Från början avsåg det här uttrycket ett område och senare en romersk provins som täckte de centrala delarna av Anatolien (som senare kom att kallas Mindre Asien) i dagens Turkiet.

Området fick sitt namn efter folket som bodde där. Grekerna kallade dem Galạtai eftersom de kom från Gallien i västra Europa. De här gallerna, eller kelterna, hade utvandrat från Gallien, som var deras hemland, och tagit sig så långt som till Bosporensundet. Omkring år 278–277 f.v.t. korsade de Bosporen när kungen av Bithynien värvade dem som legosoldater. Som betalning fick de ett stort område i centrala Anatolien, som blev deras rike: Galatien. De hade med sig hustrur och barn, och det verkar som att de till en början undvek att gifta sig med folkslag som redan bodde i området. Under en period bevarade de sin keltiska kultur och religion och sitt språk intakt. Men efter hand började de tillbe lokala gudar och gudinnor. Deras siste kung, Amyntas, blev vasallkung under romarriket, och under hans styre utvidgades riket. Amyntas dödades i strid 25 f.v.t., och hela hans rike blev den romerska provinsen Galatien.

Den romerska provinsens gränser varierade genom åren och omfattade olika områden vid olika tider. På aposteln Paulus tid var Galatien en av de största provinserna i romarriket. Provinsen omfattade området som hade ingått i Galatien från början, men även östra Frygien, Lykaonien, Isaurien, delar av de tre områdena Pisidien, Pamfylien och Paflagonien och områden i Pontos i nordöst. (Se Tillägg B13; se också ”Introduktion till Galaterna” och studienot till Gal 1:2.)