(ca 37–ca 100 v.t.) En judisk historiker som var av prästsläkt. Josefus blev farisé och utnämndes senare av Sanhedrin till befälhavare under det judiska upproret mot Rom. Han hette egentligen Josef ben Mattias (Josef ben Matitjahu).

Josefus och hans manskap besegrades i Galileen 67 v.t. under det judiska upproret. Han överlämnade sig åt den som då var romersk överbefälhavare, Vespasianus, som frigav honom. Han tog då Vespasianus släktnamn, Flavius, som sed var på den tiden. Vid det laget hade Josefus insett att Rom var överlägset i styrka, och han försökte till och med medla mellan romarna och de belägrade upprorsmännen i Jerusalem. Efter att staden hade fallit för Vespasianus son Titus år 70 v.t. följde Josefus med Titus till Rom och ägnade sig sedan åt att skriva. Några av hans verk är Bellum Judaicum (Judarnas krig), Antiquitates Judaicae (Den forntida judiska historien), Contra Apionem (Mot Apion) och hans självbiografi Vita (Liv).

Josefus anses vara en trovärdig, men inte ofelbar, historiker. Hans arbete fyller viktiga luckor i den judiska historien och ger en historisk inramning till delar av Bibeln. Efter Bibeln är hans skrifter de viktigaste historiska källorna till information om Jerusalem och templet under det första århundradet. I hans skrifter nämns även Jesus, Jesus halvbror Jakob och Johannes döparen. Dessutom var Josefus ögonvittne till när Jerusalem och templet förstördes, och hans skildring av det sprider ljus över hur profetior i Bibeln uppfylldes. (Dan 9:24–27; Lu 19:41–44; 21:20–24)