1 Moseboken 48:1–22
48 Och det skedde efter dessa händelser att det blev sagt till Josef: ”Se, din far håller på att bli svag.” Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.+
2 Sedan blev det rapporterat för Jakob och sagt: ”Se, din son Josef har kommit till dig.” Israel uppbjöd då sina krafter och satte sig upp på sin vilobädd.
3 Och Jakob sade till Josef:
”Gud den Allsmäktige* visade sig för mig i Lus+ i Kạnaans land för att välsigna mig.+
4 Och han sade till mig: ’Se, jag gör dig fruktsam,+ och jag skall göra dig talrik och göra dig till en församling av folk+ och ge detta land åt din avkomma efter dig till besittning till oöverskådlig tid.’+
5 Och nu, dina båda söner som föddes åt dig i Egyptens land innan jag kom hit till dig, till Egypten, de är mina.+ Efraim och Manasse skall vara mina liksom Ruben och Simeon.+
6 Men de efterkommande som du blir* far till efter dem skall vara dina. Tillsammans med sina bröders namn skall de nämnas i dessas arvedel.+
7 Och vad mig beträffar, när jag kom från Paddan+ dog Rakel+ vid min sida i Kạnaans land på vägen, då det ännu var en rätt lång vägsträcka kvar innan man kommer till Efrat,+ så att jag begravde henne där på vägen till Efrat, det vill säga Betlehem.”+
8 Sedan fick Israel se Josefs söner och sade: ”Vilka är dessa?”+
9 Då sade Josef till sin far: ”De är mina söner som Gud har gett mig på den här platsen.”+ Då sade han: ”Var snäll och för dem hit till mig, så att jag får välsigna dem.”+
10 Nu var Israels ögon matta av ålder.+ Han kunde inte se. Därför förde han dem fram till honom, och så kysste han dem och omfamnade dem.+
11 Och Israel sade vidare till Josef: ”Jag hade inte trott att jag skulle få se ditt ansikte,+ men här har Gud låtit mig se också dina avkomlingar.”
12 Sedan förde Josef dem bort från hans knän och böjde sig ner med ansiktet mot jorden.+
13 Josef tog nu dem båda, Efraim vid sin högra hand till vänster om Israel+ och Manasse vid sin vänstra hand till höger om Israel,+ och förde dem fram till honom.
14 Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud,+ fast han var den yngre,+ och sin vänstra hand på Manasses huvud.+ Han lade avsiktligt sina händer så,* för Manasse var den förstfödde.+
15 Och han välsignade Josef och sade:+
”Den sanne Guden som mina fäder Abraham och Isak vandrade inför,+den sanne Guden som har varit en herde för mig under hela min tillvaro intill denna dag,+
16 den ängel som har löst* mig från all olycka,+ må han välsigna pojkarna.+Och må mitt namn nämnas över dem och mina fäders namn, Abraham och Isak,+och må de föröka sig och bli talrika mitt på jorden.”+
17 När Josef såg att hans far lät sin högra hand ligga kvar på Efraims huvud, misshagade det honom,+ och han försökte fatta tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud.+
18 Och Josef sade till sin far: ”Inte så, far, för detta är den förstfödde.+ Lägg din högra hand på hans huvud.”
19 Men hans far vägrade och sade: ”Jag vet det, min son, jag vet det. Han skall också bli till ett folk, och han skall också bli stor.+ Men likväl skall hans yngre bror bli större än han,+ och hans avkomma skall motsvara en mängd* nationer.”+
20 Och han välsignade dem ytterligare på den dagen+ och sade:
”Genom dig* skall Israel välsigna och säga:’Må Gud göra dig lik Efraim och lik Manasse.’”+
Alltså satte han Efraim framför Manasse.+
21 Sedan sade Israel till Josef: ”Se, jag är döende,+ men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land.+
22 Och jag – jag ger dig härmed en höjdsträckning mer än dina bröder,+ den som jag har tagit ur amoréernas hand med mitt svärd och med min båge.”
Fotnoter
^ El.: ”har blivit”.
^ El.: ”Han korsade sina händer”, i överensstämmelse med LXXVg.
^ El.: ”friköpt”, ”återkrävt”.
^ ”motsvara en mängd”. El.: ”bli till ett fullt antal”. Ordagr.: ”bli till en fullhet av”.
^ ”dig”, MSamSyVg; TPLXX: ”er”.
