1 Moseboken 44:1–34
44 Senare befallde han mannen som var satt över hans hus+ och sade: ”Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg vars och ens pengar i öppningen till hans säck.+
2 Men du skall lägga min bägare, silverbägaren, i öppningen till den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans spannmål.” Så gjorde han som Josef hade sagt.+
3 Det hade blivit ljust på morgonen när männen sändes i väg,+ både de och deras åsnor.
4 De begav sig ut ur staden. De hade inte kommit långt när Josef sade till mannen som var satt över hans hus: ”Bryt upp! Sätt efter männen och se till att du hinner ifatt dem och säger till dem: ’Varför har ni lönat gott med ont?+
5 Är det inte den bägaren som min herre dricker ur och använder när han skickligt tyder omen?+ Det är en ond gärning ni har begått.’”
6 Till slut kom han ifatt dem och talade dessa ord till dem.
7 Men de sade till honom: ”Varför talar min herre med sådana ord? Det är otänkbart att dina tjänare skulle göra något sådant.
8 De pengar vi fann i öppningen till våra säckar förde vi ju tillbaka till dig från Kạnaans land.+ Hur skulle vi då kunna stjäla silver eller guld från din herres hus?+
9 Den av dina slavar* som den finns hos skall dö, och vi andra skall bli slavar åt min herre.”+
10 Då sade han: ”Nå, låt det ske som ni har sagt.+ Den av er som den finns hos skall alltså bli slav åt mig,+ men ni andra skall vara oskyldiga.”
11 Då lyfte de snabbt ner var och en sin säck på marken, och de öppnade var och en sin säck.
12 Och han satte i gång med att söka omsorgsfullt. Han började med den äldste och slutade med den yngste. Till sist blev bägaren funnen i Benjamins säck.+
13 Då rev de sönder sina mantlar+ och lyfte var och en tillbaka sin börda på sin åsna och återvände till staden.
14 Och Juda+ och hans bröder gick in i Josefs hus, och han var fortfarande där, och de föll ner till jorden inför honom.+
15 Josef sade nu till dem: ”Vad är det för en gärning ni har gjort? Visste ni inte att en sådan man som jag skickligt kan tyda omen?”+
16 Då utbrast Juda: ”Vad kan vi säga till min herre? Hur kan vi tala? Och hur kan vi visa oss vara rättfärdiga?+ Den sanne Guden har uppdagat dina slavars missgärning.+ Se, vi är min herres slavar,+ både vi och den i vars hand bägaren blev funnen!”
17 Men han sade: ”Det är otänkbart för mig att göra detta!+ Den man i vars hand bägaren blev funnen, han skall bli slav åt mig.+ Men ni andra, dra i frid upp till er far.”+
18 Juda gick nu fram till honom och sade: ”Jag ber dig, min herre, var vänlig och låt din slav tala ett ord för min herres öron,+ och låt inte din vrede+ upptändas mot din slav, för det är med dig som med farao.*+
19 Min herre* frågade sina slavar och sade: ’Har ni en far eller en bror?’
20 Så vi sade till min herre: ’Vi har en gammal far och en son till honom, en som fötts på hans ålderdom, den yngste.+ Men hans bror är död, så bara han är kvar efter sin mor,+ och hans far älskar honom.’
21 Då sade du till dina slavar: ’För honom hit ner till mig, så att jag får fästa mitt öga på honom.’+
22 Men vi sade till min herre: ’Pojken kan inte lämna sin far. Om han lämnade sin far, skulle denne dö.’+
23 Då sade du till dina slavar: ’Om inte er yngste bror kommer hit ner med er, får ni inte se mitt ansikte mera.’+
24 Och vi drog upp till din slav, min far, och berättade för honom vad min herre hade sagt.
25 Senare sade vår far: ’Vänd tillbaka, köp lite mat åt oss.’+
26 Men vi sade: ’Vi kan inte fara ner. Om vår yngste bror är med oss skall vi fara ner, för vi kan inte se mannens ansikte om vår yngste bror inte är med oss.’+
27 Då sade din slav, min far, till oss: ’Ni vet ju själva att min hustru födde bara två söner åt mig.+
28 Senare gick den ene bort från mig, och jag utbrast: ”Ack, han är helt visst sliten i stycken!”+ Och jag har hittills inte sett honom.
29 Om ni tar också denne bort från mina ögon och en dödsolycka drabbar honom, sänder ni mina grå hår med olycka ner till Sheọl.’+
30 Och nu, så snart jag kommer till din slav, min far, och pojken inte är med oss – när hans själ är bunden vid dennes själ+ –
31 då kommer han att dö så snart han ser att pojken inte är där, och dina slavar kommer att sända din slavs, vår fars, grå hår med sorg ner till Sheọl.*
32 Din slav lovade nämligen att ansvara+ för pojken så länge han är borta från sin far. Jag sade: ’Om jag inte för honom tillbaka till dig, då har jag syndat mot min far för alltid.’*+
33 Så låt nu, det ber jag dig, din slav stanna kvar i stället för pojken som slav åt min herre, så att pojken får dra upp tillsammans med sina bröder.+
34 För hur skulle jag kunna dra upp till min far utan att ha pojken med mig och då se den olycka som kommer att drabba min far?”+
Fotnoter
^ El.: ”tjänare”.
^ El.: ”för du är som farao”. Ordagr.: ”för som du som farao”.
^ Hebr.: ’adhonị, av ’adhọ̄n.
^ ”till Sheol”. Hebr.: she’ọlah; grek.: eis haidou; syr.: lashiul; lat.: ad ịnferos. Se Tillägg 4B.
^ ”för alltid”. Ordagr.: ”alla dagarna”.
