Första Moseboken 45:1–28
45 Då kunde inte Josef behärska sina känslor längre,+ så han ropade till sina tjänare: ”Gå ut härifrån allesammans!” Och det var bara hans bröder kvar när han avslöjade vem han var.+
2 Han började gråta så högt att egyptierna hörde det, och faraos hus fick också höra det.
3 Till slut sa Josef till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever min far fortfarande?” Men hans bröder var så skärrade att de inte fick fram ett ord.
4 Så Josef sa: ”Kom närmare.” Då gick de fram till honom.
Sedan sa han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten.+
5 Men plåga inte er själva, och anklaga inte varandra för att ni sålde mig. Det var Gud som sände mig hit i förväg för att rädda människoliv.+
6 Nu har det varit svält i landet i två år,+ och det ska gå fem år till då man varken ska plöja eller skörda.
7 Men Gud sände mig före er för att hålla er vid liv på ett storslaget sätt, så att era familjer inte skulle utplånas från jorden.*+
8 Det var alltså inte ni som skickade mig till Egypten, utan den sanne Guden. Han gjorde mig till främste rådgivare* åt farao och till herre över hela hans hus och till styresman över hela Egypten.+
9 Skynda er hem till far och säg till honom: ’Så här säger din son Josef: ”Gud har gjort mig till herre över hela Egypten.+ Kom ner till mig. Dröj inte!+
10 Du ska få bo i landet Gosen+ så att du är nära mig, du, dina barn, dina barnbarn, dina hjordar och allt vad du har.
11 Där ska jag se till att du får mat, för det är fortfarande fem år kvar av hungersnöden.+ Om du inte flyttar kommer du och din familj att drabbas av fattigdom och du kommer att förlora allt du har.”’
12 Både ni och min bror Benjamin ser ju själva att det verkligen är jag som talar till er.+
13 Berätta för vår far om min ställning* här i Egypten och om allt ni har sett. Skynda er nu och hämta min far.”
14 Sedan kramade han om sin bror Benjamin och började gråta, och Benjamin grät i hans famn.+
15 Och han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan pratade de med varandra.
16 Nyheten om att Josefs bröder hade kommit nådde faraos hus, och det gladde farao och hans tjänare.
17 Så farao uppmanade Josef att säga till sina bröder: ”Lasta era djur och ge er av till Kanaan,
18 och hämta er far och era familjer. Jag ska ge er av det goda Egypten har, och ni ska äta* landets bästa produkter.”*+
19 Och farao befallde Josef att säga till dem:+ ”Ta med vagnar+ från Egypten så att ni kan få med era hustrur och barn och er far tillbaka hit.+
20 Bekymra er inte om era ägodelar,+ för ni ska få det allra bästa som Egypten har.”
21 Israels söner gjorde så. Och Josef gav dem vagnar, precis som farao hade befallt, och de fick också med sig proviant för resan.
22 Han gav alla var sitt ombyte, men Benjamin fick fem ombyten och dessutom 300 silverstycken.+
23 Och det här skickade han med till sin far: tio åsnor lastade med det bästa Egypten kunde erbjuda och dessutom tio åsneston lastade med spannmål, bröd och andra livsmedel som hans far skulle ha på resan.
24 Så tog han farväl av sina bröder, och när de gav sig av sa han till dem: ”Bli inte osams på vägen.”+
25 Och de lämnade Egypten och kom tillbaka till Kanaan, till sin far Jakob.
26 De sa till honom: ”Josef lever! Och han härskar över hela Egypten!”+ Men han var helt likgiltig, för han kunde inte tro på dem.+
27 Men när de berättade allt som Josef hade sagt till dem och han fick se vagnarna som Josef hade skickat med för att hämta honom, då levde han* upp igen.
28 ”Jag är övertygad, min son Josef lever!” utbrast Israel. ”Jag måste få träffa honom innan jag dör.”+
Fotnoter
^ Eller ”för att säkerställa en kvarleva åt er på jorden (i landet)”.
^ Ordagrant ”till far”.
^ Ordagrant ”härlighet”.
^ Eller ”leva av”.
^ Eller ”landets fetma”.
^ Eller ”hans ande”.
