1–3. a) Vad hände den kvällen Eutykos dog? b) Vad gjorde Paulus, och vad visar det om honom?

 PAULUS befinner sig i ett rum på tredje våningen i ett hus i Troas, och det är fullt av bröder och systrar i rummet. Han håller ett långt tal, för det här är hans sista kväll tillsammans med dem. Det är nu midnatt. Eftersom man har tänt många lampor i rummet är det både extra varmt och förmodligen ganska rökigt. I ett av fönstren sitter en ung man som heter Eutykos. Medan Paulus talar somnar Eutykos och ramlar ut genom fönstret!

² Som läkare är Lukas troligen en av de första som rusar ut och börjar undersöka den unge mannen. Men det finns inget han kan göra. Eutykos är död. (Apg. 20:9) Men då sker ett underverk. Paulus böjer sig över Eutykos och säger till dem runt omkring: ”Var inte oroliga, för han lever.” Paulus har väckt Eutykos till liv igen! (Apg. 20:10)

³ Den här händelsen visar vilken mäktig kraft Guds heliga ande är. Det var inte Paulus fel att Eutykos dog, men han ville ändå inte att bröderna och systrarna skulle behöva vara ledsna när de lämnade mötet eller tappa tron på grund av det som hade hänt. Tack vare att han uppväckte Eutykos kände de sig tröstade och styrkta att fortsätta sin tjänst när han nu lämnade dem. Det är tydligt att han kände stort ansvar för andras liv. Vi påminns om hans ord: ”Jag är ren från allas blod.” (Apg. 20:26) Vi ska se hur Paulus exempel kan hjälpa oss att också undvika blodskuld.

4. Vilken uppskakande händelse hade Paulus varit med om?

⁴ Paulus hade nyligen varit med om något mycket uppskakande, som vi läste om i föregående kapitel. Hans predikoarbete i Efesos hade orsakat stora oroligheter i staden. Silversmederna, som levde på att tillverka och sälja gudabilder av Artemis, hade startat ett upplopp! Apostlagärningarna 20:1 berättar vad som hände sedan: ”När nu oroligheterna hade upphört sände Paulus bud efter lärjungarna. Och när  han hade uppmuntrat dem och sagt farväl gav han sig i väg på sin resa till Makedonien.”

5, 6. a) Hur länge kan Paulus ha stannat i Makedonien, och vad gjorde han för vännerna där? b) Vilken inställning hade Paulus till sina medtroende?

⁵ På vägen till Makedonien stannade Paulus till i hamnstaden Troas och stannade där ett tag. Han hoppades att han och Titus, som hade skickats till Korinth, skulle träffas i Troas. (2 Kor. 2:12, 13) Men när han förstod att Titus inte skulle komma dit fortsatte han till Makedonien, där han kanske stannade i omkring ett halvår och ”gav mycket uppmuntran till lärjungarna”. a (Apg. 20:2) Till sist kom Titus till Paulus i Makedonien och kunde berätta om korinthiernas positiva reaktion på Paulus första brev. (2 Kor. 7:5–7) Det här fick Paulus att skriva ytterligare ett brev till dem, det som vi kallar Andra Korinthierbrevet.

⁶ När Lukas beskriver Paulus besök hos bröderna i Efesos och Makedonien, säger han intressant nog att Paulus hade ”uppmuntrat dem” och gett ”mycket uppmuntran till lärjungarna”. De här uttrycken visar tydligt vilken inställning Paulus hade till sina medtroende. Han  var inte som fariséerna som såg ner på andra, utan han var glad att få samarbeta med sina bröder och systrar. (Joh. 7:47–49; 1 Kor. 3:9) Den inställningen hade han även när han var tvungen att ge dem råd. (2 Kor. 2:4)

7. Hur kan kristna tillsyningsmän efterlikna Paulus?

⁷ Församlingsäldste och kretstillsyningsmän i vår tid försöker följa Paulus exempel. Även när de ger tillrättavisning har de som mål att bygga upp dem som behöver hjälp. De är förstående och vill uppmuntra i stället för att döma. En erfaren kretstillsyningsman sa så här: ”De flesta av våra bröder och systrar vill göra det som är rätt, men de känner sig ofta frustrerade, oroliga och maktlösa.” Tillsyningsmännen kan bygga upp sådana medtroende och ge dem styrka. (Hebr. 12:12, 13)

8, 9. a) Varför seglade inte Paulus i väg till Syrien som han hade planerat? b) Vad kan ha gjort att judarna hatade Paulus?

⁸ Från Makedonien begav sig Paulus till Korinth. b Efter tre månader i Korinth ville han fortsätta till Kenkreai, där han planerade att gå ombord på en båt till Syrien. Därifrån skulle han kunna ta sig till Jerusalem och överlämna bidragen till de behövande vännerna där. c (Apg. 24:17; Rom. 15:25, 26) Men då hände något oväntat som fick honom att ändra sina planer. I Apostlagärningarna 20:3 berättas det att ”judarna hade planer på att döda honom”.

⁹ Det är inte så konstigt att judarna i Korinth hatade Paulus. De såg ju honom som en avfälling. Hans predikande hade lett till att Crispus, som var föreståndare för synagogan, hade blivit kristen. (Apg. 18:7, 8; 1 Kor. 1:14) Vid ett annat tillfälle hade de framfört anklagelser mot Paulus inför Gallio, prokonsuln i Akaja. Men han hade avfärdat anklagelserna som ogrundade, något som gjorde Paulus fiender ursinniga. (Apg. 18:12–17) Judarna i Korinth kan ha dragit slutsatsen att Paulus snart skulle segla i väg från det närbelägna Kenkreai, så de tänkte lägga sig i bakhåll för honom där. Vad skulle han göra?

10. Var det fegt av Paulus att undvika Kenkreai? Förklara.

¹⁰ Paulus undvek Kenkreai för att han tänkte på sin egen säkerhet och ville vara säker på att vännernas bidrag skulle komma fram. Så han tog samma väg tillbaka genom Makedonien som han kom. Naturligtvis var det inte ofarligt att ta landvägen heller. Det fanns ofta rövare längs  vägarna, och värdshusen kunde också vara farliga platser. Men Paulus tänkte ändå att det skulle vara säkrare än att färdas via Kenkreai. Och som tur var färdades han inte ensam. Under den här delen av missionsresan var han tillsammans med Aristarkus, Gajus, Secundus, Sopatros, Timoteus, Trofimos och Tykikos. (Apg. 20:3, 4)

11. Vad kan vi göra för att skydda oss, och vilket mönster gav Jesus?

¹¹ Vi gör också vad vi kan för att skydda oss när vi är ute i tjänsten, precis som Paulus gjorde. I en del områden går vi tillsammans i grupp, eller åtminstone två och två, i stället för att gå ensamma. Hur kan vi skydda oss under förföljelse? Vi vet att vi inte kan komma undan förföljelse. (Joh. 15:20; 2 Tim. 3:12) Men vi utsätter oss inte medvetet för fara. Tänk på vad Jesus gjorde. När motståndare i Jerusalem vid ett tillfälle tog upp stenar för att kasta på honom, ”gömde [han] sig och lämnade sedan templet”. (Joh. 8:59) När judarna längre fram planerade att döda honom ”rörde sig Jesus inte längre öppet bland judarna, utan han drog sig undan till området nära vildmarken”. (Joh. 11:54) Jesus gjorde vad han kunde för att skydda sig så länge det inte stred mot Jehovas vilja för honom. Och vi gör likadant. (Matt. 10:16)

12, 13. a) Vilken inverkan hade Eutykos uppståndelse på församlingen? b) Vilket hopp tröstar dem som har förlorat nära och kära i döden?

¹² Paulus och hans vänner reste tillsammans genom Makedonien, men sedan delade de tydligen på sig. Tydligen träffades de igen i Troas. d I skildringen sägs det: ”Fem dagar senare kom vi till dem i Troas.” e (Apg. 20:6) Det var här Eutykos blev uppväckt, som vi läste om i början av kapitlet. Tänk vad glada bröderna och systrarna måste ha blivit när deras vän fick liv igen! I skildringen berättas det att de ”kände sig mycket tröstade”. (Apg. 20:12)

¹³ Sådana här underverk inträffar naturligtvis inte i dag. Men de som har förlorat nära och kära i döden blir ändå ”mycket tröstade” av Bibelns hopp om en uppståndelse. (Joh. 5:28, 29) Eutykos var ofullkomlig och dog så småningom igen. (Rom. 6:23) Men de som blir uppväckta i den nya världen kan få leva för evigt! Och de som får uppstå för att härska tillsammans med Jesus i himlen får dessutom odödlighet. (1 Kor. 15:51–53) Oavsett om vi tillhör de smorda eller de andra fåren kan vi känna oss ”mycket tröstade” av uppståndelsehoppet. (Joh. 10:16)

14. Vad sa Paulus till äldstebröderna från Efesos?

¹⁴ Paulus och de andra männen färdades från Troas till Assos och vidare till Mitylene, Chios, Samos och Miletos. Paulus ville hinna fram till Jerusalem till pingsthögtiden, och det var därför han valde en båt som inte stannade till i Efesos. Men han ville ändå träffa äldstebröderna från Efesos, så han bad dem komma till Miletos. (Apg. 20:13–17) När de kom dit sa han till dem: ”Ni vet mycket väl hur mitt liv har sett ut från första dagen jag kom till er i provinsen Asia. Jag har tjänat Herren som slav med stor ödmjukhet, under tårar och under svårigheter på grund av judarnas intriger, men ändå har jag inte hållit mig tillbaka, utan jag har berättat om allt som kan vara till nytta för er och undervisat er offentligt och från hus till hus. Jag har vittnat grundligt för både judar och greker om att de ska ångra sig, vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.” (Apg. 20:13–24)

15. Vilka är några av fördelarna med tjänsten från hus till hus?

¹⁵ Det finns många sätt att förkunna de goda nyheterna på i vår tid. Precis som Paulus försöker vi vittna där det finns människor, till exempel  på busshållplatser, torg och gator där det är liv och rörelse. Men tjänsten från hus till hus är ändå fortfarande vår viktigaste tjänstegren. Varför det? Till att börja med gör arbetet från hus till hus att alla regelbundet får en möjlighet att höra budskapet, och det visar att Jehova är opartisk. Den här tjänstegrenen ger också människor möjlighet att få individuell hjälp att lära känna Jehova. Tjänsten från hus till hus stärker dessutom vår egen tro och uthållighet. Och när vi brinner för arbetet med att vittna ”offentligt och från hus till hus” kan människor förstå att vi är Jesus efterföljare.

16, 17. Hur visade Paulus att han var modig, och hur kan vi efterlikna honom?

¹⁶ Paulus förklarade för äldstebröderna från Efesos att han inte visste vilka faror som väntade honom i Jerusalem. Men han sa: ”Ändå ser jag inte mitt liv som något betydelsefullt, bara jag får fullfölja mitt lopp och den tjänst som jag har fått av Herren Jesus: att grundligt vittna om de goda nyheterna om Guds generösa omtanke.” (Apg. 20:24) Paulus var modig och lät ingenting, varken dålig hälsa eller bittert motstånd, hindra honom från att göra Jehovas vilja.

¹⁷ I dag är det också många som får kämpa med olika svårigheter. I en del områden har myndigheterna förbjudit vår verksamhet och förföljer oss. Andra bröder och systrar kämpar tappert mot fysiska och känslomässiga sjukdomar. Ungdomar utsätts för grupptryck i skolan. Men vi är trogna och lojala oavsett våra omständigheter, precis som Paulus var. Vi är beslutna att vittna grundligt om de goda nyheterna.

18. Hur kunde Paulus vara ”ren från allas blod”, och hur kunde de äldste från Efesos också vara det?

¹⁸ Paulus gav därefter rättframma råd till de äldste från Efesos, och han påminde dem om hur han hade tagit hand om församlingarna. Först berättade han att det troligen var sista gången de sågs. Sedan sa han: ”Jag är ren från allas blod, för jag har inte dragit mig för att berätta för er om allt vad Gud har beslutat.” Hur kunde äldstebröderna efterlikna Paulus och undvika blodskuld? Han sa: ”Var uppmärksamma på er själva och på hela den hjord som den heliga anden har satt er att vara tillsyningsmän över, så att ni kan vara herdar för Guds församling, som han har köpt med blodet av sin egen son.” (Apg. 20:26–28) Paulus varnade för att ”blodtörstiga vargar” skulle smyga sig in i hjorden och förvränga ”sanningen för att få över lärjungarna på sin sida”. Vad skulle de äldste göra? Han gav dem rådet: ”Håll er vakna och kom ihåg att jag i tre års tid, både dag och natt, aldrig upphörde att vägleda var och en av er under tårar.” (Apg. 20:29–31)

19. Vilket avfall växte fram mot slutet av det första århundradet, och vad ledde det till längre fram?

 ¹⁹ Vid slutet av det första århundradet började ”blodtörstiga vargar” komma in i församlingen. Omkring år 98 skrev aposteln Johannes: ”Många antikrister har redan framträtt. ... De var hos oss men övergav oss, för de hörde inte hemma hos oss. Om de hade hört till oss skulle de ha stannat kvar hos oss.” (1 Joh. 2:18, 19) På 200-talet hade avfallet lett till att kristenhetens prästklass hade uppstått, och på 300-talet fick den falska formen av ”kristendom” officiellt erkännande av kejsar Konstantin. De religiösa ledarna blandade bibliska läror med hedniska trosuppfattningar och traditioner. Så man kan verkligen säga att de förvrängde sanningen. Resultatet av det här avfallet ser vi fortfarande i kristenhetens läror och sedvänjor.

20, 21. Hur visade Paulus att han var osjälvisk, och hur kan de äldste i våra dagar vara det?

²⁰ Paulus var inte alls som dem som längre fram skulle utnyttja församlingen på ett själviskt sätt. Han arbetade för att försörja sig, så att han inte skulle bli en börda för sina medtroende. Han hjälpte sina bröder och systrar, men inte för att tjäna något på det. Han uppmanade äldstebröderna från Efesos att vara självuppoffrande. Han sa till dem: ”Ni ska hjälpa de svaga. ... Och kom ihåg det Herren Jesus själv sa: ’Det är lyckligare att ge än att få.’” (Apg. 20:35)

²¹ Äldste i dag sätter andra före sig själva, precis som Paulus gjorde. De är inte som kristenhetens prästerskap som försöker tjäna pengar på sina församlingsmedlemmar. De förstår att det är Jehova som har gett dem ansvaret att vara herdar för församlingen, och de gör det osjälviskt. Stolta och arroganta människor hör inte hemma i den kristna församlingen. I slutändan kommer de som vill upphöja sig själva att drabbas av vanära. (Ords. 11:2; 25:27)

22. Varför tyckte de äldste från Efesos så mycket om Paulus?

²² Paulus älskade verkligen sina bröder, och därför var han så omtyckt. När Paulus skulle ge sig i väg ”började [alla] gråta, och de kastade sig om halsen på honom och kysste honom ömt”. (Apg. 20:37, 38) Vi uppskattar och känner starkt för dem som precis som Paulus ger ut av sig själva för vännerna. Efter att ha läst om vilket fint exempel Paulus var håller du säkert med om att han varken skröt eller överdrev när han sa: ”Jag är ren från allas blod.” (Apg. 20:26)