Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

De två vittnena återupplivas

De två vittnena återupplivas

Kapitel 25

De två vittnena återupplivas

1. Vad uppmanar den starke ängeln Johannes att göra?

INNAN det andra ve är helt över uppmanar den starke ängeln Johannes att ta del i en annan profetisk framställning, som den här gången har att göra med templet. (Uppenbarelseboken 9:12; 10:1) Det här är vad Johannes berättar: ”Och en rörstav lik en mätstång gavs åt mig, och han sade: ’Res dig upp och mät Guds tempelhelgedom och altaret och dem som tillber i den.’” – Uppenbarelseboken 11:1.

Tempelhelgedomen

2. a) Vilken tempelhelgedom skulle bestå ända fram till våra dagar? b) Vem är tempelhelgedomens överstepräst, och vad är dess allraheligaste?

2 Det tempel som omnämns här kan inte vara något bokstavligt tempel i Jerusalem, eftersom det sista av templen förstördes av romarna år 70 v.t. Aposteln Paulus visade emellertid att det redan före denna förstörelse hade framträtt en annan tempelhelgedom som skulle bestå ända fram till våra dagar. Det var det stora andliga templet, som uppfyllde de profetiska förebilderna som utgjordes av tabernaklet och senare av templen som byggdes i Jerusalem. Det är ”det sanna tält, som Jehova har uppfört och inte någon människa”, och dess överstepräst är Jesus, om vilken Paulus säger att han redan ”har satt sig på högra sidan om Majestätets tron i himlarna”. Dess allraheligaste är platsen för Jehovas närvaro i själva himmelen. – Hebréerna 8:1, 2; 9:11, 24.

3. Vad förebildade tabernaklets a) förhänge som skilde det allraheligaste från det heliga? b) djuroffer? c) offeraltare?

3 Aposteln Paulus förklarar att förhänget i tabernaklet, det som skilde det allraheligaste från den heliga avdelningen, är en bild av Jesu kött. När Jesus offrade sitt liv slets detta förhänge itu, vilket visade att Jesu kött inte längre utgjorde något hinder för att han skulle kunna träda fram inför Jehova i himmelen. På grundval av Jesu offer skulle de av hans smorda underpräster som dog trogna så småningom också komma till himmelen. (Matteus 27:50, 51; Hebréerna 9:3; 10:19, 20) Paulus framhåller också att de ständiga djuroffren i tabernaklet pekade framåt mot Jesu enda offrande av sitt fullkomliga mänskliga liv. Offeraltaret på förgården representerade Jehovas anordning, den som var i enlighet med hans vilja, för att godta Jesu offer för de ”mångas” räkning – för de smorda och senare för de andra fåren – sådana som ”ivrigt väntar på honom för sin frälsning”. – Hebréerna 9:28; 10:9, 10; Johannes 10:16.

4. Vad symboliserade a) det heliga? b) den inre förgården?

4 Med hjälp av de här gudomligt inspirerade upplysningarna kan vi dra slutsatsen att det heliga i tabernaklet symboliserar ett heligt tillstånd som åtnjöts först av Kristus och som sedan åtnjuts av de smorda medlemmarna av det kungliga prästerskapet om 144.000 medan de ännu är på jorden, innan de träder in genom ”förhänget”. (Hebréerna 6:19, 20; 1 Petrus 2:9) Det betecknar att de blivit adopterade som Guds andliga söner, alldeles som Gud erkände Jesus som sin Son efter hans dop i Jordan år 29 v.t. (Lukas 3:22; Romarna 8:15) Vad kan då sägas om den inre förgården, den enda del av tabernaklet som kunde ses av icke-prästerliga israeliter och den plats där offren frambars? Den förebildar människan Jesu fullkomliga tillstånd, vilket kvalificerade honom att offra sitt liv för mänskligheten. Den betecknar också den rättfärdiga ställning såsom heliga som hans smorda efterföljare tillräknas på grundval av Jesu offer och som de åtnjuter medan de är på jorden. *Romarna 1:7; 5:1.

Tempelhelgedomen mäts

5. Vad innebär de hebreiska skrifternas profetiska omnämnande av a) att Jerusalem mäts? b) mätandet av det tempel Hesekiel fick se i en syn?

5 Johannes uppmanas att mäta ”Guds tempelhelgedom och altaret och dem som tillber i den”. Vad innebär detta? I de hebreiska skrifternas profetior innebar ett sådant mätande en garanti för att Jehova skulle visa rättvisa på grundval av sina fullkomliga normer. I den onde kung Manasses dagar vittnade det profetiska mätandet av Jerusalem om en oföränderlig förintelsedom över den staden. (2 Kungaboken 21:13; Klagovisorna 2:8) Men senare, när Jeremia såg att Jerusalem mättes, bestyrkte det att staden skulle bli återuppbyggd. (Jeremia 31:39; se också Sakarja 2:2–8.) På liknande sätt var det omfattande och detaljerade mätandet av det tempel som Hesekiel fick se i en syn en garanti för de judiska landsförvista i Babylon om att sann gudsdyrkan skulle återupprättas i deras hemland. Det var också en påminnelse om att israeliterna, med tanke på sina felsteg, hädanefter var tvungna att hålla måttet i fråga om Guds heliga normer. – Hesekiel 40:3, 4; 43:10.

6. På vad är den befallning Johannes får att mäta tempelhelgedomen och prästerna som tillber i den ett tecken? Förklara.

6 När Johannes blir befalld att mäta tempelhelgedomen och de präster som tillber i den, är det därför ett tecken på att ingenting kan hindra att Jehovas uppsåt beträffande tempelanordningen och dem som är förbundna med den skall uppfyllas och att dessa uppsåt närmar sig sin höjdpunkt. Nu, då allt har placerats under fötterna på Jehovas starke ängel, är det tid för ”Jehovas hus’ berg” att bli ”fast grundat ovan bergens topp”. (Jesaja 2:2–4, NW) Jehovas rena tillbedjan måste bli upphöjd efter århundraden av avfall inom kristenheten. Det är också tid för de av Jesu trogna bröder som har dött att uppväckas och få komma in i ”det allraheligaste”. (Daniel 9:24, NW; 1 Tessalonikerna 4:14–16; Uppenbarelseboken 6:11; 14:4) De sista av ”vår Guds slavar” på jorden, de som försetts med sigill, måste också mätas enligt Guds normer för att kvalificera sig för sina permanenta platser i tempelanordningen såsom av anden pånyttfödda Guds söner. Johannesklassen i vår tid är fullt medveten om dessa heliga normer och är besluten att hålla måttet i fråga om dem. – Uppenbarelseboken 7:1–3; Matteus 13:41, 42; Efesierna 1:13, 14; jämför Romarna 11:20.

Trampandet av gården

7. a) Varför blir Johannes uppmanad att inte mäta gården? b) När blev den heliga staden trampad under fötterna i 42 månader? c) På vilket sätt underlät kristenhetens prästerskap att hålla fast vid Jehovas rättfärdiga normer i 42 månader?

7 Varför förbjöds Johannes att mäta gården? Han berättar för oss: ”Men vad beträffar gården som är utanför tempelhelgedomen, så sätt den helt åt sidan och mät den inte, eftersom den har blivit given åt nationerna, och de skall trampa den heliga staden under fötterna i fyrtiotvå månader.” (Uppenbarelseboken 11:2) Vi har konstaterat att den inre förgården är en bild av de av anden pånyttfödda kristnas rättfärdiga ställning på jorden. Som vi skall få se avses här de bokstavliga 42 månader som sträckte sig från december 1914 till juni 1918, då alla till bekännelsen kristna sattes på ett svårt prov. Skulle de hålla fast vid Jehovas rättfärdiga normer under dessa krigsår? De flesta gjorde det inte. Kollektivt sett satte kristenhetens prästerskap nationalism framför lydnad för Guds lag. På båda sidor i kriget, som huvudsakligen utkämpades i kristenheten, predikade prästerna att de unga männen skulle ut i skyttegravarna. Miljontals människor slaktades. I samband med att domen hade börjat med Guds hus år 1918 hade även Förenta staterna gett sig in i blodsutgjutelsen, och hela kristenhetens prästerskap hade dragit på sig en blodskuld som alltjämt ropar på Guds hämnd. (1 Petrus 4:17) De har för alltid och oåterkalleligen blivit satta åt sidan. – Jesaja 59:1–3, 7, 8; Jeremia 19:3, 4.

8. Vad insåg många av bibelforskarna under första världskriget, men vad var de inte helt på det klara med?

8 Men hur var det då med den lilla gruppen av bibelforskare? Skulle de omedelbart år 1914 komma att mätas med avseende på hur de höll fast vid Guds normer? Nej. I likhet med de till bekännelsen kristna i kristenheten måste de också prövas. De sattes ”helt åt sidan” och blev givna ”åt nationerna” för att bli svårt prövade och förföljda. Många av dem insåg att de inte borde gå ut och döda sina medmänniskor, men än så länge var de inte helt på det klara med vad kristen neutralitet innebar. (Mika 4:3; Johannes 17:14, 16; 1 Johannes 3:15) En del kompromissade när de utsattes för press från nationerna.

9. Vad är den heliga staden som trampades under fötterna av nationerna, och vilka representerar denna stad på jorden?

9 På vilket sätt kan det då sägas att den heliga staden trampades under fötterna av dessa nationer? Detta syftar naturligtvis inte på det Jerusalem som förstördes mer än 25 år innan Uppenbarelseboken skrevs. Den heliga staden är i stället det nya Jerusalem, som beskrivs längre fram i Uppenbarelseboken och som nu representeras på jorden av de återstående smorda kristna i templets inre förgård. Så småningom kommer dessa också att bli en del av den heliga staden. Att trampa på dem är alltså detsamma som att trampa på själva staden. – Uppenbarelseboken 21:2, 9–21.

De två vittnena

10. Vad skall Jehovas trogna vittnen göra medan de blir förtrampade?

10 Inte ens medan andra trampar på dessa lojala tjänare upphör de att vara Jehovas trogna vittnen. Därför fortsätter profetian: ”’Och jag skall förmå mina två vittnen att profetera i ett tusen två hundra sextio dagar, klädda i säckväv.’ Dessa är sinnebildligt framställda genom de två olivträden och de två lampställen och står inför jordens Herre.” – Uppenbarelseboken 11:3, 4.

11. Vad innebar det för de trogna smorda kristna att profetera ”i säckväv”?

11 Dessa trogna smorda kristna behövde egenskapen uthärdande, för de var tvungna att profetera ”i säckväv”. Vad innebar det? På bibelns tid symboliserade säckväv ofta sorg. Att ha på sig det var ett tecken på att personen hade hamnat i ett förnedrat tillstånd av sorg eller nöd. (1 Moseboken 37:34; Job 16:15, 16; Hesekiel 27:31) Säckväv förknippades med de dystra budskap om fördömelse eller olycka som Guds profeter fick lov att kungöra. (Jesaja 3:8, 24–26; Jeremia 48:37; 49:3) Att bära säckväv kunde vara ett tecken på ödmjukhet eller ånger som en följd av gudomlig varning. (Jona 3:5) Den säckväv som bars av de två vittnena tycks vara ett tecken på deras ödmjuka uthärdande i att tillkännage Jehovas domar. De var vittnen som kungjorde hans dag av hämnd, vilket skulle medföra sorg även för nationerna. – 5 Moseboken 32:41–43.

12. Varför tycks den tidsperiod under vilken den heliga staden blev trampad under fötterna vara bokstavlig?

12 Johannesklassen fick lov att predika det här budskapet under en klart avgränsad och fastställd tid:1.260 dagar, eller 42 månader, en lika lång tidsperiod som den då den heliga staden skulle trampas under fötterna. Den här perioden tycks vara bokstavlig, eftersom den uttrycks på två olika sätt, först i månader och sedan i dagar. Dessutom förekom det en bestämd period på tre och ett halvt år i början av Herrens dag, då Guds folks svåra erfarenheter passade in på de händelser som det profeteras om och som började i december 1914 och pågick till juni 1918. (Uppenbarelseboken 1:10) De predikade ett budskap i ”säckväv” om Jehovas dom över kristenheten och över världen.

13. a) Vad anges av att de smorda kristna symboliserades av två vittnen? b) Vilken profetia av Sakarja påminns vi om, när Johannes kallar de två vittnena ”de två olivträden och de två lampställen”?

13 Det förhållandet att de symboliserades av två vittnen bestyrker för oss att deras budskap var tillförlitligt och väl underbyggt. (Jämför 5 Moseboken 17:6; Johannes 8:17, 18.) Johannes kallar dem ”de två olivträden och de två lampställen” och säger att de ”står inför jordens Herre”. Det här är en uppenbar anspelning på Sakarjas profetia, där profeten såg ett sjuarmat lampställ och två olivträd. Olivträden sades vara en bild av ”de två smorda”, det vill säga ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua, ”som står bredvid hela jordens Herre”. – Sakarja 4:1–3, 14, NW.

14. a) Vad angavs genom Sakarjas syn av de två olivträden och lampstället? b) Vad skulle de smorda kristna få uppleva under första världskriget?

14 Sakarja levde under en återuppbyggnadsperiod, och hans syn av de två olivträden betydde att Serubbabel och Josua skulle bli välsignade med Jehovas ande i att styrka folket för arbetet. Synen med lampstället påminde Sakarja om att inte förakta ”de små tingens dag”, eftersom Jehovas uppsåt skulle verkställas – ”’inte genom någon militärstyrka, inte heller genom kraft, utan genom min ande’, har härars Jehova sagt”. (Sakarja 4:6, 10, NW; 8:9) Den lilla skaran kristna som ståndaktigt bar ut sanningens ljus till människorna under första världskriget skulle på liknande sätt användas i ett återuppbyggnadsarbete. De skulle också få bli en källa till uppmuntran och skulle, så få de nu var, lära sig att förlita sig på Jehovas styrka och inte förakta den ringa begynnelsens dag.

15. a) Vad påminner oss också det förhållandet om att de smorda kristna beskrevs som två vittnen? Förklara. b) Vilka slags tecken är de två vittnena bemyndigade att utföra?

15 Det förhållandet att de beskrevs som två vittnen påminner oss också om förklaringsscenen. I den synen såg tre av apostlarna Jesus i Rikets härlighet i sällskap med Mose och Elia. Det var en skuggbild av hur Jesus skulle komma att sitta på sin härliga tron år 1914 för att uträtta ett verk som förebildades av dessa två profeter. (Matteus 17:1–3) Det passar därför bra att de två vittnena nu ses utföra tecken som påminner om dem som Mose och Elia gjorde. Johannes säger till exempel om dem: ”Och om någon vill skada dem, går eld ut ur deras mun och förtär deras fiender; och om någon skulle vilja skada dem, måste han bli dödad på detta sätt. Dessa har myndighet att stänga till himlen, så att inget regn skall falla under de dagar de profeterar.” – Uppenbarelseboken 11:5, 6a.

16. a) Vilken händelse i samband med att Mose myndighet blev ifrågasatt i Israel påminner oss det tecken som inbegriper eld om? b) Vad gjorde kristenhetens präster för att motstå bibelforskarna och ställa till problem för dem under första världskriget, och hur kämpade dessa emot?

16 Det här påminner oss om det tillfälle då Mose myndighet i Israel blev ifrågasatt. Denne profet uttalade glödande domsord, och Jehova tillintetgjorde upprorsmakarna genom att förtära 250 personer med bokstavlig eld från himlen. (4 Moseboken 16:1–7, 28–35) På liknande sätt motstod kristenhetens ledare bibelforskarna och sade att dessa inte hade genomgått några teologiska seminarier. Men Guds vittnen hade bättre kreditivbrev som Ordets förkunnare: de ödmjuka personer som lyssnade till deras bibliska budskap. (2 Korintierna 3:2, 3) År 1917 utgav bibelforskarna Den fullbordade hemligheten (utgavs även på svenska samma år), en kraftfull kommentar till Uppenbarelseboken och Hesekiel. Detta följdes av spridandet av 10 miljoner exemplar av den fyrsidiga traktaten The Bible Students Monthly (Eko från talarstolen) med huvudrubriken ”Babylons fall – Varför kristenheten nu måste lida – Det slutliga resultatet”. I Förenta staterna utnyttjades krigshysterin av de uppretade prästerna som en förevändning för att få boken förbjuden. I andra länder blev boken censurerad. Trots detta fortsatte Guds tjänare att kämpa emot med glödande utgåvor av den fyrsidiga traktaten med titeln Kingdom News (Nyheter om Guds rike). Allteftersom Herrens dag skred framåt klargjorde andra publikationer kristenhetens andligt döda tillstånd. – Jämför Jeremia 5:14.

17. a) Vilka händelser på Elias tid inbegrep en torka och eld? b) På vilket sätt gick eld ut ur munnen på de två vittnena, och vilken torka hade detta samband med?

17 Vilken likhet finns det med Elia? I Israels kungars dagar tillkännagav denne profet att en torka skulle uppstå som ett uttryck för Jehovas förtörnelse över de Baalsdyrkande israeliterna. Torkan varade i tre och ett halvt år. (1 Kungaboken 17:1; 18:41–45; Lukas 4:25; Jakob 5:17) Längre fram, när den otrogne kung Ahasja sände soldater för att tvinga Elia att komma och träda inför honom, nedkallade Elia eld från himlen som förtärde soldaterna. Det var först när en militärbefälhavare visade tillbörlig respekt för Elias ställning som profet, som denne samtyckte till att följa med honom till kungen. (2 Kungaboken 1:5–16) På liknande sätt riktade den smorda kvarlevan mellan åren 1914 och 1918 oförskräckt uppmärksamheten på den andliga torkan i kristenheten och varnade för glödande dom, när ”Jehovas stora dag som inger fruktan kommer”. – Malaki 4:1, 5, NW; Amos 8:11.

18. a) Vilken myndighet ges åt de två vittnena, och på vilket sätt liknar det den myndighet som gavs åt Mose? b) Vad avslöjade de två vittnena beträffande kristenheten?

18 Johannes fortsätter med att säga om dessa två vittnen: ”Och de har myndighet över vattnen att förvandla dem till blod och att slå jorden med varje slags hemsökelse så ofta de vill.” (Uppenbarelseboken 11:6b) För att förmå Farao att frige Israel använde Jehova Mose till att slå det förtryckande Egypten med plågor, bland annat att vatten förvandlades till blod. Flera århundraden senare påminde sig en av Israels fiendenationer, filistéerna, Jehovas handlingar mot Egypten, och det fick dem att ropa: ”Vem kan rädda oss från denne väldige Guds hand? Det var denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen.” (1 Samuelsboken 4:8; Psalm 105:29) Mose var en förebild till Jesus, som hade myndighet att uttala Guds domar över de religiösa ledarna på hans tid. (Matteus 23:13; 28:18; Apostlagärningarna 3:22) Och under första världskriget avslöjade Kristi bröder, de två vittnena, de dödsbringande egenskaperna hos ”vattnen” som kristenheten serverade sina hjordar.

De två vittnena dödas

19. Vad händer, enligt skildringen i Uppenbarelseboken, när de två vittnena avslutar sitt vittnande?

19 Den här plågan över kristenheten var så svår att denna organisation utnyttjade sitt världsliga inflytande för att få de två vittnena, som hade profeterat i säckväv under 42 månader, dödade. Johannes skriver: ”Och när de är färdiga med sitt vittnande, skall vilddjuret som stiger upp ur avgrunden föra krig mot dem och besegra dem och döda dem. Och deras döda kroppar skall ligga på den breda vägen i den stora stad som i andlig bemärkelse kallas Sodom och Egypten, där deras Herre också blev hängd på pålen. Och de som är av folken och stammarna och tungomålen och nationerna skall se på deras döda kroppar i tre och en halv dag, och de låter inte deras döda kroppar läggas i en grav. Och de som bor på jorden gläder sig över dem och roar sig, och de skall sända varandra gåvor, därför att dessa två profeter plågade dem som bor på jorden.” – Uppenbarelseboken 11:710.

20. Vad är ”vilddjuret som stiger upp ur avgrunden”?

20 Det här är det första av 37 omnämnanden i Uppenbarelseboken av ett vilddjur. Vi kommer så småningom att granska det här vilddjuret och andra djur i detalj. För tillfället nöjer vi oss med att nämna att ”vilddjuret som stiger upp ur avgrunden” är ett verk av Satan, en aktiv politisk tingens ordning. * – Jämför Uppenbarelseboken 13:1; Daniel 7:2, 3, 17.

21. a) Hur utnyttjade de två vittnenas religiösa fiender krigssituationen? b) Vad angavs av att de två vittnenas döda kroppar lämnades obegravda? c) Hur skall tidsperioden på tre och en halv dagar betraktas? (Se fotnoten.)

21 Mellan åren 1914 och 1918 var nationerna inbegripna i första världskriget. Nationalistiska känslor svallade, och på våren 1918 utnyttjade de två vittnenas religiösa fiender situationen. De manövrerade delstaten New Yorks rättsinstanser så att ansvariga representanter för bibelforskarna blev fängslade, falskeligen anklagade för uppvigling. Trogna medarbetare lamslogs, och verksamheten i Rikets tjänst upphörde nästan helt. Det var som om predikoarbetet var dött. På bibelns tid var det en fruktansvärd skymf att inte bli begravd i en minnesgrav. (Psalm 79:1–3; 1 Kungaboken 13:21, 22) Det skulle därför vara förknippat med stor vanära att lämna de två vittnena obegravda. I Palestinas varma klimat skulle ett lik som låg öppet på en gata sannerligen börja lukta efter tre och en halv bokstavliga dagar. * (Jämför Johannes 11:39.) Den här detaljen i profetian visar således vilken skam de två vittnena var tvungna att uthärda. De tidigare omnämnda fängslade representanterna för Sällskapet Vakttornet förvägrades till och med borgen under tiden som deras fall låg i väntan på att bli behandlat i en appellationsdomstol. De blev länge nog offentligen blottställda för att bli till en stank för invånarna i ”den stora staden”. Men vad var den ”stora staden” för något?

22. a) Vad är den stora staden? b) Hur förenade sig pressen med prästerna i att glädja sig över att de två vittnena tystats ner? (Se rutan.)

22 Johannes ger oss några ledtrådar. Han säger att Jesus blev hängd på pålen där. Vi tänker då genast på Jerusalem. Men han säger också att den stora staden kallas Sodom och Egypten. Ja, det bokstavliga Jerusalem kallades en gång för Sodom på grund av sina orena sedvänjor. (Jesaja 1:8–10; jämför Hesekiel 16:49, 53–58.) Och Egypten, det första världsväldet, framställs ibland som en bild av den här världsordningen. (Jesaja 19:1, 19; Joel 3:19) Följaktligen är den stora staden en bild av ett besudlat ”Jerusalem” som gör anspråk på att tillbe Gud men som har blivit orent och syndfullt, likt Sodom, och blivit en del av den här sataniska världsordningen, likt Egypten. Den är en bild av kristenheten, den nutida motsvarigheten till det otrogna Jerusalem, den organisation vars medlemmar hade så stor orsak att glädja sig när de fick tyst på de två vittnenas besvärande predikande.

Återuppväckta!

23. a) Vad händer med de två vittnena efter tre och en halv dagar, och hur påverkar detta deras fiender? b) När fick Uppenbarelseboken 11:11, 12 och Hesekiels profetia om hur Jehova andades på en dal med förtorkade ben en nutida uppfyllelse?

23 Pressen gjorde gemensam sak med prästerskapet i att smutskasta Guds folk. I en dagstidning sades det: ”Nu har vi sett slutet på Den fullbordade hemligheten.” Ingenting kunde dock ha varit mer fjärran från sanningen! De två vittnena förblev inte döda. Vi läser: ”Och efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de reste sig och stod på sina fötter, och stor fruktan föll över dem som såg dem. Och de hörde en hög röst från himmelen säga till dem: ’Stig hit upp.’ Och de steg upp till himmelen i molnskyn, och deras fiender såg dem.” (Uppenbarelseboken 11:11, 12) De fick alltså uppleva något som påminde om de förtorkade benen i den dal som Hesekiel kom till i en syn. Jehova andades på dessa förtorkade ben så att de blev levande, och de utgjorde en bild av Israels nations återfödelse efter 70 års fångenskap i Babylon. (Hesekiel 37:1–14) Dessa båda profetior, den i Hesekiel och den i Uppenbarelseboken, fick en slående nutida uppfyllelse år 1919, då Jehova återförde sina ”avlidna” vittnen till vibrerande liv.

24. Hur reagerade de religiösa förföljarna, när de två vittnena kom till liv?

24 Vilken chock för deras förföljare! De två vittnenas lik blev plötsligt levande och verksamma igen. Det var ett beskt piller att svälja för prästerna, inte minst med tanke på att de kristna Ordets förkunnare som de hade stämplat mot för att få i fängelse åter var på fri fot för att senare bli fullständigt frikända. Chocken måste ha blivit ännu större när bibelforskarna i september 1919 höll ett konvent i Cedar Point i Ohio i USA. Där entusiasmerade J. F. Rutherford, som nyligen blivit frigiven från fängelse, konventdeltagarna med sitt tal ”Annonsera Riket”, som byggde på Uppenbarelseboken 15:2 och Jesaja 52:7. De som tillhörde Johannesklassen började på nytt att ”profetera”, det vill säga predika offentligt. De gick från klarhet till klarhet i att oförskräckt avslöja kristenhetens skrymteri.

25. a) När fick de två vittnena uppmaningen ”stig hit upp”, och hur gick det till? b) Vilken uppskakande verkan fick återupprättandet av de två vittnena på den stora staden?

25 Kristenheten har gång på gång försökt upprepa sin triumf från år 1918. Man har tillgripit pöbelaktioner, manövrering av rättsliga instanser, fängelsestraff och till och med avrättningar – men utan avsedd verkan. Efter år 1919 var de två vittnenas andliga domän utom räckhåll för kristenheten. Det året hade Jehova sagt till dem: ”Stig hit upp”, och de hade stigit upp till en upphöjd andlig ställning där deras fiender kunde se dem men inte nå dem. Johannes beskriver den uppskakande verkan deras återupprättande fick på den stora staden: ”Och i den stunden inträffade en stor jordbävning, och en tiondel av staden föll; och sju tusen personer dödades vid jordbävningen, och de övriga blev förskräckta och gav ära åt himmelens Gud.” (Uppenbarelseboken 11:13) Det förekom sannerligen stora omvälvningar på religionens område. Marken tycktes röra sig under de etablerade kyrkornas ledare, när den här gruppen av återupplivade kristna gick till verket. Ett symboliskt antal om 7.000 personer, en tiondel av deras stad, blev så allvarligt berörda att det sägs att de dödades.

26. Vilka representeras av uttrycken ”en tiondel av staden” och ”sju tusen” i Uppenbarelseboken 11:13? Förklara.

26 Uttrycket ”en tiondel av staden” påminner oss om att Jesaja i en profetia angående det forntida Jerusalem sade att en tiondel skulle överleva stadens förödelse och vara en helig säd. (Jesaja 6:13) På liknande sätt påminner oss antalet 7.000 om när Elia kände det som om han ensam förblev trogen i Israel och hur Jehova sade till honom att det faktiskt fortfarande fanns 7.000 som inte hade böjt sig för Baal. (1 Kungaboken 19:14, 18) Under det första århundradet sade aposteln Paulus att dessa 7.000 var en bild av kvarlevan av de judar som hade gett gensvar till de goda nyheterna om Kristus. (Romarna 11:1–5) Dessa skriftställen hjälper oss att förstå att de ”sju tusen” och ”tiondelen av staden” i Uppenbarelseboken 11:13 är de som låtit sig påverkas av de återupprättade två vittnena och som överger den syndfulla stora staden. De dör så att säga i förhållande till kristenheten. Deras namn tas bort ur dess medlemsregister. Ur kristenhetens synvinkel sett existerar de inte längre. *

27, 28. a) Hur gav de övriga ”ära åt himmelens Gud”? b) Vad blev kristenhetens präster tvungna att erkänna?

27 Men hur gav de övriga av kristenheten ”ära åt himmelens Gud”? Sannerligen inte genom att överge sin avfälliga religion och bli Guds tjänare. I stället är det som det förklaras i Vincents Word Studies in the New Testament i samband med en kommentar till uttrycket ”gav ära åt himmelens Gud”. Där sägs det: ”Frasen ger inte uttryck åt omvändelse, inte ånger, inte tacksägelse, utan erkännande, vilket är dess vanliga betydelse i Skriften. Jämför Jos. vii. 19 (Sept.). Joh. ix. 24; Apg. xii. 23; Rom. iv. 20.” Kristenheten var, till sin förtret, tvungen att erkänna att bibelforskarnas Gud hade utfört en mäktig gärning, när han återupprättade dem till kristen verksamhet.

28 Det kan hända att prästerna gjorde detta erkännande enbart i sina sinnen eller inför varandra. Det var säkert ingen av dem som offentligt ville erkänna de två vittnenas Gud. Men Jehovas profetia genom Johannes hjälper oss att urskilja vad som fanns i deras hjärtan och hjälper oss att förstå den förödmjukande chock som de upplevde år 1919. Från och med det året, när de ”sju tusen” lämnade kristenheten trots dess fast beslutna ansträngningar att hålla kvar sina får, tvingades prästerna erkänna att Johannesklassens Gud var starkare än deras gud. Längre fram skulle de komma att inse detta ännu tydligare, i samband med att många fler i deras hjordar skulle lämna dem och upprepa folkets ord vid det tillfälle då Elia triumferade över Baalsdyrkarna på berget Karmel: ”Jehova är den sanne Guden! Jehova är den sanne Guden!” – 1 Kungaboken 18:39, NW.

29. Vad säger Johannes kommer snabbt, och vilka ytterligare skakningar väntar kristenheten?

29 Men lyssna! Johannes berättar: ”Det andra ve är förbi. Se! Det tredje ve kommer snabbt.” (Uppenbarelseboken 11:14) Om kristenheten har skakats av det som har hänt hittills, hur kommer den då att reagera när det tredje ve tillkännages, den sjunde ängeln blåser i sin trumpet och Guds heliga hemlighet slutligen fullbordas? – Uppenbarelseboken 10:7.

[Fotnoter]

^ § 4 Ett utförligt dryftande av detta stora andliga tempel finns i artiklarna ”Jehovas stora andliga tempel” i Vakttornet för 1 juli 1996 och ”Det enda sanna templet att tillbedja i” i Vakttornet för 15 maj 1973.

^ § 20 ”Avgrunden” (grekiska: á·bys·sos; hebreiska: tehṓm) avser i symbolisk bemärkelse en plats av overksamhet. (Se Uppenbarelseboken 9:2.) Men i bokstavlig bemärkelse kan det också avse det vidsträckta havet. Det hebreiska ordet översätts ofta med ”vattendjupet”. (Psalm 71:20; 106:9; Jona 2:6 [5]; NW) På så sätt kan ”vilddjuret som stiger upp ur avgrunden” identifieras med det ”vilddjur” som stiger ”upp ur havet”. – Uppenbarelseboken 11:7; 13:1.

^ § 21 När man granskar det som Guds folk fick uppleva vid denna tid, framgår det att de 42 månaderna representerar en bokstavlig period på tre och ett halvt år, medan däremot de tre och en halv dagarna inte representerar en bokstavlig period på 84 timmar. Att den särskilda perioden på tre och en halv dagar omnämns två gånger (i Uppenbarelseboken kapitel 11 vers 9 och 11) är antagligen för att framhäva att det skulle vara bara en kort period jämfört med de bokstavliga tre och ett halvt åren av verksamhet dessförinnan.

^ § 26 Jämför hur orden ”död[a]”, ”dött”, ”dog”, ”leva[nde]” och ”levde” används i sådana skriftställen som Romarna 6:2, 10, 11; 7:4, 6, 9; Galaterna 2:19; Kolosserna 2:20; 3:3.

[Frågor]

[Ruta på sidan 168]

Glädjen som omnämns i Uppenbarelseboken 11:10

I sin bok Preachers Present Arms, utgiven år 1933, omnämner Ray H. Abrams prästerskapets bittra motstånd mot bibelforskarnas bok Den fullbordade hemligheten. Han granskar prästernas ansträngningar att göra sig kvitt bibelforskarna och deras ”vidriga tro”. Det ledde till den rättegång som medförde att J. F. Rutherford och sju medarbetare dömdes till många års fängelse. Doktor Abrams tillägger: ”En undersökning av hela saken leder till den slutsatsen att kyrkosamfunden och prästerna ursprungligen stod bakom den rörelse som gick ut på att undertrycka russellianerna. I Canada påbörjade prästerna i februari 1918 en systematisk kampanj mot dem och deras publikationer, i synnerhet Den fullbordade hemligheten. Enligt Winnipegtidningen Tribune ... troddes förbudet mot deras bok ha blivit direkt framkallat genom ’prästernas framställningar’.”

Doktor Abrams fortsätter: ”När nyheten om tjugoårsdomarna nådde de religiösa tidningarnas redaktörer, gav nästan varenda en av dessa publikationer, både större och mindre, uttryck åt stor glädje. Jag har inte kunnat upptäcka några ord av sympati i någon av de ortodoxa religiösa tidningarna. ’Det kan inte råda något tvivel’, menade Upton Sinclair, om att ’förföljelsen ... delvis kom sig av det förhållandet, att de hade ådragit sig de ”ortodoxa” religiösa samfundens hat’. Vad kyrkornas förenade ansträngningar inte hade kunnat göra, det tycktes nu regeringen ha lyckats åstadkomma åt dem.” Efter att ha citerat ett antal religiösa publikationers nedsättande kommentarer omnämnde skribenten upphävandet av domen i appellationsdomstolen och påpekade: ”Detta utslag hälsades med tystnad i kyrkorna.”

[Bild på sidan 163]

Johannes mäter det andliga templet – det smorda prästerskapet skall nå upp till vissa normer

[Bilder på sidan 165]

Återuppbyggnadsarbetet under ledning av Serubbabel och Josua visade att en ringa början skulle åtföljas av stor tillväxt bland Jehovas vittnen under Herrens dag. Anläggningarna, till exempel de som syns här ovan och som finns i Brooklyn i New York, har fått lov att byggas ut i stor omfattning för att kunna fylla deras behov

[Bilder på sidan 166]

Glödande domsbudskap som kungjordes av de två vittnena förebildades av Mose och Elias profetiska verk

[Bilder på sidan 169]

I likhet med de torra benen i Hesekiel, kapitel 37, återupplivas de två vittnena för det nutida predikoarbetet