Job 17:1–16
17 Min ande* är bruten,+ mina dagar har utsläckts;begravningsplatsen väntar mig.+
2 Sannerligen, jag har blivit till åtlöje,+och mitt öga vilar på dem som handlar upproriskt.
3 Jag ber dig, ställ borgen för mig hos dig själv.+Vem skulle annars ge mig sitt handslag+ som pant?
4 Ty du har tillslutit deras hjärta för insikt.+Därför upphöjer du dem inte.
5 En människa kan säga till sina vänner att de kan ta sina andelar,men hennes söners ögon kommer att försvagas.+
6 Han har ställt fram mig som ett ordspråk+ för folken,så att jag är en som man spottar i ansiktet.+
7 Och mitt öga blir svagt av grämelse,+och alla mina lemmar är som en skugga.
8 De rättrådiga stirrar i förundran på detta,och den oskyldige blir upprörd över avfällingen.
9 Den rättfärdige håller fast vid sin väg,+och den som har rena händer+ ökar sin styrka.+
10 Men ni, må ni alla börja på nytt. Fortsätt, det ber jag er,för jag finner ingen vis bland er.+
11 Mina dagar har dragit bort,+ mina planer har slitits sönder,+mitt hjärtas önskningar.
12 Natt gör man till dag:+’Eftersom det är mörkt är ljuset nära.’
13 Om jag fortsätter att vänta är Sheọl mitt hem;+i mörkret+ skall jag breda ut mitt viloläger.
14 Till gravens djup+ skall jag ropa: ’Du är min far!’,till larverna:+ ’Min mor och min syster!’
15 Så var är då mitt hopp?+Ja, vem kan se något hopp för mig?
16 Till Sheọls* bommar far det* ner,när vi tillsammans stiger ner till stoftet.”+
Fotnoter
^ ”Sheols”. Hebr.: she’ọl; grek.: haidēn; lat.: infẹrnum. Se Tillägg 4B.
^ Ordagr.: ”de”, fem. i hebr.; syftar tillbaka på ”hopp”, som förekommer 2 gånger i v. 15.
