Första Kungaboken 22:1–53
22 Under tre år var det inga krig mellan Aram och Israel.
2 Under det tredje året reste Judas kung Jehosạfat+ och besökte Israels kung.+
3 Då sa Israels kung till sina närmaste män: ”Vet ni inte att Ramot-Gilead+ tillhör oss? Och ändå tvekar vi att ta tillbaka staden från Arams kung.”
4 Sedan sa han till Jehosạfat: ”Följer du med mig ut och strider vid Ramot-Gilead?” Jehosạfat svarade Israels kung: ”Jag är som du. Mitt folk är ditt folk. Mina hästar är dina hästar.”+
5 Sedan tillade Jehosạfat: ”Men jag ber dig, fråga+ först Jehova om råd.”+
6 Då kallade Israels kung samman profeterna, omkring 400 män, och frågade dem: ”Ska jag dra ut i krig mot Ramot-Gilead, eller ska jag låta bli?” De sa: ”Dra ut, och Jehova ska ge staden i kungens hand.”
7 Då frågade Jehosạfat: ”Finns det ingen profet åt Jehova här? I så fall kan vi väl fråga genom honom också.”+
8 Israels kung svarade Jehosạfat: ”Det finns ytterligare en man som kan hjälpa oss att fråga Jehova,+ men jag hatar honom,+ för när han profeterar om mig är det aldrig något positivt, bara negativt.+ Det är Mikaja, Jimlas son.” Men Jehosạfat sa: ”Så får kungen inte säga.”
9 Då kallade Israels kung till sig en hovman och sa: ”Skynda dig och hämta Mikaja, Jimlas son.”+
10 Nu satt Israels kung och Jehosạfat, Judas kung, i sina kungliga skrudar på var sin tron på tröskplatsen vid ingången till Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem.+
11 Sidkia, Kenaạnas son, tillverkade horn av järn åt sig och sa: ”Så här säger Jehova: ’Med de här ska du stånga araméerna tills du har utplånat dem.’”
12 Alla de andra profeterna profeterade likadant och sa: ”Dra upp till Ramot-Gilead! Du kommer att bli framgångsrik, och Jehova kommer att ge staden i kungens hand.”
13 Budbäraren som hade gått för att hämta Mikaja sa till honom: ”Lyssna på mig nu! Alla profeter har bara framfört goda budskap till kungen. Låt därför ditt budskap vara som deras, och lova honom framgång.”+
14 Men Mikaja sa: ”Så sant Jehova lever, jag framför bara det Jehova säger till mig.”
15 Mikaja kom inför kungen, och kungen frågade: ”Mikaja, ska vi dra ut i krig mot Ramot-Gilead, eller ska vi låta bli?” ”Dra ut!” svarade han direkt. ”Du kommer att bli framgångsrik, och Jehova kommer att ge staden i kungens hand.”
16 Då sa kungen till honom: ”Hur många gånger måste jag få dig att gå ed på att bara säga mig sanningen i Jehovas namn?”
17 Mikaja sa: ”Jag ser alla israeliter skingrade på bergen,+ som får utan herde. Jehova sa: ’De har ingen herre. Låt var och en återvända hem i frid.’”
18 Då sa Israels kung till Jehosạfat: ”Vad var det jag sa? Jag sa ju att han inte skulle profetera något positivt om mig, bara negativt.”+
19 Mikaja fortsatte: ”Hör Jehovas ord. Jag såg Jehova sitta på sin tron,+ och himlens hela armé stod hos honom, på hans högra och vänstra sida.+
20 Och Jehova sa: ’Vem vill lura Ahab, så att han drar ut mot Ramot-Gilead och stupar där?’ Och den ene sa en sak, och den andre en annan.
21 Då kom en ande*+ fram och ställde sig inför Jehova och sa: ’Jag ska lura honom.’ ’Hur då?’ frågade Jehova.
22 Han svarade: ’Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun.’+ Då sa han: ’Du får lura honom, och du kommer att lyckas. Gå i väg och gör så.’
23 Nu har Jehova lagt en lögnens ande i alla dessa profeters mun.+ Men sanningen är att Jehova har bestämt att du ska drabbas av olycka.”+
24 Sidkia, Kenaạnas son, gick då fram och gav Mikaja en örfil och sa: ”Menar du att Jehovas ande har lämnat mig* för att tala med dig i stället?”+
25 Mikaja svarade: ”Det kommer du att få se när du går in i det innersta rummet för att gömma dig.”
26 Då sa Israels kung: ”Ta Mikaja och överlämna honom till Amon, stadsföreståndaren, och till Joas, kungens son.
27 Säg till dem att detta är kungens order: ’Sätt den här mannen i fängelse+ på en minimal ranson bröd och vatten tills jag har kommit välbehållen tillbaka.’”
28 Men Mikaja sa: ”Om du skulle komma tillbaka välbehållen, så har Jehova inte talat med mig.”+ Och han avslutade: ”Kom ihåg detta, alla folk.”
29 Israels kung och Jehosạfat, Judas kung, marscherade sedan mot Ramot-Gilead.+
30 Israels kung sa till Jehosạfat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men du kan bära dina kungliga kläder.” Så Israels kung förklädde sig+ och drog ut i striden.
31 Nu hade Arams kung gett sina 32 vagnsbefäl+ denna befallning: ”Ni ska inte strida mot någon, varken soldat eller befäl, bara mot Israels kung.”
32 Och när vagnsbefälen fick syn på Jehosạfat tänkte de: ”Det där måste vara Israels kung.” Så de riktade in striden mot honom, och Jehosạfat började ropa på hjälp.
33 När vagnsbefälen upptäckte att han inte var Israels kung avbröt de genast jakten.
34 Men en man sköt i väg en pil på måfå och träffade Ahab, Israels kung, i en skarv på pansarskjortan. Då sa kungen till vagnföraren: ”Vänd tillbaka och ta mig bort från striden,* för jag är svårt sårad.”+
35 Striden rasade hela den dagen, och man höll kungen stående i vagnen, vänd mot araméerna. Blodet från såret rann ner i vagnen, och på kvällen dog han.+
36 Vid solnedgången gick ett högt rop genom lägret: ”Var och en till sin stad! Var och en till sitt land!”+
37 Kungen dog alltså, och man förde honom till Samaria där han blev begravd.
38 När man tvättade av stridsvagnen vid dammen i Samaria slickade hundarna upp hans blod medan de prostituerade badade där,* precis som Jehova hade sagt.+
39 Ahabs historia i övrigt, alla hans bedrifter och elfenbenshuset*+ han byggde och alla städer han uppförde, har nedtecknats i krönikan över Israels kungars historia.
40 Sedan gick Ahab till vila hos sina förfäder,+ och hans son Ahạsja+ efterträdde honom som kung.
41 Jehosạfat,+ Asas son, hade blivit kung över Juda under Ahabs fjärde år som kung över Israel.
42 Jehosạfat var 35 år när han blev kung, och han regerade 25 år i Jerusalem. Hans mor hette Asụba och var dotter till Silhi.
43 Han följde helt i sin far Asas+ fotspår. Han vek inte av, utan gjorde det som var rätt i Jehovas ögon.+ Men offerhöjderna fick vara kvar, och folket fortsatte att offra och sända upp offerrök på offerhöjderna.+
44 Och Jehosạfat höll fred med Israels kung.+
45 Jehosạfats historia i övrigt, alla hans stora bedrifter och hans krigsstrategier, har nedtecknats i krönikan över Judas kungars historia.
46 Han avlägsnade också de manliga tempelprostituerade+ som fanns kvar i landet sedan hans far Asas tid.+
47 På den tiden fanns det ingen kung i Edom,+ utan en fogde fungerade som kung.+
48 Jehosạfat byggde också Tarsisskepp* som skulle gå till Ofir efter guld.+ Men de kom inte fram, eftersom skeppen förliste vid Esjon-Geber.+
49 Det var den gången som Ahạsja, Ahabs son, sa till Jehosạfat: ”Låt mina män följa med dina män på skeppen.” Men Jehosạfat gick inte med på det.
50 Jehosạfat gick till vila hos sina förfäder+ och begravdes bland dem i sin förfader Davids stad, och hans son Jẹhoram+ efterträdde honom som kung.
51 Ahạsja,+ Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria under Jehosạfats 17:e år som kung över Juda, och han regerade över Israel i två år.
52 Han gjorde det som var ont i Jehovas ögon och följde samma väg som sin far+ och sin mor+ och som Jerọbeam, Nebats son, han som hade fått Israel att synda.+
53 Han fortsatte tjäna Baal+ och tillbe honom och kränkte Jehova, Israels Gud,+ precis som hans far hade gjort.
Fotnoter
^ Eller ”ängel”.
^ Ordagrant ”Var gick Jehovas ande ifrån mig”.
^ Ordagrant ”lägret”.
^ Eller möjligen ”i Samaria, där de prostituerade brukade bada, slickade hundarna upp hans blod”.
^ Eller ”elfenbenspalatset”.
^ Se Ordförklaringar.
