Kapitel 9

Män som kan hjälpa dig att nå målet

1, 2. a) Vad behöver vi få av andra, när vi möter svårigheter? b) Vilka i den kristna församlingen kan i synnerhet ge detta?

ETT uppmuntrande ord i tider av nöd, en hjälpande hand när svårigheter hotar — vilken välsignelse detta kan vara! Sådan hjälp är livsviktig för oss, när vi drar fram mot vårt mål, det eviga livet, eftersom hinder otvivelaktigt läggs i vår väg. Det är sannerligen en välsignelse att det i den kristna församlingen finns äldste, trogna bröder, som kan ge oss välbehövlig uppmuntran och tröst.

² Bibeln talar om dessa ”herdar” som ”gåvor i form av människor” som Jesus Kristus har gett för att församlingen skall byggas upp i kärlek. (Efesierna 4:7—16) Om du därför någon gång skulle märka att du håller på att försvagas i tron, eller om du skulle känna dig förvirrad, villrådig eller rentav modfälld på grund av problem eller prövningar, bör du vända dig till hängivna äldste och be dem hjälpa dig att hålla fast vid ditt beslut att förbli en godkänd lärjunge till Guds Son.

3. Vilken förmaning riktas till äldste i 1 Petrus 5:1—3?

³ En undersökning av vad aposteln Petrus skrev till äldste visar hur och varför de kan vara en styrkande hjälp för dig. Vi läser:

 ”Jag [ger] de äldste bland er denna förmaning, eftersom jag är en medäldste och ett vittne om den Smordes lidanden, en som också är delaktig i den härlighet som skall uppenbaras: Var herdar för Guds hjord som är i er vård, inte under tvång, utan villigt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver; inte heller såsom några som spelar herrar över dem som är Guds arv, utan genom att bli exempel för hjorden.” — 1 Petrus 5:1—3.

4. Hur framgår det av Petrus’ uttryckssätt att han inte upphävde sig över de äldste som han skrev till?

⁴ Vi kan vara glada över att det finns kristna män som vill rätta sig efter aposteln Petrus’ råd. När de ger medlemmarna i församlingen andlig hjälp, handlar de i apostelns anda. De drivs av kärlek till Gud och till sina bröder. Lägg märke till att Petrus inte upphävde sig över de äldste som han förmanade eller uppmuntrade. Han talade om sig själv som ”en medäldste”. Aposteln betecknade sig således som en broder som hade förståelse för deras ställning som äldste i församlingen. En äldste, som visar en sådan medkännande inställning i umgänget med medtroende, blir en verklig välsignelse för sina bröder.

5. Hur var Petrus ett ”vittne om den Smordes lidanden”?

⁵ Petrus’ ord visar också att han var medveten om det tunga ansvar som lagts på honom. Han talade om sig själv som ett ”vittne om den Smordes lidanden, en som också är delaktig i den härlighet som skall uppenbaras”. Petrus hade själv upplevt hur Guds Son blev smädad, misshandlad och slutligen fastnaglad på en påle. Han hade med egna ögon sett den uppståndne Jesus Kristus och hans himmelsfärd. Och i sitt andra brev skriver han:

”Det var ju inte slugt uttänkta osanna historier vi gick efter då vi gjorde er bekanta med vår Herre Jesu Kristi kraft och närvaro, utan vi hade kommit att vara ögonvittnen till hans storhet. Han fick nämligen från Gud, Fadern, ära och härlighet, när ord sådana som dessa framfördes till honom av den  storslagna härligheten: ’Denne är min son, min älskade, som jag själv har godkänt.’ Ja, dessa ord hörde vi framföras från himmelen medan vi var tillsammans med honom på det heliga berget.” — 2 Petrus 1:16—18; jämför Matteus 16:28—17:9.

6. Varför hade de äldste, som Petrus vände sig till, goda skäl att ägna uppmärksamhet åt hans ord?

⁶ De äldste, som Petrus riktade sin uppmuntran till, hade sannerligen goda skäl att ägna uppmärksamhet åt de ord som yttrades av en medäldste, som kunde tala om sig själv som ett ”vittne om den Smordes lidanden” och ”delaktig i den härlighet som skall uppenbaras”. Aposteln vädjade inte bara ödmjukt till dem, utan hans eget exempel var också efterföljansvärt, för som bibelns skildring visar bekantgjorde han flitigt, ibland med stor fara för sitt eget liv, det som han varit ögonvittne till. — Apostlagärningarna 2:22—38; 4:8—12, 19, 20; 5:29—32.

7, 8. a) Vad bör en äldste inse angående äganderätten till hjorden? b) Hur bör detta påverka hans sätt att behandla församlingen?

⁷ En äldste i våra dagar som vill efterlikna Petrus måste inse att medlemmarna i församlingen inte tillhör honom, utan Jehova Gud. Aposteln Paulus riktade också uppmärksamheten på detta viktiga faktum. Till de äldste i församlingen i Efesus sade han: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har satt er till tillsyningsmän, till att vara herdar för Guds församling, som han har förvärvat med blodet av sin egen Son.” — Apostlagärningarna 20:28.

⁸ Jehova Gud förvärvade den kristna församlingens medlemmar som sin egendom till stor kostnad för sig själv — med blodet av sin syndfrie Son. Inget högre pris än detta kunde ha betalats. När de äldste värderar församlingen, som är i deras vård, lika högt som Jehova gör,  kommer det att sporra dem att flitigt hjälpa varje enskild individ att förbli den Högstes hedervärda egendom. Om de behandlar hjorden illa, får de stå till svars för detta inför Gud. Därför bör de äldste bemöda sig om att rätt uppskatta det värde varje individ i församlingen har. Detta kan hindra dem att inta en överlägsen hållning gentemot hjorden och behandla den hårt eller härsklystet. (Jämför Apostlagärningarna 20:29.) Församlingens medlemmar blir mycket uppbyggda individuellt, när bröder tillerkänner dem den värdighet och respekt som tillkommer dem. När de äldste bevisar sig vara verkliga ”herdar” och slår vakt om hela hjordens andliga och fysiska välbefinnande, känner alla trygghet.

”INTE UNDER TVÅNG, UTAN VILLIGT”

9, 10. a) Hur skulle en äldste kunna utföra sin herdetjänst ”under tvång”? b) Vad skulle visa att han ”villigt” är en herde för församlingen?

⁹ I varje situation där man behöver hjälp är det mycket lättare att vända sig till någon som inte bara har förmåga, utan också en önskan att ge hjälp. Det var därför lämpligt att Petrus uppmanade de äldste att vara herdar ”inte under tvång, utan villigt”. (1 Petrus 5:2) En man som vill vara en god ”herde” i församlingen måste akta sig för att utföra sitt arbete enbart av pliktkänsla. Om vården om församlingen skulle bli ett glädjelöst slavgöra, skulle en äldste fullgöra en tilldelad uppgift ”under tvång”. Hjorden skulle märka detta. Den skulle dra sig undan och inte vilja betunga denne äldste med sina problem. Om en äldste emellertid finner glädje i att fullgöra sina skyldigheter, därför att han verkligen önskar utföra arbetet, kommer församlingens medlemmar att dras till honom. En sådan  villighet att tjäna kommer av djup kärlek till Gud och till hans folks församling. Den är ett bevis för att äldstebrodern utför sin tjänst för hjorden med rätt inställning.

¹⁰ Naturligtvis måste en äldste bruka gott omdöme, så att han inte blir nertyngd genom att ta på sig fler uppgifter än han rimligtvis kan sköta. På grund av tilltagande ålder och försämrad hälsa kanske han inte kan uträtta lika mycket som i yngre dagar och måste därför be andra dugliga män hjälpa honom. Men han kan fortfarande finna sann glädje i att vara en villig ”herde” inom ramen för sina möjligheter.

INTE ”AV KÄRLEK TILL OHEDERLIG VINNING, UTAN MED IVER”

11. Varför finns det en risk att man skulle kunna bli en herde för församlingen ”av kärlek till ohederlig vinning”?

¹¹ Förutom att en äldste måste visa en villig ande, måste han också ha ett rent, osjälviskt motiv, om han skall vara till verklig hjälp för sina bröder. Aposteln Petrus varnar de äldste för att tjäna som herdar ”av kärlek till ohederlig vinning”. Om någon skulle bruka sitt herdeuppdrag till att få materiella fördelar, berömmelse eller makt, skulle han göra ohederligt bruk av det. Bibeln råder visserligen de kristna att ge ”dubbel heder” åt män som arbetar strängt med att undervisa. (1 Timoteus 5:17, 18) Men sådan ”dubbel heder” bör församlingsmedlemmarna alltid visa spontant. En äldste bör aldrig söka sådan heder eller betrakta den som något han har rätt att förvänta eller kräva av dem. En äldste kan komma att få en framskjutande ställning, kanske därför att hans omständigheter tillåter att han tar del i verksamheten för Riket i större utsträckning än andra eller därför att han har vissa framstående  förmågor. Han kan lätt frestas att utnyttja sin framskjutna ställning så att han utvecklar en önskan att få vissa materiella ting, som andra skulle kunna ge honom, och kanske till och med gör antydningar i den vägen. Det skulle kunna leda till att han börjar umgås huvudsakligen med mer välbärgade personer i församlingen och försummar andra. Han kan bli angelägen om att få beröm, men bli kallsinnig för eller till och med förnärmad av råd eller berättigad kritik.

12, 13. Hur visade aposteln Paulus att han tjänade sina bröder ”med iver”?

¹² Något sådant händer kanske förhållandevis få män i den kristna församlingen i våra dagar, men de äldste bör inte underskatta faran. De bör motstå benägenheten att söka materiella fördelar av andliga relationer, även i dess mindre yttringar. Den kristne aposteln Paulus föregick med ett utomordentligt exempel i det här avseendet. Till de äldste i församlingen i Efesus kunde han säga:

”Ha i minnet att jag i tre års tid, natt och dag, inte upphörde med att allvarligt förmana var och en under tårar. ... Jag har inte haft begär till någons silver eller guld eller klädnad. Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina behov och deras som var med mig. Jag har i allting tydligt visat er att ni, genom att på det sättet möda er, bör bistå dem som är svaga och bör ha Herren Jesu ord i minnet, då han själv sade: ’Det är lyckligare att ge än att få.’” — Apostlagärningarna 20:31—35.

¹³ En församling har oändligt stort gagn av män som arbetar ”med iver” som Paulus gjorde. Han gladde sig åt att tjäna sina bröder och kastade aldrig lystna blickar på något som de ägde och som han kunde haft nytta av. Hans glädje berodde på att han villigt gav av sig själv för att bygga upp sina bröder.

14. Vad lär vi oss av 1 Tessalonikerna 2:5—8 angående vad som är inbegripet i att vara en herde för församlingen ”med iver”?

 ¹⁴ Att Paulus och hans följeslagare tjänade oskrymtat framgår av hans ord till tessalonikerna:

”Vi har ju inte någonsin uppträtt vare sig med smickrande tal (såsom ni vet) eller med täckmantel för något habegär; Gud är vittne! Inte heller har vi sökt ära från människor, nej, varken från er eller från andra, fast vi såsom Kristi apostlar kunde vara en kostsam börda. Tvärtemot uppträdde vi varsamt mitt ibland er, såsom när en ammande mor ömt vårdar sina egna barn. Då vi således har öm tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte bara ge er av Guds goda nyheter utan också av våra egna själar, eftersom ni blev oss kära.” (1 Tessalonikerna 2:5—8)

Ja, i stället för att söka få personlig fördel av medlemmarna i församlingen handlade Paulus som en ammande mor, som innerligt älskar sina barn och sätter deras intressen framför sina egna. — Jämför Johannes 10:11—13.

15. På vilket sätt bör de äldste söka vara herdar för hjorden?

¹⁵ Förutom att en äldste måste ledas av ett rätt motiv, nämligen omtanke om hjorden, måste han också komma ihåg att det är viktigt att ta vård om församlingen på det rätta sättet. Aposteln Petrus gav de äldste rådet att inte ”spela herrar över dem som är Guds arv, utan ... bli exempel för hjorden”. (1 Petrus 5:3) I överensstämmelse med denna förmaning skulle de äldste inte upphäva sig över sina bröder. Om de gjorde det, skulle de handla i strid med de anvisningar Jesus gav sina efterföljare:

”Ni skall inte låta kalla er Rabbi, för en enda är er lärare, medan ni alla är bröder. För övrigt skall ni inte kalla någon på jorden för fader, eftersom en enda är er Fader, den himmelske. Inte heller skall ni låta kalla er för ledare, eftersom en enda är er ledare, den Smorde. Men den störste bland er skall vara er tjänare.” (Matteus 23:8—11)

 En äldste utfärdar därför inte befallningar som en husbonde och försöker inte dirigera församlingsmedlemmarnas liv, utan gör ödmjukt slavtjänst för sina bröder. Genom sitt exempel uppmuntrar han hjorden att efterlikna Kristus. — Jämför 1 Tessalonikerna 2:9—12.

16. Varför kan man med förtroende vända sig till trogna äldste?

¹⁶ När de äldste föregår med gott exempel i kristet levnadssätt och kristen verksamhet, kan de göra mycket för att hjälpa sina medtroende att till sist bli befunna godkända av Jehova Gud. Vidare kommer Jesus Kristus, ”överherden” under vilken de tjänar, att belöna alla trogna underherdar vid tiden för sitt härliga framträdande som ”Konungars konung och herrars herre”. (Uppenbarelseboken 19:16; 1 Timoteus 6:15) Aposteln Petrus skrev: ”När överherden har gjorts uppenbar, skall ni få härlighetens krona som aldrig vissnar.” (1 Petrus 5:4) Män som tjänar sina bröder av rätta skäl, av rätt motiv och på rätt sätt är sannerligen till verklig hjälp för församlingen. De bidrar till att bröderna finner stor glädje i att följa sin kristna levnadsväg. (2 Korintierna 1:24) Tveka därför inte att be trogna äldste om hjälp, närhelst du behöver det.

[Frågor]