Det här uttrycket syftar på texten i de hebreiska skrifterna (som brukar kallas Gamla testamentet) som finns i ett flertal hebreiska handskrifter som gjorts av judiska avskrivare och skriftlärda. De här männen bevarade traditionen att göra noggranna avskrifter av den hebreiska texten, och de kallades masoreter. (Det hebreiska ordet masorạh betyder ”tradition”.) De här handskrifterna gjordes under 500-talet v.t. och framåt. Den masoretiska texten ligger till grund för många moderna översättningar av de hebreiska skrifterna.

Masoreterna gick in för att föra vidare den hebreiska texten så noggrant som möjligt. De räknade till exempel orden och till och med bokstäverna för att försäkra sig om att inga fel smög sig in. I den hebreiska grundtexten finns bara konsonanter, så masoreterna utvecklade ett system med vokalpunkter och accenttecken för att bevara de traditionella uttalen. De gjorde också anteckningar i marginalerna och i slutet av handskrifterna för att påpeka textvariationer. Forskare som studerar hur den hebreiska texten har förts vidare genom århundradena har stor nytta av de här anteckningarna.

Det finns i dag mer än 6 000 handskrifter till de hebreiska skrifterna, och de flesta av dem innehåller den masoretiska texten. Några av de äldsta och mest auktoritativa masoretiska texterna är Kairokodexen (innehåller profeternas böcker och har daterats till 895 v.t., även om några forskare nyligen föreslagit 1000-talet som en möjlig datering), Aleppokodexen (ca 930 v.t.) och Leningradkodexen (1008–1009 v.t.). (Se ALEPPOKODEXEN; LENINGRADKODEXEN.)

Forskare i dag har jämfört den masoretiska texten med de delar av Dödahavsrullarna som innehåller bibeltext. Dödahavsrullarna är omkring tusen år äldre än den masoretiska texten. Forskare har då kommit fram till att den hebreiska texten har förts vidare med häpnadsväckande exakthet genom århundradena. (Se Tillägg A3.)