Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

KAPITEL 3

”Jag är ... ödmjuk i hjärtat”

”Jag är ... ödmjuk i hjärtat”

”Se! Din kung kommer till dig”

1–3. Hur gör Jesus sitt intåg i Jerusalem, och varför blir nog somliga i åskådarskaran förvånade?

 DET råder en förväntansfull stämning i Jerusalem. En stor man är i antågande! Människor samlas längs vägen utanför staden. De är ivriga att få välkomna denne man, eftersom en del säger att han är arvinge till kung David och Israels rättmätige härskare. Många har palmkvistar i händerna. Andra breder ut klädesplagg och trädgrenar på vägen för att jämna ut den för honom. (Matteus 21:7, 8; Johannes 12:12, 13) Säkert undrar många hur han skall göra sitt intåg.

2 Somliga väntar sig kanske en storslagen uppvisning. De vet att betydelsefulla personer tidigare har gjort intåg med pompa och ståt. Davids son Absalom, till exempel, utropade sig själv till kung och hade 50 man som sprang framför hans vagn. (2 Samuelsboken 15:1, 10) Den romerske härskaren Julius Caesar krävde ännu större prakt och glans. Han ledde vid ett tillfälle en segerprocession upp på Capitolium i Rom flankerad av 40 elefanter med lampor! Men nu väntar folket i Jerusalem en mycket större man. Vare sig folkskarorna inser det eller inte är den här mannen Messias, den största människa som någonsin levt. Men när denne framtida kung kommer inom synhåll blir nog somliga förvånade.

3 De ser ingen vagn, inga löpare, inga hästar – och sannerligen inga elefanter. Nej, Jesus rider på ett helt vanligt lastdjur, en åsna. * Ingen prålig utstyrsel pryder denne ryttare och hans riddjur. På åsnans rygg finns ingen dyrbar sadel, bara några klädesplagg som Jesu närmaste efterföljare har brett ut. Varför väljer Jesus att göra sitt intåg i Jerusalem på ett så blygsamt sätt, när mycket mindre framstående personer har krävt stor pompa och ståt?

4. Hur skulle den messianske kungen göra sitt intåg i Jerusalem, enligt vad Guds ord förutsade?

4 Jesus uppfyller en profetia: ”Fröjda dig mycket. ... Jubla i triumf, dotter Jerusalem. Se! Din kung kommer till dig. Han är rättfärdig, ja räddad – ödmjuk och ridande på en åsna.” (Sakarja 9:9) Den här profetian visade att Guds Smorde, Messias, en dag skulle framträda för Jerusalems folk som Guds utvalde kung. Och det sätt han framträdde på – bland annat hans val av riddjur – skulle vittna om en underbar egenskap hos honom: ödmjukhet.

5. Varför är Jesu ödmjukhet en så tilltalande egenskap, och varför är det viktigt att vi lär oss att efterlikna Jesu ödmjukhet?

5 Jesu ödmjukhet är en av hans mest tilltalande egenskaper. Det är en egenskap som väcker djupa känslor hos oss. Som förra kapitlet visade är Jesus ensam ”vägen och sanningen och livet”. (Johannes 14:6) Det är tydligt att ingen av alla de miljarder människor som har vandrat på jorden ens har varit tillnärmelsevis så betydelsefull som Guds Son. Ändå fanns det hos Jesus inte ett spår av den stolthet, det högmod och den självtillräcklighet som man så ofta ser hos ofullkomliga människor. Om vi skall vara Kristi efterföljare måste vi bekämpa varje tendens att vara stolta. (Jakob 4:6) Kom ihåg att Jehova hatar högmod. Det är därför viktigt att vi lär oss att efterlikna Jesu ödmjukhet.

Jesu ödmjukhet under hans föremänskliga tillvaro

6. Vad är ödmjukhet, och hur visste Jehova att Messias skulle vara ödmjuk?

6 Ödmjukhet är motsatsen till högmod och stolthet. Det är en egenskap som kommer från hjärtat och som präglar en persons tal, uppförande och sätt att handla mot andra. Hur visste Jehova att Messias skulle vara ödmjuk? Han visste att hans Son återspeglade hans eget fullkomliga exempel. (Johannes 10:15) Han hade också sett sin Sons ödmjukhet komma till uttryck i handling. Hur då?

7–9. a) Hur visade Mikael ödmjukhet i samband med sin konfrontation med Satan? b) Hur kan de kristna efterlikna Mikael när det gäller att visa ödmjukhet?

7 I Judas brev ges ett intressant exempel: ”När ärkeängeln Mikael tvistade med Djävulen och diskuterade med honom om Moses kropp, vågade han inte framföra en dom mot honom i skymfliga ordalag, utan sade: ’Måtte Jehova gå till rätta med dig.’” (Judas, vers 9) Mikael är ett namn som används om Jesus i hans roll som ärkeängel – som anförare för Jehovas himmelska här av änglar – före och efter hans liv på jorden. * (1 Thessalonikerna 4:16) Men lägg märke till hur Mikael uppträdde under den här konfrontationen med Satan.

8 Judas berättelse visar inte vad Satan ville göra med Moses kropp, men vi kan vara säkra på att han hade något ont i tankarna. Han kanske ville locka israeliterna att använda denne trogne mans kvarlevor i samband med falsk tillbedjan. Samtidigt som Mikael motsatte sig Satans onda plan visade han anmärkningsvärd självbehärskning. Satan förtjänade verkligen en tillrättavisning, men vid den tid då Mikael tvistade med Satan hade han ännu inte anförtrotts ”all rättskipning”. Han menade därför att det var Jehova Gud som skulle framföra en sådan dom. (Johannes 5:22) Som ärkeängel hade Mikael stor myndighet, men han underordnade sig ödmjukt Jehova och försökte inte tillskansa sig ytterligare myndighet. Förutom att han var ödmjuk var han också blygsam. Han var medveten om sina begränsningar.

9 Judas blev inspirerad att skriva om den här händelsen av en viss orsak. Somliga kristna på Judas tid var tyvärr inte ödmjuka, utan högmodiga. Judas skrev: ”Dessa människor [skymfar] allt det som de egentligen inte känner.” (Judas, vers 10) Vi ofullkomliga människor har lätt för att ge efter för stolthet. När det är något i församlingen som vi inte förstår – kanske ett beslut som äldstekretsen har fattat – hur reagerar vi då? Om vi skulle uttala oss kritiskt och negativt, fast vi inte känner till alla faktorer som ligger till grund för de äldstes beslut, skulle vi då inte visa brist på ödmjukhet? Låt oss i stället efterlikna Mikael, eller Jesus, och låta bli att döma i saker som Gud inte har gett oss någon myndighet över.

10, 11. a) Vad är anmärkningsvärt när det gäller Guds Sons villighet att ta emot uppdraget att bege sig till jorden? b) Hur kan vi efterlikna Jesu ödmjukhet?

10 Guds Son visade också ödmjukhet genom att ta emot uppdraget att bege sig till jorden. Tänk på vad han måste avstå från. Han var ärkeängeln. Han var också ”Ordet” – Jehovas egen talesman. (Johannes 1:1–3) Han levde i himlen, Jehovas ”helighets och skönhets upphöjda boning”. (Jesaja 63:15) Men Sonen ”utblottade sig själv och tog en slavs gestalt och framträdde i människors likhet”. (Filipperna 2:7) Tänk också på vad hans jordiska uppdrag inbegrep. Hans liv överfördes till en judisk jungfrus moderliv för att utvecklas där under nio månader. Han föddes som ett hjälplöst spädbarn i en fattig snickares familj. Under hela sin uppväxt underordnade han sig sina ofullkomliga jordiska föräldrar, trots att han själv var fullkomlig. (Lukas 2:40, 51, 52) Vilken enastående ödmjukhet!

11 Kan vi efterlikna Jesu ödmjukhet genom att villigt ta emot uppdrag som ibland kanske verkar vara ringa eller mindre tilltalande? Vårt uppdrag att predika de goda nyheterna, till exempel, kanske verkar vara en mindre tilltalande uppgift när människor är likgiltiga, hånfulla eller fientliga. (Matteus 28:19, 20) Men om vi håller ut i det här arbetet kan vi hjälpa till att rädda liv. Under alla omständigheter lär vi oss en hel del om ödmjukhet, och vi följer i vår Mästares, Jesu Kristi, fotspår.

Jesu ödmjukhet som människa

12–14. a) Hur visade Jesus ödmjukhet när människor lovordade honom? b) På vilka sätt var Jesus ödmjuk i sitt umgänge med andra? c) Vad är det som visar att Jesu ödmjukhet inte bara var en formsak eller en fråga om artighet?

12 Jesu tjänst på jorden kännetecknades av ödmjukhet från början till slut. Han visade ödmjukhet genom att låta sin Fader få all lovprisning och ära. Människor lovordade ofta Jesus för hans visa ord, hans mäktiga underverk och hans godhet. Men Jesus tog aldrig åt sig äran själv, utan gav Jehova äran. (Markus 10:17, 18; Johannes 7:15, 16)

13 Jesus visade ödmjukhet genom det sätt han behandlade människor på. Han förklarade att han inte hade kommit till jorden för att bli betjänad utan för att betjäna andra. (Matteus 20:28) Han visade ödmjukhet genom att vara mild och resonlig. När hans efterföljare gjorde honom besviken, läxade han aldrig upp dem. Han ansträngde sig alltid för att nå deras hjärta. (Matteus 26:39–41) När han försökte dra sig undan för att få vila men folkskarorna inte lät honom vara i fred, skickade han inte i väg dem, utan gav ut av sig själv och lärde dem ”många ting”. (Markus 6:30–34) När en kvinna som inte var israelit enträget bad honom att bota hennes dotter, gav han först intryck av att han inte tänkte göra det. Men han avfärdade henne inte bryskt. Och som vi skall se i kapitel 14 gav han sedan med sig, eftersom hon visade en enastående tro. (Matteus 15:22–28)

14 På många olika sätt levde Jesus upp till sina egna ord om sig själv: ”Jag är mild till sinnes och ödmjuk i hjärtat.” (Matteus 11:29) Hans ödmjukhet var inte ytlig, inte bara en formsak eller en fråga om artighet. Ödmjukheten kom från hjärtat, från hans innersta. Inte undra på att Jesus var så angelägen om att lära sina efterföljare att vara ödmjuka!

Jesus lärde sina efterföljare att vara ödmjuka

15, 16. Vilken inställning skulle Jesu efterföljare ha, till skillnad från den inställning som världsliga styresmän hade?

15 Jesu apostlar var tröga när det gällde att uppodla ödmjukhet. Jesus fick gång på gång försöka lära dem att vara ödmjuka. Vid ett tillfälle bad Jakob och Johannes genom sin mor att Jesus skulle lova dem framträdande platser i Guds kungarike. Jesus svarade blygsamt: ”Detta att sätta sig på min högra sida och på min vänstra är inte min sak att ge, utan det tillhör dem som det har blivit berett åt av min Fader.” De andra tio apostlarna blev ”harmsna” på Jakob och Johannes. (Matteus 20:20–24) Hur hanterade Jesus det här problemet?

16 Han tillrättavisade dem alla vänligt och sade: ”Ni vet att nationernas styresmän spelar herrar över dem och att de stora utövar myndighet över dem. Så är det inte bland er; utan vemhelst som vill bli stor bland er, han skall vara er tjänare, och vemhelst som vill vara först bland er, han skall vara er slav.” (Matteus 20:25–27) Apostlarna hade förmodligen sett hur stolta, ärelystna och själviska ”nationernas styresmän” kunde vara. Jesus visade att hans efterföljare måste vara annorlunda än sådana maktlystna despoter. De måste vara ödmjuka. Fattade apostlarna poängen?

17–19. a) På vilket oförglömligt sätt gav Jesus sina apostlar en lektion i ödmjukhet kvällen innan han dog? b) Vilken var den mest kraftfulla lektion i ödmjukhet som Jesus gav som människa?

17 Det var inte lätt för dem. Det här var varken första eller sista gången som Jesus försökte lära dem detta. När de en gång tidigare hade tvistat om vem av dem som var störst, hade han ställt ett litet barn mitt ibland dem och sagt åt dem att vara mer lika barn, som inte är så benägna att vara stolta, ärelystna och prestigemedvetna som vuxna ofta är. (Matteus 18:1–4) Men kvällen innan han dog märkte han att hans apostlar fortfarande hade problem med stoltheten. Han gav dem då en mycket minnesvärd lektion. Han band om sig en handduk och utförde den lägsta av alla sysslor, en syssla som tjänarna på den tiden vanligtvis utförde för familjens gäster. Jesus tvättade fötterna på var och en av apostlarna – också på Judas, som snart skulle förråda honom! (Johannes 13:1–11)

18 Jesus hjälpte dem att förstå lärdomen, när han sade: ”Jag har ... gett er mönstret.” (Johannes 13:15) Tog de äntligen lärdomen till hjärtat? Senare samma kväll tvistade de återigen om vem av dem som var störst! (Lukas 22:24–27) Ändå fortsatte Jesus att vara tålmodig mot dem och undervisade dem ödmjukt. Sedan gav han dem den kraftfullaste lektionen av alla: ”Han [ödmjukade] sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” (Filipperna 2:8) Jesus underkastade sig villigt en förödmjukande död, orättvist fördömd som en brottsling och hädare. Guds Son visade sig därigenom vara unik, för bland alla Jehovas skapelser var det i honom som ödmjukheten kom till uttryck i allra högsta grad, ja, på ett fullkomligt sätt.

19 Kanske var det detta – den här sista lektionen i ödmjukhet som Jesus gav som människa – som så outplånligt inpräntade lärdomen i hans trogna apostlars hjärta. Bibeln berättar att de här männen var ödmjuka i sitt arbete flera årtionden senare. Hur är det då med oss?

Kommer du att följa Jesu exempel?

20. Hur kan vi veta om vi är ödmjuka i hjärtat?

20 Paulus uppmanar oss var och en: ”Bevara denna sinnesinställning i er som också fanns hos Kristus Jesus.” (Filipperna 2:5) Precis som Jesus måste vi vara ödmjuka i hjärtat. Hur kan vi veta om vi är det? Tänk på att Paulus påminner oss om att vi inte bör göra ”något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med ödmjukt sinne ... [sätta] andra högre än ... [oss] själva”. (Filipperna 2:3) Frågan är alltså hur vi betraktar andra i förhållande till oss själva. Vi måste betrakta andra som högre, som viktigare, än oss själva. Kommer du att tillämpa det rådet?

21, 22. a) Varför måste kristna tillsyningsmän vara ödmjuka? b) Hur kan vi visa att vi är ombundna med ödmjukhet?

21 Många år efter Jesu död tänkte aposteln Petrus fortfarande på hur viktigt det är att vara ödmjuk. Han lärde kristna tillsyningsmän att utföra sina plikter ödmjukt och att aldrig spela herrar över Jehovas får. (1 Petrus 5:2, 3) Ansvar rättfärdigar inte stolthet. Tvärtom. Ansvar ökar behovet av sann ödmjukhet. (Lukas 12:48) Den här egenskapen är naturligtvis viktig för alla kristna, inte bara för tillsyningsmännen.

22 Petrus glömde säkert aldrig den kväll då Jesus tvättade hans fötter – trots Petrus invändningar! (Johannes 13:6–10) Petrus skrev till de kristna: ”Bind alla om er med ödmjukhet mot varandra.” (1 Petrus 5:5) Uttrycket ”bind om er” för tanken till en tjänare som binder om sig ett förkläde för att utföra en enkel syssla. Frasen kan mycket väl påminna oss om det tillfälle då Jesus band om sig en handduk innan han ställde sig på knä och tvättade lärjungarnas fötter. Om vi följer Jesus, hur skulle vi då kunna tycka att det är under vår värdighet att utföra någon som helst uppgift som Gud har gett oss? Vår ödmjukhet bör vara uppenbar för alla, som om vi var ombundna med den.

23, 24. a) Varför måste vi motstå varje tendens att vara högmodiga? b) Vilken felaktig uppfattning om ödmjukhet kommer nästa kapitel att rätta till?

23 Högmod är som ett gift. Verkningarna kan vara förödande. Det är en egenskap som kan göra den mest begåvade människa oanvändbar för Jehova. Ödmjukhet däremot kan göra även den ringaste mycket användbar för honom. Om vi dag efter dag odlar den här värdefulla egenskapen genom att anstränga oss att ödmjukt vandra i Kristi fotspår, får vi en underbar belöning. Petrus skrev: ”Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så att han kan upphöja er när den rätta tiden är inne.” (1 Petrus 5:6) Jehova upphöjde verkligen Jesus för att han ödmjukade sig så fullständigt. Gud kommer på liknande sätt att med glädje belöna dig för din ödmjukhet.

24 Tyvärr menar somliga att ödmjukhet är ett tecken på svaghet. Jesu exempel hjälper oss att se hur felaktig den uppfattningen är, eftersom han, den ödmjukaste av alla människor, också var den modigaste. Det kommer nästa kapitel att handla om.

^ § 3 Ett bibliskt kommentarverk nämner den här händelsen och säger att åsnorna ”är oansenliga djur”. ”De är tröga och envisa, de är de fattigas vanligaste arbetsdjur och inte särskilt vackra.”

^ § 7 Bevis för att Mikael är Jesus ges i boken Vad lär Bibeln?, sidorna 218 och 219, utgiven av Jehovas vittnen.