EN GOD människa vill tänka, känna och handla rätt i alla situationer. Att synda innebär att inte lyckas med det helt och hållet. Det är som att missa tavlan när man kastar pil.

Alla dåliga handlingar, känslor och tankar är synder – som att inte kunna kontrollera sin vrede eller att tala nedsättande till sin äktenskapspartner och sina barn, gripas av orätta begär eller ge efter för själviska impulser.

Kan någon till exempel ärligt säga att han aldrig har brutit mot det tionde budet: ”Du skall inte ha begär till ... något som helst som tillhör din nästa”? (2 Moseboken 20:17 [20:14, TNK]) Nej, sanningen är den att ”det finns ... ingen människa som inte syndar”. (1 Kungaboken 8:46) Att helt undvika att synda, ens för en dag, övergår vår förmåga.

Vår oförmåga att undvika fel och misstag visar att synden är ett mer djupgående problem. Vi har alla ärvt synden. Vi blir sjuka, gamla och dör, inte för att vi väljer att handla fel, utan främst därför att vi är födda ofullkomliga och bristfälliga. Vi har en syndfull benägenhet som vi inte kan bli av med i egen kraft. ”Vem kan frambringa en ren av en oren? Det kan ingen.” (Job 14:4)

Adam och Eva skapades fullkomliga och var inte benägna att handla fel. När de valde att synda blev det precis som när en kakform får en buckla. Av en sådan form får man bara deformerade kakor. Vi har därför inget val. Vi bär alla på en ”buckla” från de första människorna – ofullkomligheter och orätta böjelser, eller med andra ord: den synd vi ärvt från dem. Men spelar det egentligen någon roll?