Kapitel 6

Vad har Gud uträttat?

1. a) Vad menar människor, när de säger att ”Gud är död”? b) Håller du med dem?

PÅ SENARE år har somliga människor, speciellt religiösa ledare, sagt att ”Gud är död”. Menar de att Gud inte existerar? I de flesta fall gör de det inte. Vanligtvis menar de att de inte tror att han hyser något aktivt intresse för jorden eller gör något åt de problem som vållar människorna oro och bekymmer. Men sanningen är att Gud i högsta grad är vid liv, att han verkligen bryr sig om problemen. Det är sant att han kanske inte gjort det som människor väntat att han skulle göra. Men det betyder inte att han inte gjort någonting. Han har i själva verket varit verksam till mänsklighetens gagn från början av människans historia ända till den dag i dag är.

2. Hur kan människans korta livstid inverka på vad hon tänker i den här saken?

² En orsak till att somliga människor har en känsla av att ”Gud är död” är människans korta livslängd. Detta gör att människan är otålig att få saker och ting uträttade under den korta tid som hon lever. Ibland visar sig hennes ansträngningar vara förhastade, och det betyder att de inte uppnår det avsedda målet. Men hennes önskan att se resultat under sin egen livstid dominerar hennes tänkesätt. Och hon har då en benägenhet att felaktigt döma Gud på grundval av sådan mänsklig erfarenhet, med alla dess begränsningar.

3. Hur inverkar Jehovas livslängd på hans möjlighet att behärska situationer vid allra lämpligaste tid?

³ Jehova, å andra sidan, lever för evigt. (Psalm 102:2524; Jesaja 44:6) Han behöver inte bli otålig. Han kan  överblicka situationen och se precis var på tidens ström hans handlingar kommer att uträtta det som blir till största gagn för var och en som saken gäller och leda till att hans uppsåt utvecklas effektivt. (Jesaja 40:22; 2 Petrus 3:8, 9) Det är just det Gud har gjort.

HUR GUD HAR UPPENBARAT SIG

4. Vad har Jehova tillkännagett att hans uppsåt är, och vilken kunskap har han på så sätt gjort det möjligt för människorna att få del av?

⁴ Jehovas tillkännagivna uppsåt är att åstadkomma en rättfärdig förvaltning för hela skapelsen, en som skall sätta mänskligheten i stånd att leva i fred och endräkt och åtnjuta full säkerhet. (Efesierna 1:9, 10; Ordspråksboken 1:33) Men Gud tvingar ingen att tjäna honom. Han samlar under sin förvaltning endast dem som villigt erkänner hans ställning och älskar hans herradöme. I syfte att lägga en grundval för en hel människovärld, som skulle leva i överensstämmelse med hans krav, grep Gud sig an med att ge människorna kunskap om normerna och principerna för hans rättfärdiga förvaltning och hur den fungerar. Samtidigt gjorde han det möjligt för människorna att förvärva livsviktig kunskap om Gud och hans personliga egenskaper. — Johannes 17:3.

5. Vad kan vi lära om Gud av hans skaparverk?

⁵ Eftersom Jehova är en ande, är han naturligtvis osynlig för människan. Hur skulle han då kunna låta människor av kött och blod förstå dessa ting? Man kan lära mycket om Skaparens egenskaper genom att betrakta hans händers verk. (Romarna 1:20) De jordiska livsprocessernas underbara samspel vittnar om hans vishet. Den ofantliga kraft som ådagaläggs i oceanerna, i väder och vind och i himlakropparnas kontrollerade rörelser i deras fastställda banor ger bevis för hans allmakt. (Job 38:8—11, 22—33; 39:3540:2) Och mångfalden av födoämnen som jorden frambringar, jämte skönheten  hos blommorna, fåglarna, soluppgångarna och solnedgångarna och djurens livfulla upptåg, allt detta vittnar om Skaparens kärlek till mänskligheten och hans önskan att vi skall kunna glädja oss åt livet. Men Guds uppenbarelse av sig själv stannar inte vid detta.

6. a) Genom vilka medel har Gud försett oss med särskilda uppenbarelser av sin vilja? b) Genom vilka andra medel har Gud uppenbarat sina principer och egenskaper för människan?

⁶ Vid skilda tillfällen har han också talat från himlarna, i några fall personligen och i andra genom änglar. På så sätt har han steg för steg gjort människan bekant med sina rättfärdiga normer och sin vilja. Han gjorde detta vid Sinai berg på Arabiska halvön, där han talade på ett vördnadsbjudande sätt, i det han gav sin lag åt millioner israeliter som var samlade där. (2 Moseboken 19:16—19; 20:22) Sedan talade han med människor förmedelst sina profeter under en period av många århundraden, och han lät dem skriva ner uppenbarelserna av hans vilja. (2 Petrus 1:21) Förutom detta har Gud valt att uppenbara sina principer och egenskaper genom att handla med sitt folk, och därigenom har han lagt den mänskliga erfarenhetens varma vädjan till sitt inspirerade nedskrivna ord. Tänk hur mycket mer undervisande, övertygande och rörande att inte bara få höra och läsa Guds tillkännagivanden av sitt uppsåt, utan också i den outplånliga historiska redogörelsen kunna se exempel som sätter oss i stånd att förstå hans vilja beträffande oss! (1 Korintierna 10:11) Vad uppenbarar den redogörelsen?

7. a) Visa hur Gud har ådagalagt att han inte för alltid kommer att tolerera orättfärdigheten. b) Vad bör vi göra, när vi får lära känna hur Gud betraktar ett sådant uppförande?

⁷ Den förser människan med bevis för att Gud inte för alltid ämnar tolerera orättfärdighet. Det är sant att han låtit Adams efterkommande gå sin egen väg,  varigenom de åstadkommit den outplånliga redogörelsen för människans oförmåga att med framgång styra sig själv. Men Gud lämnade inte människorna utan vittnesbörd om sin dom emot deras orättfärdiga vägar. Sålunda lät han en flod komma i Noas dagar därför att ”jorden uppfylldes av våld”. (1 Moseboken 6:11—13) Han förstörde de sexuellt lastbara städerna Sodom och Gomorra. (1 Moseboken 19:24; Judas v. 7) Han lät Israels nation, som bekände sig tjäna honom, föras bort i landsförvisning på grund av folkets falska väsen. (Jeremia 13:19, 25) När vi får lära känna hur Gud betraktar sådant uppförande, har vi tillfälle att göra förändringar i vårt liv för att visa vår kärlek till rättfärdigheten. Kommer vi att göra det?

8. Blir det några överlevande, när Gud åstadkommer förstöring? Illustrera.

⁸ Ännu en viktig punkt som redogörelsen uppenbarar för människan är att Gud inte sopar bort de rättfärdiga tillsammans med de ogudaktiga. I den globala floden förgjorde Gud inte Noa, som var en ”rättfärdighetens förkunnare”, utan skonade honom och sju andra. (2 Petrus 2:5) Och innan eld och svavel regnade ner över Sodom, gjordes det möjligt för den rättfärdige Lot och hans familj att fly undan. — 1 Moseboken 19:15—17; 2 Petrus 2:7.

9, 10. a) Hur reagerar du för det sätt varpå Jehova handlade med israeliterna, i betraktande av att han gång på gång uppmanade dem att vända sig bort ifrån ondskan? b) Vad lär oss dessa berättelser om Gud, förutom det att han är tålmodig?

⁹ När Israels folk, som befann sig i förbundsgemenskap med Gud, bevisade sig otroget mot honom, vad gjorde han då? Han förkastade dem inte med detsamma. Som han sade till dem genom sin profet Jeremia: ”Jag [har] dag efter dag, titt och ofta, sänt till eder alla mina tjänare profeterna.” Men de ville inte höra. (Jeremia 7:25, 26) Till och med när tiden för den verkliga  belägringen och förstöringen av Jerusalem nalkades, talade Jehova genom sin profet Hesekiel och sade: ”Menar du, att jag har lust till den ogudaktiges död, säger Herren, HERREN, och icke fastmer därtill att han vänder om från sin väg och får leva? . . . Omvänden eder därför, så fån I leva.” — Hesekiel 18:23, 32.

¹⁰ Vad finner vi då? Att Jehova, på ett sätt som djupt rör rättfärdigt inställda människors hjärtan, har klargjort sitt stora tålamod med mänskligheten. Samtidigt inpräntar han genom sitt handlingssätt kraftigt hos oss sin kärlek till rättfärdigheten och vikten av att leva i överensstämmelse med hans krav.

11. a) Vilket uttalande om sitt uppsåt gjorde Jehova i Eden? b) Vad har Gud uträttat sedan dess?

¹¹ Något annat som är av mycket grundläggande natur bringas i dagen. Alltifrån begynnelsen ser vi att Gud haft ett bestämt uppsåt med allt vad han har företagit sig och att han aldrig har underlåtit att handla, när förverkligandet av hans uppsåt krävt handling. Hans ursprungliga uppsåt uttrycktes, fastän i dunkla ordalag, redan i Eden. Då Jehova uttalade domen över Satan, förutsade han att Satan skulle få tillfälle att uppresa en ”säd”, sådana som skulle ådagalägga hans kännetecken och göra hans vilja. Han förutsade också att det skulle frambringas en annan ”säd”, en rättfärdig befriare. Denne skulle utdela ett förödande slag mot ”den gamle ormen, . . . han som kallas Djävul och Satan”, och på så sätt befria mänskligheten från hans onda herravälde. (1 Moseboken 3:15; Uppenbarelseboken 12:9) Sedan Jehova gjort detta uttalande om sitt uppsåt, övergick han till att göra bestämda förberedelser för att jordens angelägenheter till sist skulle förvaltas av den utlovade ”säden”. Detta förberedande verk skulle ta tid, som vi kommer att se.

 VARFÖR HAN HANDLADE SPECIELLT MED ISRAEL

12, 13. a) Varför utvalde Gud Israel och gav bara den enda nationen sina lagar? b) Vad kan vi då lära av Israels historia och av andra nationers historia?

¹² Långt innan vår tids nationer blev till utvalde Gud en nation som sitt eget folk i hundratals år. Varför det? För att åstadkomma en levande demonstration av hur hans rättfärdiga principer verkar. Den nationen utgjordes av efterkommande till Abraham, en man som visat stor tro på Skaparen. Till dem sade Jehova: ”Icke därför att I voren större än alla andra folk var det, som HERREN fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre än alla andra folk; utan därför att HERREN älskade eder och ville hålla den ed, som han hade svurit edra fäder.” — 5 Moseboken 7:7, 8; 2 Konungaboken 13:23.

¹³ Sedan Jehova befriat dem från slaveriet i Egypten, förde han dem till berget Sinai och erbjöd sig där att uppta dem i förbundsgemenskap med sig. De svarade: ”Allt vad HERREN har talat vilja vi göra.” (2 Moseboken 19:8) Jehova fortsatte då med att ge dem sina stadgar och rättsliga beslut. Detta åtskilde dem från alla andra nationer och gav detaljerade upplysningar för människor beträffande Guds egna rättfärdiga normer. (5 Moseboken 4:5—8) På så sätt ger israeliternas historia en redogörelse för vad som händer, när Guds visa, rättfärdiga lagar blir antingen åtlydda eller åsidosatta. Samtidigt ger andra nationers historia en kontrasterande framställning, som uppenbarar följderna för dem som lever utan Guds lag.

14. a) Gjorde Gud de icke-israelitiska nationerna någon orätt genom att han inte ingrep i deras angelägenheter? b) På vad sätt fick de ändå röna gagn av Guds oförtjänta omtanke?

¹⁴ Hur förhöll det sig med de övriga nationerna? De gick sin egen väg, valde sina egna styrelseformer. Deras folk blev inte fullständigt berövade allt vad gott var i  livet. De hade alltjämt den förmåga som utgör samvetet, och detta drev dem ibland att handla med humanitär hänsyn för sina medmänniskor. (Romarna 2:14; Apostlagärningarna 28:1, 2) Men deras nedärvda synd och att de förkastade Guds vägledning gjorde att de kom att följa en i grund och botten självisk kurs. Detta ledde till grymma krig och förnedrade sedvänjor för att tillfredsställa själviska passioner. (Efesierna 4:17—19) Gud var inte ansvarig för de svårigheter som de drog över sig. De hade själva valt den livskurs de följde. Gud ingrep inte emot dem annat än när deras handlingar var i strid med förverkligandet av hans uppsåt. Men i sin oförtjänta omtanke lät han dem få åtnjuta sol och regn, skönhetsvärdena i hans skapelse och jordens frukter. — Apostlagärningarna 14:16, 17.

15. Vilka anordningar för att välsigna människorna i dessa nationer har Gud gjort?

¹⁵ Inte heller utestängde Jehova dessa nationer från att vara bland dem som slutligen kunde få ta emot välsignelserna förmedelst den utlovade Säden. Abraham fick veta att Säden skulle frambringas genom hans släktlinje, och beträffande resultatet härav sade Jehova: ”I din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.” (1 Moseboken 22:18) Vi ser alltså att medan Jehova uteslutande handlade med Israel, verkade han opartiskt hänemot sitt uppsåt att välsigna de andra nationerna längre fram, fastän de var okunniga om det förhållandet. — Apostlagärningarna 10:34, 35.

16. a) Vad har Gud uträttat under hela denna tid i förbindelse med löftet om Säden? b) Vem bevisade sig vara denna utlovade Säd?

¹⁶ Under den tid då Jehova handlade med det köttsliga Israel, gav han en mångfald profetior som skulle fylla ett vitalt behov. De skulle sätta människor, som hade tro, i stånd att identifiera den utlovade Säden,  Jehovas Smorde, när han slutligen kom. Hans härstamning — genom Juda stam och Davids hus — var tydligt angiven. (1 Moseboken 49:10; Psalm 89:36, 3735, 36) Den plats där han skulle födas, Betlehem, nämndes vid namn. (Mika 5:2) Århundraden i förväg angavs det exakt när han som fullvuxen man skulle bli smord och på så sätt bli Messias. (Daniel 9:24—27) Hans prästerliga tjänst till gagn för mänskligheten visades i förebilder, liksom det offer av sig själv som han skulle ge ut för att öppna vägen för människor av alla nationer att få tillfälle att erhålla evigt liv, när Guds domsdag skulle komma. (Hebréerna 9:23—28) När alltså den fastställda tiden kom, identifierade allting omisskännligt Jesus Kristus som den vilken Jehova hade sänt ut såsom löftets Säd, den genom vilken välsignelserna slutligen skulle komma hela mänskligheten till del. — Galaterna 3:16, 24; 2 Korintierna 1:19, 20.

STYRESMÄN FÖR MÄNSKLIGHETEN FÖRBEREDS FÖR SIN UPPGIFT

17. Vad skulle Gud åstadkomma genom Jesus, och hur blev detta eftertryckligt framhållet vid tiden för hans födelse?

¹⁷ Här var nu den genom vilken Gud skulle skänka mänskligheten fred. Före hans födelse hade hans mor Maria fått höra av en Guds ängel att hennes son skulle få ett evigt konungadöme. Herdar utanför Betlehem fick besked om hans födelse, och då hörde de en mängd av den himmelska härskaran lovprisa Gud och säga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag!” — Lukas 1:31—33; 2:10—14.

18. a) På vilket sätt fick det han upplevde på jorden förbereda honom för ämbetena som konung och präst? b) Vilken verkan hade hans död i fråga om att vinna fred?

¹⁸ Tänk på vilket gagn det blir av att denne framtida, himmelske konung har levat på jorden. Som människa  har han lärt känna och förstå mänsklighetens problem. Han levde och arbetade ibland människorna, delade deras sorger och fick personligen erfara påfrestningar. Under de svåraste prövningar bevisade han sin lojalitet mot Jehova och sin kärlek till rättfärdigheten. Allt detta var en del av Guds sätt att förbereda honom för att vara konung över himmel och jord och överstepräst till att förmedla livgivande välsignelser åt mänskligheten. (Hebréerna 1:9; 4:15; 5:8—10) Genom att ge ut sitt eget liv som ett offer öppnade Jesus Kristus dessutom vägen för mänskligheten att återvinna fredliga förhållanden med Gud. — 1 Petrus 3:18.

19. a) Hur vet vi att Jesus blev uppväckt och for upp till himmelen? b) Vad gjorde han i fråga om sitt konungadöme sedan han hade återvänt till himmelen?

¹⁹ Efter hans död uppreste Gud honom till liv igen och sörjde för att det fanns mer än fem hundra mänskliga vittnen, som kunde intyga att detta verkligen hade inträffat. (1 Korintierna 15:3—8) Sedan, fyrtio dagar efteråt, medan hans lärjungar såg på, for han upp till himmelen och försvann ur deras åsyn. (Apostlagärningarna 1:9) Från himmelen fortsatte han att utöva sitt konungadöme i förhållande till sina trogna efterföljare, och välsignelserna av hans styre gjorde att de kom att framstå i kontrast till den övriga mänskligheten. Men var det nu den rätta tiden för honom att ta emot konungslig myndighet över nationerna? Nej, ty andra ting i Guds stora program krävde uppmärksamhet. — Hebréerna 10:12, 13.

20. Vilket nytt arbete hade Jesus påbörjat för sina lärjungar på jorden?

²⁰ Ett viktigt arbete måste utföras jorden runt. Före Jesu död och uppståndelse hade inga israeliter dragit ut som förkunnare för att omvända andra nationer — fastän vem som helst som önskade börja tillbedja Jehova alltid kunde få välsignelser tillsammans med Israel.  (1 Konungaboken 8:41—43) Med kristendomens början öppnade sig emellertid ett nytt arbete. Jesus Kristus föregick själv med exemplet i Israel. Medan han alltjämt var hos sina lärjungar, före sin himmelsfärd, sade han till dem: ”I [skolen] . . . bliva mina vittnen både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och sedan intill jordens ända.” — Apostlagärningarna 1:8.

21. Vad åstadkom Gud förmedelst detta vittnande i stället för att omvända världen?

²¹ Var syftet med det att omvända världen? Nej. Som Jesus visade i en illustration angående ”himmelriket” var det som skulle utföras under den tidsperiod som sträckte sig fram till ”avslutningen på tingens ordning” (NW) i stället ett församlande av ”rikets barn”. Ja, de andra medlemmarna av det kommande Rikets regering måste utväljas. (Matteus 13:24—30, 36—43) Vem som helst som läser de kristna grekiska skrifterna kan lätt se att det hopp som framhölls för de troende alltifrån pingsten år 33 v.t. var att få del med Jesus Kristus i hans rikes styre i himmelen. — 2 Timoteus 2:12; Hebréerna 3:1; 1 Petrus 1:3, 4.

22. a) Vilka egenskaper krävde Gud hos dessa framtida medarvingar till det himmelska riket? b) Blev fördenskull utväljandet utfört hastigt?

²² Utväljandet av dessa framtida medregenter över mänskligheten skulle kräva tid. Varför det? För det första skulle detta hopp, som var långt dyrbarare än de finaste ädelstenar, utsträckas till människor av alla nationer. Medan många bekände sig gripa tag om det, var det bara få som i sanning bevisade sig vara trogna efterföljare till Guds Son. (Matteus 13:45, 46; 22:14) Höga normer måste upprätthållas. De kristna har inte levat som en nationell grupp åtskild från andra människor, som det köttsliga Israel hade gjort. Till följd av detta har deras tro och uthärdande blivit hårt prövade. De har varit som främlingar i världen, i det de förespråkat  ett annat levnadssätt, ett som varit i överensstämmelse med Guds rättfärdiga principer. (1 Petrus 2:11, 12) För att bli godkända måste de hålla sig rena från de omoraliska och förvända sedvänjor som världen omkring dem följer. (1 Korintierna 6:9, 10) Om de verkligen skall vara ”Guds barn”, måste de bevisa sig vara ”fridsamma”, inte ta del i nationernas krig och inte hämnas, när de blir förföljda för sin tro. (Matteus 5:9; 26:52; Romarna 12:18, 19) Det har krävts av dem att de skall ådagalägga orubblig lojalitet mot Guds styre, vägra att bli identifierade som förespråkare för mänsklighetens politiska regeringar, vilka bibeln omtalar som ”vilddjur”. (Uppenbarelseboken 20:4, 6) På grund av detta och därför att de har hållit fast vid Jesu Kristi namn som Guds smorde konung, har de blivit ”hatade av alla folk”. (Matteus 24:9) De som skall bli himmelska styresmän över mänskligheten tillsammans med Kristus har alltså inte blivit hastigt utvalda.

23. a) Hur många skall tillhöra den himmelska regerande skaran med Kristus? b) Varifrån har de utvalts, och varför?

²³ Den tid som åtgått har inte berott på att det var många som skulle utväljas. Enligt Skriften begränsade Gud antalet av denna utvalda, styrande skara under Jesus Kristus till 144.000 personer. (Uppenbarelseboken 14:1—3) Men Gud har utvalt dem omsorgsfullt. De har uttagits ur ”alla stammar och tungomål och folk och folkslag”. (Uppenbarelseboken 5:9, 10) Bland dem finns det människor av alla samhällsställningar, män och kvinnor, personer som delat mänsklighetens alla olika problem. I förbindelse med att de har ifört sig den nya kristna personligheten finns det helt enkelt inget problem som inte någon av dem blivit ställd inför och övervunnit. (Efesierna 4:22—24; 1 Korintierna 10:13) Vi kan verkligen vara glada över detta, eftersom  det ger oss försäkran om att de kommer att vara medkännande och barmhärtiga konungar och präster, i stånd att hjälpa män och kvinnor av alla slag, i det de bistår dem att tillägna sig Guds föranstaltningar för evigt liv.

24. Hur förhåller det sig med de millioner andra människor som levat och dött under denna tidrymd, många av dem okunniga om bibeln?

²⁴ Hur förhåller det sig med mänskligheten utanför denna kristna församling? Under hela denna tid har Gud inte ingripit i världens regeringars angelägenheter. Han har låtit människorna gå den väg de valt. Naturligtvis har millioner människor levat och dött, och många av dem har aldrig hört talas om bibeln eller Guds rike. Men Gud har inte glömt dem. Han gjorde förberedelser för den tid om vilken aposteln Paulus talade till en romersk landshövding på den tiden, då han sade: ”Jag har samma hopp till Gud . . . att de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.” (Apostlagärningarna 24:15) Och då, under de gynnsammaste omständigheter, i Guds nya tingens ordning, skall de få tillfälle att lära känna Jehovas vägar och avgöra vilken ståndpunkt de personligen vill inta i förhållande till stridsfrågan om den universella suveräniteten. Om de då bevisar sig älska rättfärdigheten, kan de få leva för evigt.

NÄR ”ÄNDEN” NÄRMAR SIG

25, 26. a) Vilken ytterligare myndighet skulle Kristus få sig given när tiden var inne, och mot vem skulle han då skrida till handling? b) Hur skulle detta inverka på förhållandena på jorden?

²⁵ Före den nya ordningens inträde skulle hänförande händelser inträffa. Bibeln har förutsagt en betydelsefull förändring i världens angelägenheter. Jesus Kristus skulle bli insatt på tronen som konung, inte bara till att styra över sina lärjungar, utan med myndighet att skrida till handling gentemot hela världen. Vid den tidpunkten skulle det kungöras i himmelen: ”Väldet över  världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter.” (Uppenbarelseboken 11:15) Bemyndigad av Gud att skrida till handling mot hans fiender skulle han först ingripa mot ”världens furste” själv, Satan, djävulen, och hans demoner. (Johannes 14:30) Dessa onda makter skulle slungas ner från himlarna och begränsas till jordens närhet. Vad skulle följden bli av detta?

²⁶ Den profetiska skildringen av denna händelse, som vi finner i Uppenbarelseboken, omtalar en röst från himmelen som sade: ”Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort.” (Uppenbarelseboken 12:12) Oro och svårigheter som aldrig förr skulle inträffa bland nationerna, men änden skulle inte komma med en gång.

27. a) Vilket stort åtskiljande verk skulle utföras när ”änden” närmade sig, och på vilket sätt? b) Hur stor skall den förutsagda världsförstöringen bli?

²⁷ Detta skulle bli den tid då ett stort åtskiljande verk skulle utföras. Under ledning av Jesus Kristus från hans himmelska tron skulle hans trogna efterföljare med kraft predika ”dessa goda nyheter om riket” på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. (Matteus 24:14 NW; 25:31—33) Människor överallt skulle få tillfälle att visa sin inställning gentemot gudomligt styre. När detta utförts, skulle, som Jesus förklarade, ”änden komma”. Det skall ”bliva ’en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller någonsin skall förekomma”. (Matteus 24:21) Aldrig mer kommer människor att fråga: Vad har Gud uträttat? De enda som får överleva blir de som varit tillräckligt angelägna att finna ut vad han gör och som bringat sina liv i överensstämmelse  med hans krav innan världsförstöringen kommer.

28. a) När inträffar Kristi tronbestigning och åtskiljandet av människorna inom alla nationerna? b) Vad är det alltså brådskande för oss att göra som individer?

²⁸ Men när skall dessa ting inträffa? När får Kristus makt att härska som konung och att börja skilja människorna åt inom alla nationer? De faktiska förhållandena visar att detta är något som Gud har gjort under 1900-talet. Kristus är redan insatt på sin himmelska tron, och det åtskiljande verket närmar sig nu sin fullbordan. Den tid som återstår, inom vilken du kan identifiera dig såsom varande på Jehovas sida när det gäller stridsfrågan om den universella suveräniteten, är mycket kort. Den ”stora vedermödan” är nära förestående! En omsorgsfull granskning av bibelns profetior i ljuset av den senare tidens historia bevisar att detta är sant. Vi uppmanar dig allvarligt att begrunda dem omsorgsfullt.

[Frågor]