Mässan

Definition: Ordet ”mässa” används både om katolsk och om protestantisk gudstjänst. Här behandlas den romersk-katolska mässan, nattvardsgudstjänsten. Enligt romersk-katolska kyrkans heliga kongregation för liturgiska angelägenheter är mässan ”— Ett offer i vilket korsets offer vidmakthålls för evigt; — En åminnelse av Herrens död och uppståndelse, hans som sade: ’Gören detta till min åminnelse’ (Lukas 22:19); — En helig festmåltid i vilken Guds folk, genom kommunionen [nattvarden], där Herrens lekamen [kropp] och blod är närvarande, får del av påskoffrets värde, förnyar det nya förbundet som Gud har ingått med människan en gång för alla genom Kristi blod och i tro och hopp förebildar och emotser den eskatologiska festmåltiden i Faderns rike, i det att de förkunnar Herrens död ’till dess att han kommer’.” (Eucharisticum Mysterium, 25 maj 1967) Det är katolska kyrkans sätt att göra det som den menar att Jesus Kristus gjorde vid sin sista måltid.

 Förvandlas verkligen brödet och vinet till Kristi kropp och blod?

I en ”högtidlig trosbekännelse” daterad den 30 juni 1968 förklarade påven Paul VI: ”Vi tror att alldeles som brödet och vinet konsekrerat av Herren vid hans sista måltid förvandlades till hans lekamen och hans blod, som skulle offras för oss på korset, så förvandlas brödet och vinet konsekrerat av prästen till Kristi lekamen och blod, hans som i härlighet upphöjts på tronen i himlen, och vi tror att Herrens mystiska närvaro, i skepnad av dessa element, vilka för våra sinnen tycks vara desamma efter konsekrationen som före, är en sann, verklig och substantiell närvaro. ... Denna mystiska förvandling kallas mycket lämpligt av kyrkan transsubstantiation.” (Amanda G. Watlington: Official Catholic Teachings—Christ Our Lord, Wilmington, North Carolina; 1978, sid. 411) Är denna trosuppfattning i överensstämmelse med Bibeln?

Vad menade Jesus då han sade: ”Detta är min kropp” och: ”Detta är mitt blod”?

Matt. 26:26—29 (1981): ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ’Tag och ät, detta är min kropp.’ Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: ’Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike.’”

Beträffande uttrycken ”detta är min kropp” och ”detta är mitt blod” är följande värt att beakta: Mo har lydelsen ”det betyder min kropp”, ”detta betyder mitt blod”. (Kursiverat  av oss) NV har samma ordalydelse. I The Christian’s Bible—New Testament (Strasburg, Pennsylvania; 1928, George LeFevre) har uttrycken översatts med ”detta representerar min kropp”, ”detta representerar mitt blod”. (Kursiverat av oss) Dessa återgivningar stämmer överens med sammanhanget, med det som sägs i Matt. 26 vers 29, i olika katolska utgåvor. Enligt Be lyder orden: ”Härefter skall jag icke mera dricka av denna vinträdets frukt intill den dagen, då jag skall dricka den ny med eder i min Faders rike.” (Kursiverat av oss) Den katolska Dy visar också att Jesus, när han talade om vad som var i bägaren, talade om ”denna vinträdets frukt”, och detta sade Jesus efter det att han hade sagt: ”Detta är mitt blod.”

Begrunda uttrycken ”detta är min kropp” och ”detta är mitt blod” i ljuset av andra livfulla uttryckssätt i Bibeln. Jesus sade också: ”Jag är världens ljus”, ”jag är grinden in till fåren”, ”jag är den sanna vinstocken”. (Joh. 8:12; 10:7; 15:1; 1981) Inget av dessa uttryck innebar en mirakulös förvandling, eller hur?

I Första Korinthierna 11:25 (1981) skrev aposteln Paulus om Jesu sista måltid och uttryckte samma tankar i en något annorlunda ordalydelse. I stället för att direkt citera det Jesus sade angående bägaren: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet”, använde han följande uttryckssätt: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod.” Detta innebar helt visst inte att bägaren på något mirakulöst sätt förvandlades till det nya förbundet. Är det inte rimligare att dra den slutsatsen att innehållet i bägaren representerade Jesu blod genom vilket det nya förbundet fick gällande kraft?

Vad menade Jesus med det som han sade i Johannes 6:53—57?

”Jesus svarade: ’Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig.’” — Joh. 6:53—57, 1981.

Skall man förstå detta så att de rent bokstavligt skulle äta Jesu kött och dricka hans blod? Om det skulle förhålla sig så, skulle det innebära att Jesus förordade brott mot den lag som Gud hade gett Israel genom Mose. Denna lag förbjöd att man åt något som helst blod. (3 Mos. 17:10—12) I stället för att förorda någonting sådant fördömde han kraftigt dem som bröt mot något av Lagens krav. (Matt. 5:17—19) Vad Jesus således måste ha haft i tankarna var att man  skulle äta och dricka i bildlig bemärkelse genom att utöva tro på värdet av hans fullkomliga mänskliga offer. — Jämför Johannes 3:16; 4:14; 6:35, 40.

Gav Jesus sina lärjungar anvisningar om att de inte bara skulle högtidlighålla minnet av hans död, utan också ha en ceremoni där hans offer i själva verket förnyades?

Enligt The Documents of Vatican II: ”Vår Frälsare instiftade det eukaristiska offret av sin lekamen och sitt blod vid sin sista måltid, den kväll då han blev förrådd. Han gjorde detta för att vidmakthålla korsets offer för evigt ...” — (New York, 1966), redigerad av jesuiten W. M. Abbott, sid. 154; kursiverat av oss.

I The Catholic Encyclopedia heter det: ”Kyrkan menar att mässan skall betraktas som ett ’sant och rätt offer’. ... Den förnämsta källan till vår lära är emellertid traditionen, som från tidigaste år har förkunnat att mässoffret tjänar till bönhörelse.” — (1913), band X, sid. 6, 17.

Jesus själv sade: ”Gör detta till minne av mig.” (Luk. 22:19; 1 Kor. 11:24; 1981) Lukas 22:19 lyder enligt Be: ”Gören detta till min åminnelse.” Jesus sade inte att det han gjorde vid sin sista måltid innebar att han offrade sig själv eller att hans lärjungar skulle förnya hans offer.

Hebr. 9:25—28 (1981): ”Han gjorde det inte för att offra sig många gånger, så som [den judiske] översteprästen varje år går in i helgedomen med blod som inte är hans eget. Då hade han måst lida många gånger alltifrån världens skapelse. Men nu har han trätt fram, en gång för alla, ... för att utplåna synden genom att offra sig själv. Och liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas, så har Kristus en gång offrats.” (Kursiverat av oss)

Är alltsammans helt enkelt ”ett ofattbart mysterium”?

Bibeln talar om gudomliga mysterier eller heliga hemligheter. Men ingenting av detta strider mot de klart uttalade sanningarna i Bibeln. Angående dem som satte sina traditioner framför Skrifterna sade Jesus: ”Hycklare, Jesaja profeterade rätt om er när han sade: Detta folk ärar mig med sina läppar,  men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.” — Matt. 15:7—9, 1981.

Menade Jesus att denna åminnelse skulle firas kanske varje dag eller varje vecka?

I Basic Catechism heter det: ”Katolska kristnas särskilda plikter” innefattar ”att de deltar i mässan varje söndag och varje obligatorisk helgdag”. (Boston, 1980, sid. 21) ”De trogna uppmuntras i själva verket till att delta i mässan och ta emot nattvarden ofta, ja, dagligen.” — The Teaching of Christ—A Catholic Catechism for Adults, förkortad upplaga (Huntington, Indiana; 1979), sid. 281.

Visar Bibeln att Kristi död hölls i åminnelse varje gång det talas om ”brödbrytande”? (Apg. 2:42, 46; 20:7; 1981) Jesus ”bröt ... bröden”, då mat delades ut vid en måltid redan före hans sista måltid. (Mark. 6:41; 8:6; 1981) Det bröd som judarna använde på den tiden var inte sådant bröd som många människor är vana att använda i dag. När de åt det, brukade de ofta bryta eller riva av en bit.

Jesus sade inte uttryckligen hur ofta åminnelsen av hans död skulle firas. Men han instiftade den just den dag då den judiska påsken firades, den som bland hans lärjungar ersattes av åminnelsen av Kristi död. Påsken var en årlig tilldragelse som firades den 14 nisan. På liknande sätt firade judarna de ojästa kakornas högtid, veckohögtiden (pingsten), lövhyddohögtiden eller insamlingshögtiden och försoningsdagen en gång om året.

Får själar i skärselden lindring när mässan läses?

I The Teaching of Christ—A Catholic Catechism for Adults heter det: ”Ordet ’skärseld’ finns inte i Bibeln, inte heller finns läran om skärselden uttryckligen där. ... Fädernas verk talar inte bara många gånger om att skärselden existerar, utan också om det faktum att de trogna som gått bort kan bli hjälpta genom de levandes böner, i synnerhet genom mässoffret.” — Sid. 347, 348.

Angående de dödas tillstånd sägs det i Bibeln: ”Väl vet de som lever att de måste dö, men de döda vet alls ingenting.” (Pred. 9:5, 1982) ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hes. 18:4, 1878) (Se också sidorna 92—94, under rubriken ”Död”.)