Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

KAPITEL 110

Sista dagen i templet

Sista dagen i templet

MATTEUS 23:25–24:2 MARKUS 12:41–13:2 LUKAS 21:1–6

  • JESUS FORTSÄTTER FÖRDÖMA DE RELIGIÖSA LEDARNA

  • TEMPLET SKA FÖRSTÖRAS

  • EN FATTIG ÄNKA GER TVÅ SMÅ MYNT

Det är fortfarande Jesus sista dag i templet. Han avslöjar öppet hur hycklande de skriftlärda och fariséerna är och beskriver problemet med ett bildspråk: ”Ni rengör utsidan av bägaren och skålen, men inuti är det fullt av girighet och omåttlighet. Blinde farisé, börja med att rengöra insidan av bägaren och skålen, så kan utsidan också bli ren.” (Matteus 23:25, 26) Fariséerna är väldigt petiga när det gäller ceremoniell renhet och det yttre. Men de bryr sig inte om hur de är på insidan, och de renar inte sitt bildliga hjärta.

Deras falskhet märks även på ett annat sätt. De bygger gärna fina och påkostade gravmonument åt profeterna. Men Jesus säger att de är ”avkomlingar till dem som mördade profeterna”. (Matteus 23:31) Det har de inte minst visat när de försökt döda honom. (Johannes 5:18; 7:1, 25)

Sedan beskriver Jesus vad som väntar de religiösa ledarna om de inte ändrar sig: ”Ormar, huggormsyngel, hur ska ni kunna fly från Gehennas dom?” (Matteus 23:33) Gehenna syftar på Hinnoms dal, som ligger i närheten och används till att bränna sopor. Den platsen är en symbol för den permanenta undergång som väntar de onda skriftlärda och fariséerna.

Jesus kommer att sända ut sina lärjungar som ”profeter, visa män och lärare”. Hur kommer de att behandlas? Han säger till de religiösa ledarna: ”En del [lärjungar] kommer ni att döda och avrätta på pålar, och en del kommer ni att prygla i era synagogor och förfölja från stad till stad. Skulden för allt det rättfärdiga blod som utgjutits på jorden ska därför komma över er, från den rättfärdige Abels blod till blodet av Sakarja ... som ni mördade.” Jesus varnar: ”Jag säger er att allt detta ska drabba den här generationen.” (Matteus 23:34–36) Precis så blir det år 70 när romerska styrkor förstör Jerusalem och hundratusentals judar dör.

Judarna går verkligen en dyster framtid till mötes, och med tanke på det säger Jesus sorgset: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som sänds ut till dig. Tänk så ofta jag har velat samla ihop dina barn precis som en höna samlar ihop kycklingarna under sina vingar! Men ni har vägrat. Ni kommer att få stå där ensamma med ert hus.” (Matteus 23:37, 38) De som lyssnar anar kanske att det ”hus” han pratar om avser templet. Men kan det verkligen vara så? Har inte det Guds beskydd?

Jesus tillägger: ”Från och med nu ska ni inte se mig förrän ni säger: ’Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!’” (Matteus 23:39) Det här är ett citat av de profetiska orden i Psalm 118:26: ”Välsignad vare han som kommer i Jehovas namn; vi har välsignat er från Jehovas hus.” Men när templet väl är förstört kommer ingen att komma dit igen för att tillbe Gud.

Nu går Jesus till den del av templet där bidragsbössorna står. Många judar lägger bidrag i de små öppningarna på bössorna. Jesus ser att ”många av de rika” bidrar med ”många mynt”. Men han lägger märke till att en fattig änka lägger ”i två små mynt”. (Markus 12:41, 42) Hennes gåva är knappt värt något, men han förstår utan tvekan hur glad Jehova blir av hennes gåva.

Jesus kallar till sig lärjungarna och säger: ”Den här fattiga änkan gav mer än alla andra som lade pengar i bidragsbössorna.” Han förklarar vad han menar: ”De gav ju av sitt överflöd, men i sin fattigdom gav hon allt hon ägde, allt hon hade att leva av.” (Markus 12:43, 44) Hennes tankar och agerande skiljer sig markant från de religiösa ledarnas.

Senare samma dag (den 11 nisan) lämnar Jesus templet för sista gången. En av lärjungarna säger då: ”Lärare, se vilka imponerande stenar och byggnader!” (Markus 13:1) En del stenar i tempelmurarna är gigantiska, och det är svårt att föreställa sig att de, eller templet bakom dem, någonsin skulle kunna rubbas. Med det i åtanke kan det som Jesus nu säger låta mycket märkligt: ”Ja, det är storslagna byggnader. Men här ska man inte lämna sten på sten, utan allt ska rivas ner.” (Markus 13:2)

Efter att Jesus sagt det här går han och apostlarna över Kidrondalen och upp till en plats på Olivberget. Petrus, Andreas, Jakob och Johannes går och sätter sig lite avsides med Jesus. Därifrån kan de blicka ut över det storslagna templet.