1–3. a) Vad gör en jordbrukare när skörden är för stor för att han skall kunna samla in den på egen hand? b) Vilket problem står Jesus inför våren år 33 v.t., och hur löser han det?

 EN JORDBRUKARE står inför ett stort problem. Några månader tidigare plöjde han åkrarna och sådde säd. Han följde sedan utvecklingen med stort intresse och såg hur de första stråna visade sig, och han gladde sig när säden mognade. Nu får han belöning för allt sitt hårda arbete, för det är dags att skörda. Men problemet är att skörden är för stor för att han skall kunna samla in den på egen hand. För att lösa problemet bestämmer han sig förståndigt nog för att leja några arbetare och skicka ut dem på åkrarna. Han har ju bara en begränsad tid på sig att samla in sin dyrbara skörd.

² På våren år 33 v.t. står den uppväckte Jesus inför ett liknande problem. Under sin jordiska tjänst har han sått  sanningens säd. Nu finns det en skörd att inbärga, och skörden är stor. Många har lyssnat villigt och behöver samlas in som lärjungar. (Johannes 4:35–38) Hur löser Jesus det här problemet? På ett berg i Galileen, strax innan han far upp till himlen, ger han sina lärjungar i uppdrag att söka fler arbetare. Han säger: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matteus 28:19, 20)

³ Det här uppdraget visar vad det egentligen innebär att vara en sann Jesu efterföljare. Vi skall därför se närmare på tre frågor: Varför gav Jesus sina lärjungar uppdraget att söka fler arbetare? Hur övade han dem? Hur berörs vi av det här uppdraget?

4, 5. Varför skulle Jesus inte kunna slutföra det arbete som han satte i gång, och vilka skulle få fortsätta arbetet sedan han hade återvänt till himlen?

⁴ När Jesus började sin tjänst år 29 v.t. visste han att han satte i gång ett arbete som han själv inte skulle kunna slutföra. Den korta tid han hade kvar på jorden begränsade hans möjligheter att förkunna budskapet om Guds kungarike. Han kunde bara täcka ett begränsat område och nå ett begränsat antal människor. Han inriktade sig visserligen på att predika för judar och proselyter, ”de förlorade fåren av Israels hus”, men de här ”förlorade fåren” var spridda över hela Israel, ett land som omfattade tusentals kvadratkilometer. (Matteus 15:24) Dessutom skulle de goda nyheterna slutligen spridas till resten av världen. (Matteus 13:38; 24:14)

⁵ Jesus insåg att det skulle finnas mycket arbete kvar att göra efter hans död. Till sina elva trogna apostlar sade han: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som utövar  tro på mig, också denne skall göra de gärningar som jag gör; och gärningar större än dessa skall han göra, eftersom jag nu går min väg till Fadern.” (Johannes 14:12) Eftersom Sonen skulle återvända till himlen, skulle hans efterföljare – inte bara apostlarna utan alla framtida lärjungar – få fortsätta arbetet med att predika och undervisa. (Johannes 17:20) Jesus erkände ödmjukt att deras gärningar skulle vara ”större än” hans. Hur då? På tre sätt.

6, 7. a) På vilka sätt skulle de gärningar som Jesu efterföljare gjorde vara större än hans? b) Hur kan vi visa att Jesu förtroende för sina efterföljare inte var missriktat?

⁶ För det första skulle Jesu efterföljare täcka ett större område. I vår tid har deras vittnande nått ut till jordens yttersta ändar, långt utanför gränserna till det land där Jesus själv predikade. För det andra skulle de nå fler människor. Den lilla skara lärjungar som Jesus lämnade efter sig växte snabbt och omfattade snart flera tusen. (Apostlagärningarna 2:41; 4:4) Nu uppgår antalet lärjungar till flera miljoner, och hundratusentals nya blir döpta varje år. För det tredje skulle de predika under en längre tid – ända fram till vår tid, närmare 2 000 år efter det att Jesu tjänst på tre och ett halvt år slutade.

⁷ Jesus visade att han hade förtroende för sina efterföljare när han sade att de skulle göra ”gärningar större än dessa”. Han anförtrodde dem ett arbete som var oerhört viktigt för honom – arbetet med att förkunna ”de goda nyheterna om Guds kungarike” och undervisa människor. (Lukas 4:43) Han var övertygad om att de troget skulle fullgöra uppdraget. Vad innebär det för oss i våra dagar? När vi flitigt och helhjärtat fortsätter att förkunna visar vi att Jesu förtroende för sina efterföljare inte var missriktat. Vilken storslagen förmån! (Lukas 13:24)

8, 9. Hur var Jesus ett föredöme när det gäller förkunnartjänsten, och hur kan vi följa hans exempel?

⁸ Jesus gav sina lärjungar bästa tänkbara övning för förkunnartjänsten. Framför allt var han ett fullkomligt föredöme för dem. (Lukas 6:40) I föregående kapitel läste vi om den inställning han hade till tjänsten. Tänk ett ögonblick på de lärjungar som följde med Jesus på hans predikofärder. De såg att han predikade överallt där det fanns människor – på sjöstränder och bergssluttningar, i städer, på torg och i privata hem. (Matteus 5:1, 2; Lukas 5:1–3; 8:1; 19:5, 6) De såg att han arbetade hårt, steg upp tidigt och förkunnade till sent på kvällen. Tjänsten var inte något som han ägnade sig åt bara när han fick tid över. (Lukas 21:37, 38; Johannes 5:17) De märkte utan tvivel att han drevs av en djupt rotad kärlek till människorna. Kanske såg de hur den medkänsla han kände i sitt hjärta återspeglades i hans ansiktsuttryck. (Markus 6:34) Vilken verkan tror du Jesu exempel hade på hans lärjungar? Hur skulle du ha påverkats?

⁹ Som efterföljare till Jesus följer vi hans exempel i vår tjänst. Vi är vakna för alla möjligheter att ”grundligt vittna”. (Apostlagärningarna 10:42) Precis som Jesus besöker vi människor i deras hem. (Apostlagärningarna 5:42) Om så behövs anpassar vi vårt schema så att vi kan besöka dem vid en tidpunkt då det är mest troligt att de är hemma. Vi tar också kontakt med människor och förkunnar taktfullt för dem på offentliga platser – på gator, i parker, i affärer – och på vår arbetsplats. Vi ”arbetar ... hårt och anstränger oss kraftigt” i förkunnartjänsten, eftersom vi förstår att det här arbetet är viktigt. (1 Timoteus 4:10) Djup, innerlig kärlek till andra får oss att vara vakna för alla tillfällen att förkunna var vi än träffar på människor. (1 Thessalonikerna 2:8)

10–12. Vilka viktiga saker lärde Jesus sina lärjungar innan han sände ut dem att predika?

 ¹⁰ Jesus övade sina lärjungar också genom att ge dem instruktioner om hur de skulle utföra arbetet. Innan han sände ut de 12 apostlarna och senare de 70 lärjungarna att predika gav han dem detaljerade anvisningar om vad de skulle säga och göra. (Matteus 10:1–15; Lukas 10:1–12) Övningen gav goda resultat, för i Lukas 10:17 sägs det: ”De sjuttio [vände] tillbaka med glädje.” Vi skall se på två viktiga saker som Jesus lärde lärjungarna, men då samtidigt tänka på att det han sade skall förstås mot bakgrund av de judiska sederna på Bibelns tid.

¹¹ Jesus lärde sina lärjungar att förtrösta på Jehova. Han sade till dem: ”Skaffa er inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet eller en matpåse för färden eller två underklädnader eller sandaler eller en stav; ty arbetaren är värd sin mat.” (Matteus 10:9, 10) Resenärer brukade ha med sig ett bälte för pengar, en matpåse för proviant och ett extra par sandaler. * Genom att ge sina lärjungar anvisningar om att inte bry sig om sådant sade Jesus i själva verket: ”Förtrösta helt på Jehova, för han kommer att ge er det ni behöver.” Jehova skulle sörja för deras behov genom att få  dem som tog emot de goda nyheterna att visa gästfrihet, som sed var i Israel. (Lukas 22:35)

¹² Jesus lärde också sina lärjungar att undvika sådant som i onödan skulle distrahera dem. Han sade: ”Hälsa ingen med famntag utmed vägen.” (Lukas 10:4) Menade Jesus att de skulle vara ovänliga eller känslokalla? Inte alls. På Bibelns tid inbegrep hälsningar ofta mycket mer än en enkel hälsningsfras. Vanligtvis ingick olika formaliteter och långa samtal. En bibelkännare säger: ”Hälsningar bland orientalerna bestod inte i en liten nick eller ett handslag, som det gör hos oss, utan i många omfamningar och i att man bugade sig eller till och med kastade sig ner på marken. Allt detta tog mycket tid.” Genom att uppmana lärjungarna att inte utföra de sedvanliga hälsningsceremonierna sade Jesus i själva verket: ”Använd tiden effektivt, för budskapet är brådskande.” *

13. Hur kan vi visa att vi tar de anvisningar till hjärtat som Jesus gav sina lärjungar under det första århundradet?

¹³ Vi tar de anvisningar till hjärtat som Jesus gav sina lärjungar under det första århundradet. När vi utför vår tjänst sätter vi helt och fullt vår förtröstan till Jehova. (Ordspråksboken 3:5, 6) Vi vet att vi aldrig kommer att sakna det vi behöver för livets uppehälle om vi fortsätter att ”först söka kungariket”. (Matteus 6:33) Heltidsförkunnare världen över kan intyga att Jehovas arm inte är för kort, inte ens i svåra tider. (Psalm 37:25) Vi inser också att vi måste undvika sådant som distraherar. Om vi inte är  försiktiga kan den här världsordningen lätt leda in oss på sidospår. (Lukas 21:34–36) Men nu är det inte tid att låta sig distraheras. Vårt budskap är brådskande, eftersom liv står på spel. (Romarna 10:13–15) Att vi bevarar känslan av brådska kommer att hjälpa oss att inte låta distraherande faktorer i den här världen sluka tid och energi som skulle kunna användas bättre i förkunnartjänsten. Kom ihåg att den tid som återstår är kort och att skörden är stor. (Matteus 9:37, 38)

14. Vad visar att det uppdrag som omtalas i Matteus 28:18–20 gäller alla Jesu efterföljare? (Se också fotnoten.)

¹⁴ Med orden ”gå ... och gör lärjungar” anförtrodde den uppväckte Jesus sina efterföljare ett stort, ansvarsfullt arbete. Han tänkte inte bara på de lärjungar som var närvarande på berget i Galileen den här vårdagen. * Det arbete han anförtrodde sina efterföljare inbegrep att nå ”människor av alla nationerna”, och det skulle fortsätta till ”avslutningen på tingens ordning”. Det är tydligt att det här uppdraget gäller alla Jesu efterföljare, också oss i våra dagar. Vi skall se närmare på Jesu ord i Matteus 28:18–20.

15. Varför är vi förståndiga om vi lyder Jesu befallning om att göra lärjungar?

¹⁵ Innan Jesus gav lärjungarna uppdraget sade han: ”All myndighet i himlen och på jorden har blivit mig given.” (Vers 18) Har Jesus verkligen så stor myndighet? Ja, det har han! Han är ärkeängeln och för befälet över myriader änglar. (1 Thessalonikerna 4:16; Uppenbarelseboken 12:7) Som ”församlingens huvud” har han myndighet över  sina efterföljare på jorden. (Efesierna 5:23) Sedan 1914 har han regerat som den messianske kungen i himlen. (Uppenbarelseboken 11:15) Hans myndighet når till och med ner i graven, för han har makt att uppväcka de döda. (Johannes 5:26–28) Genom att först tala om vilken stor myndighet han har visar Jesus att det han sedan säger inte är ett förslag utan en befallning. Vi är förståndiga om vi lyder, för Jesus har inte tagit sig den här myndigheten själv, utan han har fått den av Gud. (1 Korinthierna 15:27)

16. När Jesus säger åt oss att ”gå”, vad uppmanar han oss då att göra, och hur fullgör vi den här delen av uppdraget?

¹⁶ Jesus beskriver nu uppdraget och säger först: ”Gå.” (Vers 19) Han uppmanar oss alltså att ta initiativet när det gäller att förkunna budskapet om Guds kungarike för andra. Vi kan använda många olika metoder. Att predika från hus till hus är ett mycket effektivt sätt att få personlig kontakt med människor. (Apostlagärningarna 20:20) Vi är också vakna för möjligheterna att vittna informellt. Vi är påpassliga när det gäller att i vårt dagliga liv samtala med människor om de goda nyheterna. Våra predikometoder kan variera, eftersom vi anpassar dem efter de lokala behoven och omständigheterna, men en sak är alltid densamma: Vi ”går” och söker efter dem som är värdiga. (Matteus 10:11)

17. Hur ”gör” vi ”lärjungar”?

¹⁷ Jesus förklarar sedan syftet med uppdraget, när han säger: ”Gör lärjungar av människor av alla nationerna.” (Vers 19) Hur ”gör” vi ”lärjungar”? En lärjunge är en som lär sig, en som blir undervisad. Men att göra lärjungar handlar inte bara om att ge andra kunskap. När vi studerar Bibeln med intresserade är vårt syfte att hjälpa dem att bli Jesu efterföljare. Vi tar varje tillfälle i akt att framhålla Jesu exempel, så att de som vi studerar med lär sig att se honom som sin lärare och sitt föredöme, att leva som han  levde och utföra det arbete som han utförde. (Johannes 13:15)

18. Varför är dopet den viktigaste milstolpen i en lärjunges liv?

¹⁸ En viktig del av uppdraget beskrivs med orden: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn.” (Vers 19) Dopet är den viktigaste milstolpen i en lärjunges liv, eftersom det är en symbol för att han helhjärtat har överlämnat sig åt Gud. Dopet är alltså nödvändigt för att man skall bli räddad. (1 Petrus 3:21) Ja, genom att fortsätta att göra sitt bästa i tjänsten för Jehova kan den döpta lärjungen se fram emot eviga välsignelser i den kommande nya världen. Har du hjälpt någon att bli en döpt lärjunge till Kristus? Det finns ingenting som ger större glädje i den kristna tjänsten. (3 Johannes, vers 4)

19. Vad lär vi de nya, och varför måste de kanske få ytterligare undervisning efter sitt dop?

¹⁹ Jesus beskriver nästa del av uppdraget när han säger: ”Lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Vers 20) Vi lär de nya att följa Jesu befallningar, däribland befallningarna att vi skall älska Gud, älska vår nästa och göra lärjungar. (Matteus 22:37–39) Vi lär dem undan för undan  att förklara Bibelns sanningar och att försvara sin växande tro. När de är kvalificerade att ta del i den offentliga förkunnarverksamheten samarbetar vi med dem, lär dem genom det vi säger och gör att ha en meningsfull del i det här arbetet. Undervisningen av de nya lärjungarna är inte nödvändigtvis avslutad i och med att de blir döpta. De nya kan behöva få ytterligare undervisning för att kunna ta itu med de prövningar som kommer när de följer Jesus. (Lukas 9:23, 24)

20, 21. a) Varför har vi ingen orsak att frukta när vi fullgör det uppdrag vi har fått? b) Varför är det nu inte tid att sakta farten, och vad bör vi vara fast beslutna att göra?

²⁰ Jesu avslutande ord är mycket uppmuntrande: ”Se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matteus 28:20) Jesus vet att uppdraget är mycket viktigt. Han vet också att vårt arbete ibland kommer att framkalla fientliga reaktioner från motståndare. (Lukas 21:12) Men vi har ingen orsak att frukta. Jesus, som är vår ledare, väntar sig inte att vi skall utföra det här uppdraget ensamma eller utan hjälp. Det är verkligen trösterikt att veta att han som har ”all myndighet i himlen och på jorden” är med oss och stöder oss.

²¹ Jesus försäkrade lärjungarna att han skulle vara med dem i deras tjänst århundradena igenom ända till ”avslutningen på tingens ordning”. Till dess slutet kommer måste vi fortsätta att fullgöra vårt uppdrag. Nu är det inte tid att sakta farten. En stor andlig skörd pågår. Många tar emot budskapet och samlas in. Som Jesu efterföljare är vi fast beslutna att fullgöra det viktiga uppdrag vi har fått. Vi är fast beslutna att använda vår tid, våra krafter och våra tillgångar till att fullgöra Jesu befallning: ”Gå ... och gör lärjungar.”