1, 2. Vad är det för resa Paulus har framför sig, och vad funderar han kanske över?

 PAULUS kan inte släppa tanken på Festus ord, för de kommer att ha stor betydelse för hans framtid. ”Till kejsaren ska du fara”, hade Festus sagt. Paulus har suttit inlåst i två år, så den långa båtresan till Rom kommer åtminstone att bli ett miljöombyte för honom. (Apg. 25:12) Men hans tidigare resor till havs har inte alltid enbart varit trevliga. Så Paulus kan ha varit orolig för den här resan och för att ställas inför kejsaren.

² Paulus har ”mött faror ... på havet” många gånger tidigare. Han har överlevt tre skeppsbrott och till och med drivit omkring ett dygn på öppet hav. (2 Kor. 11:25, 26) Dessutom kommer den här resan att skilja sig mycket från de missionsresor han har gjort tidigare. Då var han en fri man, men den här gången ska han resa som fånge och färdas en mycket lång sträcka – över 300 mil från Caesarea till Rom. Kan han klara en sådan resa oskadd? Och även om resan går bra, vad är det som väntar honom i Rom? Är det en dödsdom? Det är trots allt den högsta myndigheten i Satans värld på den här tiden som ska döma honom.

3. Vad var Paulus besluten att göra, och vad ska vi behandla i det här kapitlet?

³ Efter allt du har läst om Paulus, tror du att han kände sig förtvivlad när han tänkte på vad som skulle kunna hända honom? Knappast! Han visste att det skulle bli svårt, men inte på vilket sätt. Han ville inte att oro över sådant han inte kunde styra över skulle få ta ifrån honom glädjen i tjänsten. (Matt. 6:27, 34) Han visste att Jehova ville att han skulle ta vara på alla tillfällen att predika de goda nyheterna om Guds rike, också för myndighetspersoner. (Apg. 9:15) Han var därför besluten att fullgöra sitt uppdrag vad som än hände. Och så känner vi också. Så vi vill följa Paulus på den här historiska resan och se närmare på vad vi kan lära av honom.

4. På vilket slags båt började Paulus resan, och vilka följde med honom?

⁴ Paulus och några andra fångar överlämnades till en romersk officer  som hette Julius. Han bestämde att de skulle gå ombord på ett handelsfartyg som hade lagt till vid Caesarea. Fartyget hade kommit från Adramyttion, en hamnstad på Mindre Asiens västkust, mitt emot Mitylene på ön Lesbos. Det skulle segla norrut och sedan västerut och stanna till på olika platser för att lasta och lossa varor. Sådana här båtar var inte byggda för att passagerare skulle ha det bekvämt, i synnerhet inte fångar. (Se rutan ” Resor till havs”.) Som tur var skulle Paulus inte vara ensam kristen tillsammans med de här brottslingarna. Åtminstone två medtroende följde med honom, Aristarkus och Lukas. Det var naturligtvis Lukas som skrev ner skildringen. Vi vet inte om de här lojala bröderna betalade för sin resa eller om de fick följa med gratis som Paulus tjänare. (Apg. 27:1, 2)

5. Vilka fick Paulus tillfälle att umgås med i Sidon, och vad kan vi lära av det?

⁵ Nästa dag hade de seglat elva mil norrut och lagt till vid Sidon, på Syriens kust. Julius behandlade uppenbarligen inte Paulus som en vanlig brottsling, möjligen för att Paulus var romersk medborgare och inte hade dömts skyldig till något brott. (Apg. 22:27, 28; 26:31, 32) Han lät Paulus gå i land för att träffa medkristna. Bröderna och systrarna måste verkligen ha glatt sig över att få rå om Paulus efter hans långa fångenskap! Kan du komma på när du skulle kunna visa sådan gästfrihet och på det sättet bli uppmuntrad? (Apg. 27:3)

6–8. Hur fortsatte Paulus resa från Sidon till Knidos, och vilka möjligheter att predika kan han ha haft?

⁶ Båten lade ut från Sidon och fortsatte sedan upp längs kusten och passerade Kilikien, inte långt från Paulus hemstad, Tarsos. Lukas nämner inga fler stopp, men han tar med den illavarslande detaljen att de hade ”motvind”. (Apg. 27:4, 5) Men vi kan ändå tänka oss att Paulus utnyttjade varje tillfälle att berätta om de goda nyheterna. Han vittnade säkert för de andra fångarna, passagerarna, besättningen och soldaterna ombord och även  för människor i de hamnar där de eventuellt lade till. Gör vi likadant och tar vara på de möjligheter att vittna som vi har?

⁷ Så småningom kom de fram till Myra, en hamnstad på Mindre Asiens sydkust. Där fick Paulus och de andra byta till ett annat fartyg, ett som kunde ta dem hela vägen till Rom. (Apg. 27:6) På den här tiden fick Rom det mesta av sina spannmålsprodukter från Egypten, och egyptiska spannmålsfartyg lade till vid Myra. Julius letade rätt på ett sådant fartyg och såg till att soldaterna och fångarna gick ombord på det. Det här fartyget måste ha varit mycket större än det första. Ombord fanns en last av vete till ett högt värde och dessutom 276 människor: besättningen, soldaterna, fångarna och troligen även andra som var på väg till Rom. Nu fick Paulus alltså ett större distrikt att förkunna på, och han tog säkert vara på den möjligheten.

⁸ Nästa anhalt var Knidos, som låg i det sydvästra hörnet av Mindre Asien. Man kunde segla sträckan mellan Myra och Knidos på en dag om man hade rätt vind. Men Lukas berättar att resan ”under många dagar gick ... långsamt” och att de tog sig till Knidos ”med nöd och näppe”. (Apg. 27:7a) Väderförhållandena hade blivit sämre. (Se rutan ” Medelhavets vindar”.) Tänk vad obehagligt det måste ha varit ombord på fartyget när det kämpade emot de starka vindarna och de höga vågorna.

9, 10. Vilka svårigheter hade man vid Kreta?

⁹ Fartygets kapten planerade att fortsätta västerut från Knidos, men ögonvittnet Lukas säger att vinden hindrade dem. (Apg. 27:7b) När de kom längre bort från fastlandet kom de också bort från strömmen nära kusten, och sedan svepte en hård vind fram som tryckte dem söderut, kanske med hög hastighet. Nu fick de skydd av Kreta, precis som Cypern hade skyddat dem mot motvindar när de seglade med den förra båten. När de väl hade passerat Salmone, en udde på östra Kreta, blev förhållandena bättre. Varför det? Nu befann de sig söder om ön, på läsidan, och var därför inte lika utsatta för de hårda vindarna. Tänk vad lättade alla ombord måste ha känt sig, i alla fall till en början. Men så länge fartyget var ute till havs kunde besättningen inte ignorera det faktum att vintern närmade sig. De hade verkligen orsak att vara bekymrade.

¹⁰ Lukas fortsätter sin detaljerade skildring: ”Vi seglade med svårighet längs kusten [Kretas kust] och kom till en plats som kallas Sköna hamnar.” Trots att ön gav dem skydd hade de svårt att styra fartyget. Till sist hittade de ändå en ankringsplats i en liten vik som man tror ligger strax före det ställe där kustlinjen svänger norrut. Hur länge stannade de där? ”En lång tid”, säger Lukas. Men de hade tiden emot sig, för i september/oktober var det farligare att segla. (Apg. 27:8, 9)

11. Vilket förslag gav Paulus, men vad bestämde man?

 ¹¹ Eftersom Paulus hade stor erfarenhet av att resa på Medelhavet är det möjligt att några passagerare frågade vad han tyckte. Han tyckte inte att de skulle segla vidare, för det skulle kunna ”leda till stora förluster”, människor kanske till och med skulle mista livet. Men sjökaptenen och skeppsredaren ville fortsätta. De kanske tyckte att det var viktigt att hitta en säkrare hamn. Så de övertalade Julius, och de flesta var överens om att de skulle försöka ta sig till Fenix, en hamn längre västerut på samma kust. Den hamnen kan ha varit större och bättre att övervintra i. Så när det blåste en förrädisk, mild sydlig bris gav de sig i väg. (Apg. 27:10–13)

12. Vilka faror utsattes fartyget för när de hade lämnat Kreta, och vad gjorde besättningen för att undvika en katastrof?

¹² Då kom det en ”våldsam stormvind” från nordost. Ett tag fick de lä bakom ”den lilla ön Kauda”, sex och en halv mil från Sköna hamnar. Men de riskerade ändå att driva söderut rakt in i sandbankarna utanför Afrikas kust. För att undvika det drog sjömännen in jollen som fartyget hade på släp. De fick kämpa för att lyckas med det, eftersom jollen förmodligen var fylld med vatten. Sedan arbetade de hårt för att slå trossar om fartyget, det vill säga dra rep eller kättingar runt skrovet för att hålla ihop plankorna. De tog också ner riggen eller storseglet, och de kämpade för att hålla upp fartyget mot vinden och rida ut stormen. Vilken skrämmande upplevelse det här måste ha varit! Men inte ens de här åtgärderna räckte, för fartyget fortsatte att häftigt kastas ”hit och dit av stormen”. På tredje dagen kastade de tacklingen överbord för att kunna hålla fartyget flytande. (Apg. 27:14–19)

13. Hur måste förhållandena ha varit ombord på båten under stormen?

¹³ De flesta måste ha varit skräckslagna. Men Paulus och de som reste tillsammans med honom höll humöret uppe. Jesus hade ju tidigare försäkrat honom om att han skulle vittna i Rom, och en ängel skulle längre fram bekräfta det löftet. (Apg. 19:21; 23:11) Men den våldsamma stormen höll i sig i två veckor, både dag och natt. Regnet öste ner och molnen dolde solen och stjärnorna, så kaptenen kunde inte göra några observationer för att avgöra var de befann sig eller i vilken riktning de seglade. Det var helt omöjligt att äta en vanlig måltid. Men vem kunde ens tänka på mat under de här förhållandena med kyla, regn, sjösjuka och rädsla?

14, 15. a) Varför nämnde Paulus sin tidigare varning när han talade med de andra på fartyget? b) Vad kan vi lära av det hoppfulla budskap som Paulus framförde?

¹⁴ Paulus ställde sig nu upp och nämnde sin tidigare varning, fast inte med tonen: ”Vad var det jag sa.” Men med tanke på det som hänt borde de ha lyssnat på honom. Sedan sa han: ”Ge inte upp hoppet, för ingen av er kommer att mista livet. Det är bara skeppet som kommer att gå förlorat.” (Apg. 27:21, 22) De orden måste verkligen ha varit till stor tröst. Paulus var säkert också glad över att Jehova hade gett honom ett hoppfullt  budskap att berätta för de andra. Det är viktigt att vi kommer ihåg att Jehova bryr sig om alla människor. Varje människoliv är viktigt för honom. Aposteln Petrus skrev: ”Jehova ... vill ju inte att någon ska drabbas av förintelse, utan vill att alla ska få möjlighet att ändra sig.” (2 Petr. 3:9) Därför är det så viktigt att vi fortsätter sprida det hoppfulla budskapet från Jehova till så många som möjligt. Dyrbara liv står på spel.

¹⁵ Paulus hade troligen berättat för många på fartyget att han trodde på det löfte som Gud hade gett. (Apg. 26:6; Kol. 1:5) Men nu när fartyget var nära att gå under kunde han försäkra dem om att de faktiskt skulle överleva. Han sa: ”I natt kom det nämligen en ängel till mig ..., och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och för din skull kommer Gud att rädda alla som är ombord.’” Paulus uppmanade dem: ”Så ge inte upp! För jag litar på Gud och på att det ska bli som han har sagt. Men vi kommer att vräkas upp på en ö.” (Apg. 27:23–26)

16, 17. a) I vilken situation bad Paulus en bön, och med vilket resultat? b) Hur uppfylldes Paulus ord?

¹⁶ Efter två skräckfyllda veckor hade vindarna fört fartyget 87 mil från  Kauda. Sjömännen anade nu att de närmade sig land, kanske för att de hörde bränningar. De kastade ut ankaren från aktern för att fartyget inte skulle driva i väg och för att rikta fören mot land ifall de kunde låta fartyget driva upp på någon strand. Nu försökte sjömännen överge fartyget, men soldaterna hindrade dem. Paulus sa till officeren och soldaterna: ”Om inte de här männen stannar kvar på skeppet kan ni inte bli räddade.” Eftersom fartyget inte krängde lika mycket längre uppmanade han alla att äta något. Han försäkrade dem återigen om att de skulle överleva, och sedan ”tackade [han] Gud inför alla”. (Apg. 27:31, 35) Han var på det här sättet en fin förebild för Lukas, Aristarkus och oss som lever i dag. Vi vill också att andra ska bli tröstade och uppmuntrade av våra offentliga böner.

¹⁷ Efter Paulus bön ”blev alla hoppfulla och började äta de också”. (Apg. 27:36) De lättade fartyget ytterligare genom att kasta vetelasten överbord, så att fartyget inte skulle ligga för djupt i sjön när de närmade sig land. När det blev dag kapade besättningen ankarna, lösgjorde styrårorna i aktern och hissade ett litet försegel för att ha viss styrförmåga när de satte fartyget på grund. Fören körde sedan fast i ett sandrev eller i dy eller något liknande, och aktern började brytas sönder av vågorna. Några av soldaterna ville döda fångarna så att de inte skulle fly, men Julius hindrade dem. Han sa till alla att simma eller flyta i land. Det blev som Paulus hade förutsagt, alla 276 överlevde, ”alla [kom] välbehållna i land”. Men var hade de hamnat? (Apg. 27:44)

18–20. Hur visade folket på Malta ”ovanligt stor medmänsklighet”, och vilket underverk gjorde Paulus med Jehovas hjälp?

¹⁸ Det visade sig att de befann sig på Malta, söder om Sicilien. (Se rutan ” Var låg Malta?”.) Folket här, som talade ett främmande språk, visade dem ”ovanligt stor medmänsklighet”. (Apg. 28:2) De gjorde upp eld åt de genomvåta, huttrande främlingarna som hade nått deras strand.  Elden hjälpte dem att bli varma trots kylan och regnet. Men sedan hände ett underverk.

¹⁹ Paulus ville hjälpa till och drog därför ihop kvistar som han lade på elden. När han höll på med det blev han biten av en giftig huggorm som högg sig fast i hans hand. Malteserna trodde att det här på något sätt var ett straff från gudarna. a

²⁰ Öborna som såg att Paulus hade blivit biten trodde att han skulle ”svullna upp”. Det grekiska ord som Lukas använder här är enligt ett uppslagsverk ”en medicinsk term”. (T. Friberg, B. Friberg och N.F. Miller, 2000: Analytical Lexicon of the Greek New Testament) Naturligtvis är det inte förvånande att den ”älskade Lukas, läkaren”, använde en sådan term. (Apg. 28:6; Kol. 4:14) Men Paulus skakade av sig ormen utan att bli skadad.

21. a) Nämn exempel på korrekta uttryck och beskrivningar i den här delen av Lukas skildring. b) Vilka underverk utförde Paulus, och hur reagerade malteserna?

²¹ I området bodde en rik jordägare, Publius. Han kan ha varit den främste romerske ämbetsmannen på Malta. Lukas beskrev honom som ”den främste mannen på ön” och använde en korrekt titel som man har funnit på två maltesiska inskrifter. Han tog gästfritt emot Paulus och dem som reste tillsammans med honom och lät dem stanna hos honom i tre dagar. Men hans far var sjuk. Återigen gav Lukas en korrekt beskrivning av ett sjukdomstillstånd. Han skrev att mannen ”låg sjuk i feber och dysenteri”. Lukas beskrev alltså noggrant vilka symtom sjukdomen gav. Paulus bad och lade händerna på mannen, och han blev frisk. Underverket gjorde stort intryck på öborna, och de kom dit med andra sjuka för att de också skulle bli botade. De gav gåvor till Paulus och hans medarbetare så att de skulle få det de behövde. (Apg. 28:7–10)

22. a) Hur har en professor kommenterat Lukas skildring av resan till Rom? b) Vad handlar nästa kapitel om?

²² Den del av skildringen av Paulus resa som vi hittills har behandlat är mycket noggrann och korrekt. En professor sa: ”Lukas skildring ... utmärker sig som en av de mest livfulla berättande avsnitten i hela Bibeln. Detaljerna om sjömanskap i det första århundradet är så precisa och beskrivningen av förhållandena på östra Medelhavet så korrekt” att skildringen måste grunda sig på en loggbok. (The Expositor’s Bible Commentary, utgiven av Frank E. Gaebelein, 1981) Lukas kan mycket väl ha fört dagbok under resan tillsammans med Paulus. I så fall fick han mycket att skriva om även under nästa etapp av resan. Hur skulle det gå för Paulus när de väl kom fram till Rom? Det ska vi ta reda på i nästa kapitel.