Sökandet efter en fader

Kham Thong var trött. Det hade varit en arbetsam dag, men han tyckte om sitt arbete och kände sig nöjd. Han hade nyss med god aptit ätit en utsökt måltid, som hans hustru hade lagat, och satt nu och hade det trivsamt tillsammans med henne och deras två små barn. Hans hustru, Oi, var i full färd med att sy, men hon hade inte så brått att hon inte kunde samspråka, om det fanns någon som hade lust att lyssna. Medan han satt och småpratade med henne, började han fundera på vissa saker.

Var det inbillning från hans sida, eller såg hans hustru bättre ut än förut? Till och med måltiden tycktes vara bättre än vanligt. Eller var det bara hans sinnesstämning? Det är sant att han var på gott humör. Men när han kastade en noggrannare blick på sin hustru, lade han märke till att hon var klädd på ett mera tilldragande sätt. Och när han betraktade hennes ansikte, lade han märke till något ännu viktigare. Hon såg mera avspänd och gladlynt ut än hon hade gjort på länge. Han gladde sig åt detta, eftersom han älskade henne, och han trodde att den känslan var ömsesidig, även om deras äktenskap hade haft sina besvärliga stunder. Hans hustru var strävsam och uppriktig, men hon var mycket lättretlig och brusade gärna upp inför varje slag av inbillad kritik.

Under dessa funderingar kom han att tänka på att han och Oi inte hade haft något bittert gräl med varandra på flera veckor. Han drog sig till minnes det livliga och vänskapliga samspråk som de hade haft med varandra så sent som dagen innan, när de hade ätit dessa utsökta mangofrukter tillsammans med ris. De hade visserligen munhuggits vid ett tillfälle, men detta hade skett i en vänskaplig anda. Han uppskattade verkligen detta.

 Han hade växt upp i ett hem utan föräldrar. Hans mor hade dött, när han var ung. Beträffande hans far — ja, detta hade varit något av ett mysterium. Han kunde inte komma ihåg honom, och de äldre medlemmarna av familjen hade låtit antyda att han hade gått ifrån dem. De tycktes aldrig vilja tala om honom. Hans äldsta syster hade skött matlagningen och i stort sett tagit hand om hemmet. Det hade emellertid inte varit något riktigt hem med familjeanda. Alla hade bara kommit och gått som det passade dem. Hon hade utan tvivel gjort sitt bästa, men hon tycktes alltid ha varit trött och haft knappt om tid och pengar. Han hade förstått att hon hade fått pengar från deras äldste bror, Tuen, som bodde på annat håll, för att de skulle kunna klara sig. Men detta var knappt så att det räckte; därför hade hon i viss utsträckning bedrivit torghandel på förmiddagarna. Vad honom själv beträffade hade ingen någonsin visat intresse för honom som person. Han hade praktiskt taget känt sig som ett föräldralöst barn, oönskad — och ensam. Som barn hade han ofta lekt ensam, tänkt ensam och senare gjort saker och ting ensam. Detta hade fört med sig att han hade blivit lite inåtvänd.

EN TRÄKÄRRA OCH NÅGRA BREV

Han hade utvecklat stor förmåga att uppskatta välgjorda snickeriarbeten. En sak som hade påverkat honom en hel del var en träkärra som hans far hade gjort åt honom, innan han gav sig i väg. Hans far hade varit vagnmakare. Den här träkärran var ett underbart snickeriarbete och upphörde aldrig att inge honom djup respekt för hans mästerlige far, en respekt som fördjupades allt mer ju äldre han blev. Det var i själva verket detta som hade sporrat honom att välja faderns yrke; trots att det hade inneburit att han hade fått lära sig yrket själv genom att pröva sig fram med hjälp av faderns verktyg, som fanns kvar i det gamla huset. Till och med när han såg sina egna barn leka med kärran, tänkte han alltid på sin far, även om det var mot bakgrund av motstridiga känslor. Hur kom det sig att hans far hade kunnat ge  honom en sådan underbar leksak och sedan gått ifrån familjen och lämnat dem vind för våg?

Det var först när han någon tid efter sitt giftermål besökte sin äldsta syster, som nu var gift men bodde kvar i det gamla hemmet, som han fick viss klarhet beträffande sin far. Eftersom han hade en sådan naturlig blick för välgjorda snickeriarbeten, beundrade han i förbigående det hus som hans far hade byggt. Detta kom honom att börja tänka på fadern och fick honom att på nytt ta upp frågan vad som hade blivit av honom. ”Å, jag vet inte”, sade hon otåligt. ”Se här!” fortsatte hon, ”läs de här breven; de är från honom till Tuen”, och därmed tog hon fram en bunt gamla brev som låg längst bak i en låda och slängde ner dem framför honom. ”Du kan få dem. Jag har ingen nytta av dem.” Därför hade han tagit dem med sig hem och läst dem.

Han kom ihåg hur dessa brev hade satt hans sinne och känslor i rörelse så mycket att han till och med hade läst delar av dem för Oi. ”Kan du tänka dig”, hade han sagt, ”min far var en god människa när allt kommer omkring! Inte bara en skicklig yrkesman, utan en god far. Han hade dragit försorg om hela familjen genom min äldste bror Tuen. Han brydde sig om oss i alla fall. Och han har till och med nämnt mig i ett av sina brev. Det var Tuen som hade missbrukat pengarna, när han gav sig i väg med den där flickvännen som han hade. Det lilla som Tuen verkligen sände till min äldsta syster gav han sken av att vara hans egna pengar. Ja, kan du tänka dig”, upprepade han med eftertryck för Oi, ”min far var en god människa, och han brydde sig om oss.” Breven var inte fullständiga och gav inte någon ledtråd till var hans far befann sig eller när han väntades komma tillbaka. Kham kom ihåg att han hade sagt till Oi att han verkligen såg fram emot att lära känna honom bättre. ”Han kanske dyker upp endera dagen”, hade han sagt till henne.

Hans funderingar över dessa närliggande händelser avbröts av hans lille pojke, som ville få sin penna vässad. I stället för att bara göra det åt honom visade han honom hur man gör och hjälpte honom att vässa den själv. Han lade  märke till pojkens glädje, när denne visade sin syster vad hans pappa hade lärt honom. För Kham kändes det då som om han hade fått ”högsta betyg” som far och inte enbart som någon som kunde vässa en penna. När han tänkte på detta, tyckte han att han hade spelat rollen som far på ett bättre sätt, alltsedan han hade läst dessa brev. Men han var tillräckligt ärlig mot sig själv för att inse att det måste ligga någonting mera bakom den förbättrade familjeatmosfären. ”Vad kan det vara?” undrade han. ”Vad är det som fått Oi att förändras?”

Han visste inte just då att hans iver över att ha fått veta något om sin far hade gjort ett djupt intryck på Oi. Men i själva verket var detta första gången som hon började inse hur stor glädje det kunde bereda någon att finna en god far, en far som han aldrig hade känt förut.

Kham tittade sig förstrött omkring, men fortfarande djupt försjunken i tankar riktade han åter blicken på Oi. Tänk, så strålande hon såg ut! Precis som när han började uppvakta henne. Denna tanke fick honom att drista sig att fråga: ”Oi, har du lagt märke till en sak här hemma på senaste tiden?” När han såg hennes förbryllade min, tillade han: ”Jag tänker på atmosfären.” ”Ja, det har jag”, svarade hon. ”Den är bättre.” Eftersom han visste hur lättretlig hon kunde vara, när det gällde sådant som hade med hennes sätt att göra, frågade han försiktigt: ”Har du någon aning om vad det beror på?”

Oi fortsatte att sy ytterligare något ögonblick, men inte så målmedvetet som tidigare, och upphörde sedan med det. Det var nästan så att Kham höll andan. Han visste att det här var en sådan situation då hon kunde ta illa upp och mena sig vara kritiserad för att sedan brusa upp i vredesmod. Men han lade märke till ett tankfullt uttryck i hennes ansikte i stället för vrede. ”Du Kham, det betydde sannerligen mycket för dig att få veta något om din far. Jag lade märke till det då, och det fick mig att verkligen allvarligt betänka hur viktigt det är att ha en god far. I själva verket”, sade hon efter en paus, ”tror jag att den erfarenhet du gjort i fråga om att ’finna’  din far hjälper mig att också finna en far.” ”Vad! Vad menar du med att du skulle finna en far? Du har ju alltid känt din far. Han bor ju på nästa tvärgata.” ”Ja, jag vet, och kanske har jag tagit honom alltför given ibland. Men jag menar inte denne far, utan en annan — en första Fader.” Kham kände sig lättad över hennes reaktion men var förbryllad över hennes svar. Han hade haft svårt att finna en far — nu var det fråga om ”ytterligare en far”, en ”första Fader”. ”Vad i all sin dar menar du, Oi, ’en annan far’, din ’första Fader’?” Oi vände sig snabbt om och log ett högst betagande leende, något som han inte hade sett på länge. ”Vill du verkligen veta?” frågade hon. ”Javisst”, svarade Kham med ett skratt och satte sig till rätta för att kunna skärpa sin uppmärksamhet.

Oi sköt undan symaskinen och kom och satte sig bredvid Kham. ”Kham, har du lagt märke till att ett par flickor har besökt mig på tisdagseftermiddagarna?” ”Nej, men jag har sett några flickor här i närheten, som jag tyckte att jag inte kände. Vilka är de?” ”Jo, för några månader sedan var det två flickor som kom hit till vårt hus och sade att de ville tala med mig. De verkade vänliga, och därför bjöd jag dem att komma in. En av dem började tala om de oroliga förhållanden som råder i världen och sade att det fanns ett botemedel. Jag förstod då att de tillhörde de människor som går från hus till hus och erbjuder religiös litteratur. I vilket fall som helst så fortsatte jag att lyssna, eftersom — ja, jag tycker att man alltid bör vara artig — men också därför att det som flickorna sade föreföll förnuftigt, även om jag inte kunde förstå allt de talade om. Sedan nämnde en av dem något som jag tyckte lät intressant. Hon sade att Skaparen och därigenom Fadern till den första människan nu höll på att samla ihop människor ur alla nationer för att göra dem till en enda stor familj och bli en Fader. ...” Sedan, efter någon tvekan, fortsatte Oi: ”... och Gud för dem. Som du kan föreställa dig, kände jag mig tilltalad av tanken att få tillhöra en större familj med en större Fader. Jag sade därför att jag skulle vilja veta mera om detta. De kom tillbaka veckan därpå för att  berätta mera — och de har fortsatt att komma varje vecka alltsedan dess. Nu har jag börjat tro att det som de säger är sant. Det var därför som jag sade att jag har funnit en Fader.”

När Kham hörde detta, sade han ingenting, och han kände sig djupt oroad. Det som hon hade sagt om denne ”förste Fader” tilltalade honom visserligen, men det där ordet ”Gud” ingav honom oro och fick honom att undra vad som hade tagit åt Oi. Tänkte hon bli en religiös fanatiker? Sedan insåg han att hon satt uppkrupen tätt intill honom. Det hade faktiskt gått år sedan de senast kommit varandra så nära under ett allvarligt samtal! Hennes nya religiösa idéer kanske inte var så tokiga, om de kunde förändra henne så mycket. Tvärtom, tänkte han, samtidigt som han svarade med att lägga armen om henne och ge henne en kram. Detta fick honom att känna sig mera avspänd — men fortfarande lämnade det där ordet ”Gud” honom inte någon ro. Hon måste ha vetat att han skulle reagera så, eftersom han hade lagt märke till hur hon hade tvekat, innan hon använde ordet.

Medvetandet om hur ovanligt nära de kommit varandra till hjärta och sinne fick Kham att känna sig fri att öppna sitt hjärta för henne. ”Oi, det där ordet ’Gud’ oroar mig. Hur påverkar det dig?” ”Det oroade mig också i början, Kham, men jag har aldrig tänkt efter varför. De flesta människor i vår omgivning tror naturligtvis inte på Gud, och somliga förhånar öppet det där ordet.” ”Ja”, sade Kham efter en paus, ”det kanske har en hel del med saken att göra. Du skall veta att alla i min familj verkade så hånfulla, så snart min far kom på tal, och jag hade också sådana känslor ibland; och om det inte hade varit för den där leksakskärran och de där breven, naturligtvis, så skulle jag kanske inte ha ändrat mig.” ”Det där låter intressant, Kham; det visar hur lätt vi kan lägga oss till med andra människors åsikter. Skulle det inte vara bättre att enbart lita till fakta och inte låta sig påverkas av andra människors fördomar?” ”Det var bra sagt, Oi”, sade han och gav henne en kram. ”Låt oss hålla fast vid den principen och inte bara följa massan. Men det är en annan  sak som förbryllar mig. De flesta av dem som förhånar ordet ’Gud’ och säger: ’Var finns han?’ eller: ’Jag kan inte se honom’ besparar sig ingen möda i fråga om att behaga demoner, som de inte heller kan se. Och många tycks vara ganska rädda för dem. Tror de att Gud är någon som de måste hysa skräck för och blidka?” Han gjorde en paus och frågade sedan: ”Tror du att jag känner motvilja inför tanken på Gud på grund av att jag undermedvetet betraktar Gud som en allsmäktig överdemon, som plågar dem som motstår honom?”

”Så förhåller det sig troligen med många människor”, svarade hon, ”men de här flickorna visade mig att den sanne Guden, vars namn är Jehova, inte är sådan. Det är sant att han är allsmäktig — men han är överflödande i barmhärtighet till och med mot dem som handlar orätt; och han plågar aldrig någon. Han är som en mycket god men allsmäktig far som aldrig dör och som därför alltid kan vara redo att hjälpa. Han är inte som demonerna. Han tar initiativet i fråga om att hjälpa människor. Bibeln säger att han är en kärlekens Gud.” ”’Kärlek’, säger du. Om det är på det sättet, så skulle det tilltala mig. Kärlek förenad med makt kan åstadkomma en hel del.” ”Det tror jag också”, instämde hon. ”Men”, tillade han efter en lång paus, ”detta tycks inte stämma med fakta, och vi enades nyss om att lita till fakta. Ta till exempel de nationer eller religioner som menar sig tro på en Gud. De lägger inte i dagen någonting som tyder på kärlek. De utnyttjar varandra hänsynslöst och dödar varandra på samma sätt som sådana som inte har någon tro.” ”Det är sant”, utropade hon, ”eftersom de inte tjänar Jehova, utan gudar som de själva skapat sig. I själva verket framställer de Gud i oriktig dager. Många av de där nationerna utger sig för att vara kristna, men i verkligheten finns det inga kristna nationer på jorden i våra dagar.” ”Hm, jag kan förstå att det skulle kunna vara möjligt, men varför framställer de honom i oriktig dager?” svarade han. ”Men säg mig då, varför framställer din familj din far i oriktig dager”, insköt hon, ”i synnerhet din bror Tuen?” ”Å, nu förstår jag, framför allt  vad beträffar Tuen, det var till fördel för honom. Hör du, Oi, det här börjar bli intressant; men allt verkar så invecklat att jag inte vet var man skall börja”, suckade han.

EN UNDERBAR TANKE

Oi vände sig så att hon satt ansikte mot ansikte med honom. Hennes ansiktsuttryck var allvarligt men vänligt, och hon frågade: ”Säg mig uppriktigt, Kham, tror du på en Skapare?” ”Den frågan”, sade han, ”är lite svår att besvara. Det måste förstås å ena sidan finnas en Skapare, som har frambringat allt det underbara som vi har runt omkring oss.” Han gjorde en paus, betraktade sedan noggrant Oi och granskade hennes fina, regelbundna anletsdrag, hennes glittrande ögon och, å — det där leendet. ”Hur kan detta ha blivit till”, undrade han, ”denna skönhet i fråga om form och profil; sannerligen inte bara genom en slump eller genom blinda krafter — omöjligt!” Det låg konstnärlig skicklighet bakom allt detta. Han iakttog hennes glänsande, sammetslena hy och tänkte på hur den framhävde hennes skönhet. Men det var inte bara hyn det berodde på. Han erinrade sig bilder på svältande barn. Trots att deras hy fortfarande var len och fin, såg de hjärtskärande eländiga ut med sina insjunkna kinder och stirrande ögon. Allt deras hull hade försvunnit. Å andra sidan fanns det många människor med sin första ungdomsblomstring bakom sig som hade gott hull men hade förlorat skönheten i anletsdragen. Hullet fanns på fel ställen, inte längre under kontroll, en artists kontroll.

”Du, Kham”, sade Oi och bröt den långa tystnaden, ”jag kan se att du betraktar mig, men var är dina tankar?” Han samlade sig, log avspänt på nytt och sade långsamt: ”Vet du, Oi, hur skulle en vacker flicka som du ha kunnat bli till bara av en slump, utan en Skapare — och dessutom en mycket konstnärlig Skapare? Men trots allt som tyder på en Skapare är jag fortfarande förbryllad. Allt det elände och all ren ondska som får pågå utan hejd. Varför? Det måste finnas en Skapare, men varför gör han ingenting?” ”Just detta”, svarade hon, ”var något som förbryllade mig också. Men flickorna visade mig att det finns goda skäl till att Gud inte har  ingripit tidigare, men att han snart kommer att göra något åt saken.”

”Du sade att de ’visade dig’. Hur ’visade de dig’?” ”Å, de visade mig vad som stod i deras bibel.” ”Du talar ju som om saken var avgjord, därför att du har sett det i bibeln. Men vad är egentligen den där bibeln som du talar om?” svarade han lite förbryllad. ”Det är en stor bok”, förklarade hon, ”den äldsta historieboken om mänskligheten, från dess begynnelse. En av flickorna beskrev den som en samling brev från Gud. Drygt 60 tror jag att hon sade.” ”Brev från Gud”, upprepade Kham, som knappt kunde hålla sin iver tillbaka. ”Vet du, Kham, jag kommer ihåg att du berättade för mig vid det tillfälle då du läste de där breven från din far att de gav dig en ny syn på din far, en sorts samhörighetskänsla.” ”Ja, det gjorde de verkligen, eftersom de visade att min far inte hade övergett familjen, som man hade gett sken av, utan att han brydde sig om oss och att problemen hade orsakats av min äldste bror, Tuen.” ”Ja, vet du, Kham, jag fick precis samma känsla när jag läste bibeln, dessa ’brev’ från Gud, min första Fader. De visade också vem som bär den verkliga skulden till alla svårigheter.” ”Du tycks vara helt hänförd över dessa ’brev’, som du talar om”, konstaterade han leende. ”Ja, blev inte du hänförd över de där breven som du fann? Och de var bara från en människa!” Han var tvungen att skratta. Det låg mycket i vad hon sade.

”Varför var de där breven så viktiga för dig?” frågade hon. Han tänkte efter ganska länge, innan han svarade. ”Jag hade alltid haft en känsla av att min far var en god människa, men efter dessa brev visste jag att han var god, och jag förstod att man hade framställt honom i oriktig dager, och sedan kunde jag öppet kännas vid honom och träda upp till hans försvar.” ”Ja”, svarade hon, ”och det är precis vad breven från min första Fader åstadkom — de rentvådde hans namn. Flickorna lovade att ta med sig ett exemplar till mig av de där breven — bibeln — på tisdag.” Khams intresse för dessa brev började vakna, men han ville inte visa det alltför mycket. Han ville i själva verket få tid att tänka efter. Hans lilla flicka  kom till hans hjälp genom att rikta sin mammas uppmärksamhet på någonting som flickan hade spillt ut. Modern bestämde då att det var sängdags.

Faktum var — det var något som oroade hans samvete. Han insåg att alltsedan han hade funnit sin fars brev, så hade han utvecklat en känsla av tacksamhet och ansvar mot sin far för vad denne hade gjort för familjen och för honom själv. Borde han inte hysa samma känsla mot människans ursprunglige Skapare — det vill säga, om det verkligen fanns någon Skapare? Han kände sig manad att komma till klarhet om detta i sitt sinne, men hur skulle han kunna göra det? Han erinrade sig hur den där skickligt gjorda kärran hade bidragit till att väcka hans intresse för fadern. Sedan slog honom en tanke. ”Hade denne förste Fader lämnat någon ’kärra’ efter sig? Ja, naturligtvis”, tänkte Kham, medan han iakttog en husödla som kilade av och an i taket. I själva verket, sade han sig, var hela naturen faktiskt som en kärra som människor kan studera! Varför då inte studera den? Han beslöt sig för att göra det och började uppmärksamt betrakta ödlan, som var fullt upptagen med att jaga insekter. Vilka söta små ben den hade — oändligt mycket svårare att frambringa  än vagnshjul. Benens små sugfötter måste ge fäste, så att ödlan kunde gå i taket och inte bara röra sig på marken. Vem utformade och skapade dem? Han visste att han inte kunde. Han erinrade sig sitt första försök att göra sin första vagn, i synnerhet hjulen. Så enkla de verkade — i början; men vilket besvär att göra det första hjulet! Ja, han hade varit tvungen att tänka för att göra det. Om ett enkelt hjul krävde så mycket tankemöda, hur mycket mera tankeverksamhet borde det då inte krävas för att skapa ödleben!

Han lät blicken vandra lite planlöst över rummet, men fäste den sedan på Oi, som åter satt vid symaskinen. Hon rynkade lite på pannan och höll ett papper i handen. Han kände att han måste visa intresse för hennes ansträngningar och frågade: ”Vad gör du?” ”Gör!” upprepade hon lite irriterat, ”jag kan ju inte ens komma i gång. Jag köpte lite tyg till en klänning, men jag kan inte räkna ut hur man skär till det för att få det att räcka.” ”Vad, måste du räkna ut hur man syr en klänning?” frågade han lite retsamt och inväntade  sedan hennes reaktion. ”Räkna ut, räkna ut”, utropade hon, ”naturligtvis måste man räkna ut hur man syr en klänning. Det går inte bara av sig självt!” ”Ja, jag håller med om att saker och ting inte bara går av sig självt”, sade han, och de skrattade båda, när han berättade om sina egna slutsatser beträffande ödleben.

Khams hustru återgick till att försöka ”räkna ut” hur hon skulle göra, och han återgick till sitt. Han betraktade åter ödlan och erinrade sig att han någon dag tidigare hade sett hur en nykläckt ödla omedelbart hade satt i gång med att jaga flugor. Vem hade programmerat den att göra det? Han hade nyligen läst om att man hade tillverkat robotar som kunde programmeras att utföra olika arbetsuppgifter, till exempel svetsa bilkarosser. Det hade tagit människor tusentals år av samfälld tankeverksamhet att nå dit; och han betvivlade att någon av dessa robotar kunde programmeras att fånga en fluga. Och ju mer han funderade på saken, desto mer övertygad blev han därför om att det måste finnas en Skapare, och en förbluffande mästerlig Skapare dessutom. Men för att skaffa sig större visshet i ämnet tyckte Kham att han behövde ha en allvarlig diskussion med någon som förnekade att det finns en Skapare. Såvitt han kunde erinra sig, så hade han i själva verket aldrig hört någon på allvar tala om den här saken.

OTILLFREDSSTÄLLANDE SVAR

När Kham några dagar senare passerade genom staden, träffade han en av sina tidigare klasskamrater, som han inte hade sett på ett tag, och de tog sig tid att gå in på ett kafé för en pratstund. Denne var en sympatisk ung man och ganska begåvad. Han hade i själva verket börjat vid ett universitet och betraktades som en lovande akademiker. När han frågade Kham hur hans fru mådde, fick denne plötsligt ett infall. Varför inte höra efter med honom vilka synpunkter han hade på en Skapare? Därför berättade han för honom att hon var intresserad av en religion där man trodde på Gud.

Den andres hånfulla reaktion förvånade Kham, eftersom  hans vän inte hade varit den hånfulla typen. I vilket fall som helst öppnade detta vägen för en direkt fråga: ”Var har människan och allt vi ser i naturen kommit ifrån?” Trots att Kham lyssnade uppmärksamt, hade han svårt att förstå allt. Hans vän talade om att det rådde kaos i början och att det fanns fyra element: eld, vatten, luft och jord (såvitt han kunde komma ihåg), men att saker och ting började utvecklas steg för steg, på ett slumpmässigt sätt. I början fanns det en enkel urcell, som förökade sig. Allteftersom tiden gick utvecklades andra ting. Om de blev bra, fortsatte de att föröka sig; om inte, dog de ut. De framträdde av en slump och överlevde i den mån omständigheterna tillät. Kham visste inte mycket om celler, men han var mycket praktiskt lagd — därför jämförde han dem med en sak som han verkligen visste något om — vagnshjul.

Eftersom till och med den allra enklaste cell måste ha kunnat föröka sig för att vara till någon nytta, måste den ha varit ofantligt mycket mera komplicerad än ett hjul. Att hugga ut fyrkantiga hål i ett tränav och göra ekrar som passade precis verkade så enkelt — innan han började. Men vilka problem han hade haft att tillverka varje eker så att den satt exakt och stadigt i ekerhålet! Trots alla beräkningar han hade gjort och trots den noggrannhet han hade iakttagit, när han formade trästyckena, hade han en ordentlig hög kasserade ekrar, innan han lyckades göra ett enda hjul. Att lita enbart till slumpen skulle ha varit som att kasta några trästycken och ett stämjärn i en cementblandare. Hur lång tid skulle det ha tagit, innan det blev en enda eker? Slumpen skulle bara ha kunnat ge upphov till skräpbitar. Att förlita sig på slumpen är inte alls det rätta sättet att gå till väga, oavsett om det är hjul eller celler som produceras. Så snart han slappnade av i sin tankekontroll under något stadium av hjultillverkningen, fick han problem; han hade fått betala dyrt för sina lärospån. Det krävdes utan tvivel större tankekontroll att skapa celler, för att inte tala om hela kroppar. Och det slog honom: ”Är det inte det som händer, när någon får cancer? Det kanske bara är en enda cell som löper amok  och sätter i gång en celldelning som inte följer det i förväg uttänkta mönstret och belamrar kroppen med sina skräpprodukter och samtidigt berövar de friska cellerna deras näring. Slumpens spel kan bara leda till död — men aldrig till liv!”

Så snart Kham försökte göra invändningar mot sin väns teori, fick han till svar att varje steg hade tagit miljoner år, och vännen använde detta uttryck som om det besatt något slags magisk egenskap i sig självt. Kham kände sig ganska road, när han gick tillbaka hem, och han tänkte på sin väns ansträngningar att hjälpa honom att föreställa sig vad en miljon verkligen innebar. Vännen hade visserligen lyckats, men inte på det sätt som han hade avsett. Det som Kham såg för sin inre syn var inte en rad nyttiga celler efter miljontals år, utan bristfälliga ödleben — enorma högar. Och han kände sig alltmer övertygad om att det måste finnas en Skapare, ju mer han tänkte på saken.

EN GÅTFULL FRÅGA

Men vännens sista replik hade gjort honom oroad. ”Om allting måste räknas ut i förväg — varifrån har då din Skapare kommit?” Nu var det så att Kham var en mycket ärlig man, inte bara i fråga om pengar, utan också när det gällde tankegångar och övertygelse. Han ville inte bedra någon, varken sig själv eller andra. Att komma fram till sanningen i varje avseende var viktigare för honom än att vinna en diskussion. Han ville därför ha ett svar på denna fråga för att kunna känna sig nöjd. Det måste finnas en Skapare, men hur hade han blivit till? Han ville inte släppa ämnet, förrän han fick ett tillfredsställande svar. Kanske Oi hade något svar på detta.

Han kom hem lite tidigare än vanligt, och eftersom han fortfarande hade denna besvärliga fråga i tankarna, uppehöll han sig en stund i trädgården. Han gjorde det i ett speciellt syfte. Han ville betrakta trädgården och beundra den mästerliga skickligheten, precis som han hade gjort med sin fars snickeriarbeten. Hans häpnad var stor! Varför hade han inte sett detta förut? Han visste att han hade god blick för verklig  yrkesskicklighet, när det gällde sådant som var gjort av trä och metall. Han var också ganska stolt över denna förmåga; den hade fått honom att börja dras till sin far. Nu kände han sig manad att på ett ingående sätt ägna uppmärksamhet åt tingen i naturen och vidga sin uppskattning av sådant som inte skapats av människor.

Kham satt på en stock och bara tittade sig omkring. Vare sig han riktade blicken på de trädbevuxna höjderna, som inte låg så långt från baksidan av hans verkstad, eller på de många olika slagen av prydnadsväxter som hans hustru hade planterat, så var allting så behagligt, rofyllt och tilltalande, så annorlunda mot de människogjorda raderna av skjul, runt vilka det var fullt av skräp bestående av bortslängda plastpåsar, buteljer och annan bråte, som han nyss hade passerat på sin väg genom ett slumområde i grannskapet. ”Nej”, tänkte han, ”Skaparen är inte upphovsmannen till slumbostäder.” Kham visste tillräckligt mycket om människor för att inse hur slummen kom till stånd. I grund och botten berodde slumbildningen på att det saknades resurser och duglighet, den berodde också på trötthet och lättja, på likgiltighet för hur man skapar trivsel och på att man ägnade ett minimum av tankemöda och omsorg åt det man gjorde. Men det var uppenbart att Skaparen av det som han nu betraktade inte hade några sådana svagheter.

Det väldiga djup och ansenliga mått av vishet och intelligens som uppenbarades i allt som rörde sig, som hade liv, började fylla Kham med förundran. Så fullständigt annorlunda det var i jämförelse med människogjorda föremål, till exempel hjul som han själv förhoppningsvis kunde förfärdiga! Sådana låg inom gränserna för hans förmåga. Detta var den främsta orsaken till att han hade blivit intresserad av dem. Han erinrade sig att han vid ett tillfälle hade tagit isär ett av sin fars gamla hjul för att se hur man gör ett sådant. Så fick han se ett bi komma ut ur en blomma strax intill honom, och han insåg hur fåfängt det skulle vara att plocka isär dem för att lära sig hur man gör sådana. Han tittade förstrött på det flitiga biet och började se det i ett nytt ljus. Det var en  honungsfabrik, så effektiv men ändå ren och vacker. ”Varför”, tänkte han, ”kan inte sockerfabriker vara likadana?” Han kom ihåg att han hade läst om hur floderna och atmosfären höll på att bli alltmer förorenade och att de dessutom hade förlorat mycket av sin skönhet. Som hantverkare visste han att det krävdes extra ansträngning att förfärdiga något så att det blev både effektivt och vackert. Skaparen måste ha brytt sig om människorna en hel del, eftersom han försett dem med sådan utsökt honung, som framställdes av sådana attraktiva fabriker.

Kham började nu tänka på att Skaparen måste vara en välvillig person och inte bara en känslolös dator. När han såg den passiva blomman och det mycket flitiga biet, började han tänka på den omfattande förmåga och skicklighet som var uppenbar i skapelsen. Till och med biet hade på något sätt en viss tankeförmåga, som gav det möjlighet att utföra sin uppgift. Därefter fick han se en fältödla som hade klättrat upp på en staketstolpe alldeles i närheten och som satt styv som en pinne och med spänd uppmärksamhet stirrade på  något en bit därifrån. Han betraktade den tålmodigt. Plötsligt satte den sig i rörelse, pilade nerför stolpen och kilade i väg för att få sin middag, som den hade blivit varse längre bort. Ja, fältödlan måste också ha något slags tankeförmåga och kanske ett större mått av denna förmåga än biet. I sitt sinne började han begrunda de olika slags tankeförmågor som finns. Det var tydligt att de inte var likadana för alla livsformer, men varje tankefunktion tycktes vara anpassad till behovet. Människan hade obestridligen den bästa förmågan, men inte ens människan kunde förstå allting. Hon hade också sina begränsningar. Än sen då? Skulle hon inte kunna acceptera sina begränsningar och göra bruk av det hon hade? ”Å!” tänkte han, ”är det inte där mitt problem ligger, att jag försöker få svar på varifrån Gud har kommit?” Han visste ju inte ens vem Gud var! Var han en mellanhand vid skapelsen, eller var han den ursprunglige Skaparen eller första Fadern? Det var möjligt att människans hjärna inte var skapad så att den kunde komma till klarhet om detta på egen hand; eller kanske var det så att Kham helt enkelt inte hade tillräckligt många fakta till sin hjälp. Men behövde han verkligen förstå hur Gud hade kommit till?

Kham hade aldrig kunnat få tillgång till fakta om sin egen far, ifall han inte hade funnit de där breven! Kunde det vara så att människan behövde brev från sin Skapare för att verkligen kunna förstå honom? Naturen, hans skapelse, bär vittnesbörd om hans existens, men naturen ger inte besked om vilka Guds tankar och framtida uppsåt är. Människan kan inte läsa andra människors tankar, som man inte kan se. Hur skulle man då kunna läsa Guds tankar, när man inte kan se Gud? Ja, människan behöver brev från Gud för att verkligen lära känna honom.

Khams intresse för de brev från Gud som Oi talade om började växa alltmer. Att godta sina begränsningar och studera dessa brev såg av allt att döma ut att vara nyckeln till verklig framgång i fråga om att få kunskap och välsignelser från Gud. Kham visste till exempel inte varför ett stämjärn var så mycket hårdare än trä; men genom att vara försiktig  med stämjärnet och använda det enligt anvisningarna var han i stånd att tillverka hjul. Att tillverka stämjärn var inte hans uppgift; inte heller att skapa gudar. Eller för att ta ett annat exempel: Brukar någon insistera på att få veta varje detalj om en arbetsgivares bakgrund, innan han tar anställning hos honom för att få sitt livsuppehälle? I själva verket skulle det vara ren och skär förmätenhet att insistera på att få veta hur Gud kommit till, innan man är villig att lyssna till vad han har att säga om hur man får ett bättre liv. Kham erinrade sig sedan att hans vän inte insisterade på att han måste veta varifrån dessa ”element i kaos” hade kommit, innan han satte tilltro till sin teori om en förnuftslös, slumpmässig evolution.

Kham visste att människor i allmänhet tillskrev ”naturen” allt som inte var skapat eller tillverkat av människor. Det hade han också gjort. Han funderade över skillnaden: ”Naturen”, ”Skaparen”, ”Gud”. Om det bara är fråga om ”naturen”, då är allt det goda fritt, och det finns inte någon som helst förpliktelse att känna tacksamhet. Om man använde ordet ”Skapare”, skulle man däremot känna sig uppfordrad att hysa tacksamhet, även om man inte gav uttryck åt den. För Kham innebar ordet ”Gud” att man verkligen måste ge uttryck åt denna tacksamhet och även underordna sig Gud på grund av hans ställning. Var detta förnuftigt? Han tänkte efter. Kham var egen företagare, och han gillade det, men det fanns ändå myndigheter som han måste åtlyda. Han kunde inte hugga ner träd till sina vagnar utan tillstånd. Han och alla människor i hans distrikt lydde under guvernören och dennes tjänstemän, trots att de talade så mycket om att de var ett fritt folk. Han förstod att det måste finnas myndigheter för att det skulle råda ordning, och det var inte någon börda, om guvernören var en bra människa. Kham förstod därför att han inte hade någon moralisk rätt att vägra att underordna sig ”Gud”, om denne verkligen var människans Skapare. Sedan började han känna sig lite skuldmedveten vid tanke på tacksamhet, för den skönhet som alla ting runt omkring honom ägde hade han tagit för given. Han hade faktiskt aldrig ens gett uttryck åt tacksamhet mot sin hustru,  som hade lagt ner möda på att plantera och sköta om de prydnadsväxter som fanns där inför hans ögon.

Plötsligt avbröts hans tankar, ja, de blev paralyserade för några ögonblick, av ett öronbedövande klapprande ljud, när en militärhelikopter passerade på mycket låg höjd ovanför hans huvud, på rutinspaning efter gerillasoldater som opererade i de närbelägna bergen. Hans blick följde den, som fastnaglad av själva intensiteten i oväsendet, tills den hade försvunnit bakom några höga träd. Eftersom han var tekniskt sinnad, skulle han normalt ha känt sig intresserad av den som maskin. Men nu blev han intensivt irriterad av det störande bullret. ”Varför”, tänkte han, ”måste de föra sådant oväsen; och göra det just då jag njöt i fulla drag av den ro och den skönhet som finns i den här trädgården? Går det inte att få dem att gå tystare?” Plötsligt, som genom ett trollslag, fick han sitt svar — ett stilla men rungande ja! Strax framför sina egna ögon fick han syn på en levande miniatyrmodell av en helikopter av vackraste slag, och trots att den var så nära, kunde han inte ens höra den. Där var den — en trollslända. Han betraktade dess flygkonst, under det att den pilsnabbt dansade av och an i luften i sitt sökande efter insekter, och han insåg att den var överlägsen i alla avseenden. Människan kanske inte kan konstruera tysta helikoptrar, men Skaparen kan, det förstod han. Han insåg också någonting annat, något som han aldrig hade varit medveten om tidigare:  behovet att avskärma sig från den skrikiga och skrällande propagandan om människans bedrifter och i stället göra sig mottaglig för de stillsammare men allestädes närvarande vittnesbörden om en Skapares långt underbarare verk. Kham reste sig och gick mot huset, men han bestämde sig för att ta sig mera tid till att betrakta sin trädgård — ”Guds kärra”, och ägna mindre tid åt att läsa sådan propaganda i tidningarna som förhärligade människor.

När han kom in i huset ropade hans hustru: ”Jag såg dig sitta där i trädgården. Vad höll du på med hela tiden?” Han dröjde ett ögonblick innan han svarade: ”Jag tittade på ’kärran’.” Hon såg oförstående ut. Sedan tittade hon upp och sade: ”Du menar — ’Guds kärra’?” ”Jag må då säga att jag har en skarpsinnig hustru!” sade han med ett leende. ”Och senare skall jag ställa några frågor till dig om de där breven och om ett problem som jag har brottats med.”

Samma kväll, efter det att de hade ätit och satt sig att koppla av, vände sig Kham till sin hustru och frågade: ”Oi, vad skulle du säga om någon frågade dig: ’Hur har Gud kommit till?’” ”Han har inte kommit till”, svarade hon, ”han har alltid funnits. Bibeln säger att han existerar ’från evighet till evighet’. Han är den storslagna främsta orsaken till allt.” ”Hm, låt mig tänka efter”, mumlade Kham och tänkte högt: ”’En första orsak som alltid funnits till.’ Det verkar svårt att förstå.” ”Men vad är alternativet?” undrade hon. ”Det var en bra fråga, Oi. Svaret måste bli ingenting, absolut ingenting. Om det var så, varifrån skulle då det som först blev till ha kommit? Det kan inte bara ha kommit till av ingenting, utan ens en orsak som gjorde att det blev till. Därför måste det alltid ha existerat en kraftkälla — och det måste vara fråga om en kraftkälla med tankeförmåga, en person, som frambringat alla tingen i naturen.

Då skulle svaret på min fråga: ’Hur har Gud kommit till?’ vara vad du nyss sade: ’Han har alltid funnits.’ Men”, frågade Kham och vände sig mot Oi, ”bekymrar det dig inte att inte förstå hur?” ”Varför skulle det göra det? Det finns massor av saker som jag inte förstår. Vad är elektriciteten? Det vet jag  inte, men om jag trampar på den här fotkontakten, så sätter elektriciteten i gång min symaskin. Man behöver inte förstå allt för att få gagn av saker och ting. Det skulle vara förmätet, i synnerhet i förbindelse med människans Skapare”, tillade hon och gav Kham en meningsfull blick. ”Jag håller med dig, Oi. Men det tog mycket längre tid för mig att komma fram till samma slutsats.” ”Ja, naturligtvis”, svarade hon retsamt, ”du sade ju nyss att du hade en sådan skarpsinnig hustru.” Sedan tillade hon mera allvarsamt: ”Glöm inte, Kham, att jag har fått en del hjälp av bibeln.” ”Ja, det är riktigt, min ’skarpsinniga hustru’”, skrattade han, ”men hur besvarar du då den här frågan? Häromdagen sade du att bibeln var som en samling brev från Skaparen till mänskligheten.” ”Ja, det kommer jag ihåg.” ”Men hur skall jag veta att de verkligen kommer från Gud?”

Oi gjorde ett uppehåll innan hon svarade: ”Jag antar att man måste kunna avgöra det av deras innehåll.” ”Det låter inte alltför övertygande”, invände han. ”Men hur skulle vi annars kunna veta? Hur kunde du vara så säker på att de där breven du läste verkligen var från din far?” När han tänkte efter, insåg han att han inte hade något verkligt bevis. Han hade inte sett sin far skriva dem. Han hade inte ens fått dem från sin far direkt. De innehöll inte ens någon namnteckning av fadern. Även om de hade gjort det, så skulle han inte på något sätt ha kunnat bekräfta att det var hans fars namnteckning. Trots detta hyste han inget tvivel om att de var från hans far. De var alla skrivna med samma handstil. Genom sitt innehåll vittnade de alla om att de var från honom. Alla röjde inträngande kunskap och personlig omsorg om familjen, och genom avslutningsorden, ”Er tillgivne far”, vittnade de om att de var från deras kärleksfulle far. Vem skulle annars känna sig manad och vara i stånd att skriva sådana underbara brev? Han kände sig därför tillfreds och tyckte att han hade många omständighetsbevis till stöd för sin övertygelse. Det var ju till och med så att det sätt på vilket de blev återfunna gav stöd åt denna övertygelse!

Han vände sig om mot Oi och sade: ”Jag har en fråga, men  tänk efter noga, innan du besvarar den. Har du direkta bevis för att bibeln består av brev från Gud? Eller har du bara övertygande omständighetsbevis?” Oi dröjde länge med svaret. Hon kunde inte räkna ut vart Kham ville komma. Slutligen svarade hon: ”Jag vet inte hur det är med direkta bevis ... men jag är övertygad.” Nu var det Khams tur att tänka efter. Kunde det kanske vara någon fördel med att det förhöll sig på det sättet — omständighetsbevis i stället för direkta bevis? Han vände sig åter mot Oi och frågade henne: ”För vilka är bibeln skriven och i vilket syfte?” Åter övervägde hon länge vad hon skulle svara och sade sedan: ”Jag skulle vilja säga: För dem som söker Gud, så att de kan dras till honom genom att läsa den. Jag kommer ihåg att flickorna visade mig ett skriftställe där det stod att Jesus endast talade i liknelser, så att de som var motståndare till honom inte skulle förstå, medan däremot de som var uppriktiga bad att få mera insikt och fick det. Och det är precis min erfarenhet av bibeln. Många delar av den är mycket svåra att förstå, men när jag ber om hjälp att kunna förstå blir jag för det mesta tillfredsställd.” ”Vet du, Oi, det här väcker en intressant fråga. Människans och jordens Skapare kunde med lätthet ha låtit sitt budskap dundra ner från himmelen eller skrivit det i skyn i sådana tydliga och klara ordalag att varje människa hade kunnat förstå; men du säger att han använder bibeln, som är svår att förstå och som man måste tränga in i för att förstå. Varför? Har du någon aning?”

”Jag förstår att bibeln är skriven i syfte att nå människors hjärtan. Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle läste att den kan jämföras med ett skarpt svärd, som kan tränga in i hjärtat och urskilja dess avsikter.” Kham avbröt henne och sade: ”Övertygande omständighetsbevis skulle alltså vara effektivare än obestridliga bevis. Bibeln skulle i så fall kunna jämföras med en magnet, som drar till sig bara dem som är uppriktiga; men andra kan slingra sig ifrån det hela, om de vill, och på så sätt röja vad de har i hjärtat.” Oi skrattade: ”Jag instämmer i vad du säger, Kham, men det som förvånar mig är varför du försöker räkna ut allt det här nu i förväg, innan du ens har sett en bibel.” ”Därför att jag har lärt mig,  Oi, att ju mer förutseende man är, desto bättre blir resultaten. Glöm inte att det var på det sättet jag lärde mig tillverka vagnar. Och i vilket fall som helst har jag inte någon bibel ännu. Och nu vet jag sannerligen bättre vad jag kan vänta mig av bibeln, när jag får en.

Allt det här väcker frågan varför det har tagit så lång tid att göra bibeln tillgänglig för människor.” ”Först och främst”, förklarade hon, ”var det så att de som ursprungligen blev satta att slå vakt om den med tiden blev onda, upphörde att sprida den och till och med förföljde dem som försökte sprida den.” ”Vad hade de för anledning att göra det?” frågade han. Hon ställde omedelbart en motfråga: ”Varför stoppade din bror Tuen undan de där breven från din far i en låda i stället för att låta hela familjen läsa dem?” ”Jag förstår vad du menar. Han hade något som han ville dölja, och de där breven skulle ha avslöjat honom. Han hade svärtat ner sin fars goda namn och själv gjort sig ett namn.” ”Du har alldeles rätt, och det är precis vad de så kallade kristna har gjort med Guds namn Jehova. Breven från Gud avslöjar både de falska lärorna om honom och de överträdelser som begås av dem som utger sig för att vara kristna men ändå för krig mot och dödar varandra.” ”Ja”, sade Kham, ”och jag inser att jag måste sätta i gång att läsa de där breven.”

EN UPPTÄCKT

Sedan slogs Kham av en tanke. Han reste sig och gick fram till sitt skrivbord och började leta bland papperen i lådorna. Slutligen fann han vad han sökte: en liten broschyr med titeln ”Första Moseboken”. Han viftade med den framför Oi och frågade: ”Har den här någonting att göra med bibeln?” ”Ja, det har den!” utropade hon. ”Varifrån har du fått den? Det är faktiskt det första brevet.” ”Den har legat i mitt skrivbord länge. Jag kommer inte ihåg varifrån jag har fått den”, svarade han och satte sig ner och började läsa.

Efter en lång tystnad hördes ett utrop från Kham som fick hans hustru att hoppa till: ”Hör du, Oi, det här är underbart! Det är precis vad jag var ute efter. Det berättas här om  skapelsen.” Oi sade ingenting. Hon ville gärna berätta för honom allt hon visste och på så sätt sporra honom att studera bibeln tillsammans med henne; men hon visste att han skulle vilja komma fram till ett sådant beslut själv. Dessutom höll hon på att förgås av iver att själv få läsa det där brevet. Hon hade själv bara läst några verser i den bibel som flickorna hade haft med sig till henne. Hon fortsatte emellertid med sin sömnad, eftersom hon visste att Kham skulle börja tala, när han var färdig. Det gjorde han också.

”Oi, är du beredd att besvara några frågor?” ”Ja visst, sätt i gång, men kom i håg att jag själv bara är nybörjare.” ”Jag håller på och läser om den förste mannen och den första kvinnan på jorden. De fick veta att de kunde äta frukten på varje träd i Edens lustgård — utom ett. Om de åt av det trädet, skulle de dö. Varför var det så? Var det giftigt?” Oi kom fram till honom för att kunna titta på det han läste. ”Nej”, svarade hon, ”Gud använde det där trädet som en symbol för någonting. Lägg märke till att det kallades ’trädet för kunskap om gott och ont’. Det gällde en moralisk fråga, det vill säga frågan om mannen var villig att godta Guds myndighet och rätt som Skapare och ägare att avgöra vad han skulle ge eller inte ge honom — eller ville mannen göra och tillgripa vad han själv önskade? Det rådde ordning i hela universum under Guds ledning. Människan skulle få makt över de jordiska tingen, och det skulle också råda ordning på hela jorden, och allt skulle bli inordnat under Guds ledning — precis som det redan förhöll sig med lustgården. Ett stort ansvar vilade på den förste mannen och den första kvinnan. Vad de företog sig och vad de undervisade sina barn om skulle därigenom komma att beröra hela mänskligheten. Det första människoparet sattes alltså på prov i fråga om sin moraliska lämplighet för uppgiften och i fråga om sin lojalitet mot sin ägare och högste styresman.”

Efter en lång stunds tystnad sade Kham: ”Jag håller med om att man inte kan bygga ett hus på dålig grund, och Gud ämnade bygga någonting mera än ett hus — han ämnade bygga en värld bestående av miljoner människor, och lojalitet  mot ägaren var absolut nödvändig. Det är alltså det som är felet med den värld vi lever i! Det finns ingen allmän lojalitet mot någon som har rätt till sådan lojalitet. Till och med jag kan inse det, och nu börjar jag tro på en Gud!” ”Men se här, Kham”, avbröt Oi. ”Lade du märke till vad som sägs här? Ormen — det är förresten djävulen — sade till kvinnan: ’Ni skall inte dö, eftersom Gud vet att när ni äter från trädet, kommer era ögon att öppnas och ni kommer att bli lika Gud och veta vad som är gott och vad som är ont.’” Kham såg förbryllad ut. ”Jag förstår inte riktigt vad som menas med det här.” Oi sade: ”Var det inte så att djävulen i själva verket sade till kvinnan att Gud ljög för henne, så att han kunde förtrycka henne, och att hon skulle kunna bli oberoende av Gud och uppställa sina egna regler?”

”Ett ögonblick, Oi. Du nämner djävulen med sådan självklarhet gång på gång — men vem är han?” ”Å, jag är ledsen”, sade hon, ”jag borde ha förklarat det. Innan Gud skapade materiella ting, skapade han andevarelser, som kallas änglar och som har högre intelligens och större makt än människan. Liksom människan hade de fri vilja. Liksom människan hade de fantasiförmåga. En av dessa lät sin fantasi överträda de gränser som var förbundna med lojalitet mot Gud. Han började tänka på hur behagligt det skulle vara att ha en hel del människor under sin makt och sitt inflytande. Han frestade därför den första kvinnan genom att erbjuda sig att befria henne från Gud, så att hon kunde följa hans vägledning.” ”Å, nu förstår jag. Och se här vad det står sedan: ’Kvinnan [såg] att trädet var gott till mat ... , ja, trädet var åtråvärt att se på. Så började hon ta av dess frukt och äta den.’ Det var intressant — hon satte sina egna tankar före det som Gud hade sagt. Hon trodde att hon hade blivit sin egen normgivare, men i själva verket kom hon att ledas av Satans falska normer. Sedan ser du vad som hände: Mannen åt också, och de fördrevs ur lustgården, för att de inte skulle få tillgång till livets träd och få evigt liv. Jag tycker att det här säger mig en hel del. Det är en varning för att vara sin egen normgivare och en varning för att hänge sig åt tankegångar  som leder bort från Gud. Eller kanske skulle jag uttrycka saken på ett annat sätt — att upprätta en religion grundad enbart på egna tankar, på filosofi, kommer inte att leda till evigt liv.”

Kham satt tyst en lång stund, men han funderade på det som han hade läst. Det gav honom en ny syn på orsaken till eländet och lidandet, och, något som var ännu viktigare, det visade att det fanns en utväg. Hans tankar återvände till den gång han hade läst de där breven från sin far. Till en början hade han blivit upprymd, men efteråt hade han känt en större tomhet än någonsin tidigare. Han tyckte att han bara hade fått en glimt eller en smakförnimmelse av någonting som hade retat hans aptit och sedan ingenting mer; det hade efterlämnat hos honom en längtan efter något som han inte kunde definiera, en längtan efter svar på frågor som han inte kunde formulera. Han kom fortfarande ihåg tiden innan han gifte sig, att han hade varit mycket olycklig. Han hade aldrig övervägt att begå självmord, som många gjorde, men han hade tyckt att livet var ganska bedrövligt, utan någon utväg. Han hade läst eller hört — han kunde inte komma ihåg vilket — att det liv vi lever, med dess bedrövelser, var en vedergällning för personliga synder, som man begått i ett tidigare liv. Men han hade undrat hur det var med den saken. Det tycktes strida mot all rättvisa. Han kunde ju inte ens komma ihåg vilka synder han hade begått i sitt tidigare liv — och ändå skulle han nu straffas för sådant! Det var som att sändas till fängelse men inte få veta vilken lag man hade förbrutit sig mot. Hur skulle ett straff kunna genomdrivas med rättvisans hjälp om straffet i sig självt inte var rättvist? Hur skulle han kunna undvika att upprepa dessa synder, om han inte ens visste vilka de var? Han hade tyckt att allt detta hade ingett honom en känsla av meningslöshet och hopplöshet och att det inte hade funnits någon att be om hjälp. Nu insåg han vad denna längtan var. Det var en längtan efter en källa till hjälp och upplysning. När han hade läst dessa frikostiga och stimulerande brev från sin far, hade detta fått honom att bli ännu mera medveten om behovet av hjälp utifrån. Detta brev  från Gud som han nu hade läst hade börjat uppfylla denna längtan. Han erfor en sådan stark lycka som han aldrig någonsin hade känt förut. Att aldrig behöva plågas av sjukdom eller död, detta var något som skulle kunna bli en bestående del av livet — om bara dessa brev verkligen var från Skaparen.

”Jag har suttit och funderat”, sade Kham efter en lång stunds tystnad, ”på vad du tidigare nämnde om att de där flickorna hade berättat för dig: att människan skapades för att leva på jorden. Och det som vi nu har läst bekräftar den saken. Allteftersom den mänskliga familjen växte, skulle den ursprungliga lustgården ha utvidgats, tills hela jorden hade blivit en lustgård. Det förhållandet att den förste mannen och den första kvinnan drevs bort från det område som var en lustgård visar att de tydligen förlorat privilegiet att ens tills vidare få stanna kvar i den fulländade, eller skall vi säga uppodlade, delen av jorden, men att de tilläts leva en tid i den vildmarksliknande delen.” ”Det är riktigt”, svarade Oi, ”de drevs ut ur Guds familj och levde på jorden som nybyggare. Men du ser vad som sedan sägs, att de fick barn. Vilken ställning hade de i Guds ögon?” ”Jag antar att de helt enkelt betraktades som nybyggare, precis som Adam och Eva”, sade Kham, ”och att de var behäftade med den upproriska attityd som deras föräldrar hade, även om de inte var och en personligen hade förkastat Gud.” ”Det är sant”, instämde Oi, ”och Jehova, som är en sådan barmhärtig Gud, har lovat att göra en anordning, så att dessa nybyggarbarn kan få sin moraliska brist överskyld och föras tillbaka till hans familj, så att han kan bli deras Fader.” ”Det är alltså vad du menar med att finna en Fader, Oi. Mänskligheten skulle då upphöra att vara nybyggare och bli en del av Guds familj.

Sägs det någonting om det i det här brevet?” ”Ja, men bara i korta ordalag. Man måste läsa alla breven för att förstå hela anordningen. Titta, Kham, se vad som sägs här: ’Förmedelst din säd skall alla jordens nationer sannerligen välsigna sig, på grund av att du har lyssnat till min röst.’” ”’Din säd’ — vad är det?” frågade han. ”Det här sades till Abraham, som  levde för omkring 4.000 år sedan och som är stamfader till både araberna och judarna. Han var en man som var berömd för sin tro och för sin lydnad mot Jehova. Det skulle ta alltför lång tid att förklara ens det som jag vet om ’säden’, men så vitt jag förstår så är det med hjälp av den som den moraliska bristen skall avlägsnas från Adams avkomlingar och de skall göras lämpade att bli Jehovas barn.” ”I så fall skulle de kunna föras ut ur vår världs vildmarksliknande djungel in i Guds lustgård”, sade Kham. ”Ja, så är det”, bekräftade Oi. ”Hm”, muttrade Kham, ”mänskligheten lever i ett tillstånd som kan liknas vid en social djungel — var och en är sig själv närmast. Visst finns det somliga som verkligen försöker vara goda, men deras ansträngningar förkvävs i stort sett av den allmänna djungelliknande omgivningen. Det finns ingen motsvarighet till en överträdgårdsmästare, som kan vägleda de goda människorna, så att de handlar enligt ett helhetsmönster. Vet du, Oi, jag inser allt tydligare att det som mänskligheten behöver är en upphöjd, allmänt godtagen, allseende styresman, som kan vara som en far. Endast han skulle kunna belöna de goda människorna. Beträffande de onda tycks det vara ännu nödvändigare med en far som kan hindra dem från att dominera eller till och med krossa de goda, på det sätt som skett i somliga länder under onda diktaturer. Hur förhåller det sig med oförbätterliga ogärningsmän, Oi? Hur kommer det att gå med dem?”

”Ja, måste de inte avlägsnas?” svarade Oi. ”Det är sant”, fortsatte Kham, ”i våra dagars värld dödar människor varandra, antingen enskilt eller i nationell skala. Jag tycker att det är alldeles fel. Men jag är säker på att livets Skapare med all rätt kan tillintetgöra dem som vägrar att göra det som är rätt. Vilken far skulle tillåta en rabiessmittad hund att springa omkring i hans trädgård och bita hans barn? En fars roll är sannerligen inte att bara ge liv åt sina barn, utan han skall också ha omsorg om dem och skydda dem mot deras fiender.” Oi avbröt honom då och sade: ”Kham, såvitt jag förstår, så är allt det som du nu har sagt precis vad bibeln lär. När Jehova församlar sin familj till sin ’trädgård’, vilken  är hela jorden, kommer han sedan att fortsätta att ha omsorg om dem. Huvudtemat i bibeln är i själva verket Guds rike, som är det medel han skall använda för att åstadkomma allt detta.”

Kham satt tyst en ganska lång stund. Sedan tittade han bort mot Oi och sade, som om han noga övervägde sina ord: ”OM DET DU SÄGER ... VISAR SIG VARA SANT, ... SÅ ÄR DETTA ... DE UNDERBARASTE GODA NYHETER ... SOM MÄNNISKAN NÅGONSIN HAR FÅTT. Håller du inte med om det, Oi?” ”Du vet att jag gör det, Kham. Du har sett det. Det är anledningen till att du häromdagen frågade mig om orsaken till den förbättrade atmosfären i hemmet. Det berodde på mig. Jag medger det; jag har förändrats. Ja, alltsedan jag första gången började få kunskap om dessa goda nyheter, började jag hysa ett verkligt hopp om en ljus framtid, och jag började få en ny attityd till livet.”

Kham reste sig snabbt, gick fram till Oi och ställde sig ansikte mot ansikte med henne. Han lade händerna på hennes axlar och sade uppfordrande: ”Oi, hur skulle det vara om vi båda två började söka efter Fadern, tillsammans — är du med på det?” Hon gav honom ett leende till svar.

KÄRE LÄSARE:

Det är mycket troligt att du nu undrar hur Khams och Ois sökande efter Fadern avlöpte. Men kom ihåg att de inte är verkliga personer: Fadern, Skaparen, är emellertid verklig, och det är också de frågor som behandlats. Därför uppmuntrar vi dig att personligen söka Honom. Om du gör det, kommer det att medföra stor lycka för dig, eftersom du kommer att förstå de viktigaste frågorna om livet och eftersom ditt liv kommer att bli verkligt meningsfullt.

Men hur kan du då gå till väga i detta sökande efter Fadern? Jehovas vittnen hjälper dig gärna i detta avseende genom att studera bibeln tillsammans med dig kostnadsfritt. Du kan ta kontakt med dem som kanske lämnade dig den här broschyren eller skriva direkt till utgivarna.

[Bild på sidan 12]

En fars gåva till en son

[Bild på sidan 13]

En annan Faders gåva till sina barn

[Bild på sidan 18]

Varför kunde inte sockerfabriker vara som den här honungsfabriken — effektiva, rena och vackra?

[Bild på sidan 21]

Överlägsen en helikopter