Korset

Definition: Det redskap på vilket Jesus Kristus avrättades kallas kors av de flesta inom kristenheten. Ordet kors härleds från det latinska ordet crux.

Varför framställer Vakttornets publikationer Jesus hängande på en påle med händerna över huvudet i stället för hängande på det traditionella korset?

Det grekiska ord som återgetts med ”kors” i många moderna bibelöversättningar (”tortyrpåle” i NV) är stau·rọs. I den klassiska grekiskan betydde detta ord blott och bart en upprättstående påle eller stolpe. Längre fram kom det också att användas om en avrättningspåle med en tvärslå. I The Imperial Bible-Dictionary erkänns detta med orden: ”Det grekiska ordet för kors, [stau·rọs], betecknade egentligen en påle, en upprättstående stolpe eller en planka, på vilken vad som helst kunde hängas eller som kunde användas vid inhägnande av ett jordstycke. ... Även bland romarna tycks crux (varifrån vårt kors kan härledas) ursprungligen ha varit en upprättstående påle.” — Redigerad av P. Fairbairn (London, 1874), band I, sid. 376.

Användes en sådan påle vid Guds Sons avrättning? Det är värt att lägga märke till att Bibeln också använder ordet  xỵ·lon om det redskap som användes. I A Greek-English Lexicon, av Liddell och Scott, anges detta ord betyda: ”Trä hugget och klart att använda, ved, timmer etc., ... ett stycke trä, stock, bjälke, stolpe, ... påk, klubba, ... påle som brottslingar hängdes upp på, ... om levande trä, träd.” Och sedan tilläggs det ”i NT, om korset”, och så anförs Apostlagärningarna 5:30 och Apg. 10:39 som exempel. (Oxford, 1968, sid. 1191, 1192) Men i 1981 har ordet xỵ·lon i dessa verser översatts med ”träpåle” och i 1917, Hd, Åk, Be med ”trä”. (Jämför detta ordval med orden i Galaterna 3:13; 5 Moseboken 21:22, 23.)

I J. D. Parsons’ bok The Non-Christian Cross (London, 1896) heter det: ”Det finns inte en enda mening i någon av de många skrifter, som utgör Nya testamentet, som i den ursprungliga grekiska texten innehåller ens några indirekta bevis för att den stauros som användes i Jesu fall var något annat än en vanlig stauros; och än mindre några bevis för att den inte bestod av ett enda trästycke, utan av två stycken som var hopspikade till ett kors. ... Det är inte så lite missvisande av våra lärare att översätta ordet stauros med ’kors’, när de översätter kyrkans grekiska dokument till vårt modersmål, och att därtill understödja denna handling genom att sätta in ordet ’kors’ i våra lexikon som innebörden i ordet stauros utan att noggrant förklara att denna innebörd i vilket fall som helst inte var den primära innebörden i ordet på apostlarnas tid, att det inte fick denna primära betydelse förrän långt senare, och då, om alls, fick den bara därför att man av en eller annan anledning förutsatte, trots avsaknaden av verifierande bevismaterial, att den särskilda stauros som Jesus blev hängd på hade just den särskilda formen.” — Sid. 23, 24; se också The Companion Bible (London, 1885), Appendix nr 162.

Det finns således tungt vägande bevis för att Jesus dog på en upprättstående påle och inte på det traditionella korset.

Vilket historiskt ursprung har kristenhetens kors?

”I nästan alla delar av den gamla världen har man hittat olika föremål, som daterar sig från tider långt före den  kristna eran, som har varit märkta med kors i olika former. Från Indien, Syrien, Persien och Egypten har man ett otal exempel på detta. ... Bruket av korset som en religiös symbol i förkristen tid och bland icke-kristna folk kan troligen betraktas som i det närmaste universellt, och i många, många fall var det förbundet med någon form av naturdyrkan.” — The Encyclopædia Britannica (1946), band 6, sid. 753.

”Utformningen av det [av två bjälkar bestående korset] hade sitt ursprung i det forntida Kaldeen och användes som symbol för guden Tammuz (i form av det mystiska Tau, begynnelsebokstaven i hans namn) i det landet och i närliggande länder, däribland Egypten. I mitten av 200-talet e.Kr. hade kyrkorna endera avvikit från eller gjort en travestering på vissa av den kristna trons läror. För att öka det avfälliga kyrkosystemets anseende upptog man hedningar i kyrkorna utan någon pånyttfödelse genom tron, och man lät dem i stor utsträckning få behålla sina hedniska tecken och symboler. Härav kom det sig att man lät Tau eller T, i dess vanligast förekommande form, med sänkt tvärstycke, beteckna Kristi kors.” — W. E. Vine: An Expository Dictionary of New Testament Words (London, 1962), sid. 256.

”Det är egendomligt, men dock ett obestridligt faktum, att korset har använts som en helig symbol i tidsåldrar långt före Kristi födelse och även därefter i länder som inte kommit i kontakt med kyrkans läror. ... Den grekiske Bacchus, den tyriske Tammuz, den kaldeiske Bel och den nordiske Oden symboliserades allesammans inför sina dyrkare av en korsformig figur.” — G. S. Tyack: The Cross in Ritual, Architecture, and Art (London, 1900), sid. 1.

”De egyptiska prästerna och påvekungarna bar korset i form av ’crux ansata’ [ankh, öglekorset] ... i handen som symbol för sin auktoritet som solgudens präster, och det kallades ’livssymbolen’.” — Överste J. Garnier: The Worship of the Dead (London, 1904), sid. 226.

”Olika typer av kors återfinns överallt på egyptiska monument och i gravvalv och betraktas av många auktoriteter såsom sinnebilder för antingen fallos [en bild av det manliga könsorganet] eller könsakten. ... I egyptiska gravkammare finner man crux ansata [kors med en cirkel eller ett handtag upptill] sida vid sida med fallos.” — H. Cutner:  A Short History of Sex-Worship (London, 1940), sid. 16, 17; se också The Non-Christian Cross, sid. 183.

”Dessa kors användes som symboler för den babyloniske solguden, ◯, och förekommer först på ett mynt med Julius Caesar, 100—44 f.Kr., och därefter på ett mynt som slagits av Caesars arvinge (Augustus), 20 f.Kr. På Konstantins mynt är den oftast förekommande symbolen  ; men samma symbol används utan den omgivande cirkeln och med de fyra lika långa armarna vertikala och horisontella; och detta var den symbol som särskilt vördades såsom ’solhjulet’. Det bör sägas att Konstantin dyrkade solguden och inte ville inträda i ’kyrkan’ förrän något kvartssekel efter det att han, enligt legenden, sett ett sådant kors på himlen.” — The Companion Bible, Appendix nr 162; se också The Non-Christian Cross, sid. 133—141.

Är vördnad för korset en skriftenlig sedvänja?

1 Kor. 10:14: ”Mina älskade, fly från avgudadyrkan.” (En avgud är en bild eller symbol som är föremål för intensiv hängivenhet, vördnad eller tillbedjan.)

2 Mos. 20:4, 5 (1982): ”Du skall inte göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe sådana, ej heller tjäna dem.” (Lägg märke till att Gud befallde sitt folk att inte ens göra sig något beläte eller någon bild som människor skulle kunna falla ner inför och tillbe.)

Följande kommentar i New Catholic Encyclopedia är intressant: ”Från kristendomens första århundrade finns inga konstverk som avbildar Kristi återlösningsdöd på Golgota. De första kristna, som påverkades av Gamla testamentets förbud mot avgudabilder, var obenägna att ens avbilda redskapet för Herrens lidande.” — (1967), band IV, sid. 486.

Angående de kristna under det första århundradet heter det i J. F. Hursts bok History of the Christian Church: ”Där fanns inget bruk av krucifixet och inte heller någon materiell representation av korset.” — (New York, 1897), band I, sid. 366.

 Har det verkligen någon betydelse om någon använder ett kors, så länge han inte tillber det?

Hur skulle du känna det, om en av dina käraste vänner blev avrättad på falska grunder? Skulle du då göra en kopia av det redskap som han avrättades med? Skulle du hålla detta redskap kärt, eller skulle du snarare sky det?

I det forntida Israel begrät otrogna judar den falske guden Tammuz’ död. Jehova talade om det som de gjorde som ”avskyvärdheter”. (Hes. 8:13, 14) Enligt historien var Tammuz en babylonisk gud, och korset användes som hans symbol. Babylon var ända från sin början på Nimrods tid emot Jehova och fiende till sann tillbedjan. (1 Mos. 10:8—10; Jer. 50:29) Den som vördar korset hedrar således symbolen för en tillbedjan som är emot den sanne Guden.

Som det sägs i Hesekiel 8:17 sträckte avfälliga judar dessutom ”fram skottet för min [dvs. Jehovas] näsa”. Han betraktade detta som något avskyvärt och kränkande. Varför det? Detta ”skott” var, som några kommentatorer förklarar, en bild av det manliga könsorganet, som användes i samband med fallosdyrkan. Hur måste då Jehova betrakta bruket av korset som, enligt vad vi har sett, i forna tider användes som en symbol för fallosdyrkan?