Elkana var en israelitisk man som hade två fruar. Den ena hette Peninna. Och den andra hette Hanna, och det var henne han älskade mest. Hanna hade inga barn, och Peninna retade henne hela tiden eftersom hon själv hade flera barn. Varje år tog Elkana med sig hela familjen för att tillbe vid tälthelgedomen i Silo. En gång när de var där märkte han att hans älskade Hanna var väldigt ledsen. Då sa han: ”Snälla Hanna, gråt inte. Du har ju mig, och jag älskar dig.”

Senare gick Hanna i väg för att be för sig själv. Hon kunde inte sluta gråta. Hon bad och bad, och hon lovade Jehova: ”Om du ger mig en son ska jag ge honom till dig. Han kommer att tjäna dig hela sitt liv.”

Översteprästen Eli såg hur Hanna satt och snyftade och trodde att hon var full. Men Hanna förklarade: ”Herre, jag är inte full. Jag pratar med Jehova om ett jobbigt problem.” Eli förstod att han hade haft fel och sa: ”Må Gud ge dig vad du önskar.” Hanna kände sig gladare och gick i väg. Inom ett år fick hon en son som  hon gav namnet Samuel. Kan du tänka dig hur glad Hanna måste ha blivit?

Hanna glömde inte vad hon hade lovat Jehova. Så snart Samuel inte behövde ammas mer tog hon honom till tälthelgedomen. Där sa hon till Eli: ”Det här är pojken jag bad om. Han ska tillhöra Jehova så länge han lever.” Varje år kom Elkana och Hanna för att hälsa på Samuel, och de hade alltid med sig en ny liten ärmlös överklädnad till honom. Jehova gav också Hanna två döttrar och tre pojkar till.