Jona 1:1–17
1 Och Jehovas ord kom till Jona,+ Amịttajs son, och det löd:
2 ”Bryt upp, gå till Nịneve,+ den stora staden, och ropa ut mot henne att deras ondska har stigit upp inför mitt ansikte.”+
3 Då bröt Jona upp för att fly till Tarsis,+ bort från Jehovas ansikte;+ och han kom till slut ner till Joppe*+ och fann ett skepp som gick till Tarsis. Så betalade han vad resan kostade och gick ombord på det för att fara med dem till Tarsis, bort från Jehovas ansikte.
4 Men Jehova kastade ut en väldig vind* mot havet,+ och det blev en väldig storm+ på havet; och skeppet var nära att slås i spillror.
5 Då blev sjömännen rädda och ropade på hjälp, var och en till sin gud.*+ Och de kastade de saker som fanns i skeppet ut i havet för att lätta det från dem.+ Men Jona hade gått ner i det innersta under fartygets däck och lagt sig ner och fallit i djup sömn.+
6 Slutligen gick fartygets kapten* fram till honom och sade till honom: ”Hur kan du ligga och sova? Stig upp, ropa till din gud!*+ Kanske den sanne Guden* visar att han bryr sig om oss, så att vi inte går under.”+
7 Och de sade till varandra: ”Kom och låt oss kasta lott,+ så att vi får veta vem som är skuld till att vi har drabbats av denna olycka.”+ Och de kastade lott, och lotten föll på Jona.+
8 Därför sade de till honom: ”Var snäll och berätta för oss vem som är skuld till att vi har drabbats av denna olycka.+ Vad är ditt ärende, och var kommer du ifrån? Vilket land är du ifrån, och vilket folk tillhör du?”
9 Då sade han till dem: ”Jag är hebré,+ och jag fruktar+ Jehova, himlens Gud,+ han som har gjort hav och torra land.”+
10 Då greps männen* av stor fruktan, och de sade till honom: ”Vad är det du har gjort?”+ Männen hade nämligen fått veta att han var på flykt bort från Jehovas ansikte, ty det hade han berättat för dem.
11 Och de sade till honom: ”Vad skall vi göra med dig,+ så att havet blir stilla för oss?” Ty havet blev hela tiden mer och mer upprört av stormen.
12 Då sade han till dem: ”Lyft upp mig och kasta mig i havet, så havet blir stilla för er; för jag vet att det är jag som är skuld till att denna väldiga storm har kommit över er.”+
13 Männen försökte emellertid ro igenom vågorna för att få skeppet tillbaka till torra land; men de förmådde inte, eftersom havet hela tiden blev mer och mer upprört av stormen mot dem.+
14 Då ropade de till Jehova och sade:+ ”Ack, Jehova, låt oss inte gå under, det ber vi dig, på grund av den här mannens själ!* Och låt inte oskyldigt blod komma över oss,+ ty du, Jehova, har ju själv gjort som det har behagat dig!”+
15 Sedan lyfte de upp Jona och kastade honom i havet, och då upphörde havet att rasa.+
16 Då greps männen av stor fruktan för Jehova,+ och så offrade de ett slaktoffer åt Jehova+ och gav löften.+
17 * Nu såg Jehova till att en stor fisk* slukade Jona,+ så att Jona var i fiskens inre i tre dagar och tre nätter.+
Fotnoter
^ ”Joppe”. Hebr.: Jafọ̄; grek.: Iọppēn; lat.: Iọppen.
^ ”sin gud”. Hebr.: ’elohạw; grek.: ton theọn autọ̄n; lat.: dẹum sụum.
^ ”fartygets kapten”. Ordagr.: ”den främste av skeppsfolket”.
^ ”din gud!” Hebr.: ’elohẹjkha; grek.: ton theọn sou; lat.: Dẹum tụum.
^ ”den sanne Guden”. Hebr.: ha’Elohịm. Se Tillägg 1F.
^ ”männen”. Hebr.: ha’anashịm, plur. av ’ish.
^ ”på grund av ... själ”. Hebr.: benẹfesh; grek.: hẹneken tēs psykhẹ̄s; lat.: in ạnima. Se Tillägg 4A.
^ I MLXXVg börjar kap. 2 här.
^ ”en ... fisk”. Hebr.: dagh; grek.: kẹ̄tei, ”ett ... havsvidunder”, ”en ... väldig fisk”; lat.: pịscem.
