Jesus har under en längre tid bara predikat i Galileen, där han fått en mer positiv respons än i Judeen. När Jesus tidigare var i Judeen i Jerusalem botade han en man på en sabbat, och det gjorde att ”judarna blev ännu mer beslutna att döda honom”. (Johannes 5:18; 7:1)

Det är nu höst år 32, och snart inträffar lövhyddohögtiden (som även kallas insamlingshögtiden eller bärgningshögtiden). Den håller på i sju dagar och följs av en högtidssammankomst på den åttonde dagen. Det här firandet markerar slutet på jordbruksåret och är en tid då man tackar och ärar Jehova för markens avkastning.

Jesus halvbröder, Jakob, Simon, Josef och Judas, uppmanar honom: ”Ge dig av till Judeen.” Jerusalem är hela landets religiösa centrum, och under de tre årliga högtiderna vimlar det av folk i staden. Jesus bröder berättar hur de tänker: ”För den som vill bli känd gör inget i skymundan. Om du nu gör sådana här gärningar, så måste du visa det för omvärlden.” (Johannes 7:3, 4)

Jesus bröder tror faktiskt inte att han är Messias. Men ändå vill de att människorna som kommer till högtiden ska få se honom göra underverk. Jesus, som är medveten om vilken risk det skulle innebära, svarar: ”Världen har inget skäl att hata er, men den hatar mig, därför att jag vittnar om att världens gärningar är onda. Ni kan gå till högtiden, men jag går inte dit än, för min tid är inte riktigt inne.” (Johannes 7:5–8)

Jesus bröder slår följe med många andra som ska till Jerusalem, men Jesus och apostlarna håller sin resa hemlig och börjar inte bege sig dit förrän några dagar senare. De tar vägen som går rakt genom Samarien, i stället för den väg som de flesta tar och som går längs med Jordanfloden. Jesus och hans lärjungar kommer att behöva någonstans att övernatta i Samarien, så han skickar i väg några som kan göra förberedelser. Men människorna i byn de kommer till vill inte visa gästfrihet och ta emot honom, eftersom han är på väg till Jerusalem för att fira en judisk högtid. Jakob och Johannes blir rasande och frågar: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen och förinta dem?” (Lukas 9:54) Men Jesus förebrår dem för att de ens kunde komma på en sådan tanke, och i stället går de vidare.

Medan de går på vägen kommer en skriftlärd man fram till Jesus och säger: ”Lärare, jag vill följa dig vart du än går.” Vad svarar Jesus? ”Rävarna har sina lyor, och himlens fåglar har sina bon, men Människosonen har inget eget hem.” (Matteus 8:19, 20) Jesus vill att mannen  ska förstå att det kan vara tufft att vara en efterföljare till honom. Och det verkar som att mannen är för stolt för att kunna anpassa sig till en sådan livsstil. Vi kan alla fråga oss: ”Vad är jag beredd att göra för att följa Jesus?”

Sedan träffar Jesus en annan man, som han inbjuder att bli hans efterföljare. Mannen svarar: ”Jag vill bara begrava min far först.” Men Jesus, som känner till mannens omständigheter, säger: ”Låt de döda begrava sina döda ... Men gå du och förkunna Guds rike vitt och brett.” (Lukas 9:59, 60) Det verkar som att mannens pappa fortfarande lever, annars skulle han inte stå här och prata med Jesus. Den här mannen är tydligen inte beredd att sätta Guds rike på första plats.

När de kommit ytterligare en bit på vägen till Jerusalem, säger en annan man till Jesus: ”Jag ska följa dig, herre, men först vill jag ta farväl av dem där hemma.” Jesus svarar: ”Den som har börjat plöja och tittar på det som ligger bakom honom passar inte för Guds rike.” (Lukas 9:61, 62)

De som vill vara äkta efterföljare till Jesus måste vara fokuserade på att arbeta för riket. Tänk om en bonde som plöjer inte skulle titta rakt fram när han arbetar, då skulle fårorna troligen bli alldeles krokiga. Och om han stannar upp för att se sig tillbaka, kommer arbetet inte att bli utfört. Något liknande skulle kunna hända oss om vi blickar tillbaka på den här gamla världen, i stället för att se fram emot den nya som kommer. Om vi inte är fokuserade kan vi hamna utanför vägen som leder till evigt liv.