1, 2. Vad händer när Paulus och Barnabas är i Lystra?

 DET är kaos i Lystra. En man som har varit förlamad i benen sedan födseln hoppar omkring av glädje efter att två främlingar har gjort honom frisk. Folk är helt förundrade, och en präst från Zeustemplet kommer med kransar till de båda främlingarna, som folket tror är gudar. Tjurar frustar och råmar medan prästen gör sig redo att offra dem. Paulus och Barnabas protesterar högljutt. De sliter sönder sina kläder och springer ut i folkmassan och vädjar till dem att inte tillbe dem. Med nöd och näppe lyckas de hindra dem.

² Snart kommer judiska motståndare från Ikonion och Antiokia i Pisidien till Lystra. De förtalar Paulus och Barnabas och lyckas få över folket på sin sida. Den tidigare så positiva folkskaran omringar nu Paulus och kastar stenar på honom tills han förlorar medvetandet. När de har gett utlopp åt sin vrede släpar de ut den sargade Paulus ur staden och lämnar honom utanför stadsportarna i tron att han är död.

3. Vilka frågor ska vi behandla i det här kapitlet?

³ Vad ledde fram till den här dramatiska händelsen? Vad kan vi som förkunnar de goda nyheterna i dag lära oss av det som hände i samband med att Paulus och Barnabas mötte de ombytliga invånarna i Lystra? Och hur kan kristna äldste efterlikna Paulus och Barnabas, som var trogna och uthålliga i sin tjänst och som ”Jehova gav ... kraft att tala frimodigt”? (Apg. 14:3)

4, 5. Varför begav sig Paulus och Barnabas till Ikonion, och vad hände där?

⁴ Bara några dagar tidigare hade Paulus och Barnabas drivits ut ur den romerska staden Antiokia i Pisidien efter att judiska motståndare hade ställt till problem för dem. Men de blev inte modfällda av att människorna där inte ville lyssna, utan de ”skakade ... dammet av sina fötter” och fortsatte vidare på sin predikofärd med glädjen i behåll. (Apg. 13:50–52; Matt. 10:14) De gick alltså fredligt därifrån och lät  motståndarna själva ta ansvar för att de drabbades av Guds dom. (Apg. 18:5, 6; 20:26) Efter en vandring på cirka 15 mil mot sydost nådde de en bördig högplatå mellan bergskedjorna Taurus och Sultan.

⁵ Först stannade Paulus och Barnabas i Ikonion, en stad som präglades av grekisk kultur och som var en av de främsta städerna i den romerska provinsen Galatien. a I staden bodde en inflytelserik judisk befolkning och ett stort antal proselyter. Som vanligt gick Paulus och Barnabas till synagogan och började förkunna där. (Apg. 13:5, 14) De ”förkunnade på ett sådant sätt att många judar och greker började tro”. (Apg. 14:1)

6. Varför var Paulus och Barnabas så skickliga som undervisare, och hur kan vi efterlikna dem?

⁶ Hur kunde Paulus och Barnabas ha sådan framgång? Paulus var som en skattkammare full av vishet från Skrifterna. På ett mästerligt sätt kopplade han ihop olika hänvisningar till historien, profetiorna och Moses lag för att visa att Jesus var den utlovade Messias. (Apg. 13:15–31; 26:22, 23) Och det märktes att Barnabas brydde sig om andra. (Apg. 4:36, 37; 9:27; 11:23, 24) Ingen av dem förlitade sig på sitt eget förstånd, utan på Jehova, som ”gav dem kraft att tala”. Hur kan du efterlikna Paulus och Barnabas när du förkunnar? Genom att göra följande: Sätt dig in i Bibeln ordentligt. Välj ut de bibelställen som du tror passar dem på ditt distrikt. Sök efter möjligheter att trösta dem du träffar. Och grunda alltid din undervisning på Jehovas ord, inte på din egen vishet.

7. a) Vilken verkan får de goda nyheterna? b) Vad bör du komma ihåg om din familj är splittrad på grund av att du vill göra Jehovas vilja?

⁷ Men det var inte alla i Ikonion som tyckte om det Paulus och Barnabas sa. Lukas berättar: ”De judar som inte trodde hetsade upp folk från andra nationer så att de vände sig emot bröderna.” Paulus och Barnabas kände att de behövde försvara de goda nyheterna, så de ”stannade ... där en längre tid”. Det ledde till att ”invånarna i staden delades i två läger: en del höll med judarna, och andra höll med apostlarna”. (Apg. 14:2–4) De goda nyheterna får samma verkan i vår tid. De förenar vissa människor, men orsakar splittring bland andra. (Matt. 10:34–36) Om din familj är splittrad på grund av att du vill göra Jehovas vilja, kom då ihåg att motstånd ofta beror på ogrundade rykten eller giftigt förtal. Ditt goda uppförande kan då bli det motgift som behövs och kan så småningom få dem som motarbetar dig att mjukna. (1 Petr. 2:12; 3:1, 2)

8. Varför lämnade Paulus och Barnabas Ikonion, och vad lär vi oss av deras exempel?

⁸ Efter en tid bestämde sig motståndarna i Ikonion för att stena Paulus och Barnabas. När de fick reda på det valde de att bege sig därifrån  för att predika på en annan plats. (Apg. 14:5–7) Vi som förkunnar om riket i vår tid vill vara lika förståndiga som de. När vi blir angripna verbalt talar vi frimodigt. (Fil. 1:7; 1 Petr. 3:13–15) Men när vi riskerar att utsättas för våld gör vi inget dumdristigt som i onödan skulle kunna sätta vårt eget eller våra medtroendes liv på spel. (Ords. 22:3)

9, 10. Var låg Lystra, och vad vet vi om invånarna?

⁹ Paulus och Barnabas gav sig i väg till Lystra, en romersk koloni omkring tre mil sydväst om Ikonion. Lystra hade mycket gemensamt med Antiokia i Pisidien, men till skillnad från Antiokia hade Lystra ingen framträdande judisk befolkning. Även om invånarna troligen talade grekiska var lykaoniska deras modersmål. Eftersom det antagligen inte fanns någon synagoga i staden började Paulus och Barnabas predika på en offentlig plats. När Petrus tidigare hade varit i Jerusalem hade han botat en man som hade varit förlamad sedan födseln. Nu när Paulus var i Lystra botade han också en man som hade varit förlamad sedan födseln. (Apg. 14:8–10) När Petrus botade mannen i Jerusalem började många tro. (Apg. 3:1–10) Men det underverk som Paulus utförde fick ett helt annat resultat.

¹⁰ Som det beskrevs i inledningen av kapitlet drog den icke-judiska folkskaran i Lystra omedelbart fel slutsatser när de såg den förlamade mannen hoppa upp och börja gå. De trodde att Barnabas var Zeus, den högste grekiske guden, och att Paulus var Hermes, Zeus son och gudarnas talesman. (Se rutan ” Lystra och dyrkan av Zeus och Hermes”.) Men Barnabas och Paulus ville absolut inte att folket skulle tro att det var falska gudar som hade gett dem myndighet att tala och handla, utan de ville hjälpa dem  att förstå att de fick kraft av Jehova, den ende sanne Guden. (Apg. 14:11–14)

11–13. a) Vad sa Paulus och Barnabas till invånarna i Lystra? b) Vad är en sak vi kan lära oss av det Paulus och Barnabas sa?

¹¹ Trots den dramatiska situationen gjorde Paulus och Barnabas sitt bästa för att nå hjärtat hos sina åhörare. När vi läser den här skildringen får vi hjälp att förstå hur vi på ett effektivt sätt kan förkunna de goda nyheterna för människor med en annan tro. Lägg märke till hur Paulus och Barnabas vädjade till sina åhörare: ”Vad håller ni på med? Vi är bara människor och har samma svagheter som ni. Och vi förkunnar de goda nyheterna för er, så att ni kan sluta upp med allt detta meningslösa och börja tillbe den levande Guden, han som har gjort himlen och jorden och havet och allt som de rymmer. Förr i tiden lät han alla nationer gå sina egna vägar, men han har ändå visat vem han är genom att göra gott. Han har gett er regn från himlen och tider med goda skördar, han har gett er mat i överflöd och fyllt era hjärtan med glädje.” (Apg. 14:15–17)

¹² Vad kan vi lära oss av det Paulus och Barnabas sa? En sak är att Paulus och Barnabas inte ansåg sig vara överlägsna sina åhörare. De låtsades inte vara något som de inte var. I stället erkände de ödmjukt att de hade samma svagheter som de människor de pratade med. Det är sant att Paulus och Barnabas hade fått del av den heliga anden och befriats från falska läror. De hade också fått hoppet om att få regera tillsammans med Jesus. Men de visste att invånarna i Lystra kunde få exakt samma gåvor om de blev Jesus efterföljare.

¹³ Vilken inställning har vi till dem vi förkunnar för? Ser vi dem som jämlika  med oss? Försöker vi få andras beundran när vi hjälper dem att lära känna sanningarna i Guds ord, eller undviker vi det precis som Paulus och Barnabas gjorde? Charles Taze Russell var ett föredöme på det här området. Han var en mycket skicklig undervisare som tog ledningen i predikoarbetet i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, men han skrev: ”Vi [önskar] ingen hyllning eller vördnad för egen del eller för våra skrifter; inte heller önskar vi bli kallade ers högvördighet eller rabbi.” Broder Russell hade samma ödmjuka inställning som Paulus och Barnabas, och vi vill också efterlikna dem. Vi predikar inte för att vi själva ska bli ärade, utan för att vi vill hjälpa människor att vända sig till ”den levande Guden”.

14–16. Vilka ytterligare två lärdomar kan vi dra av det Paulus och Barnabas sa till invånarna i Lystra?

¹⁴ Vi kan lära oss något mer av det här talet. Paulus och Barnabas var anpassningsbara. Till skillnad från judarna och proselyterna i Ikonion visste invånarna i Lystra i stort sett ingenting om Skrifterna eller om hur Jehova hade handlat med nationen Israel. Däremot levde de i ett jordbrukssamhälle. Lystra hade ett milt klimat och bördiga fält. Människorna kunde alltså lätt se Skaparens egenskaper i samband med ”goda skördar”, och Paulus och Barnabas använde den här gemensamma grunden för att försöka få folket att dra rätt slutsatser. (Rom. 1:19, 20)

¹⁵ Kan vi också vara anpassningsbara? En jordbrukare kan så samma slags säd på olika åkrar, men han måste bearbeta jorden olika beroende på jordmånen. På en del åkrar är jorden kanske redan uppluckrad, så att han kan så ut säden direkt. På andra fält behöver jorden bearbetas mer. På liknande sätt sår vi alltid samma slags säd – Bibelns budskap om riket. Men om vi följer Paulus och Barnabas exempel försöker vi urskilja människors omständigheter och religiösa bakgrund. Sedan låter vi det styra hur vi lägger fram budskapet om riket. (Luk. 8:11, 15)

¹⁶ Vi kan lära oss en tredje sak av skildringen om Paulus, Barnabas och invånarna i Lystra. Hur mycket vi än anstränger oss kommer den säd vi sår ibland att snappas bort eller hamna ”bland stenarna”. (Matt. 13:18–21) Ge inte upp när det händer. Paulus påminde längre fram de kristna i Rom: ”Var och en av oss ska ... själv stå till svars inför Gud”, och det gäller även dem vi pratar med i tjänsten. (Rom. 14:12)

17. Vart begav sig Paulus och Barnabas när de hade lämnat Derbe, och varför det?

¹⁷ När man hade släpat ut Paulus ur staden och lämnat honom där i tron att han var död kom lärjungarna och ställde sig runt honom, och han reste sig, gick in i staden och stannade där över natten. Nästa dag  började Paulus och Barnabas den tio mil långa färden till Derbe. Vi kan bara föreställa oss hur besvärlig och ansträngande den måste ha varit för Paulus, med tanke på att han några timmar tidigare nästan hade blivit stenad till döds. Men han och Barnabas gav sig inte i första taget, och när de kom till Derbe hjälpte de ”många att bli lärjungar”. I stället för att sedan ta en kortare väg tillbaka till Antiokia i Syrien, som var utgångspunkten för missionsresorna, ”återvände de till Lystra, Ikonion och Antiokia [i Pisidien]”. Varför det? För att de ville styrka lärjungarna och uppmuntra dem ”att hålla fast vid tron”. (Apg. 14:20–22) Vilka fina föredömen! De satte församlingens intressen framför sin egen bekvämlighet. Resande tillsyningsmän och missionärer i vår tid följer deras exempel.

18. Hur går det till när man förordnar äldste?

¹⁸ Förutom att Paulus och Barnabas styrkte lärjungarna genom sina ord och sitt exempel tillsatte de ”äldste åt dem i varje församling”. Trots att de var ”utsända av den heliga anden” på den här missionsresan, bad och fastade de innan de ”anförtrodde dessa äldste åt Jehova”. (Apg. 13:1–4; 14:23) I vår tid följer man ett liknande mönster. Innan äldstekretsen i församlingen rekommenderar att en broder blir förordnad ber man om saken och går igenom om han uppfyller Bibelns kvalifikationer. (1 Tim. 3:1–10, 12, 13; Tit. 1:5–9; Jak. 3:17, 18; 1 Petr. 5:2, 3) Den viktigaste faktorn är inte hur länge brodern har varit döpt. Det är i stället det han säger, hur han uppför sig och hur andra ser på honom som visar i vilken utsträckning den heliga anden verkar i hans liv. Det som avgör om han är kvalificerad att tjäna som herde för hjorden är om han motsvarar de krav som Bibeln anger för tillsyningsmän. (Gal. 5:22, 23) Det är kretstillsyningsmännen som har ansvaret att förordna bröder. (Jämför 1 Timoteus 5:22.)

19. Vilket ansvar vet de äldste att de har, och hur efterliknar de Paulus och Barnabas?

¹⁹ De äldste vet att de är ansvariga inför Jehova för hur de tar hand om församlingen. (Hebr. 13:17) Precis som Paulus och Barnabas tar de ledningen i predikoarbetet. De styrker sina medtroende genom det de säger. Och de är villiga att sätta församlingens intressen framför sin egen bekvämlighet. (Fil. 2:3, 4)

20. Vilken nytta har vi av att läsa om hur våra medtroende anstränger sig i tjänsten?

²⁰ När Paulus och Barnabas slutligen kom tillbaka till Antiokia i Syrien ”berättade [de] om allt som Gud hade uträttat genom dem och att han hade öppnat trons dörr för andra nationer”. (Apg. 14:27) När vi läser om hur våra medtroende anstränger sig i tjänsten för Jehova och ser hur han välsignar dem blir vi uppmuntrade och får ”kraft att tala frimodigt”.