: ”Det är således fåfängt att söka finna ett rättfärdigande av relikkulten i Gamla testamentet; inte heller riktas det mycket uppmärksamhet på reliker i Nya testamentet. ... [”Kyrkofadern”] Origenes tycks ha betraktat sedvänjan som ett hedniskt uttryck  för respekt för ett materiellt föremål.” — (1967), band XII, sid. 234, 235.

Det är värt att lägga märke till att Gud begravde Mose, och ingen människa har någonsin hittat hans grav. (5 Mos. 34:5, 6) Men i Judas, vers 9, får vi upplysningen att ärkeängeln Mikael disputerade med Djävulen om Moses kropp. Varför det? Guds avsikt att skaffa undan den på ett sådant sätt att människor inte skulle få vetskap om var de kunde finna den blev därmed klart fastställd. Ville motståndaren leda människor till den kroppen, så att den kunde visas upp och kanske bli föremål för vördnadsbetygelser?

Beträffande vördnad för helgonbilder, se rubriken ”Bilder, beläten”.

Varför framställs katolska ”helgon” med gloria?

I New Catholic Encyclopedia medges det: ”Det vanligaste attributet som sätts på alla helgon är nimbusen (moln), en ljuskrets som kringstrålar helgonets huvud. Dess ursprung är förkristet, och exempel på dess användning finns i hedniskt inspirerad hellenistisk konst; glorian användes, som man kan se på mosaik och mynt, på sådana halvgudar och gudomligheter som Neptunus, Jupiter, Bacchus och i synnerhet Apollon (solguden).” — (1967), band XII, sid. 963.

I The New Encyclopædia Britannica heter det: ”I hellenistisk och romersk konst förekommer ofta solguden Helios och romerska kejsare med en krans av strålar kring huvudet. På grund av det hedniska ursprunget undveks den i den tidiga kristna konsten, men en enkel rund nimbus godtogs av kristna kejsare på officiella porträtt av dem. Från mitten av 300-talet framställdes Kristus också med detta kejserliga attribut. ... Det var inte förrän på 500-talet som det blev vanligt att framställa jungfru Maria och andra helgon med gloria.” — (1976), Micropædia, band IV, sid. 864.

Är det rätt att förena kristendom med hednisk symbolik?

”Vad har ljuset gemensamt med mörkret? Hur rimmar Kristus med Beliar [Belial; Satan], och vad förenar den  troende med den otroende? Hur kan Guds tempel förlikas med avgudar? Vi är den levande Gudens tempel. ... Därför säger Herren: Dra bort från dem och skilj er från dem. Rör inte vid det som är orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara en fader för er, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, allhärskaren.” — 2 Kor. 6:14—18, 1981.

Kan alla medlemmar i en religiös grupp vara helgon och därmed vara fria från synd?

Det är helt visst sant att alla som utgjorde den kristna församlingen under det första århundradet var helgon eller heliga. (1 Kor. 14:33, 34; 2 Kor. 1:1; 13:12 [13:13 i NV]; 1981) De beskrivs vara sådana som har vunnit ”syndernas förlåtelse” och har ”helgats” av Gud. (Apg. 26:18; 1 Kor. 1:2; 1981) Trots det påstod de inte att de var fria från all synd. De hade fötts som avkomlingar av syndaren Adam. Detta arv gjorde ofta att de fick kämpa för att göra det som var rätt, som aposteln Paulus så ödmjukt erkände. (Rom. 7:21—25) Och aposteln Johannes sade rakt på sak: ”Om vi säger att vi är utan synd, bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.” (1 Joh. 1:8, 1981) Att vara helig i den bemärkelsen som uttrycket används med avseende på Kristi sanna efterföljare innebär inte att man i köttet är fri från all synd.

När det gäller frågan om huruvida alla sanna kristna i vår tid är helgon eller heliga med utsikt att få leva i himlen, se sidorna 165—169.

Om någon säger—

”Tror ni på helgonen?”

Kan du svara: ”Vilka tänker du då på?” Om personen nämner Maria och/eller apostlarna, kan du kanske tillägga: 1) ”Ja, de omnämns i Bibeln, och jag tror på det som står skrivet där. Men jag är särskilt intresserad av vad de gör i vår tid och hur det påverkar oss, är inte du det också? ... Jag har funnit någonting mycket intressant som sägs om dem här i Bibeln, och jag skulle gärna vilja visa dig vad det är. (Upp. 5:9, 10)” [Observera: Följande kan användas om det  väcks en fråga om bibelställets ordalydelse: I Da sägs det ”regera över jorden”. I Gi heter det ”härska över jorden”. Men i 1917 heter det ”regera på jorden” och i 1981 ”vara kungar på jorden”. För kommentarer angående den grekiska grammatiken, se sidan 169, under rubriken ”Himmel”.] 2) ”Hur kommer livet att gestalta sig under en sådan regering? (Upp. 21:2—4)”

Eller också kan du säga (om du en gång varit katolik): ”Jag tog under många år del i att fira högtidsdagar till ära för helgon och bad regelbundet till dem. Men sedan läste jag någonting i Bibeln som fick mig att fundera lite närmare på vad jag sysslade med. Låt mig få visa dig vad jag fann. (Se sidorna 151 och 152.)”