Lösen

Definition: Ett pris som betalas för att köpa tillbaka eller befria någon från en förpliktelse eller en oönskad omständighet. Det mest betydelsefulla lösenpris som betalats är Jesu Kristi utgjutna blod. Genom att frambära värdet av denna lösen i himlen öppnade Jesus vägen för Adams avkomlingar att bli befriade från den synd och död som vi alla har ärvt på grund av vår förfader Adams synd.

På vilket sätt var Jesu Kristi död annorlunda än den som andra martyrer har lidit?

Jesus var en fullkomlig människa. Han föddes syndfri, och han bevarade sin fullkomlighet hela livet igenom. ”Han begick ingen synd.” Han var ”obesudlad, skild från syndarna”. — 1 Petr. 2:22; Hebr. 7:26.

Han var Guds unike Son. Gud själv vittnade hörbart om detta från himlarna. (Matt. 3:17; 17:5) Denne Son hade tidigare levt i himlen; genom honom hade Gud frambringat alla andra skapade personer och ting i hela universum. För att Gud skulle få sin vilja utförd lät han på ett mirakulöst sätt överföra denne Sons liv till en jungfrus moderliv, så att han kunde födas som människa. Jesus talade om sig själv som Människosonen och framhöll därmed att han verkligen hade blivit människa. — Kol. 1:15—20; Joh. 1:14; Luk. 5:24.

Han var inte maktlös när han stod inför sina skarprättare. Han sade: ”Jag ger ut min själ. ... Ingen har tagit den ifrån mig, utan jag ger ut den av eget initiativ.” (Joh. 10:17, 18) Han vägrade att vädja om att änglastyrkor skulle ingripa till hjälp för honom. (Matt. 26:53, 54) Även om onda människor tilläts verkställa sina onda planer i fråga om att få honom dödad, var hans död verkligen ett offer.

Hans utgjutna blod har det värde som behövs för att ge andra befrielse. ”Människosonen har [inte] kommit för att bli betjänad, utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många.” (Mark. 10:45) Hans död var således av långt större värde än den martyrdöd som någon kan lida på grund av att han vägrar att kompromissa i fråga om sin tro.

Se också sidorna 422 och 423, under rubriken ”Åminnelsen”.

 Varför var det nödvändigt att lösen gavs på det sätt som skedde för att vi skall kunna få evigt liv?

Rom. 5:12: ”Synden kom in i världen genom en enda människa [Adam], och döden genom synden, och ... på så sätt spred sig [döden] till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Vi är alla syndare från födelsen, hur rättrådigt vi än kan tänkas leva. [Ps. 51:5] Vi kan inte på något sätt göra oss förtjänta av rätten att leva för evigt.)

Rom. 6:23: ”Den lön synden betalar ut är död.”

Ps. 49:6—9: ”De som förtröstar på sina medel till uppehälle och som fortsätter att berömma sig av sin rikedoms överflöd — inte en av dem kan på något sätt friköpa ens en broder eller ge Gud en lösen för honom, (och priset för friköpandet av deras själ är så dyrt att det har upphört till obestämd tid), så att han skulle fortsätta att leva för alltid och inte se gropen.” (Ingen ofullkomlig människa kan skaffa fram de medel som behövs för att befria någon annan från synd och död. Hon kan inte köpa evigt liv för pengar, och om hon offrar sin själ i döden, har det inget värde när det gäller att befria någon från synd och död, eftersom döden under alla omständigheter är den lön som hon får på grund av synden.)

Varför påbjöd inte Gud helt enkelt att alla Adams och Evas avkomlingar som var lydiga mot Gud kunde få leva för evigt, även om Adam och Eva måste dö på grund av sitt uppror?

Därför att Jehova är ”en som älskar rättfärdighet och rättvisa”. (Ps. 33:5; 5 Mos. 32:4; Jer. 9:24) Hans handlande i denna situation var i överensstämmelse med hans rättfärdighet och uppfyllde kraven på absolut rättvisa, samtidigt som hans egenskaper kärlek och barmhärtighet framträdde ännu mer storslagna. Hur kan man säga det?

1) Adam och Eva hade inte frambringat några barn innan de syndade, och därför har ingen fötts fullkomlig. Alla Adams avkomlingar föddes i synd, och synd leder till död. Om Jehova helt enkelt hade ignorerat detta, skulle han ha förnekat sina egna rättfärdiga normer. Gud kunde inte handla så och därigenom bli delaktig i orättfärdigheten. Han  kringgick inte kraven på absolut rättvisa; ingen förnuftsbegåvad varelse skulle därför någonsin med fog kunna klandra honom i detta avseende. — Rom. 3:21—26.

2) Hur kunde en anordning göras för att befria dem av Adams avkomlingar som visade Jehova kärleksfull lydnad utan att kraven på rättvisa ignorerades? Om en fullkomlig människa offrade sitt liv i döden, kunde rättvisan tillåta att detta fullkomliga liv gavs som täckning för deras synder som i tro accepterade denna anordning. Eftersom en enda människas synd (Adams) bar ansvaret för att alla i den mänskliga familjen blev syndare, kunde en annan fullkomlig människas (i själva verket en andre Adams) utgjutna blod, som var av motsvarande värde, få rättvisans vågskålar att väga jämnt. Eftersom Adam syndade med vett och vilja, kunde han inte dra nytta av denna anordning; men eftersom det straff som alla människor måste betala för synden på detta sätt skulle betalas av någon annan, kunde Adams avkomlingar bli befriade. Men det fanns ingen sådan fullkomlig människa. Människor kunde aldrig uppfylla dessa krav på absolut rättvisa. Jehova gjorde därför som ett uttryck för sin underbara kärlek den anordning som behövdes, till stor kostnad för honom själv. (1 Kor. 15:45; 1 Tim. 2:5, 6; Joh. 3:16; Rom. 5:8) Guds enfödde Son var villig att göra sin del. Ödmjukt lämnade han sin himmelska härlighet, blev en fullkomlig människa och dog sedan för människors skull. — Fil. 2:7, 8.

Illustration: En familjefar blir kriminell och döms till döden. Hans barn lämnas utblottade, hopplöst skuldsatta. Kanske ingriper deras vänlige farfar till deras hjälp och ordnar så att en son som bor hemma hos honom betalar skulden och därmed öppnar möjligheten för dem att börja ett nytt liv. Naturligtvis måste barnen acceptera anordningen för att kunna dra nytta av den, och rimligtvis kan farfadern kräva vissa ting för att försäkra sig om att barnen inte skall efterlikna sin far och följa hans levnadssätt.

Vilka fick först möjlighet att utnyttja Jesu offers förtjänst, och med vilket mål i sikte?

Rom. 1:16: ”De goda nyheterna [om Jesus Kristus och hans uppgift i samband med Jehovas uppsåt] ... är ju Guds kraft till räddning för var och en som tror, för juden först  och även för greken.” (Inbjudan att dra nytta av anordningen för räddning genom Kristus gick ut först till judarna och sedan till icke-judarna.)

Ef. 1:11—14: ”I vars [Kristi] gemenskap också vi [judar, aposteln Paulus inbegripen] angavs som arvingar [Arvingar till vad? Till det himmelska kungariket.] ... för att vi skulle tjäna till hans härlighets pris, vi som har varit de första att hoppas på Kristus. Men också ni [kristna som tagits ut från de icke-judiska nationerna, vilka utgjorde ett stort antal i Efesos] satte ert hopp till honom sedan ni hört sanningens ord, de goda nyheterna om er räddning. Genom honom blev ni också, sedan ni kommit till tro, märkta med den utlovade heliga anden som med ett sigill, den som är ett förskott på vårt arv, för att Guds särskilda egendom skall kunna frigöras genom en lösen, till hans härliga pris.” (Detta arv är, som det visas i Första Petrus 1:4, förvarat i himlarna. I Uppenbarelseboken 14:1—4 visas det att det är 144.000 som skall få del av det. Dessa skall tjäna tillsammans med Kristus som kungar och präster över mänskligheten i 1.000 år. Under denna tid kommer Guds uppsåt med att göra jorden till ett paradis befolkat med fullkomliga avkomlingar till det första människoparet att förverkligas.)

Vilka andra i vår tid erfar nyttan av Jesu offer?

1 Joh. 2:2: ”Han [Jesus Kristus] är ett försoningsoffer för våra synder [aposteln Johannes’ och andra med anden smorda kristnas synder], men inte bara för våra utan också för hela världens [andra människors, de människors som härigenom ges möjlighet att leva för evigt på jorden].”

Joh. 10:16: ”Jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra fram, och de kommer att lyssna till min röst, och de kommer att bli en hjord, en herde.” (Dessa ”andra får” kommer in under Jesu Kristi kärleksfulla omvårdnad medan kvarlevan av den ”lilla hjorden” av dem som skall ärva det himmelska kungariket fortfarande befinner sig på jorden; på så sätt kan de ”andra fåren” förenas med Guds kungarikes arvingar som en del av den ”enda hjorden”. Allesammans får de i mångt och mycket samma nytta av Jesu offer, dock inte i alla hänseenden, eftersom de har olika slutmål.)

 Upp. 7:9, 14: ”Efter detta såg jag, och se! en stor skara, som ingen var i stånd att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål. ... ’Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan, och de har tvättat sina långa dräkter och gjort dem vita i Lammets blod.’” (Medlemmarna av denna stora skara lever således då den stora vedermödan bryter ut, och de har en ren ställning inför Gud, eftersom de utövar tro på återlösningen. Den rättfärdighet som tillräknas dem som ett resultat av detta är tillräcklig för att de skall bevaras vid liv på jorden genom den stora vedermödan.)

Vilka framtida välsignelser kommer att åtnjutas som ett resultat av återlösningen?

Upp. 5:9, 10: ”De sjunger en ny sång och säger: ’Du [Lammet, Jesus Kristus] är värdig att ta skriftrullen och bryta dess sigill, eftersom du blev slaktad och du med ditt blod köpte människor åt Gud ur varje stam och tungomål och folk och nation, och du gjorde dem till att vara ett kungarike och präster åt vår Gud, och de skall härska som kungar över jorden.’” (Återlösningen var en viktig faktor i fråga om att öppna vägen till himmelskt liv för dem som skall regera tillsammans med Kristus. Snart kommer alla de som skall utgöra jordens nya regering att sitta på sina himmelska troner.)

Upp. 7:9, 10: ”Se! en stor skara, som ingen var i stånd att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål stod inför tronen och inför Lammet [Jesus Kristus som dog som ett offerlamm], klädda i långa vita dräkter; och det var palmkvistar i deras händer. Och oupphörligt ropar de med hög röst och säger: ’Räddningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” (Tro på Kristi offer är en avgörande faktor när det gäller denna stora skaras möjlighet att leva igenom den stora vedermödan.)

Upp. 22:1, 2: ”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som flöt ut från Guds och Lammets tron och vällde fram i mitten av den breda vägen i staden. Och på den här sidan om floden och på den andra sidan stod livets träd, som frambringade tolv fruktskördar, i det de ger sin frukt var månad. Och trädens löv tjänade till botande av nationerna.” (Tillämpandet av Guds Lamms, Jesu Kristi,  offers värde utgör således en viktig del i den anordning som Gud gjort för att bota människor från alla syndens verkningar och ge dem möjlighet att leva för evigt.)

Rom. 8:21: ”Också skapelsen själv [mänskligheten] skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet.”

Vad krävs av oss för att vi skall få varaktig nytta av Jesu fullkomliga offer?

Joh. 3:36: ”Den som utövar tro på Sonen har evigt liv; den som inte lyder Sonen skall inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom.”

Hebr. 5:9: ”Sedan han [Jesus Kristus] hade gjorts fullkomlig, blev han ansvarig för evig räddning för alla dem som lyder honom.”

Vad uppenbarar lösenanordningen om Guds känslor för mänskligheten?

1 Joh. 4:9, 10: ”Av detta har Guds kärlek gjorts uppenbar i vårt fall, därför att Gud har sänt ut sin enfödde Son i världen för att vi skulle få liv genom honom. Kärleken består i detta: inte i att vi har älskat Gud, utan i att han har älskat oss och sänt ut sin Son som ett försoningsoffer för våra synder.”

Rom. 5:7, 8: ”Annars skall väl knappast någon dö för en rättfärdig; jo, för den gode kanske någon rentav vågar dö. Men Gud anbefaller sin egen kärlek åt oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Vilken verkan bör denna anordning ha på hur vi brukar vårt liv?

1 Petr. 2:24: ”Han bar själv våra synder i sin egen kropp på pålen, för att vi skulle vara färdiga med synderna och leva för rättfärdigheten.” (Med tanke på allt som Jehova och hans Son har gjort för att rena oss från synd bör vi ihärdigt sträva efter att övervinna syndfulla benägenheter. Det bör vara fullständigt otänkbart för oss att med vett och vilja göra något som vi vet är syndfullt!)

 Tit. 2:13, 14: ”Kristus Jesus ... gav sig själv för oss för att kunna befria oss från varje slag av laglöshet och kunna rena åt sig ett folk som är helt hans eget, nitiskt i fråga om förträffliga gärningar.” (Uppskattning av denna underbara anordning bör driva oss till att nitiskt ta del i dessa gärningar som Kristus gav sina sanna efterföljare i uppdrag att utföra.)

2 Kor. 5:14, 15: ”Den kärlek Kristus har tvingar oss, eftersom detta är vad vi har dömt: att en har dött för alla; så har de då alla dött; och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva, utan för honom som dog för dem och blev uppväckt.”