”Evolutionen är ett lika säkert faktum som att solen är het”, säger den kände evolutionisten Richard Dawkins.¹⁶ Genom experiment och observationer kan man naturligtvis bevisa att solen är het. Men ger experiment och observationer lika säkra stöd för evolutionsläran?

Innan vi besvarar den frågan behöver vi slå fast en sak. Forskning har visat att levande organismer kan förändras något under generationernas gång. Man kan till exempel avla fram hundar som har kortare ben eller längre hår än tidigare generationer. * Ibland kallar man sådana små förändringar för mikroevolution.

Men evolutionister menar att små förändringar ackumulerades under miljarder år och resulterade i de stora förändringar som krävs för att en fisk ska bli ett groddjur och för att apliknande varelser ska bli människor. Sådana hypotetiska större förändringar brukar kallas makroevolution.

Charles Darwin menade att de små förändringar vi kan observera visar att  mycket större förändringar – som ingen har observerat – också är möjliga.¹⁷ Han trodde att några ursprungliga så kallade enkla livsformer genom ”ytterst små förändringar” och över långa tidsrymder utvecklades till de miljoner olika livsformer som nu finns på jorden.¹⁸

Många tycker att detta låter rimligt. Om små förändringar kan ske inom en art, varför skulle då inte evolutionen kunna frambringa större förändringar om det bara fick gå tillräckligt lång tid? * Men i själva verket bygger evolutionsläran på tre myter.

Myt 1. Mutationer ger det råmaterial som krävs för att frambringa nya arter. Läran om makroevolution bygger på påståendet att mutationer – slumpmässiga förändringar i den genetiska koden hos djur och växter – kan producera nya arter och till och med nya familjer.¹⁹

Fakta. Många egenskaper hos växter och djur bestäms av informationen i den genetiska koden, den ritning som finns sammanpackad i kärnan i varje cell. * Forskare har upptäckt att mutationer kan medföra förändringar hos avkomman. Men kan mutationer verkligen frambringa helt nya arter? Vad har 100 års genforskning visat?

I slutet av 1930-talet lanserades en ny idé som väckte stor entusiasm i forskarvärlden. Man trodde redan att naturligt urval kunde producera nya växtarter utifrån slumpmässiga mutationer. * Därför antog man nu att människan på konstgjord väg skulle kunna göra samma sak men på ett effektivare sätt. ”Euforin spred sig bland biologer, särskilt bland genetiker och förädlare”, säger Wolf-Ekkehard Lönnig, forskare vid Max-Planck-institutet för växtförädling i Tyskland. * Varför denna glädjeyra? Lönnig, som har studerat mutationer hos växter i omkring 30 år, säger: ”Forskarna trodde att tiden var inne att revolutionera den traditionella metoden för växt- och  djurförädling. De trodde att de kunde få fram nya och bättre växter och djur genom att framkalla och välja ut fördelaktiga mutationer.”²⁰ En del hoppades kunna åstadkomma helt nya arter.

Forskare i USA, Asien och Europa satte i gång påkostade forskningsprogram som skulle påskynda evolutionen. Vilka resultat hade man uppnått efter mer än 40 års intensiv forskning? Forskaren Peter von Sengbusch säger: ”Trots enorma resurser blev försöken att odla fram produktivare varieteter genom bestrålning [för att frambringa mutationer] ett stort misslyckande.”²¹ Och Lönnig säger: ”På 1980-talet hade forskarnas förhoppningar och eufori slutat i ett stort fiasko. I västländerna försvann mutationsförädling som separat forskningsområde. Nästan alla mutanter ... dog eller var svagare än vilda varieteter.” *

Men tack vare de data som har samlats in under 100 års mutationsforskning och 70 års mutationsförädling kan forskarna ändå dra vissa slutsatser angående mutationers förmåga att frambringa nya arter. Efter att ha undersökt resultaten konstaterar Lönnig: ”Mutationer kan inte omvandla en ursprunglig [växt- eller djur]art till en helt ny art. Denna slutsats stämmer med sannolikhetslagarna och med alla resultat och erfarenheter av mutationsforskningen under 1900-talet.”

Kan alltså mutationer orsaka att en art utvecklas till en helt ny livsform? Fakta visar att så inte är fallet. Med utgångspunkt i sin forskning har Lönnig dragit slutsatsen att ”genetiskt väldefinierade arter har fasta gränser som inte kan upphävas eller överskridas genom slumpartade mutationer”.²²

Vad innebär de fakta vi nu har gått igenom? Om högutbildade forskare inte kan få fram nya arter genom att framkalla och välja ut gynnsamma mutationer, är det då troligt att en blind process skulle lyckas bättre? Om forskningen visar att mutationer inte kan förändra en ursprungsart till en helt ny art, hur skulle då makroevolutionen ha gått till?

Myt 2. Det naturliga urvalet ledde till nya arter. Darwin trodde att det han kallade naturligt urval skulle gynna de livsformer som var bäst anpassade efter omgivningen, medan livsformer som inte var lika väl anpassade med tiden skulle dö ut. Dagens evolutionister lär att allteftersom arter spred sig och blev isolerade gynnades de arter som hade genmutationer som förbättrade deras möjligheter att överleva i den nya miljön. Följden blev, menar man, att de isolerade grupperna gradvis utvecklades till helt nya arter.

Fakta. Som tidigare nämnts pekar forskningsresultaten tydligt på att mutationer inte kan frambringa helt nya arter. Vad hänvisar då evolutionisterna till som stöd för påståendet att det naturliga urvalet frambringar nya arter genom att välja ut gynnsamma mutationer? En broschyr som gavs ut av National Academy of Sciences (NAS) i USA 1999 hänvisar till ”de 13 finkarter som Darwin studerade på Galápagosöarna och som nu är kända som darwinfinkar”.²³

 På 1970-talet började en forskargrupp ledd av Peter och Rosemary Grant vid Princeton University studera de här finkarna. Efter ett år av torka visade det sig att finkar med något större näbb hade bättre möjligheter att överleva än finkar med mindre näbb. Eftersom näbbens storlek och form är ett av de främsta kriterierna för att artbestämma finkarna, antog man att detta var en betydelsefull upptäckt. I broschyren från NAS sägs det: ”Makarna Grant har beräknat att om det blir torka på öarna ungefär vart tionde år kan en ny finkart uppstå på bara 200 år.”²⁴

Men broschyren nämner inte att finkar med mindre näbb återigen började dominera populationen åren efter torkan. Forskarna lade märke till att när klimatet på ön förändrades dominerade finkar med större näbb ett år, men sedan blev finkar med mindre näbb dominerande igen. De såg också att några av de olika ”arterna” parade sig med varandra och fick avkomma som klarade sig bättre än föräldrarna. De drog slutsatsen att om finkarterna fortsatte att para sig med varandra skulle det kunna leda till att två ”arter” blev en enda ”art”.²⁵

Kan man då verkligen säga att det naturliga urvalet frambringar helt nya arter? Redan för flera årtionden sedan ifrågasatte evolutionsbiologen George Christopher Williams att det naturliga urvalet hade den förmågan.²⁶ Och 1999 skrev evolutionsteoretikern Jeffrey H. Schwartz att det naturliga urvalet möjligen hjälper arter att anpassa sig till omgivningens skiftande krav men att det inte skapar något nytt.²⁷

Nej, darwinfinkarna håller inte på att bli ”något nytt”. De är fortfarande finkar. Och det faktum att de parar sig med varandra gör att man kan ifrågasätta de metoder vissa evolutionister använder för att definiera en art. Dessutom avslöjar det här exemplet att till och med ansedda vetenskapsakademier kan rapportera fakta på ett vinklat sätt.

 Myt 3. De fossila lämningarna visar att makroevolutionära förändringar har skett. Den tidigare nämnda broschyren från NAS ger läsaren intrycket att man har hittat fossil som ger mer än tillräckliga bevis för att makroevolution har ägt rum. Det sägs: ”Man har hittat så många mellanformer mellan fiskar och groddjur, mellan groddjur och kräldjur, mellan kräldjur och däggdjur och i primaternas utvecklingslinje att det ofta är svårt att kategoriskt säga när övergången från en art till en annan äger rum.”²⁸

Fakta. Det här självsäkra uttalandet är mycket förvånande. Varför det? Niles Eldredge, som är övertygad evolutionist, säger att de fossila lämningarna inte visar på några gradvisa förändringar, utan att det under långa tidsperioder ”ackumuleras få eller inga evolutionära förändringar hos de flesta arter”. *²⁹

Fram till i dag har man jorden runt grävt fram och katalogiserat omkring 200 miljoner stora fossil och flera miljarder mindre fossil. Det här enorma och detaljerade materialet visar enligt många forskare att alla större djurgrupper uppträdde plötsligt och förblev praktiskt taget oförändrade. Och många arter försvann lika plötsligt som de framträdde.

Varför håller många framträdande evolutionister fast vid makroevolution som ett faktum? Richard Lewontin, som själv är framträdande evolutionist, skriver ärligt att många forskare gärna accepterar obevisade vetenskapliga påståenden därför att ”de redan har valt materialismen som utgångspunkt och är trogna mot den”. * Många forskare vägrar att ens tänka sig möjligheten att det skulle kunna finnas en intelligent konstruktör. Orsaken? Lewontin skriver: ”Vi kan inte tillåta att Gud sätter foten i dörren.”³⁰

Tidskriften Scientific American citerar sociologen Rodney Stark, som säger: ”I 200 år har vi fått höra att den som vill vara vetenskaplig måste hålla sinnet fritt från religionens bojor.” Han säger vidare att vid forskningsinstitutionerna ”håller de religiösa tyst”.³¹

Om man ska godta läran om makroevolution, måste man tro att agnostiska och ateistiska forskare aldrig låter sin personliga livsåskådning påverka tolkningen av vetenskapliga fynd. Man måste tro att mutationer och naturligt urval har frambringat alla komplexa livsformer, trots att mutationer under hundra år av forskning aldrig har omvandlat en enda väldefinierad art till något helt nytt. Man måste tro att alla organismer gradvis utvecklades från en gemensam förfader, trots att de fossila lämningarna tydligt indikerar att de större växt- och djurgrupperna uppträdde plötsligt och inte utvecklades till andra livsformer, inte ens under mycket lång tid. Tycker du att en sådan uppfattning verkar vara grundad på fakta eller myter? Om man ska acceptera evolutionen krävs det verkligen tro.