Första Moseboken 48:1–22
48 Efter en tid fick Josef veta att hans fars tillstånd hade försämrats. Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim och gick till honom.+
2 Man berättade för Jakob att hans son Josef hade kommit. Då samlade han* sina krafter och satte sig upp i sängen.
3 Jakob sa till Josef:
”Den allsmäktige Guden visade sig för mig i Lus i Kanaan och välsignade mig.+
4 Och han sa till mig: ’Jag ska ge dig många avkomlingar och göra dig till många folk,+ och jag ska ge det här landet till dina efterkommande. Det ska bli ert för alltid.’*+
5 Dina båda söner, Efraim och Manasse, som du fick här i Egypten innan jag kom hit ska bli mina söner,+ precis som Ruben och Simeon är mina söner.+
6 Men barnen som du får efter dem ska bli dina. De ska bära sina bröders namn och få del i deras landområden.+
7 När jag var på väg från Paddan och fortfarande hade långt kvar till Efrat,+ dog Rakel+ vid min sida där i Kanaan. Jag begravde henne vid vägen till Efrat, det vill säga Betlehem.”+
8 Sedan fick Israel syn på Josefs söner och frågade: ”Är det dina barn?”
9 Josef svarade: ”Ja, det är mina söner som Gud har gett mig här.”+ Då sa han: ”Låt dem komma fram till mig, så att jag kan välsigna dem.”+
10 Nu var Israel gammal, och hans syn var mycket dålig. Så Josef förde fram sönerna till honom, och han kysste dem och kramade om dem.
11 Och Israel sa till Josef: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen,+ men nu har Gud låtit mig se både dig och dina barn.”
12 Sedan förde Josef bort dem från Israel* och böjde sig ner med ansiktet mot marken.
13 Därefter förde Josef fram sina söner till honom igen. Han tog Efraim+ i sin högra hand, till vänster om Israel, och Manasse+ i sin vänstra hand, till höger om Israel.
14 Men Israel lade sin högra hand på Efraims huvud, fast han var yngst, och sin vänstra hand på Manasses huvud. Han lade avsiktligt sina händer så, trots att Manasse var den förstfödde.+
15 Sedan välsignade han Josef och sa:+
”Den sanne Guden som mina fäder Abraham och Isak tjänade,*+den sanne Guden som har varit en herde för mig hela mitt liv, fram till denna dag,+
16 han som genom sin ängel har räddat* mig från all olycka,+ må han välsigna pojkarna.+
Må mitt namn och mina fäders namn, Abraham och Isak, leva vidare genom dem,och må de få många avkomlingar på jorden.”+
17 Josef tyckte inte om att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud, så han försökte flytta den från Efraim till Manasse.
18 ”Far, du tar fel”, sa Josef. ”Det här är den förstfödde,+ lägg din högra hand på hans huvud.”
19 Men han vägrade och sa: ”Jag vet, min son, jag vet. Han ska också bli stor och bli ett folk. Men hans yngre bror ska bli större,+ och hans efterkommande ska bli så många att de kan bilda nationer.”+
20 Och han fortsatte välsigna dem på den dagen+ och sa:
”Israeliterna ska nämna era namn när de välsignar varandra och säga:
’Må Gud välsigna dig precis som han välsignade Efraim och Manasse.’”
Han satte alltså Efraim före Manasse.
21 Sedan sa Israel till Josef: ”Jag dör snart,+ men Gud ska vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land.+
22 Och jag ger dig nu ett landområde* mer än dina bröder, det som jag med svärd och båge har tagit från amoréerna.”
Fotnoter
^ Ordagrant ”Israel”.
^ Eller ”bli er bestående egendom”.
^ Ordagrant ”från hans knän”.
^ Ordagrant ”vandrade inför”.
^ Eller ”återköpt”.
^ Eller ”en bergssluttning”.
