GENOM anordningen med offer gav Gud enskilda individer och nationen som helhet möjlighet att sona sina synder. Den som hade begått en synd skulle rätta till det orätta och sedan frambära det offer åt Jehova som lagen föreskrev. Olika synder krävde olika offer, och offren gav en viss befrielse från skuld. (3 Moseboken 5:5–7)

En dag om året, på försoningsdagen – jom kippur – gick översteprästen in i det allra heligaste i templet med blodet från de offer som hade framburits för hans egna synder och för folkets. (3 Moseboken 16:11, 14, 15) Den här och andra ceremonier den dagen gjorde att alla kände sig lättade, eftersom skuldbördan av alla synder som hade begåtts under det gångna året togs bort. Om inte blodet från offerdjuret utgöts kunde ingen förlåtelse ges, eftersom lagen sa: ”Det är blodet som bringar försoning.” (3 Moseboken 16:30; 17:11)

Jehova är villig att förlåta ”i rikt mått”. (Jesaja 55:7) Men han upphäver aldrig sina morallagar. Av respekt för sina egna fullkomliga normer kan han inte bara bortse från våra ofullkomligheter och synder. ”Klippan, fullkomligt är hans verk, ty alla hans vägar är rättvisans vägar. En trofast Gud är han, hos honom finns ingen orättvisa; rättfärdig och rättrådig är han.” (5 Moseboken 32:4)

Fråga dig själv: Vad skulle hända i samhället om myndigheterna bara benådade och frigav alla brottslingar som satt i fängelse? Vad skulle hända i universum om Gud plötsligt upphävde sina fysiska lagar, till exempel gravitationslagen? Hans morallagar är inte mindre viktiga.

Eftersom ingen ofullkomlig människa har kunnat följa lagen fullkomligt, vilket slags offer behövs då för att vi ska kunna få våra synder förlåtna?