År 1906 publicerade Rudolf Kittel (1853–1929), som var professor i hebreiska, den första upplagan av Biblia Hebraica (BHK). Det var en hebreisk textutgåva av de hebreiska skrifterna. Det latinska uttrycket Biblia Hebraica (som betyder ”den hebreiska bibeln”) kom att användas om flera textkritiska utgåvor av de hebreiska skrifterna. (Se MASORETISKA TEXTEN; TEXTKRITISKA UTGÅVOR.)

Den hebreiska texten i den första och andra upplagan av Kittels verk (den andra upplagan gavs ut 1909–1913) var grundad på den rabbinska bibeln av Jakob ben Chajim, som gavs ut av Daniel Bomberg i Venedig i Italien 1524–1525. Men i den tredje upplagan av Kittels Biblia Hebraica (BHK3, färdigställd 1937 av Kittels medarbetare) användes till största delen ett mycket äldre textunderlag. Det var den hebreiska texten i Leningradkodexen (B 19^A), som dateras till 1008/1009 v.t. Leningradkodexen är den äldsta handskrift som innehåller hela den hebreiska delen av Bibeln. (Se LENINGRADKODEXEN.) Senare upplagor av Biblia Hebraica (1951–1955) innehöll läsarter från Dödahavsrullarna. De senare upplagorna användes som textunderlag för New World Translation of the Hebrew Scriptures (1953–1960).

De senaste upplagorna kallas Biblia Hebraica Stuttgartensia (BHS, gavs ut 1967–1977) och Biblia Hebraica Quinta (BHQ, började ges ut 2004). Båda innehåller senare forskning från Dödahavsrullarna och andra gamla handskrifter. De här upplagorna är också till största delen grundade på Leningradkodexen. Men de innehåller fotnoter med jämförande ordalydelser från andra källor, bland annat den samaritanska Pentateuken, den grekiska Septuaginta, de arameiska targumerna, den latinska Vulgata och den syriska Peshitta. De här nyare upplagorna av Biblia Hebraica användes när man gjorde revisioner av New World Translation år 1984 och 2013. (Se Tillägg A3.)