1–3. Varför har Paulus kommit till Korinth, och vilka saker måste han lösa?

 DET börjar närma sig slutet av år 50. Paulus befinner sig i Korinth, ett rikt handelscentrum där det bor många greker, romare och judar. a Han har inte kommit hit för att köpa eller sälja eller för att hitta ett arbete. Han har kommit hit av ett mycket viktigare skäl: att vittna om Guds rike. Men han behöver ändå någonstans att bo, och han tänker absolut inte bli en ekonomisk börda för andra. Han vill inte att andra ska tro att bara för att han predikar Guds ord ska de försörja honom. Vad ska han göra?

² Paulus är tältmakare. Det är ett krävande yrke, men han är villig att arbeta hårt för att försörja sig. Kommer han att hitta ett arbete i den här staden? Kommer han att få tag på en bra bostad? Det här är saker han måste lösa, men han glömmer samtidigt inte sin viktigaste uppgift, att predika.

³ Paulus stannade i Korinth en längre tid, och hans tjänst där gav mycket goda resultat. Hur kan det han gjorde i Korinth hjälpa oss att vittna grundligt om Guds rike på vårt distrikt?

4, 5. a) Var bodde Paulus medan han var i Korinth, och vad arbetade han med? b) Vad kan vara anledningen till att Paulus var tältmakare?

⁴ När Paulus hade kommit till Korinth träffade han ett mycket gästfritt par – en jude som hette Aquila och hans hustru Priscilla, eller Prisca. De hade flyttat till Korinth eftersom kejsar Claudius hade gett order om att ”alla judar skulle lämna Rom”. (Apg. 18:1, 2) Paulus fick både bo och arbeta med Aquila och Priscilla. Det står: ”Eftersom han [Paulus] hade samma yrke stannade han hos dem och arbetade tillsammans med dem. De var nämligen tältmakare.” (Apg. 18:3) Paulus bodde kvar hos det här omtänksamma paret så länge han predikade i Korinth. Det är möjligt att han skrev några av de brev som senare  blev en del av Bibelns kanon medan han bodde hos dem. b

⁵ Paulus var ju utbildad ”vid Gamaliels fötter”, så hur kommer det sig att han också var tältmakare? (Apg. 22:3) Judarna i det första århundradet tyckte tydligen inte att det var under deras värdighet att lära sina barn ett yrke, även om barnen också kan ha fått ytterligare utbildning. Paulus lärde sig antagligen yrket när han var ung, eftersom han kom från Tarsos i Kilikien. Det området var känt för ett tyg som kallades cilicium och som användes till tältdukar. Vad gjorde man som tältmakare? Man vävde tältdukarna eller skar till och sydde dem. Det här kunde vara svårt eftersom tyget var väldigt grovt och styvt, så det var verkligen ett hårt arbete.

6, 7. a) Hur såg Paulus på sitt arbete som tältmakare, och vad visar att Aquila och Priscilla hade samma inställning? b) Hur efterliknar vi Paulus, Aquila och Priscilla?

⁶ Paulus såg inte sitt arbete som det viktigaste i livet. Han arbetade som tältmakare för att försörja sig och för att förkunna de goda nyheterna ”utan ersättning”. (2 Kor. 11:7) Hur såg Aquila och Priscilla på sitt yrke? De hade säkert samma inställning som Paulus. När Paulus lämnade Korinth år 52 följde de med honom till Efesos, där de bosatte sig. Deras hem användes som mötesplats för församlingen där. (1 Kor. 16:19) Längre fram återvände de till Rom, men flyttade senare tillbaka till Efesos. Det här osjälviska paret var fokuserade på tjänsten och engagerade sig i att hjälpa andra. Därför var ”alla församlingarna bland nationerna” tacksamma mot dem. (Rom. 16:3–5; 2 Tim. 4:19)

 ⁷ Vi försöker följa Paulus, Aquilas och Priscillas exempel och arbetar hårt ”för att inte bli en ekonomisk börda” för andra. (1 Thess. 2:9) Många pionjärer arbetar deltid eller har säsongsarbeten för att kunna försörja sig och samtidigt lägga tid på det allra viktigaste, tjänsten. Det är verkligen bra gjort! Precis som Aquila och Priscilla är det många som gästfritt tar emot kretstillsyningsmän i sina hem. De som gör det här vet hur uppmuntrande och uppbyggande det är. (Rom. 12:13)

8, 9. Hur reagerade Paulus när han mötte motstånd från judarna, och var predikade han sedan?

⁸ Det blev ännu mer tydligt hur Paulus såg på sitt arbete när Silas  och Timoteus kom ner från Makedonien med generösa gåvor. (2 Kor. 11:9) Då ”började Paulus lägga all sin tid på att sprida ordet”. (Apg. 18:5) Men han mötte stort motstånd när han vittnade för judarna, och många av dem avvisade det livräddande budskapet om Jesus. För att visa att han inte tog ansvar för deras reaktion skakade han sina kläder och sa till dem: ”Ni gör er skyldiga till er egen död. Men jag är utan skuld. Från och med nu går jag till folk från andra nationer.” (Apg. 18:6; Hes. 3:18, 19)

⁹ Så var skulle Paulus nu predika? En man som hette Titius Justus, som troligen var proselyt, bodde alldeles bredvid synagogan, och han lät Paulus hålla till där. Så Paulus slutade alltså predika i synagogan och började göra det i Justus hus i stället. (Apg. 18:7) Han bodde kvar hemma hos Aquila och Priscilla så länge han stannade i Korinth, men Justus hem blev centrum för predikoverksamheten.

10. Vad visar att Paulus inte hade bestämt sig för att förkunna bara för folk från andra nationer?

¹⁰ Paulus sa att han i fortsättningen skulle gå till folk från andra nationer. Betydde det att han inte skulle bry sig om judar och proselyter längre, inte ens dem som var intresserade? Så kan det inte ha varit. Det sägs till exempel att ”Crispus, föreståndaren för synagogan, började tro på Herren, och det gjorde också alla i hans hus”. Tydligen var det också fler från den synagogan som gjorde som Crispus, för det sägs: ”Många av korinthierna som lyssnade började tro och blev döpta.” (Apg. 18:8) Titius Justus hem blev alltså den plats där den nybildade kristna församlingen i Korinth samlades. Om Lukas återger den här skildringen i kronologisk ordning, som han brukade göra, blev de här judarna eller proselyterna omvända efter det att Paulus hade skakat sina kläder. Den här händelsen är i så fall ett tydligt bevis på hans anpassningsförmåga.

11. På vilket sätt efterliknar vi Paulus när vi predikar för troende människor?

¹¹ I många länder i dag är kristenhetens kyrkor väletablerade och håller sina medlemmar i ett fast grepp. På vissa håll har kristenhetens missionärer värvat många anhängare. De som säger sig vara kristna är ofta mycket traditionsbundna, precis som judarna i Korinth i det första århundradet. Men vi Jehovas vittnen gör som Paulus och predikar gärna för dem och bygger vidare på den kunskap i Bibeln de kan ha. Inte ens när de motarbetar oss eller deras religiösa ledare förföljer oss ger vi upp hoppet. Det kan finnas många ödmjuka människor som vill veta sanningen om Gud men som ”saknar ingående kunskap”, och de vill vi hitta! (Rom. 10:2)

12. Vilken försäkran fick Paulus i en syn?

¹² Paulus kan ha undrat om han skulle fortsätta predika i Korinth. Men det behövde han inte längre när Jesus visade sig för honom i en syn om natten och sa: ”Var inte rädd, utan fortsätt tala och tystna inte, för jag är med dig och ingen kommer att angripa dig eller skada dig. I den här staden finns det nämligen många som tillhör mig.” (Apg. 18:9, 10) Vilken uppmuntrande syn! Jesus själv försäkrade Paulus om att han inte skulle bli skadad och att det fanns många som ville lyssna i staden. Hur reagerade Paulus på synen? Det står: ”Han stannade kvar där i ett och ett halvt år och undervisade dem om Guds ord.” (Apg. 18:11)

13. Vilken händelse kan Paulus ha tänkt på när han närmade sig domarsätet, men varför behövde han inte oroa sig?

¹³ Efter omkring ett år i Korinth fick Paulus ytterligare bekräftelse på att han hade Jesus stöd. ”Judarna [gick] till gemensamt angrepp mot Paulus. De ställde honom inför domstolen”, eller ”domarsätet”, som kallades bẹ̄ma. (Apg. 18:12; fotnot i nwtsty) Denna bẹ̄ma tros ha varit en upphöjd plattform som låg vid mitten av torget i Korinth. Den var gjord av blå och vit marmor och var dekorerad med vackra mönster. Den öppna platsen framför plattformen kunde rymma många människor. Arkeologiska fynd tyder på att domarsätet kan ha legat alldeles i närheten av synagogan och därför också nära Justus hus. När Paulus gick fram till domarsätet kanske han tänkte på när Stefanus blev stenad, han som ibland kallas den förste kristne martyren. Paulus, som då var känd som Saul, hade samtyckt till mordet på honom. (Apg. 8:1) Skulle något liknande hända honom nu? Nej, för han hade ju blivit lovad: ”Ingen kommer att ... skada dig.” (Apg. 18:10)

14, 15. a) Vilken anklagelse riktade judarna mot Paulus, och varför avskrev Gallio fallet? b) Vad hände med Sosthenes?

 ¹⁴ Vad hände när Paulus kom till domarsätet? Domaren hette Gallio och var prokonsul i Akaja. Hans yngre bror var Seneca, en romersk filosof. Judarna kom med den här anklagelsen mot Paulus: ”Den här mannen övertalar folk att dyrka Gud på ett sätt som strider mot lagen.” (Apg. 18:13) Judarna påstod att Paulus hade ägnat sig åt olaglig proselytvärvning. Men Gallio insåg att Paulus inte hade gjort något fel eller begått något ”allvarligt brott”. (Apg. 18:14) Gallio ville inte bli indragen i judarnas konflikter, så han avskrev fallet innan Paulus hann säga ett enda ord till sitt försvar. Anklagarna blev ursinniga. De lät sin vrede gå ut över Sosthenes, som möjligtvis hade ersatt Crispus som synagogföreståndare. De grep Sosthenes och ”misshandlade honom framför domarsätet”. (Apg. 18:17)

¹⁵ Varför hindrade inte Gallio folkskaran från att misshandla Sosthenes? Han kanske trodde att Sosthenes var ledare för angreppet mot Paulus och tänkte att han fick vad han förtjänade. Hur som helst kan den här händelsen ha lett till något gott. När Paulus flera år senare skrev sitt första brev till församlingen i Korinth nämnde han en broder som hette Sosthenes. (1 Kor. 1:1, 2) Var det här den Sosthenes som hade blivit misshandlad i Korinth? I så fall kan den smärtsamma erfarenheten ha hjälpt honom att bli kristen.

16. Hur påverkas vi av Jesus ord: ”Fortsätt tala och tystna inte, för jag är med dig”?

¹⁶ Vi minns att det var efter det att judarna hade avvisat Paulus budskap som Jesus försäkrade honom: ”Var inte rädd, utan fortsätt tala och tystna inte, för jag är med dig.” (Apg. 18:9, 10) Det är bra att vi tänker på de här orden, särskilt när andra inte vill lyssna på vårt budskap. Glöm aldrig att Jehova läser hjärtan och drar uppriktiga människor till sig. (1 Sam. 16:7; Joh. 6:44) Det här uppmuntrar oss verkligen att fortsätta att vara engagerade i tjänsten. Varje år blir hundratusentals människor döpta – hundratals varje dag! Alla som följer befallningen att göra ”människor från alla nationer till ... lärjungar” har fått den här försäkran av Jesus: ”Jag är med er alla dagar ända till slutet för världsordningen.” (Matt. 28:19, 20)

17, 18. Vad kan Paulus ha tänkt på under resan till Efesos?

¹⁷ Vi vet inte om den nybildade församlingen i Korinth upplevde en lugn period efter att Gallio hade avskrivit fallet. Men Paulus stannade i alla fall kvar där ett tag till innan han lämnade dem. På våren år 52  var han redo att segla i väg till Syrien från hamnstaden Kenkreai, som låg elva kilometer öster om Korinth. Men innan han lämnade Kenkreai ”klippte han håret kort, eftersom han hade avlagt ett löfte”. c (Apg. 18:18) Därefter tog han med sig Aquila och Priscilla och seglade över Egeiska havet till Efesos i Mindre Asien.

¹⁸ Under resan från Kenkreai till Efesos tänkte Paulus säkert på tiden i Korinth. Han hade många fina minnen och många anledningar att känna sig nöjd och glad. Hans 18 månader långa tjänst där hade fått fina resultat. Nu fanns det en församling i Korinth som samlades hemma hos Justus. I den församlingen ingick bland annat Justus och Crispus och hans hushåll. Paulus kände mycket starkt för de nya troende, eftersom han hade hjälpt dem att bli kristna. Längre fram skrev han till dem och beskrev dem som ett rekommendationsbrev som var inskrivet i hans hjärta. Vi känner också starkt för dem som vi har fått hjälpa in i sanningen. Vi blir så glada när vi ser de här bröderna och systrarna, som är som ett ”rekommendationsbrev”. (2 Kor. 3:1–3)

19, 20. Vad gjorde Paulus när han kom till Efesos, och vad lär vi oss av honom när det gäller att nå andliga mål?

¹⁹ Väl framme i Efesos satte Paulus omedelbart i gång att predika. Han ”gick till synagogan och resonerade med judarna”. (Apg. 18:19) Den här gången gjorde han bara ett kort besök i Efesos. De försökte övertala honom att stanna kvar lite längre, ”men han ville inte det”. När han tog farväl sa han till efesierna: ”Jag kommer tillbaka till er igen om det är Jehovas vilja.” (Apg. 18:20, 21) Paulus insåg att det fanns mycket att göra i tjänsten i Efesos. Han ville gärna komma dit igen, men han valde att lämna det i Jehovas händer. Är inte det ett bra exempel för oss? För att vi ska kunna nå andliga mål måste vi ta initiativ. Men vi måste alltid förlita oss på Jehovas vägledning och försöka göra det som är hans vilja. (Jak. 4:15)

²⁰ Paulus lämnade Aquila och Priscilla i Efesos och gav sig i väg med båt och kom ner till Caesarea. Tydligtvis gick han till Jerusalem och hälsade på församlingen där. (Se studienot till Apostlagärningarna 18:22 i nwtsty.) Sedan återvände han till Antiokia i Syrien, där han bodde när han inte reste. Hans andra missionsresa var över och mycket bra hade hänt. Hur skulle hans sista missionsresa bli?