(ca 260–ca 340 v.t.) En historiker, bibelforskare och teolog. Han föddes förmodligen i Caesarea i Israel, och han blev känd som kyrkohistoriens fader.

Eusebios av Caesarea kallades även för Eusebios Pamfilou, efter Pamfilos, en tillsyningsman i kyrkan i Caesarea. Eusebios blev biskop av Caesarea omkring år 313 v.t.

Eusebios skrifter är intressanta för dem som studerar Bibeln. De kan vara till hjälp när det gäller att identifiera en del platser som nämns i Bibeln, och de innehåller bakgrundsinformation om vissa bibelböcker. Eusebios Kyrkohistoria gavs ut omkring år 324 v.t. och betraktas som det viktigaste antika verket om kyrkans historia. I detta välkända verk skildrar Eusebios den tidiga kristna historien i kronologisk ordning från apostlarnas tid fram till sin egen. I sitt verk skriver Eusebios att de kristna i Jerusalem och Judeen flydde till en stad i Pereen (på andra sidan Jordan) som hette Pella innan Jerusalem ödelades år 70 v.t. (Kyrkohistoria, 1995, s. 84) Detta bekräftar att de kristna följde Jesus varning och flydde när de såg att Jerusalem var omringat av romerska arméer. (Lu 21:20–22)

Eusebios blev bannlyst för att han inte ville överge uppfattningen att Kristus var underordnad Fadern. Men vid kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t. gav han sitt stöd åt den motsatta uppfattningen och frikändes. Vid det mötet var Eusebios teologisk rådgivare åt kejsar Konstantin I och berömde hans ansträngningar att skapa en gemensam kristen tro. Efter Konstantins död skrev Eusebios Konstantins liv, ett högtidligt lovtal.

Att Eusebios kompromissade i Nicaea visar att han tydligen var mer intresserad av sin egen ställning än av Bibelns sanning.