Kapitel 16

Är det normalt att sörja som jag gör?

MITCHELL minns den dag hans pappa dog: ”Jag var chockad. ... ’Det kan inte vara sant’, sade jag hela tiden till mig själv.”

Kanske någon du älskar har dött — en förälder, en bror, en syster eller en vän. Förutom den sorg du känner är du också fylld av vrede, förvirring och ångest. Hur mycket du än försöker kan du inte hålla tillbaka tårarna. Eller också försöker du undertrycka din sorg.

Det är fullständigt normalt att reagera känslomässigt, när någon man älskar dör. Även Jesus Kristus ”brast i tårar” och ”suckade” inombords, när han fick veta att en nära vän hade dött. (Johannes 11:33—36; jämför 2 Samuelsboken 13:28—39.) Att få veta att andra har känt det precis som du kan vara en hjälp för dig att bättre klara av din sorg.

Förnekelse

Till att börja med kanske du känner dig bedövad. Innerst inne kanske du hoppas att alltsammans bara är en ond dröm, att någon skall komma och väcka dig så att allt blir som vanligt igen. Ett exempel på det är när Cindys mamma dog i cancer. Cindy förklarar: ”Jag har inte riktigt fattat att hon är borta. Ibland händer något som jag i normala fall skulle ha pratat med henne om, och jag kommer på mig själv med att tänka: ’Det här måste jag berätta för mamma.’”

Det är vanligt att sörjande förnekar att dödsfallet har inträffat. De kanske rentav tror att de plötsligt kommer att  få syn på den döde på gatan, i en förbipasserande buss eller på tunnelbanan. Minsta lilla likhet kan tända hoppet om att alltsammans kanske är ett misstag. Kom ihåg att Gud skapade människan för att leva, inte för att dö. (1 Moseboken 1:28; 2:9) Därför är det bara normalt att vi har svårt att acceptera döden.

”Hur kunde hon göra så mot mig?”

Bli inte förvånad om du ibland rentav känner att du blir lite arg på den som har dött. Cindy berättar: ”När mamma dog hände det att jag tänkte: ’Du lät oss minsann inte få veta att du skulle dö. Du bara lämnade oss.’ Jag kände mig sviken.”

Även när ett syskon dör kan sådana känslor uppstå. ”Det är nästan löjligt att bli arg på någon som har dött”, förklarar Karen. ”Men när min syster dog, kunde jag inte låta bli att känna det så. Tankar som: ’Hur kunde hon dö och lämna mig alldeles ensam? Hur kunde hon göra så mot mig?’ for hela tiden genom mitt huvud.” Somliga blir arga på syskonet för all den sorg dödsfallet har medfört. Några känner sig försummade, kanske rentav lite förbittrade, på grund av all den tid och uppmärksamhet det sjuka syskonet fick innan det dog. Att sörjande föräldrar av fruktan för att förlora ännu ett barn plötsligt blir överbeskyddande kan också framkalla agg mot den döde.

”Om bara ...”

Skuldkänslor är också en vanlig reaktion. Frågor och tvivel strömmar genom sinnet. ”Var det något mer vi kunde ha gjort? Skulle vi ha anlitat en annan läkare?” Och sedan har vi alla dessa om bara. ”Om jag bara inte hade bråkat så mycket.” ”Om jag bara hade varit snällare.” ”Om  bara jag hade fått gå till affären i stället.”

Mitchell förklarar: ”Jag önskar att jag hade varit mer tålmodig och förstående mot min pappa. Eller hjälpt till mer hemma för att göra det lättare för honom när han kom hem.” Elisa säger: ”När mamma blev sjuk och dog så plötsligt fanns alla olösta konflikter mellan oss kvar. Jag har sådana skuldkänslor nu. Jag tänker på allt jag borde ha sagt henne, allt jag inte borde ha sagt och allt jag gjorde fel.”

Du kanske till och med anklagar dig själv för det som har hänt. Cindy berättar: ”Jag hade skuldkänslor för alla gräl vi hade haft, för alla de bekymmer jag gav mamma. Det kändes som om alla de bekymmer jag gav henne kan ha bidragit till hennes sjukdom.”

”Vad skall jag säga till mina kamrater?”

En änka sade beträffande sin son: ”Jonny avskydde att berätta för andra barn att hans far var död. Han skämdes för det, och det gjorde honom arg, bara för att han skämdes.”

 Boken Death and Grief in the Family (Död och sorg i familjen) förklarar: ”’Vad skall jag säga till mina kamrater?’ är en fråga av stor vikt för många [efterlevande] syskon. Syskonen upplever ofta att deras kamrater inte förstår vad de går igenom. Deras försök att förklara vad förlusten betyder för dem kanske möts av oförstående blickar och frågande miner. ... Det sörjande syskonet kan därför känna sig avvisat, isolerat och ibland till och med onormalt.”

Försök förstå att andra ofta helt enkelt inte vet vad de skall säga till en sörjande kamrat — och därför säger de ingenting. Din förlust kanske påminner dem om att även de kan förlora någon de älskar. Eftersom de inte vill bli påminda om det, kanske de drar sig undan från dig.

Hur man tar itu med sorgen

Att veta att den sorg man känner är normal är en stor hjälp i att få bukt med den. Men att förneka det som har skett förlänger bara sorgen. Vissa familjer låter den dödes plats vid matbordet stå tom, som om han eller hon när som helst kunde komma in och äta. I en familj valde man dock att göra annorlunda. Modern säger: ”Vi satt aldrig mer i samma ordning runt köksbordet. Min man flyttade till Davids stol, och det hjälpte till att fylla tomrummet.”

 Visst kan det finnas saker som man borde eller inte borde ha sagt eller gjort, men det är bra om man inser att det i allmänhet inte är det som är orsaken till att den man älskar har dött. Det sägs ju också: ”Vi felar alla många gånger.” — Jakob 3:2.

Tala ut om dina känslor

Doktor Earl Grollman säger: ”Det räcker inte att erkänna sina motstridiga känslor; man måste öppet ta itu med dem. ... Det är dags att tala ut om sina känslor.” Det är alltså inte dags att isolera sig från andra. — Ordspråksboken 18:1, NW.

Doktor Grollman säger att när man förnekar sorgen ”förlänger man bara lidandet och fördröjer sorgearbetet”. Han föreslår: ”Sök upp någon som är villig att lyssna, en vän som förstår att alla dina känslor är normala reaktioner på din djupa sorg.” En förälder, en bror, en syster, en vän eller en äldste i den kristna församlingen kan ofta visa sig vara ett verkligt stöd.

Hur är det då om du känner för att gråta? Doktor Grollman tillägger: ”För somliga är tårar det bästa medlet mot känslomässiga spänningar — för såväl män som för kvinnor och barn. Att gråta är ett naturligt sätt att minska ångest och lindra smärta.”

Hjälps åt som familj

Dina föräldrar kan också vara till stor hjälp i sorgens stund — och du kan vara till hjälp för dem. Jane och Sarah från England förlorade sin 23-årige bror Darrall. Hur klarade de av sin sorg? Jane svarar: ”Eftersom vi var fyra, började jag göra allting tillsammans med pappa, medan Sarah gjorde allting tillsammans med mamma. På det viset behövde vi inte vara ensamma.” Hon berättar  vidare: ”Jag hade aldrig sett pappa gråta förut. Han grät några gånger, och på sätt och vis var det skönt, för när jag nu ser tillbaka känns det bra att jag fanns till hands för att trösta honom.”

Ett hopp som styrker

David, en ung pojke från England, förlorade sin 13- åriga syster Janet till följd av Hodgkins sjukdom. Han säger: ”Något som var till stor hjälp för mig var en bibeltext som citerades under begravningstalet. Den lyder: ’Eftersom han [Gud] har fastställt en dag på vilken han har för avsikt att döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har försett alla med en garanti, i det att han har uppväckt honom från de döda.’ Talaren betonade ordet ’garanti’ i samband med uppståndelsen. Det var en källa till stor tröst och styrka för mig efter begravningen.” — Apostlagärningarna 17:31; se också Markus 5:35—42; 12:26, 27; Johannes 5:28, 29; 1 Korintierna 15:3—8.

Bibelns hopp om en uppståndelse avlägsnar inte sorgen. Man glömmer aldrig en älskad familjemedlem. Men många har funnit sann tröst i bibelns löften, och till följd av det har de undan för undan kunnat återhämta sig från smärtan efter att ha förlorat någon de älskade.

Frågor att resonera om

◻ Anser du att det är naturligt att sörja, när någon man älskar har dött?

◻ Vilka känslor kan en sörjande få uppleva, och varför?

◻ På vilka sätt kan sörjande ungdomar börja få bukt med sina känslor?

◻ Hur kan man trösta en vän som har förlorat en kär anförvant?

[Infälld text på sidan 128]

”Jag har inte riktigt fattat att hon är borta. ... Jag kommer på mig själv med att tänka: ’Det här måste jag berätta för mamma’”

[Infälld text på sidan 131]

”När mamma dog ... tänkte [jag]: ’Du lät oss minsann inte få veta att du skulle dö. Du bara lämnade oss.’ Jag kände mig sviken”

[Bild på sidan 129]

”Det kan inte vara sant!”

[Bild på sidan 130]

När vi förlorar någon vi älskar i döden, behöver vi stöd från någon som är medlidsam