Treenighet
Treenighet
Definition: Den centrala läran i kristenhetens kyrkor. Enligt den athanasianska trosbekännelsen finns det tre gudomliga personer (Fadern, Sonen och den helige Ande), var och en sägs vara evig, var och en sägs vara allsmäktig, ingen större eller mindre än någon av de andra, var och en sägs vara Gud och ändå tillsammans vara en enda Gud. Andra uttalanden om läran betonar att dessa tre ”personer” inte är tre separata och helt skilda individer, utan tre former i vilka det gudomliga väsendet existerar. Somliga treenighetsanhängare framhåller således att de tror att Jesus Kristus är Gud eller att Jesus och den helige Ande är Jehova. En oskriftenlig lära.
Varifrån härstammar treenighetsläran?
I The New Encyclopædia Britannica heter det: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet, inte heller tänkte Jesus och hans efterföljare motsäga Gamla testamentets Shema: ’Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en.’ (5 Mos. 6:4, 1917) ... Läran utvecklades successivt under flera århundraden och genom många kontroverser. ... Mot slutet av 300-talet ... antog treenighetsläran i allt väsentligt den form som den har behållit sedan dess.” — (1976), Micropædia, band X, sid. 126.
I New Catholic Encyclopedia heter det: ”Formuleringen ’en Gud i tre personer’ blev inte helt fastslagen och förvisso inte helt upptagen i kristet liv och kristen trosbekännelse förrän mot slutet av 300-talet. Men det är just denna formulering som har det främsta anspråket på titeln treenighetsdogmen. Bland de apostoliska fäderna fanns det inte något som ens avlägset liknade en sådan mentalitet eller ett sådant perspektiv.” — (1967), band XIV, sid. 299.
I The Encyclopedia Americana läser vi: ”Kristendomen härrörde från judendomen, och judendomen var strängt unitarisk [judarna trodde att Gud är en enda person]. Vägen som ledde från Jerusalem till Nicaea var knappast rak. 300-talets treenighetslära var ingen exakt återspegling av den tidiga kristna läran om Guds väsen; den var tvärtom en avvikelse från denna lära.” — (1956), band XXVII, sid. 294L.
I Nouveau Dictionnaire Universel heter det: ”Den platonska treenigheten, som i sig själv är blott och bart en omarbetning av äldre treenigheter daterade till tidigare folks tid, tycks vara den rationella filosofiska treenighet av attribut som födde de tre hypostaser eller gudomliga personer som de kristna kyrkorna lär om. ... Denna uppfattning som den grekiske filosofen [Platon, 300-talet f.v.t.] hade om den gudomliga treenigheten ... kan man finna i alla gamla [hedniska] religioner.” — (Paris, 1865—1870), redigerad av M. Lachâtre, band 2, sid. 1467.
Jesuiten John L. McKenzie säger i sitt verk Dictionary of the Bible: ”Tretalet inom enheten definieras i fråga om väsen i sådana termer som ’person’ och ’väsen’, termer som förekommer inom grekisk filosofi; i själva verket förekommer inte de termerna i Bibeln. De trinitariska definitionerna uppstod som resultat av långa strider, i vilka dessa och andra termer, sådana som ’innersta väsen’ och ’substans’, felaktigt tillämpades på Gud av somliga teologer.” — (New York, 1965), sid. 899.
Även om varken ordet ”treenighet” eller något uttalande om treenighetsläran finns i Bibeln, vilket anhängare av treenighetsläran erkänner, kan man fråga: Finns de uppfattningar som är inbegripna i den läran i Bibeln?
Lär Bibeln att den ”heliga anden” är en person?
Vissa enskilda skriftställen, som talar om den heliga anden (”den helige Ande”, 1917), kan tyckas antyda att den är en person. För att ta ett exempel: Den heliga anden omtalas som en hjälpare (grekiska: pa·rạ·kle·tos; Hugsvalare, Be, Da; egentl. ”tillkallad, advocatus”, Me, fotnot) som ”lär”, ”vittnar”, ”talar” och ”hör”. (Joh. 14:16, 17, 26; 15:26; 16:13) Men i andra skriftställen sägs det att människor ”uppfylldes” av helig ande, att några blev ”döpta” med den eller ”smorda” med den. (Luk. 1:41; Matt. 3:11; Apg. 10:38) Dessa senare omnämnanden av den heliga anden stämmer definitivt inte in på en person. För att förstå vad Bibeln som helhet lär måste man ta hänsyn till alla dessa skriftställen. Vilken rimlig slutsats kommer man då fram till? Den att i de första skriftställena som anförts här används symboliskt språk, där Guds heliga ande, hans verksamma kraft, personifieras, alldeles som visheten, synden, döden, vattnet och blodet också personifieras i Bibeln. (Se också sidan 30, under rubriken ”Ande”.)
Den Heliga skrift upplyser oss om Faderns namn — Jehova. Den informerar oss om att Sonen är Jesus Kristus, men ingenstans i Skriften används ett personligt namn om den heliga anden.
I Apostlagärningarna 7:55, 56 sägs det att Stefanus fick en syn av det himmelska, i vilken han fick se ”Jesus, som stod på Guds högra sida”. Men han nämnde ingenting om att han såg den heliga anden. (Se också Uppenbarelseboken 7:10; 22:1, 3.)
I New Catholic Encyclopedia medges det: ”Flertalet skriftställen i NT [Nya testamentet] uppenbarar Guds ande som någonting, inte som någon. Detta kommer särskilt till synes i parallellismen mellan anden och Guds kraft.” (1967, band XIII, sid. 575) Det verket säger också: ”Apologeterna [grekiska kristna skribenter på 100-talet] talade alltför haltande om Anden; man kan, med ett visst mått av förväntan, säga alltför opersonligt.” — Band XIV, sid. 296.
Är Bibeln samstämmig med dem som lär att Fadern och Sonen inte är två separata och helt skilda individer?
Matt. 26:39 (1981): ”Han [Jesus Kristus] gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ’Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill utan som du vill.’” (Om Fadern och Sonen inte var två helt skilda individer, skulle en sådan bön ha varit meningslös. Jesus skulle då ha bett till sig själv, och hans vilja skulle med nödvändighet ha varit Faderns vilja.)
Joh. 8:17, 18 (1981): ”[Jesus svarade de judiska fariséerna:] I er egen lag står det att vad två vittnar är giltigt. Jag vittnar om mig själv, och om mig vittnar också Fadern som har sänt mig.” (Jesus talade alltså definitivt om sig själv som en individ separat och helt skild från Fadern.)
Se också sidorna 176 och 177, under rubriken ”Jehova”.
Lär Bibeln att alla som sägs vara en del av treenigheten är eviga, att ingen av dem har en början?
Kol. 1:15, 16 (1981): ”Han [Jesus Kristus] är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden.” I vilken bemärkelse är Jesus Kristus ”den förstfödde i hela skapelsen”? 1) Treenighetsanhängarna säger att ”förstfödd” här har innebörden den främste, den mest överlägsne, den mest framstående; därmed skulle Kristus förstås vara den mest framstående i förhållande till dem som blev skapade, alltså inte någon del av skapelsen. Om det skulle vara så, och om treenighetsläran skulle vara sann, varför sägs det då inte att Fadern och den heliga anden också är den förstfödde i hela skapelsen? Men Bibeln tillämpar detta uttryck enbart på Sonen. Enligt den vanliga innebörden i uttrycket ”förstfödd” framgår det att Jesus är den äldste i Jehovas familj av söner. 2) Uttrycket ”den förstfödde av” och liknande konstruktioner förekommer omkring 30 gånger i Bibeln före Kolosserna 1:15, och varje gång det används om levande varelser har det en och samma innebörd — den förstfödde i en grupp. ”Israels förstfödde” är en av Israels söner; ”den förstfödde av Farao” (NV) är en av medlemmarna i Faraos familj; ”den förstfödde av husdjuren” (NV) är själv ett husdjur. Vad får då somliga att tillskriva det uttrycket en annan innebörd i Kolosserna 1:15? Är det Bibelns språkbruk eller är det den tro som de redan har och som de söker bevis för? 3) Utesluter Kolosserna 1:16, 17 (1981) tanken att Jesus skulle ha skapats, då det där sägs att ”i honom skapades allt ... allt är skapat genom honom och till honom”? Det grekiska ord som här översatts med ”allt” är pạn·ta, en böjningsform av pas. I Lukas 13:2 (1981) återges detta ord med ”alla andra”; i JB sägs det ”några andra”. (Se också Lukas 21:29 i 1981 och Filipperna 2:21 i Hd.) I överensstämmelse med allt annat som Bibeln säger om Sonen tillskriver NV ordet pạn·ta i Kolosserna 1:16, 17 just denna innebörd, och därför heter det där: ”Med hjälp av honom skapades alla andra ting. ... Alla andra ting har skapats genom honom och för honom.” Det framgår således att han är en skapad varelse, att han är en del av den skapelse som Gud har frambringat.
Upp. 1:1; 3:14; (1981): ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom.” ”Och skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början [grekiska: ar·khẹ] till Guds skapelse.” (Åk och 1917 lyder: ”begynnelsen till Guds skapelse”; Da: begynnelsen av Guds skapelse; NV: ”Guds skaparverks början”.) Andra översättningar däremot har lydelsen: ”ursprunget till Guds skapelse” (Hd) eller ”upphovet till Guds skaparverk” (Gi). Vilken återgivning är den korrekta? Några menar alltså att Sonen var ”ursprunget till” eller ”upphovet till” Guds skaparverk, att han var ”början till Guds skapelse” i den bemärkelsen att han påbörjade Guds skaparverk. I Liddell och Scotts A Greek-English Lexicon anges ”början, begynnelse”, inte ”ursprung, upphov”, som första betydelse av ordet ar·khẹ. (Oxford, 1968, sid. 252) Johannes använder i sina texter olika former av det grekiska ordet ar·khẹ, och varje gång har ordet den allmänna betydelsen ”början av (på)”. Den logiska slutsatsen är att den vars ord citeras i Uppenbarelseboken 3:14 är en skapelse, den förste av Guds skapelser, att han hade en början. Jämför Ordspråken 8:22, där Sonen enligt många bibelkommentatorer framställs som visheten personifierad. Enligt 1878, Åk, 1917 och Bibelkommissionens översättning (Tre bibelböcker, 1991) sägs den som talar där vara ”skapad”.
Profetiskt sägs det i Mika 5:2 (1982) om Messias att hans ”härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar”. I 1878 lyder motsvarande ord: ”Vilkens utgång är ifrån fordom, ifrån evighetens dagar.” Innebär det att han är densamme som Gud? Det är värt att lägga märke till att 1917, liksom 1982, återger den hebreiska texten med orden ”forntidens dagar”, Åk med ”tidsåldriga dagar” och NV med ”obestämd tids dagar” i stället för att säga ”evighetens dagar”. Om man betraktar Mika 5:2 i ljuset av Uppenbarelseboken 3:14, som behandlats här ovan, ser man att det skriftstället inte bevisar att Jesus var utan början.
Lär Bibeln att ingen av dem som sägs ingå i treenigheten är större eller mindre än någon av de andra, att alla är jämlika, att alla är allsmäktiga?
Mark. 13:32 (1981): ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” (Så skulle det naturligtvis inte kunna vara, om Fadern, Sonen och den heliga anden var jämlika, utgjorde en gudomlighet. Om Sonen inte kände till detta på grund av att han var begränsad av sin mänskliga natur, som somliga påstår, kvarstår frågan: Varför kände inte den heliga anden till detta?)
Matt. 20:20—23 (1981): ”Sebedaios-sönernas mor [kom] fram till honom [Jesus] ... och hon sade: ’Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster.’ Jesus svarade: ... ’Min bägare skall ni få dricka, men platserna till höger och till vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill av min fader.’” (Så egendomligt, om Jesus är Gud som det påstås! Svarade Jesus här bara i enlighet med sin ”mänskliga natur”? Om Jesus, som treenighetsanhängarna säger, var sann ”Gudamänniska” — både Gud och människa, inte antingen eller — skulle det då verkligen vara konsekvent att komma med en sådan förklaring? Är det inte snarare så att Matteus 20:23 visar att Sonen inte är jämlik Fadern, att Fadern har reserverat somliga förmånsrätter åt sig själv?)
Matt. 12:31, 32 (1981): ”All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande.” (Om den heliga anden var en person och var Gud, skulle detta skriftställe direkt motsäga treenighetsläran, eftersom det skulle innebära att den heliga anden på något sätt var större än Sonen. Det Jesus sade visar i stället att Fadern, som ”Anden” tillhörde, är större än Jesus, Människosonen.)
Joh. 14:28 (1981): ”[Jesus sade:] Om ni älskade mig, skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.”
1 Kor. 11:3 (1981): ”Nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud.” (Det framgår alltså klart att Kristus inte är Gud och att Gud är överordnad Kristus. Det bör påpekas att detta skrevs omkring år 55 v.t., dvs. omkring 22 år efter det att Jesus hade återvänt till himlen. Den sanning som framhålls här gäller således förhållandet mellan Gud och Kristus i himlen.)
1 Kor. 15:27, 28 (1917): ”’Allt har han [Gud] lagt under hans [Jesu] fötter’. Men när det heter, att ’allt är honom underlagt’, då är uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom. Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så skall Gud bliva allt i alla.”
Det hebreiska ordet Shad·dạj och det grekiska ordet Pan·to·krạ·tor översätts båda med ”allsmäktig”. Båda dessa ord på grundspråken används gång på gång om Jehova, Fadern. (2 Mos. 6:3; Upp. 19:6) Ingetdera av uttrycken används någonsin om vare sig Sonen eller den heliga anden.
Lär Bibeln att var och en av dem som sägs vara en del av treenigheten är Gud?
Jesus sade i bön: ”Fader, ... detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.” (Joh. 17:1—3, 1981; kursiverat av oss) (De flesta översättningar använder här uttrycket ”den ende sanne Guden” med hänsyftning på Fadern. NE säger ”som allena är sann Gud”. Han kan inte vara ”den ende sanne Guden”, den ”som allena är sann Gud”, om det finns två till som är Gud och har samma rang som han, eller kan han det? Alla andra som omtalas som ”gudar” måste vara antingen falska eller enbart en återspegling av den sanne Guden.)
1 Kor. 8:5, 6 (1981): ”Även om det finns så kallade gudar, i himlen eller på jorden — och det finns ju många gudar och många herrar — så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.” (I det här skriftstället framställs Fadern som ”bara en Gud”, de kristnas ende Gud, och som en Gud som står i en klass för sig, skild från Jesus Kristus.)
1 Petr. 1:3 (1981): ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader.” (Gång på gång, även efter Jesu himmelsfärd, talar Bibeln om Fadern som Jesu Kristi ”Gud”. I Johannes 20:17 talade Jesus själv om Fadern som ”min Gud”, ett uttalande som han gjorde efter sin uppståndelse. Längre fram, då han var i himlen, använde han, i Uppenbarelseboken 3:12, återigen samma uttryck. Men det sägs aldrig i Bibeln att Fadern omnämner Sonen som ”min Gud”, inte heller omnämner vare sig Fadern eller Sonen den heliga anden som ”min Gud”.)
Beträffande kommentarer till skriftställen som används av somliga i ett försök att bevisa att Kristus är Gud, se sidorna 191—195, under rubriken ”Jesus Kristus”.
Jesuiten Karl Rahner medger i Schriften zur Theologie: ”Θεός [Gud] används dock aldrig om Anden.” Han medger vidare: ”I NT [Nya testamentet] används aldrig ὁ θεός [ordagrant: Guden] om πνεῦμα ἅγιον [den heliga anden].” — (Einsiedeln, 1962), band I, sid. 156, 162.
Utgör något av de skriftställen som treenighetsanhängarna använder som stöd för sin tro en fast grundval för denna lära?
Den som verkligen söker lära känna sanningen om Gud forskar inte i Bibeln i hopp om att finna något skriftställe som kan tolkas så att det passar in på den tro som han redan har. Han vill veta vad Guds eget ord säger. Han finner kanske några skriftställen som han anser kan tolkas på mer än ett sätt, men när dessa jämförs med andra uttalanden i Bibeln i samma ämne blir innebörden av dem klar. Det bör redan från början påpekas att de flesta skriftställen som används som ”bevis” för treenighetsläran i själva verket omnämner endast två personer, inte tre; så även om treenighetsanhängarnas förklaring av skriftställena var riktig, skulle dessa inte utgöra bevis för att Bibeln lär om treenigheten. Begrunda följande:
(Om inget annat anges, citeras alla skriftställen i det följande avsnittet från ”1981” respektive ”1982”.)
Skriftställen i vilka en titel som tillhör Jehova används om Jesus Kristus eller hävdas gälla Jesus
A och O (Alfa och Omega): Vem tillhör rätteligen denna titel? 1) I Uppenbarelseboken 1:8 kallar Gud, den Allsmäktige, sig själv det. I Upp. 1 vers 11 används denna titel i ÄÖ om en som enligt den efterföljande beskrivningen måste vara Jesus Kristus. Men bibelforskare erkänner att omnämnandet av A och O i Upp. 1 vers 11 är falskt, och därför förekommer det inte i Be, Da, Hd, Åk, 1878, 1917 och 1981. 2) I många översättningar av Uppenbarelseboken till hebreiska erkänns det att den som beskrivs i Upp. 1 vers 8 är Jehova, och därför har Guds egennamn återinsatts där. Se NW, 1984 års studieutgåva. 3) Uppenbarelseboken 21:6, 7 visar att de kristna som är andliga segrare skall vara söner till den som är känd som A och O. Så sägs det aldrig om det förhållande som skulle råda mellan de med anden smorda kristna och Jesus Kristus. Jesus talade om dem som sina ”bröder”. (Hebr. 2:11; Matt. 12:50; 25:40) Men dessa Jesu ”bröder” omtalas som ”Guds söner”. (Gal. 3:26; 4:6) 4) I en fotnot till Uppenbarelseboken 22:12 tillägger Me orden ”säger Herren Christus” och får därmed omnämnandet av A och O (Alfa och Omega) i Upp. 1 vers 13 att förefalla gälla honom. Men uttrycket Herren Kristus förekommer inte där i grekiskan, och andra översättningar tar inte med det. 5) I Uppenbarelseboken 22:13 sägs A och O också vara ”den förste och den siste”, ett uttryck som tillämpas på Jesus i Uppenbarelseboken 1:17, 18. På liknande sätt används uttrycket ”apostel” om både Jesus Kristus och vissa av hans efterföljare. Men detta bevisar inte att de är samma person eller av samma rang, eller hur? (Hebr. 3:1) Allt vittnar således om att man kan dra den slutsatsen att titeln ”A och O” gäller Gud, den Allsmäktige, Fadern, inte Sonen.
Frälsare eller Räddare: Gång på gång talar Bibeln om Gud som Frälsaren eller Räddaren. I Jesaja 43:11 säger Gud rentav: ”Förutom mig finns ingen frälsare.” Eftersom Jesus också omtalas som Frälsare eller Räddare, kan man fråga: Är Gud och Jesus samma person? Nej, inte alls. I Titus 1:3, 4 talas det om ”Gud, vår frälsare”, och sedan om både ”Gud fadern och Kristus Jesus vår frälsare”. Båda personerna är således frälsare. I Judas, vers 25, (1917) visas det vilket förhållande som råder mellan dem: ”Gud ... som är vår Frälsare genom Jesus Kristus, vår Herre.” (Kursiverat av oss) (Se också Apostlagärningarna 13:23.) Det hebreiska ord (moh·shị·a‛, översatt ”frälsare” eller ”räddare”) som förekommer i Jesaja 43:11 används i Domarna 3:9 om Otniel, en domare i Israel, men detta gjorde helt visst inte Otniel till Jehova, eller hur? Läser man Jesaja 43:1—12 framgår det av Jes. 43 vers 11 att Jehova ensam var den som gav Israel räddning eller befrielse; denna räddning kom inte från någon av gudarna i de kringliggande nationerna.
Gud: I Jesaja 43:10 säger Jehova: ”Före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma.” Innebär detta att Jesus Kristus på grund av att han profetiskt kallas ”Väldig Gud” i Jesaja 9:6 måste vara Jehova? Återigen svarar sammanhanget Nej! Ingen av de avgudadyrkande nationerna hade format en gud före Jehova, eftersom ingen existerade före Jehova. Inte heller skulle de någon gång i framtiden kunna forma någon verklig, levande gud som var i stånd att profetera. (Jes. 46:9, 10) Men detta innebär inte att Jehova aldrig gav liv åt någon som med rätta kan omnämnas som en gud. (Ps. 82:1, 6; Joh. 1:1, NV) I Jesaja 10:21 omtalas Jehova som ”Gud, den väldige”, alldeles som Jesus i Jesaja 9:6 omtalas som ”Väldig Gud”; men det är endast Jehova som kallas ”Gud den Allsmäktige”. — 1 Mos. 17:1.
Om en viss titel eller ett beskrivande uttryck återfinns på mer än ett ställe i Bibeln, bör man aldrig dra förhastade slutsatser och mena att det alltid måste åsyfta en och samma person. Ett sådant resonemang skulle kunna leda till den slutsatsen att Nebukadnessar var Jesus Kristus, eftersom båda kallades ”kungarnas kung” eller ”konungarnas konung” (Dan. 2:37; Upp. 17:14), och att Jesu lärjungar i själva verket var Jesus Kristus, eftersom både Jesus och hans lärjungar kallades ”världens ljus”. (Matt. 5:14; Joh. 8:12) Man bör alltid begrunda sammanhanget och alla andra ställen i Bibeln, där samma uttryck förekommer.
Uttalanden om Jehova i de hebreiska skrifterna som av inspirerade kristna bibelskribenter används om Jesus Kristus
Varför citerar Johannes i Johannes 1:23 från Jesaja 40:3 och tillämpar det på det som Johannes döparen gjorde när han beredde vägen för Jesus Kristus, när Jesaja 40:3 klart och tydligt talar om att bereda vägen för Jehova? Därför att Jesus representerade sin Fader. Han kom i sin Faders namn och hade den försäkran att hans Fader alltid var med honom, eftersom han gjorde det som behagade hans Fader. — Joh. 5:43; 8:29.
Varför citerar Paulus i Hebréerna 1:10—12 från Psalm 102 (vers 26—28 i 1982) och tillämpar det på Sonen, när det i psalmen sägs att orden är riktade till Gud? Därför att Sonen är den genom vilken Gud utförde det skaparverk som där beskrivs av psalmisten. (Se Kolosserna 1:15, 16; Ordspråken 8:22, 27—30.) Lägg märke till att Hebréerna 1:5b är ett citat från 2 Samuelsboken 7:14 och att det tillämpas på Guds Son. Fastän detta skriftställe fick sin första tillämpning på Salomo, innebär inte den senare tillämpningen av det på Jesus Kristus att Salomo och Jesus är en och samma person. Jesus är ”förmer än Salomo” och utför ett verk som förebildades av Salomo. — Luk. 11:31.
Skriftställen som nämner Fadern, Sonen och den heliga anden tillsammans
Matteus 28:19 och 2 Korinthierna 13:13 (vers 14 i NV) är exempel på detta. Inget av dessa skriftställen säger att Fadern, Sonen och den heliga anden är jämlika eller lika eviga eller att de alla är Gud. De bibliska bevis som redan behandlats på sidorna 373—377 talar emot att man läser in sådana tankar i skriftställena.
I McClintock och Strongs Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature erkänns följande angående Matteus 28:18—20, även om treenighetsläran försvaras: ”Detta skriftställe är i sig självt inte något avgörande bevis för att de tre som nämns är personer och inte heller att de är jämlika eller gudomliga.” (1981 års nytryck, band X, sid. 552) Beträffande andra skriftställen som också nämner de tre tillsammans medger denna Cyclopedia att de, om man tar dem var för sig, är ”otillräckliga” bevis för treenighetsläran. (Jämför 1 Timoteus 5:21, där Gud och Kristus och änglarna nämns tillsammans.)
Skriftställen där pluralformen av vissa substantiv används om Gud i de hebreiska skrifterna
I Första Moseboken 1:1 har titeln ”Gud” översatts från det hebreiska ordet ’Elo·hịm, som står i pluralis. Treenighetsanhängarna tolkar detta som ett tecken på att Gud är treenig. De förklarar också att 5 Moseboken 6:4 (1917) ger en antydan om enheten hos medlemmarna av treenigheten, eftersom det sägs där: ”HERREN, vår Gud [från ’Elo·hịm], HERREN är en.”
Pluralformen av substantivet här är i hebreiskan ”majestätsplural” eller pluralis majestatis. (Se NAB, S:t Josephsupplagan, biblisk ordbok, sid. 330; också New Catholic Encyclopedia, 1967, band V, sid. 287.) Den förmedlar ingen tanke på ett flertal personer inom en gudom. När det på liknande sätt talas om den falske guden Dagon i Domarna 16:23, används en form av titeln ’elo·hịm; det åtföljande verbet står i singularis, vilket visar att det talas om endast en gud. I Första Moseboken 42:30 omtalas Josef som ”herre” (’adho·nẹh, pluralis majestatis) i Egypten.
I det grekiska språket finns inte ”pluralis majestatis”. I Första Moseboken 1:1 har därför översättarna av LXX, dvs. Septuaginta, använt ho The·ọs (Gud, i singularis) som motsvarigheten till ’Elo·hịm. I Markus 12:29, där Jesus citerar 5 Moseboken 6:4 som svar på en fråga, används på liknande sätt den grekiska singularformen ho The·ọs.
I 5 Moseboken 6:4 förekommer tetragrammaton två gånger i den hebreiska texten, och detta ställe bör därför med rätta lyda: ”Jehova, vår Gud, är en Jehova.” (NV) Nationen Israel, till vilken dessa ord yttrades, trodde inte på treenigheten. Babylonierna och egyptierna tillbad triader av gudar, men det klargjordes för Israel att Jehova är annorlunda, att han inte är en sådan gud.
Skriftställen som man kan dra mer än en slutsats av, beroende på vilken bibelöversättning man använder
Om ett skriftställe rent grammatiskt kan översättas på mer än ett sätt, vilken översättning är då den rätta? Den som är i överensstämmelse med resten av Bibeln. Om någon bygger sin tro kring en favoritöversättning av en särskild vers och ignorerar andra delar av Bibeln, återspeglar i själva verket hans tro inte Guds ord, utan hans egna idéer och kanske en annan ofullkomlig människas tankar.
1981 lyder: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud.” (Be, Da, Hd och 1917 har en liknande ordalydelse.) Men NV lyder: ”I början var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud. Denne var i början hos Gud.”
Vilken översättning av Johannes 1:1, 2 stämmer med sammanhanget? I Johannes 1:18 heter det: ”Ingen har någonsin sett Gud.” I Joh. 1 vers 14 sägs det klart att ”Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet”. Dessutom sägs det i Joh. 1 verserna 1 och 2 att han i begynnelsen var ”hos Gud”. Kan man vara hos någon och samtidigt vara den personen? I Johannes 17:3 tilltalar Jesus sin Fader som ”den ende sanne Guden”; som ”en gud” ger Jesus således enbart ett återsken av sin Faders gudomliga egenskaper. — Hebr. 1:3.
Är återgivningen ”en gud” i överensstämmelse med den grekiska grammatikens regler? I somliga referensböcker hävdas det på det bestämdaste att den grekiska texten måste översättas: ”Ordet var Gud”, men alla instämmer inte i det. Philip B. Harner sade i sin artikel ”Qualitative Anarthrous Predicate Nouns: Mark 15:39 and John 1:1 [Egenskapsbeskrivande artikellösa substantiv i predikativ ställning: Markus 15:39 och Johannes 1:1]” att satser som den i Johannes 1:1 ”med en artikellös predikatsfyllnad framför verbet i första hand är egenskapsbeskrivande, dvs. anger beskaffenheten eller arten. De visar att logos har theos-natur.” Han föreslår: ”Satsen kunde kanske översättas: ’Ordet hade samma natur som Gud.’” (Journal of Biblical Literature, 1973, sid. 85, 87) Det är således av stor betydelse att ordet the·ọs andra gången det förekommer i detta skriftställe står utan den bestämda artikeln (ho) och står framför verbet i satsen på grekiska. Det är intressant att översättare som insisterar på att Johannes 1:1 skall lyda: ”Ordet var Gud” inte tvekar att använda den obestämda artikeln (en, ett), när de översätter andra ställen där ett substantiv i singularis utgör en artikellös predikatsfyllnad och står framför verbet. I Johannes 6:70 omnämns således Judas Iskariot som ”en djävul” i både 1981 och Hd, och i Johannes 9:17 beskrivs Jesus i dessa verk som ”en profet”.
Jesuiten John L. McKenzie säger i sin bok Dictionary of the Bible: ”Joh. 1:1 bör noggrant översättas: ’Ordet var hos Gud [= Fadern], och ordet var en gudomlig varelse.’” — (Texten inom klammer är hans. Utgiven med nihil obstat och imprimatur, dvs. med tryckningstillstånd av romersk-katolska kyrkan.) (New York, 1965), sid. 317.
I överensstämmelse med ovanstående synpunkter lyder AT: ”Ordet var gudomligt”; Mo: ”Logos var gudomlig”; NTIV: ”Ordet var en gud.” Ludwig Thimme uttryckte det på följande sätt i sin tyska översättning: ”Ett slags gud var Ordet.” Att tala om Ordet (som blev Jesus Kristus) som ”en gud” är i överensstämmelse med bruket av det uttrycket i resten av Bibeln. För att ta ett exempel: I Psalm 82:1—6 omnämns mänskliga domare i Israel som ”gudar” (hebreiska: ’elo·hịm; grekiska: the·ọi, i Johannes 10:34) på grund av att de var representanter för Jehova och skulle tala hans lag.
Se också tillägg 6A i NW, 1984 års studieutgåva, sid. 1579.
1917 lyder: ”Jesus sade till dem: ’Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, är jag [grekiska: e·gọ ei·mị].’” (Be, Da, Me, Åk, 1878 och ÄÖ säger allesammans ”är jag”; vissa översättningar, t.ex. JB och TEV, använder rentav stora bokstäver för att förmedla tanken på en titel. På så sätt försöker de förbinda uttrycket med det uttryck som finns i 2 Moseboken 3:14, där Gud, enligt deras översättning, talar om sig själv genom titeln ”Jag är”.) Men i NV lyder den senare delen av Johannes 8:58: ”Innan Abraham blev till, har jag varit till.” (Samma tanke förmedlas genom ordalydelsen i AT och Mo.)
Vilken översättning stämmer med sammanhanget? Judarnas fråga (Joh. 8 vers 57) som Jesus besvarade hade med ålder och inte med identitet att göra. Jesu svar hade helt logiskt med hans ålder att göra, med hur länge han hade funnits till. Det intressanta är att det aldrig görs något försök att använda uttrycket e·gọ ei·mị som en titel på den heliga anden.
I A. T. Robertsons A Grammar of the Greek New Testament in the Light of Historical Research heter det: ”Verbet [ei·mị] ... Ibland uttrycker det existens som ett predikat likt vilket annat verb som helst, som i [e·gọ ei·mị] (Joh. 8:58).” — Nashville, Tennessee; 1934, sid. 394.
Se också tillägg 6F i NW, 1984 års studieutgåva, sid. 1582, 1583.
1917 lyder: ”Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord, i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod.” (Be, Hd och Me har en liknande ordalydelse.) Men enligt NV lyder den senare delen av versen: ”blodet av sin egen [Son]”. (1981 säger ”med sin sons blod”, fastän 1878 och 1917 säger ”med sitt eget blod”. Ro och Da säger rätt och slätt ”sin egens blod”.)
Vilken översättning eller vilka översättningar stämmer med 1 Johannes 1:7, där det heter: ”Blodet från Jesus, hans [Guds] son, renar oss från all synd”? (Se också Uppenbarelseboken 1:4—6.) Sände Gud, enligt vad som sägs i Johannes 3:16, sin enfödde Son, eller kom han själv som människa, så att vi skulle kunna ha liv? Det var inte Guds, utan hans Sons blod som göts ut.
Se också tillägg 6C i NW, 1984 års studieutgåva, sid. 1580.
1917 lyder: ”Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.” (Be, Hd och 1981 har en liknande lydelse.) Men i NV lyder den senare delen av versen: ”från vilka Kristus härstammar efter köttet: Gud, som är över allting, vare välsignad för evigt. Amen.” (RS, NE, TEV, NAB och Mo använder allesammans en liknande ordalydelse som NV.)
Säger denna vers att Kristus är ”över allting” och att han därför är Gud? Eller talar den om Gud och Kristus som två helt skilda individer och säger att Gud är ”över allting”? Vilken översättning av Romarna 9:5 stämmer med Romarna 15:5, 6, som först särskiljer Gud från Kristus Jesus och sedan uppmanar läsaren att prisa ”vår herres, Jesu Kristi, Gud och Fader” (1917)? (Se också 2 Korinthierna 1:3 och Efesierna 1:3.) Begrunda vad som sedan sägs i Romarna, kapitel 9. Rom. 9 Verserna 6—13 visar att förverkligandet av Guds uppsåt inte är beroende av arv efter köttet, utan av Guds vilja. I Rom. 9 verserna 14—18 hänvisas det till Guds budskap till Farao, enligt 2 Moseboken 9:16, för att framhäva det faktum att Gud är över allting. I Rom. 9 verserna 19—24 illustreras Guds överlägsenhet ytterligare genom en jämförelse med en krukmakare och de lerkärl han gör. Hur lämpligt är då inte uttrycket i Rom. 9 vers 5: ”Gud, som är över allting, vare välsignad för evigt. Amen”! — NV.
I Theologisches Begriffslexikon zum Neuen Testament heter det: ”Rom. 9:4f [dvs. Rom. 9 vers 4 och 5] är omstritt. ... Det ligger nära till hands och är språkligt helt möjligt att låta uttrycket hänsyfta på Kristus. Men inte ens då skulle Kristus absolut likställas med Gud, utan han skulle bara beskrivas som ett väsen av gudomlig natur, eftersom ordet ϑεός [theọs] står utan artikel. ... Betydligt mer sannolik är [förklaringen] att det är fråga om en doxologi (lovprisning) riktad till Gud.” — (Wuppertal, 1977), studieutgåvan, band I, sid. 606.
Se också tillägg 6D i NW, 1984 års studieutgåva, sid. 1580, 1581.
1917 lyder: ”Varen så till sinnes, som Kristus Jesus var, han som var till i Gudsskepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte [inte såg på sin jämlikhet med Gud som en rövad skatt, Gi].” (Da, Åk och 1878 har en snarlik ordalydelse. Hd lyder: ”han betraktade inte sin jämlikhet med Gud som något som han till varje pris borde behålla.”) I NV lyder emellertid Fil. 2 vers 6: ”som, fast han var till i Guds gestalt, inte hade en tanke på ett besittningstagande [grekiska: har·pag·mọn], nämligen för att han skulle vara jämlik Gud.” (RS, NE, TEV och NAB förmedlar samma tanke.)
Vilken tanke stämmer med sammanhanget? I Fil. 2 vers 5 får de kristna rådet att de skall efterlikna Kristus i den fråga som behandlas här. Kunde de uppmanas att inte betrakta ”jämlikhet med Gud” som ”ett byte”, utan som en rättighet? Sannerligen inte! Men de kan efterlikna den som ”inte hade en tanke på ett besittningstagande, nämligen för att han skulle vara jämlik Gud”. (NV) (Jämför 1 Moseboken 3:5.) En sådan översättning är också i överensstämmelse med Jesus Kristus själv, som sade: ”Fadern är större än jag.” — Joh. 14:28.
I The Expositor’s Greek Testament heter det: ”Vi kan inte finna något skriftställe, där [har·pạ·zo] eller någon av dess avledningar [däribland har·pag·mọn] har betydelsen ’hålla i besittning’, ’behålla’. Det tycks alltid betyda ’bemäktiga sig’, ’sätta sig i besittning av’, ’med våld rycka till sig’. Således är det inte tillåtet att glida över från den egentliga innebörden ’gripa efter’ till en helt annan, ’hålla fast’.” — (Grand Rapids, Michigan; 1967), redigerad av W. Robertson Nicoll, band III, sid. 436, 437.
1917 lyder: ”I honom [Kristus] bor gudomens [grekiska: the·ọ·te·tos] hela fullhet lekamligen.” (En liknande tanke förmedlas i Be, Da, Hd, Me, Åk och 1981.) Men NV lyder: ”I honom bor gudlikhetens hela fullhet kroppsligen.” (I AT sägs det ”Guds natur” i stället för ”gudom”. Jämför 2 Petrus 1:4.)
Det medges att inte alla tolkar Kolosserna 2:9 på samma sätt, men vilken tolkning stämmer då med resten av det inspirerade brevet till kolosserna? Hade Kristus något i sig som är hans på grund av att han är Gud, en del av en treenighet, eller är ”fullheten” som bor i honom något som blev hans på grund av någon annans beslut? I Kolosserna 1:19 (1917) sägs det att Gud lät all fullhet bo i Kristus på grund av att det ”behagade Gud”. I 1981 sägs det att det var därför att ”Gud beslöt” det.
Begrunda i vilket sammanhang orden i Kolosserna 2:9 står: I Kol. 2 vers 8 varnas läsarna för att låta sig vilseledas av dem som förespråkar filosofi och mänskliga traditioner. De blir också upplysta om att i Kristus ”finnas visdomens och kunskapens alla skatter fördolda”, och de blir uppmanade: ”Vandren i honom och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och befästas i tron.” Kol. 2 (Verserna 3, 6, 7; 1917) Det är i honom, och inte i upphovsmännen till eller lärarna i mänsklig filosofi, som en viss dyrbar ”fullhet” bor. Sade aposteln Paulus där att ”fullheten” som var i Kristus gjorde Kristus till Gud själv? Inte enligt Kolosserna 3:1, där det sägs att Kristus ”sitter på Guds högra sida”. — Se Da, Hd, Åk, 1917.
Enligt A Greek-English Lexicon av Liddell och Scott betyder the·ọ·tes (nominativformen, varifrån the·ọ·te·tos är hämtat) ”gudomlighet, gudomlig natur”. (Oxford, 1968, sid. 792) Det faktum att Jesus i sanning är en ”gudomlighet” eller är av ”gudomlig natur” gör inte att han som Guds Son är jämlik Fadern och lika evig som han, lika lite som det faktum att alla människor är en del av ”människosläktet” eller är av ”mänsklig natur” gör dem alla jämlika eller lika gamla.
1981 lyder: ”Medan vi väntar på att vårt saliga hopp skall infrias och vår store gud och frälsare Kristus Jesus träda fram i sin härlighet.” (En liknande ordalydelse finner man i Be, Hd och 1917.) Men NV lyder: ”medan vi väntar på det lyckliga hoppet och det härliga tydliga framträdandet av den store Guden och av vår Räddare, Kristus Jesus.” (NAB har en liknande ordalydelse.)
Vilken översättning stämmer med Titus 1:4, där ”Gud fadern och Kristus Jesus vår frälsare” omnämns? Även om Bibeln också talar om Gud som Frälsare eller Räddare, görs det i detta skriftställe en klar åtskillnad mellan honom och Kristus Jesus, genom vilken Gud ger frälsning eller räddning.
Somliga hävdar att Titus 2:13 visar att Kristus är både Gud och Räddare. Det intressanta är att Be, Da, Hd och 1917 återger Titus 2:13 på ett sådant sätt att den tanken kan läsas in i det skriftstället, men de har inte följt samma regel när de översatt 2 Thessalonikerna 1:12. Henry Alford säger i The Greek Testament: ”Jag vill göra gällande att [en översättning som klart särskiljer Gud och Kristus, i Titus 2:13] tillfredsställer alla grammatiska regler för meningen: att den är både strukturellt och sammanhangsmässigt mer trolig och mer i överensstämmelse med apostelns sätt att skriva.” — (Boston, 1877), band III, sid. 421.
Se också tillägg 6E i NW, 1984 års studieutgåva, sid. 1581, 1582.
1981 lyder: ”Om Sonen [säger han] däremot: Gud, din tron står i evigheters evighet.” (Be, Da, Hd, Me, Åk, 1878 och 1917 har en liknande ordalydelse.) Men NV lyder: ”Men med hänsyftning på Sonen: ’Gud är din tron i evigheters evighet.’” (AT, By och Mo förmedlar samma tanke.)
Vilken översättning harmonierar med sammanhanget? I de föregående verserna sägs det att det är Gud som talar, inte att det är han som tilltalas; och i versen efter används uttrycket ”Gud, din Gud”, vilket visar att den som tilltalas inte är Gud den Högste, utan någon som tillber den Guden. I Hebréerna 1:8 citeras Psalm 45:6 (vers 7 i 1982), som ursprungligen riktades till en mänsklig kung i Israel. Det är uppenbart att den som skrev denna psalm inte hade en tanke på att denne mänsklige kung var Gud, den Allsmäktige. Vad han snarare tänkte framkommer i Psalm 45:6 enligt RS: ”Din gudomliga tron.” (NE säger: ”Din tron är lik Guds tron.” JP [vers 7]: ”Din tron som du fått av Gud.”) Salomo, som möjligen var den kung som Psalm 45 ursprungligen riktades till, sades sitta ”på Jehovas tron”. (1 Krön. 29:23, NV) I överensstämmelse med det faktum att Gud är ”tronen”, eller källan till och upprätthållaren av Kristi kungavärdighet, visar Daniel 7:13, 14 och Lukas 1:32 att Gud tilldelar honom en sådan myndighet.
I Hebréerna 1:8, 9 citeras Psalm 45:6, 7 (vers 7, 8 i 1982), och beträffande det säger bibelforskaren B. F. Westcott: ”LXX. medger två tolkningar: [ho the·ọs] kan uppfattas som en vokativ [tilltalsform] i båda fallen (Din tron, o Gud, ... därför, o Gud, din Gud ...), eller också kan det uppfattas som subjekt (eller predikativ) i det första fallet (Gud är din tron eller: Din tron är Gud ...) och som apposition till [ho the·ọs sou] i det andra fallet (Därför Gud, ja din Gud ...). ... Det är knappast möjligt att ... [’Elo·hịm] i grundtexten kan åsyfta kungen. Sannolikheten talar därför mot tron att [ho the·ọs] är en vokativ i LXX. Det verkar således på det hela taget vara bäst att i den första satsen välja följande lydelse: Gud är din tron (eller: Din tron är Gud), dvs. ’Ditt rike är grundat på Gud, den orubbliga Klippan’.” — The Epistle to the Hebrews (London, 1889), sid. 25, 26.
Be lyder: ”Ty tre äro de, som vittna i himmelen: Fadern och Ordet och den Helige Ande; och dessa tre äro ett. Och tre äro de, som vittna på jorden: Anden och vattnet och blodet; och dessa tre äro ett.” (ÄÖ har också med denna trinitariska passus.) NV har emellertid inte med orden ”i himmelen: Fadern och Ordet och den Helige Ande; och dessa tre äro ett. Och tre äro de, som vittna på jorden.” (Da, Hd, Åk, 1917 och 1981 utelämnar också den trinitariska passusen.)
Beträffande denna trinitariska passus skrev bibelkritikern F. H. A. Scrivener: ”Vi behöver inte tveka att förklara vår övertygelse om att de omdiskuterade orden inte skrevs av S:t Johannes: att de ursprungligen infördes i latinska exemplar i Afrika från marginalen, där de hade placerats som en from och ortodox randanmärkning angående Joh. 5 vers 8: att de från latinet smög sig in i två eller tre sena grekiska handskrifter och därifrån in i den tryckta grekiska texten, en plats som de inte rättmätigt kunde göra anspråk på.” — A Plain Introduction to the Criticism of the New Testament (Cambridge, 1883, tredje uppl.), sid. 654.
Se också fotnoten till dessa verser i Be och dessutom tillägg 6B i NW, 1984 års studieutgåva, sid. 1580.
Andra skriftställen som enligt treenighetsanhängarna ger uttryck åt deras läras grundtankar
Lägg märke till att det första av dessa skriftställen talar om enbart Sonen; det andra talar om både Fadern och Sonen; inget av dem talar om Fadern, Sonen och den heliga anden och säger att de tillsammans utgör en enda Gud.
Menade Jesus med det han sade här att han skulle uppväcka sig själv från de döda? Betyder detta att Jesus är Gud, eftersom det sägs i Apostlagärningarna 2:32: ”Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå”? Nej, inte alls. En sådan uppfattning skulle strida mot Galaterna 1:1, där Jesu uppståndelse tillskrivs Fadern, inte Sonen. Jesus använde ett liknande språkbruk i Lukas 8:48, där han säger till en kvinna: ”Din tro har hjälpt dig.” Botade hon sig själv? Nej, det var kraft från Gud genom Kristus som botade henne på grund av att hon hade tro. (Luk. 8:46; Apg. 10:38) Jesus gav på liknande sätt, genom sin fullkomliga lydnad som människa, Fadern den moraliska grundvalen för att uppväcka honom från de döda och därmed erkänna Jesus som Guds Son. Det kunde med rätta sägas att Jesus själv var ansvarig för sin uppståndelse på grund av sin trogna livskurs.
I Word Pictures in the New Testament säger A. T. Robertson: ”Minns [Johannes] 2:19, där Jesus sade: ’Så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.’ Han menade inte att han skulle uppväcka sig själv från de döda oberoende av Fadern som den aktive handlande personen (Rom. 8:11).” — (New York, 1932), band V, sid. 183.
När Jesus sade: ”Jag och Fadern är ett”, menade han då att de var jämlika? Somliga treenighetsanhängare säger att han gjorde det, men i Johannes 17:21, 22 (1917) bad Jesus följande angående sina efterföljare: ”Att de alla må vara ett”, och han tillade: ”för att de skola vara ett, såsom vi äro ett.” Han använde samma grekiska ord (hen) för ”ett” i alla dessa fall. Det är självklart att Jesu lärjungar inte blir en del av treenigheten, men de blir ett med Fadern och Sonen i fråga om uppsåt, ja, blir ett med Gud och Kristus i just det slaget av endräkt som förenar dem.
I vilken situation försätter tron på treenighetsläran dem som håller fast vid den?
Den försätter dem i en mycket farlig situation. Allt vittnar odisputabelt om att treenighetsläran inte finns i Bibeln och om att den inte heller är i överensstämmelse med det som Bibeln lär. (Se föregående sidor.) Den ställer på ett skändligt sätt den sanne Guden i en oriktig dager. Men ändå sade Jesus Kristus: ”Den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” (Joh. 4:23, 24, 1981) Jesus visade således klart att de som inte tillber ”i ... sanning” inte är i harmoni med den sanning som finns i Guds eget ord, inte är ”sanna gudstillbedjare”. Jesus sade följande till judiska religiösa ledare under det första århundradet: ”Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull [på grund av er tradition, NV]. Hycklare, Jesaja profeterade rätt om er när han sade: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.” (Matt. 15:6—9, 1981) Detta gäller i lika hög grad dem i kristenheten i dag som förespråkar mänskliga traditioner framför Bibelns klara sanningar.
Den athanasianska trosbekännelsen säger om treenigheten att dess medlemmar är ”omätliga”, eller ”obegripliga” som det sägs på vissa andra språk. De som undervisar i den läran säger ofta att den är ett ”mysterium”. Det är tydligt att det inte var en sådan treenig Gud som Jesus tänkte på när han sade: ”Vi tillber det vi känner till.” (Joh. 4:22, 1981) Känner du verkligen den Gud som du tillber?
Var och en av oss ställs inför allvarliga frågor: Älskar vi uppriktigt sanningen? Vill vi verkligen stå i ett godkänt förhållande till Gud? Det är inte alla som hyser äkta kärlek till sanningen. Många har satt sina släktingars och vänners godkännande framför kärleken till sanningen och till Gud. (2 Thess. 2:9—12; Joh. 5:39—44) Men som Jesus sade i en uppriktig bön till sin himmelske Fader: ”Detta betyder evigt liv, att de fortsätter att inhämta kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3, NV) Och i Psalm 144:15 sägs det sanningsenligt: ”Lyckligt är det folk vars Gud Jehova är!” — NV.
När någon säger —
”Tror du på treenigheten?”
Kan du svara: ”Det är en mycket allmän trosuppfattning i vår tid. Men vet du att det är en uppfattning som Jesus och hans lärjungar inte lärde ut? Vi tillber därför den som Jesus sade att vi skulle tillbe.” Sedan kan du kanske tillägga: 1) ”Jesus sade, när han undervisade här på jorden, att det här var det största budet ... (Mark. 12:28—30).” 2) ”Jesus påstod aldrig att han var jämlik Gud. Han sade ... (Joh. 14:28).” 3) ”Varifrån kommer då treenighetsläran? Lägg märke till vad välkända uppslagsverk säger om den frågan. (Se sidorna 371 och 372.)”
Eller också kan du säga: ”Nej, det gör jag inte. Det finns bibelställen som jag aldrig kan få att stämma med den trosuppfattningen. Här är ett av dem. (Matt. 24:36) Du kanske kan förklara det för mig.” Sedan kan du kanske tillägga: 1) ”Om Sonen är jämlik Fadern, hur kommer det sig då att Fadern har vetskap om saker som Sonen inte känner till?” Om de då svarar att detta bara gällde när han var människa, kan du sedan fråga: 2) ”Men hur kommer det sig då att den heliga anden inte har vetskap om dessa ting?” (Om personen visar uppriktigt intresse för sanningen, visa honom då vad Bibeln säger om Gud. [Ps. 83:18; Joh. 4:23, 24])
En annan möjlighet: ”Vi tror på Jesus Kristus, men inte på treenigheten. Varför? Därför att vi tror som aposteln Petrus gjorde när det gäller Kristus. Lägg märke till vad han sade ... (Matt. 16:15—17).”
Ytterligare ett förslag: ”Jag har funnit att inte alla tänker på samma sak när de talar om treenigheten. Jag kanske skulle ha lättare att svara, om jag visste vad du menar.” Sedan kan du kanske tillägga: ”Jag uppskattar den förklaringen, men jag tror bara på det som Bibeln lär. Har du någonsin sett ordet ’treenighet’ i Bibeln? ... (Hänvisa till ’Register över ord i Bibeln’ i din bibel.) Men omnämns Kristus i Bibeln? ... Ja, och honom tror vi på. Lägg märke till att det i Register över ord i Bibeln under ’Kristus’ hänvisas till bland annat Matteus 16:16. (Läs det bibelstället.) Det är så jag tror.”
Eller också kan du svara (om personen riktar särskild uppmärksamhet på Johannes 1:1): ”Jag känner väl till den versen. I somliga bibelöversättningar sägs det att Jesus är ’Gud’, medan det i andra sägs att han är ’en gud’. Varför förhåller det sig så?” 1) ”Kan det bero på att det i nästa vers sägs att han var ’hos Gud’?” 2) ”Skulle det också kunna bero på det vi finner här i Johannes 1:18?” 3) ”Har du någon gång undrat om Jesus själv tillber någon som Gud? (Joh. 20:17)”
”Tror du på Kristi gudom?”
Kan du svara: ”Ja, det gör jag verkligen, men jag tänker kanske inte på samma sak som du gör, när du talar om ’Kristi gudom’.” Sedan kan du kanske tillägga: 1) ”Varför säger jag så? Jo, anledningen är den att i Jesaja 9:6 beskrivs Jesus Kristus som ’Väldig Gud’, men det är bara hans Fader som någonsin omnämns i Bibeln som den allsmäktige Guden.” 2) ”Lägg märke till att Jesus i Johannes 17:3 talar om sin Fader som ’den ende sanne Guden’. Således är Jesus på sin höjd en återspegling av den sanne Guden.” 3) ”Vad krävs då av oss för att vi skall behaga Gud? (Joh. 4:23, 24)”
