Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Är jag redo att sällskapa?

Är jag redo att sällskapa?

Kapitel 29

Är jag redo att sällskapa?

I MÅNGA länder betraktas sällskapande som ett romantiskt nöje, ett roligt tidsfördriv. Sällskapande förekommer i många former. För somliga är sällskapande en ganska formell angelägenhet — blommor, en trevlig middag och en godnattkyss hör då till ordningen. För andra är sällskapande helt enkelt att vara tillsammans med någon av motsatt kön som man tycker om. Det finns också par som jämt ses tillsammans men som påstår att de är ”bara kompisar”. Vare sig du kallar det att sällskapa, att vara ihop eller att bara träffas, så går det i regel ut på samma sak: en pojke och en flicka tillbringar mycket tid tillsammans, ofta utan tillsyn.

Någon sådan sedvänja förekom inte på bibelns tid. Att sällskapa kan dock vara berättigat när två personer gör det på ett meningsfullt, hänsynsfullt och ärbart sätt i syfte att lära känna varandra. Och visst kan det vara mycket trevligt! Men betyder det nödvändigtvis att du måste börja sällskapa?

Påtryckningar att börja sällskapa

Du kanske känner en press på dig att börja sällskapa. De flesta av dina kamrater är antagligen ihop med någon av motsatt kön, och helt naturligt vill du inte framstå som onormal eller annorlunda. Välmenande vänner och släktingar kan också utöva en viss press. När 15-åriga Mary Ann blev utbjuden av en pojke, gav hennes moster rådet: ”Om du vill gifta dig med pojken eller inte har inte med saken att göra. Sällskapande är helt enkelt en naturlig del av ens utveckling som människa. ... Om du jämt tackar nej gör du dig impopulär, och då kommer ingen att bjuda ut dig.” Mary Ann berättar: ”Min mosters ord sjönk djupt ner. Skulle jag gå miste om en bra chans? Killen hade egen bil och gott om pengar, och jag visste att jag skulle kunna ha väldigt kul med honom. Skulle jag gå ut med honom eller inte?”

En del ungdomar har ett inre behov av värme och ömhet som framkallar denna önskan. ”Jag var i behov av kärlek och uppskattning”, förklarade 18-åriga Ann. ”Eftersom jag inte hade någon bra kontakt med mina föräldrar, sökte jag mig till min kille för att känna närhet och få någon jag kunde utgjuta mina känslor för, någon som verkligen förstod.”

En tonåring bör emellertid inte börja sällskapa bara för att han eller hon känner sig pressad att göra det. Sällskapande är något man bör ta allvarligt på — som ett led i att välja äktenskapspartner. Äktenskap? Ja, fast det kanske är bland det sista de flesta sällskapande ungdomar tänker på. Men vad finns det egentligen för annan anledning till att två personer av motsatt kön tillbringar mycket tid tillsammans än att undersöka om det är möjligt för dem att gifta sig med varandra? Att sällskapa av andra skäl kommer troligen i långa loppet att medföra resultat som är allt annat än ”kul”. Hur så?

Sällskapandets avigsida

Ungdomar befinner sig i en mycket känslig ålder, som bibeln kallar ”ungdomsblomstringen”. (1 Korintierna 7:36) Under den här perioden kanske man känner kraftiga sexuella begär välla upp inom en. Det är inget fel i det; sådana känslor är normala när man växer upp.

Men just detta skapar ett stort problem i samband med att tonåringar sällskapar. I den åldern har man ännu inte hunnit lära sig att behärska dessa sexuella känslor. I och för sig kan det mycket väl hända att man känner till Guds lag angående sex, och man kanske i all uppriktighet önskar bevara sig kysk. (Se kapitel 23.) Det finns dock ett biologiskt faktum som man aldrig kommer ifrån: Ju mer man är tillsammans med en person av motsatt kön, desto starkare blir det sexuella begäret — vare sig man vill det eller inte. (Se sidorna 232, 233.) Vi är helt enkelt skapade så. Innan man har hunnit bli lite äldre och fått mer kontroll över sina känslor kanske stadigt sällskap med någon av motsatt kön är mer än vad man klarar av. Olyckligtvis har många ungdomar på ett smärtsamt sätt fått lära sig detta.

”När vi började vara ihop ... höll vi inte ens varandra i handen, och inte kysstes vi heller. Jag ville bara njuta av att vara tillsammans med henne och prata”, sade en ung man. ”Men hon var väldigt tillgiven och satt väldigt nära mig. Efter ett tag höll vi varandra i handen och kysstes. Det gjorde att sexualdriften inom mig blev ännu starkare. Mina tankar påverkades så mycket att jag ville vara hos henne, inte bara för att prata, utan för att hålla om henne, röra vid henne och kyssas. Jag kunde inte få nog! Jag blev helt galen av passion. Ibland kände jag mig billig och skamsen.”

Inte undra på då att sällskapande ofta leder till omoraliskt sexuellt umgänge. I en undersökning som omfattade flera hundra ungdomar sade 87 procent av flickorna och 95 procent av pojkarna att sex antingen var ”ganska viktigt eller mycket viktigt” när man sällskapar. Men 65 procent av flickorna och 43 procent av pojkarna medgav att de ibland hade haft sexuell kontakt med den de var ihop med fast de egentligen inte kände för det.

Loretta, 20 år, berättar: ”Ju mer vi träffades, desto mer intima blev vi. Att kyssas blev snart enformigt, och vi började smeka intimare kroppsdelar. Jag blev ett nervvrak, för jag kände mig så äcklig. Med tiden ville min kille att vi skulle ’löpa linan ut’. ... Jag var villrådig och osäker. Men allt jag tänkte var: ’Jag vill inte förlora honom.’ Jag var helt förtvivlad!”

Det är sant att inte alla par går så långt som till att ha sexuellt umgänge. Somliga sätter gränsen för sina ömhetsbetygelser strax dessförinnan. Men vad blir följden om man eggar upp sig känslomässigt och sedan inte har något ärbart sätt att ge utlopp för dessa känslor? Garanterad frustration, eller besvikelse. Dessa känslor av besvikelse omfattar inte bara det sexuella.

Känslomässiga skador

Tänk på en viss ung mans dilemma. ”Först tyckte jag mycket om Kathy. Fast jag medger att jag övertalade henne att göra vissa saker som hon inte tyckte var rätt. Nu känner jag mig lumpen för att jag har tappat intresset för henne. Hur skall jag kunna göra slut med Kathy utan att såra hennes känslor?” Vilken tilltrasslad situation! Hur skulle du känna det, om du var Kathy?

Kärlekssorger är vanligt förekommande bland ungdomar. Visst kan det se sött och trevligt ut med ett ungt par som går hand i hand. Men hur stor är chansen att de två personerna fortfarande håller ihop om ett år, och hur stor är chansen att de en gång gifter sig med varandra? Chanserna är mycket små. Tonårsromanser är nästan alltid dömda att misslyckas. De leder sällan till giftermål — men desto oftare till brustet hjärta.

Under tonåren håller ens personlighet ännu på att omdanas. Man upptäcker vem man är, vad man tycker om och vad man vill göra med sitt liv. En person som man i dag tycker är intressant kanske man i morgon betraktar som tråkig. Men när man har låtit romantiska känslor utvecklas, leder det alltid till att någon blir sårad. Det är inte förvånande att flera undersökningar pekar på ”gräl med flickvännen” eller ”olycklig kärlek” som orsak till många av de självmord tonåringar begår.

Är jag redo?

Gud säger till ungdomar: ”Gläd dig, unge man [eller kvinna], i din ungdom, och låt ditt hjärta göra dig gott i din unga mandoms dagar, och vandra på ditt hjärtas vägar och efter de ting som dina ögon ser.” Ungdomar är benägna att ”vandra på ... [sitt] hjärtas vägar”. Men i många fall leder dessa ”vägar”, som verkar vara så roliga, till grämelse och olycka. Därför manar bibeln i följande vers: ”Så avlägsna grämelse från ditt hjärta, och håll olycka borta från ditt kött; ty ungdom och livets blomstring är tomhet.” (Predikaren 11:9, 10, NW) ”Grämelse” syftar här på att vara allvarligt bekymrad eller djupt bedrövad. ”Olycka” avser en personlig tragedi. Båda dessa saker kan göra livet outhärdligt.

Betyder det här att sällskapandet i sig ger upphov åt grämelse och olycka? Inte nödvändigtvis. Men det kan bli så om man sällskapar med ett felaktigt motiv (”för att det är kul”) eller om man är för ung för det. Nedanstående frågor kan därför vara till hjälp för dig att analysera din situation.

Befrämjas eller hindras min känslomässiga utveckling av att jag sällskapar? När man sällskapar begränsar man sitt umgänge till bara en person. Skulle det inte vara till nytta för dig att i stället vidga dig i ditt umgänge med andra? (Jämför 2 Korintierna 6:12, 13.) En ung kvinna som heter Susan säger: ”Jag lärde mig att utveckla nära vänskapsförhållanden med äldre kristna kvinnor i församlingen. De behövde sällskap, och jag behövde deras stadgande inflytande. Så jag brukade titta in på en kopp kaffe. Vi pratade och skrattade. Jag knöt riktiga, livslånga vänskapsband med dem.”

Genom att ha många olika slags vänner — unga och gamla, gifta och ogifta, män och kvinnor — lär man sig att vara otvungen bland folk, även personer av motsatt kön, utan att känna den press på sig som man gör när man sällskapar. Genom att umgås med gifta par får man dessutom en mer realistisk syn på äktenskapet. Längre fram är man då bättre rustad att välja en bra äktenskapspartner och fullgöra sin egen roll i äktenskapet. (Ordspråksboken 31:10) En ung person som heter Gail drar slutsatsen: ”Jag är inte redo att gifta mig och bilda familj. Jag behöver lära känna mig själv bättre, och det finns många andliga mål som jag först vill uppnå. Så jag behöver verkligen inte ha ett nära förhållande till någon av motsatt kön.”

Vill jag bli orsak till sårade känslor? Både dina och den andra personens känslor kan ta skada av att ni bygger upp ett romantiskt förhållande utan tanke på eventuellt äktenskap. Kan man verkligen säga att det är renhårigt att visa romantiskt intresse för någon bara för att man vill skaffa sig erfarenhet av det motsatta könet? — Se Matteus 7:12.

Vad säger mina föräldrar? Föräldrar är ofta medvetna om faror som du inte ser. Kom ihåg att de också har varit unga. De vet vilka problem som kan uppstå när två unga personer av motsatt kön börjar umgås intensivt. Så om dina föräldrar inte vill att du skall sällskapa, opponera dig då inte mot det. (Efesierna 6:1—3) De tycker antagligen att du skall vänta tills du är lite äldre.

Kommer jag att kunna leva upp till bibelns moralnormer? När man är ”förbi ungdomsblomstringen” har man bättre kontroll över sina sexuella känslor — även om det inte är lätt då heller. Är du verkligen mogen att redan nu i livet kunna bemästra ett nära förhållande till någon av motsatt kön och samtidigt bevara det kyskt?

Lägg märke till att många ungdomar som ställer sig de här frågorna kommer till samma slutsats som Mary Ann (som omnämnts tidigare). Hon sade: ”Jag bestämde mig för att inte låta mig påverkas av andras uppfattningar om sällskapande. Jag tänkte inte börja sällskapa förrän jag var gammal nog att gifta mig och förrän jag träffade någon med de egenskaper jag ville att min man skulle ha.”

Mary Ann tar här upp den avgörande fråga som även du måste ställa dig innan du börjar sällskapa.

Frågor att resonera om Kapitel 29

◻ Vad innebär ordet ”sällskapa” för dig?

◻ Varför känner sig en del ungdomar pressade att börja sällskapa?

◻ Varför är det oförståndigt att börja sällskapa, när man befinner sig i ”ungdomsblomstringen”?

◻ Hur kan ungdomar ”hålla olycka borta”, när det gäller sällskapande?

◻ Vilka problem kan uppstå, när en pojke och en flicka är ”bara kompisar”?

◻ Hur kan man veta om man är redo att börja sällskapa?

[Infälld text på sidan 231]

”Att kyssas blev snart enformigt, och vi började smeka intimare kroppsdelar. Jag blev ett nervvrak, för jag kände mig så äcklig. Med tiden ville min kille att vi skulle ’löpa linan ut’”

[Infälld text på sidan 234]

”Hur skall jag kunna göra slut med Kathy utan att såra hennes känslor?”

[Ruta/Bild på sidorna 232, 233]

Kan en pojke och en flicka vara ”bara kompisar”?

Så kallade platoniska kärleksförhållanden (vänskapsförhållanden mellan man och kvinna utan inslag av sex) är ganska populära bland ungdomar. Gregory, 17 år, påstår: ”Jag har lättare för att prata med flickor, för de är i regel mer förstående och känsliga.” Andra ungdomar menar att sådana vänskapsförhållanden hjälper dem att utveckla en mer fullständig personlighet.

I bibeln uppmanas unga män att behandla ”yngre kvinnor som ... systrar med all kyskhet”. (1 Timoteus 5:2) Genom att tillämpa den här principen kan man verkligen få rena, sunda vänskapsförhållanden med personer av motsatt kön. Aposteln Paulus, till exempel, var ensamstående och hade ett antal vänskapsförhållanden till kristna kvinnor. (Se Romarna 16:1, 3, 6, 12.) Han skrev om två ”kvinnor som har kämpat sida vid sida med mig i förbindelse med de goda nyheterna”. (Filipperna 4:3) Jesus Kristus fann också glädje i balanserat, sunt umgänge med kvinnor. Vid flera tillfällen gästade han Marta och Maria och samtalade med dem. — Lukas 10:38, 39; Johannes 11:5.

Ett ”platoniskt” vänskapsförhållande är emellertid ofta inget annat än en förklädd romans eller ett sätt att utan förpliktelse få uppmärksamhet från någon av motsatt kön. Eftersom känslor lätt kan ändra sig, behöver man vara på sin vakt. Doktor Marion Hilliard säger varnande: ”En otvungen vänskap som rör sig framåt med 10 kilometer i timmen kan utan förvarning övergå till blind passion som rusar fram med 100 kilometer i timmen.”

Sextonårige Mike fick uppleva detta, när han blev ”kompis” med en 14-årig flicka: ”Jag upptäckte ganska snart att två människor inte kan förbli bara kompisar, när de hela tiden är ensamma tillsammans. Vårt förhållande fortsatte bara att utvecklas. Snart kände vi speciellt för varandra, och det gör vi fortfarande.” Eftersom ingen av dem är gammal nog att gifta sig, leder de här känslorna till frustration, eller besvikelse.

Alltför mycket nära umgänge kan få ännu sorgligare följder. En ung pojke försökte trösta en flickkamrat, som anförtrodde honom några av sina problem. Det dröjde inte länge förrän de började kelas. Vad blev följden? De fick dåligt samvete, och obehagliga känslor uppstod mellan dem. Hos andra har det lett till sexuellt umgänge. En undersökning som gjordes av tidskriften Psychology Today avslöjade: ”För nästan hälften av de intervjuade (49 procent) hade ett vänskapsförhållande övergått till ett sexuellt förhållande.” I själva verket uppgav ”nästan en tredjedel (31 procent) att de hade haft sexuellt umgänge med en vän den senaste månaden”.

”Men jag känner inget speciellt för min kompis och skulle aldrig kunna bli kär i honom [eller henne].” Kanske det. Men hur kommer du att känna det längre fram? Tänk på att ”den som förtröstar på sitt eget hjärta är enfaldig”. (Ordspråksboken 28:26, NW) Vårt hjärta kan vara förrädiskt, det kan bedra oss och göra oss blinda för våra verkliga motiv. Och vet du egentligen vilka känslor din vän har för dig?

I sin bok The Friendship Factor (Vänskapsfaktorn) ger Alan Loy McGinnis rådet: ”Lita inte för mycket på dig själv.” Var försiktig, så att du till exempel enbart umgås i grupp. Undvik otillbörliga uttryck för tillgivenhet och att vara på tumanhand med någon i en romantisk miljö. När du har problem bör du anförtro dig åt dina föräldrar eller någon annan äldre person och inte åt en ung person av motsatt kön.

Vad gör man om det trots alla försiktighetsåtgärder uppstår romantiska känslor? ”Tala sanning” och låt den andra personen få veta var du står. (Efesierna 4:25) Ifall detta inte hjälper, kan det vara bäst att hålla sig på avstånd. ”Den kloke ser faran och söker skydd.” (Ordspråksboken 22:3) Eller som boken The Friendship Factor uttrycker saken: ”Bryt, om det visar sig nödvändigt. Hur mycket vi än anstränger oss kommer vi någon gång att förlora kontrollen över ett vänskapsförhållande till någon av det motsatta könet, medvetna om vad det kan leda till.” Då är det dags att ”backa ur”.

[Bilder på sidan 227]

Ungdomar känner sig ofta pressade att sällskapa eller vara ihop

[Bild på sidan 228]

När ungdomar sällskapar känner de sig ofta pressade att gå med på ömhetsbetygelser mot sin vilja

[Bild på sidan 229]

Man kan ha roligt tillsammans med personer av motsatt kön under omständigheter där man slipper den press på sig som sällskapande medför

[Bild på sidan 230]

Så kallad platonisk kärlek slutar ofta med hjärtesorg